Fler berättelser ur Leicester Citys Historia
Ange undertext här

Fem klassiska drabbningar med Derby

Det första utspelade sig den tisdagen den 5 april 1994 på Filbert Street. Brian Littles skadedrabbade hemmalag tog emot Derby och matchen slutade 3-3, det märkvärdiga var att alla sex målen gjordes under matchens första halvtimma! När matchuret visade 13 minuter ledde gästerna med 2-0 efter ett mål av f.d. Leicesterspelaren Paul Kitson och ett självmål av Jimmy Willis. Nio minuter senare ledde Leicester med 3-2 efter ett fantastiskt hattrick av Iwan Roberts. Iwan nickade in 1-2 i den 17 minuten och tre minuter efter det gjorde han sin karriärs finaste mål, en spektakulär volley. Sex minuter senare exploderade Filbert Street när en crossboll från Mark Blake touchade en Derbyspelare och hamnade på fötterna hos Roberts. Som inte gjorde något misstag. Men släkten är värst, den ständigt utbuade Paul Kitson löpte genom hela Leicesters lag och gjorde sitt andra och Derbys tredje mål, matchuret hade precis passerat 29 minuter. Efter en sådan ursinnig halvtimma var det kanske inte konstigt att matchen dog ut och att inga fler mål gjordes.

Åtta veckor senare möttes de båda lagen igen i den minnesvärda playoff finalen till Premier League på Wembley den 30 maj 1994. Denna match som kom att kallas "Silence of the Rams" var Leicesters tredje försök, på lika många år, att nå Premier League. Brian Little hade fortfarande stora skadeproblem i laget, han chansade och nominerade Steve Walsh i startuppställningen. Walsh hade hela säsongen dragits med ledbandsskador och var bara frisk till 60 %. Dessutom chansade Little rejält när han satsade på tre anfallare, förutom Iwan Roberts och Ian Ormondroyd även mittbacken Steve Walsh! Derby tog ledningen efter 28 minuter efter en fin chip av Paul Simpson som Tommy Johnson tog emot och förpassade i mål. Hade Derby förvaltat de chanser de hade efter detta, ja då hade de utan tvekan spöat Leicester denna dag, men så blev det nu inte. Leicesters kvittering i 41 minuten var vad man kallade ett "smash-and-grab job"! Gary Coatsworth pumpade in bollen i straffområdet, Iwan Roberts tryckte undan målvakten och Steve Walsh tog stöd på Roberts och en Derby-förvarare och nådde högst för att nicka in kvitteringen. Walsh har senare berättat att när bollen singlade in i mål trodde han att domaren skulle underkänna målet, men det gjorde han alltså inte. Avgörandet kom med sex minuter kvar av matchen och lyfte Foxes fans till extas, Steve Walsh gjorde även detta mål och Brian Littles chansning hade lönat sig. Steve Walsh höll hela matchen och han spelade med sina två mål upp Leicester i Premier League.

Den 22 februari 1997 var det än en gång ett skadedrabbat Leicester som mötte Derby på Filbert Street. Neil Lennon, Emile Heskey, Muzzy Izzet, Pontus Kåmark, Mike Whitlow och Robert Ullathorne var alla skadade. Derby tog en tidig ledning genom Dean Sturridge (han kom senare att representera Leicester) som sköt ett skott från cirka 25 meter, utom räckhåll för Kasey Keller i Leicesterburen. Då klev den halvskadade ersättaren för Emile Heskey, Ian Marshall in i handlingen. Mellan matchminut 7 och 27 hade han skjutit ett hattrick. Det började med ett volleyskott i sjunde minuten, han snodde sedan bollen mellan backen Chris Powell (senare i Leicester!) och målvakten Russell Hoult (senare i Leicester!!) och petade in tvåan, och i den 27 minuten fullbordade han sitt hattrick efter en fin cross från Steve Claridge som Gary Rowett (senare i Leicester!!!) inte nådde. Leicester ledde 3-1 i halvtid och fansen trodde matchen var avgjord, men Derby sprattlade till strax efter paus. Keller boxade ut ett inlägg rakt i famnen på Igor Stimac, Keller räddade Stimacs skott men Sturridge var först framme på returen och kunde reducera. Men allt var över för Derby bara 11 minuter senare när Steve Claridge satte 4-2, än en gång hade Foxes besegrat Rams i en actionfylld match.

Den 26 april 1998 satte sig många svenskar framför TV-apparaten för att se en direktsänd söndagsmatch i Premier League mellan Derby och Leicester på Pride Park i Derby. Föga anade de vad som skulle utspela sig inför deras förundrade ögon. Visserligen var Leicester ett riktigt bra lag under Martin O'Neill, och nog fanns det en glöd och kämpavilja hos spelarna. Men inte trodde man att Leicester skulle slå Derby så klart, på det sättet de gjorde det, och på bortaplan dessutom. Som en virvelvind svepte Leicester banan med Derby och på bara 15 minuter var matchen avgjord! Emile Heskey gjorde det första målet och 16 sekunder efter avsparken på målet, gjorde Muzzy Izzet det andra målet för Leicester, då hade endast 2 minuter och 10 sekunder spelats! Förnedringen fortsatte, Emile Heskey satte sitt andra mål efter en fin frispark från Steve Guppy och Ian Marshall mötte ett inlägg från Robbie Savage och Leicester hade otroliga 4-0 efter endast 15 minuter. Alla målen var dessutom nickmål! Efter matchen sa en förtjust Martin O'Neill: "detta var sjusärdeles fantastiskt och lysande, använd vilket adjektiv du vill, matchinledningen var otrolig och gjorde oss alla mållösa".

15/9 2001, fyra dagar efter 11 september-attacken mot World Trade Center spelade Derby mot Leicester på Pride Park. Peter Taylors Leicester hade ännu inte vunnit någon match denna säsong, förlust 0-5 hemma i öppningsmatchen mot Bolton, följdes upp med 0-4 förlust borta mot Arsenal och oavgjort 1-1 hemma mot Ipswich. Det såg inte ljust ut i öppningen på denna match heller, Derby gjorde 1-0 efter bara ett par minuter, Deon Burton sköt ett lågt skott som letade sig in i nätet bakom Ian Walker. Med 30 minuter spelade kvitterade f.d. Derby-spelaren Dean Sturridge för Leicester och lagen gick till halvtidspaus med ett oavgjort resultat. I andra halvlek sattes Leicester under en kraftig press av Derby, men i 64 minuten rann Dean Sturridge genom och kunde göra sitt andra mål för dagen. Med fyra minuter kvar såg det ut som att Leicester skulle vinna, men då dömdes Lee Marshall att ha fällt Deon Burton, Leicesterspelarna var vansinniga, men domaren pekade tveklöst på straffpunkten. Derbys italienare Fabrizio Ravanelli stegade fram och gjorde inget misstag, 2-2. Ännu mer kontroversiellt blev det på stopptid, då Robbie Savage dundrade in i Derbys straffområde och föll som en fura, straff igen! Nu var det hemmalagets spelare som var vansinniga, Savage firade straffen och retade Derbys Craig Burley och Ravanelli, Derbyspelarna fick gula kort, men Savage som hade ett sedan tidigare klarade sig. Muzzy Izzet höll huvudet kallt och slog in straffen bakom Andy Oakes och vann matchen åt Leicester. När lagen lämnade planen var känslorna fortfarande upprörda, spelarna bråkade i tunneln så tältduken svajade.

Äventyret i League 1

2008/2009 spelade Leicester City för första och enda gången i det engelska seriesystemets tredje nivå, League 1. Under ledning av ordförande Milan Mandaric och den nyanställde managern Nigel Pearson skulle klubben tillbaka till Championship igen. Nigel Pearson kom att bli den förste managern på fem år att sitta på sin post en hel säsong. Leicester slog klubbrekord, 23 matcher i rad utan förlust, 96 inspelade poäng, 27 vinstmatcher, endast 4 förluster. Dessutom blev Matty Fryatt den förste Leicesterspelare sen Arthur Rowley, 52 år tidigare, att göra 30 eller fler mål under en säsong. Nigel Pearson kom med en plan, han hade snabbt listat ut vad som krävdes för att ta sig tillbaka till Championship. Uppbackad av Milan Mandaric satte han fart att värva spelare långt innan säsongen startade. Michael Morrison, ung lovande försvarsspelare från Cambridge United, Lloyd Dyer, en explosiv ytter från MK Dons, Nicky Adams från Bury och den erfarne mittbacken och bulgariske landslagsmannen Alexandar Tunchev från CSKA Sofia. Ytterligare två erfarna spelare värvades in, Chris Powell, en stabil vänsterback med Premier League erfarenhet från Charlton Athletic samt Paul Dickov, en målspruta som återvände till Leicester från Manchester City. Förutom dessa tog Pearson in hela 10 spelare på lån, av dessa kan speciellt nämnas ungdomarna Jack Hobbs, Tom Cleverly och Astrit Ajdarevic. Hela 23 351 åskådare på Walkers Stadium bevittnade Leicesters första match i ligasystemets tredje nivå någonsin. Det var för övrigt den fjärde största publiksiffran i hela England denna premiärdag av säsongen 2008/2009. Ingen blev besviken när Leicester slog nyuppflyttade MK Dons med 2 - 0 och Matty Fryatt gjorde båda målen. När Chris Powell gjorde sin debut i slutet av augusti, i en Ligacupmatch mot Fulham, blev han Leicesters äldste debutant någonsin 39 år ung. Ytterbacken på högersidan var blott 17-årige Luke O´Neill, så här borde det ha slagits något slags försvarsrekord när det skiljde 22 år mellan de båda ytterbackarna. I slutet av augusti efter en hyfsad start toppade Leicester League 1 och Nigel Pearson hade utsetts till månadens manager. Som så ofta visade sig den utmärkelsen leda till förlust i nästa match, det var Millwall som vann med 1 - 0 på Walkers Stadium. Men Leicester studsade tillbaka och radade upp fyra raka vinstmatcher, Matty Fryatt visade vägen med tre mål.

Sedan slog det lite stopp i maskineriet igen, tre oavgjorda matcher och så en förlust mot Brighton & Hove Albion. Leicester hade en 2 - 0 ledning men tappade till 2 - 3 när Brighton gjorde två mål i den sista spelminuten. Alarmklockorna ringde. Pearson samlade ihop laget för ett allvarligt samtal och så lade man upp taktiken för den fortsatta kampanjen. Det såg dock ut att bli förlust igen. Hemma mot Bristol Rovers stod det 0 - 1 fram till minut 87, då klev den specielle målgöraren Matty Fryatt in och avgjorde matchen med två mål. Detta blev starten på Leicesters 23 matcher i rad utan förlust. Nu låg Leicester på femte plats och efter vinst mot Scunthorpe United den 22 november var man uppe på första plats, och den behöll man serien ut. Matty Fryatts målform före jul såg honom göra hat-trick två matcher i rad. Han blev utsedd till månadens spelare i december samtidigt som Nigel Pearson fick utmärkelsen månadens manager igen. Leicesters form sackade lite i februari då man spelade oavgjort i fyra av fem matcher. Så i början av mars kom en förlust igen, nu mot Tranmere Rovers. Med en 12-poängsledning med 10 matcher kvar såg det ljust ut för en återkomst till Championship. Men efter alla dessa oavgjorda, förlust mot Tranmere Rovers och två matcher senare förlust mot Peterborough så hade just detta Peterborough knappat in och var bara två poäng bakom Leicester. Men när Peterborough spelade oavgjort i sin nästa match satte Leicester in stöten. I en TV-sänd söndagsmatch mot Leeds avgjorde Steve Howard med en mäktig nick i krysset efter en hörna i den 90:e minuten. Av säsongsavslutningens sista fem matcher vann man fyra och spelade en oavgjord. Titeln och uppflyttning säkrades helt och hållet tre matcher från seriens slut, med en 2 - 0 vinst borta mot Southend, Matty Fryatt gjorde båda målen. I den näst sista matchen, hemma mot Scunthorpe United delades segertrofén ut inför 30 542 åskådare på Walkers Stadium. Alan Birchenall sprang sitt 29:e Charity run innan matchen och blev dessutom utsedd till "Freeman of Leicester". Chris Powell tackade efter matchen för sig som spelare och övergick till att tillhöra Nigel Pearsons tränarstab.

På seriens sista dag besegrade Leicester Crewe Alexandra med 3 - 0. Denna seger innebar att man slog ett antal klubbrekord. Flest vinster under en säsong (27) mest poäng under en säsong (96) flest bortasegrar (14) mest poäng tagna på bortaplan (48) mest gjorda mål på bortaplan (43) minst antal förluster (4) minst antal borta förluster (3) flest matcher i rad obesegrade (23) och Matty Fryatts 32 mål under säsongen var det mesta sedan Arthur Rowleys dagar. Matty Fryatt fick dock trots alla mål inte pris som säsongen spelare, det gick till hans parhäst i anfallet Steve Howard. Alexandar Tunchev spelade regelbundet för det Bulgariska landslaget och Andy King, Nicky Adams och Joe Mattock gjorde sina första U21 landskamper. Under säsongen i League 1 byggdes ett momentum upp. Åren i förtvivlan och misströstan glömdes bort, sopades helt enkelt under mattan. Stiltje förvandlades till kuling, Leicester seglade igen. Milan Mandaric satt vid rodret när fallet till League 1 kom, nu var han med och återförde laget till Championship. Hans mål efter detta uttalade han själv efter seriesegern, Premier League-fotboll ska vara tillbaka i Leicester inom tre år. Nu när vi har facit vet vi att det tog lite längre tid än så, och vi vet också att Mandaric inte var vid rodret när Nigel Pearson under sin andra sejour med Leicester förde klubben tillbaka till Premier League.

Den 27 augusti 1997 var det en serie händelser på övertid i matchen mellan Leicester och Arsenal, som kom att etsa sig in i minnet hos alla åskådare som...

Sex Galna Minuter

Turligt nog för oss svenskar sändes matchen av Canal + och jag satt själv i soffan för att se Martin O´Neills Leicester ta emot Arsenal på Filbert Street. Leicester var ett mycket bra lag, men man förväntade sig ändå inte att de skulle ha någon chans mot högflygande Arsenal, med stjärnor som Dennis Bergkamp, Marc Overmars, Ian Wright, Ray Parlour, Patrick Viera, Nicholas Anelka och David Seaman. Matchen spelades en onsdagskväll inför ett fullsatt Filbert Street, 21084 personer var på plats för att se ligacupvinnarna Leicester mot Arsenal, som skulle komma att vinna Premier League denna säsong. Hemmalaget tvingades innan matchen till att par byten, Stuart Campbell och Ian Marshall hade blivit skadade och ersattes i denna match av Robbie Savage och Steve Claridge. Arsenal startade matchen målmedvetet och bara minuten in på matchen hade Neil Lennon dragit på sig ett gult kort för en attack på Patrick Viera. Innan 10 minuter hade gått såg vi varningar på Steve Guppy, Dennis Bergkamp och Spencer Prior utdelade. Så i den nionde minuten gjorde Dennis Bergkamp 0-1, han skruvade elegant in bollen i Kasey Kellers vänstra kryss. Ett klassmål av Bergkamps signum! Arsenal fortsatte pressen, Overmars och Wright hade feta chanser men Keller stod i vägen. Leicester repade dock mod och mot slutet av halvleken var det hemmafavoriterna som dominerade. Parlour drog på sig ett gult kort efter en attack på Muzzy Izzet på frisparken var Emile Heskey nära att kvittera, men i halvtid var det fortfarande ledning för Arsenal. I andra halvlek återtog Arsenal initiativet och med matchuret uppe på 60 minuter var det dags för Bergkamp igen. Hans skott var för hårt för Keller och 0-2 var ett faktum. Foxes svarade dock upp mot bortalaget, Pontus Kåmark raderade ut Marc Overmars och bidrog starkt till Leicesters anfallsspel. Sju minuter från full tid blockerade Arsenals Lee Dixon ett skottförsök och bollen snappades upp av Emile Heskey som tryckte in reduceringen från nära håll. Men matchen närmade sig full tid och Leicester låg fortfarande under. Det som hände sedan är oförglömligt! Dramat startade när tilläggstiden, vilken var kontroversiella sex minuter, började. Kåmark slog en krossboll som Steve Walsh nickade vidare till Matt Elliott som skar in från kanten och tryckte till bollen. Skottet styrde på en Arsenal försvarare och ställde Seaman i målet utan chans. Osannolik kvittering och en poäng räddad åt hemmalaget trodde alla, publiken på Filbert Street var extatiska av lycka. Men det var inte över än. Bergkamp snuvade Matt Elliott och lade brilliant in sitt tredje mål för kvällen, Arsenal återtog ledningen och hemmapubliken blev förstummad. Men då kom ett av de mest minnesvärda ögonblicken i Filbert Streets historia. Det fanns fortfarande tid kvar, publiken eldade på sitt lag och ett heroiskt spelande Leicester gav inte upp. I den 95 minuten kämpade man till sig en hörna från vänster. Steve Walsh nickade bollen bakåt till Spencer Prior som istället för att nicka den vidare, returnerade den till Walsh. Steve Walsh nickade kraftfullt in bollen till 3-3, från nära håll, och sensationen var ett faktum, 3 mål på tilläggstid! Nu uppstod tumult, publiken var rent vild och Arsenals Ian Wright hade fått nog. Han hade i den 77 minuten bytts ut mot Anelka, och nu tyckte han att tilläggstiden varit omåttligt lång. När slutsignalen ljöd, angrep Wright och Arsenalspelarna domaren och ifrågasatte tilläggstiden. Steve Walsh gick in till domarens försvar och Walsh och Wright gick i närstrid. Båda dessa spelare, samt Arsenals Viera blev anmälda till FA för att ha intagit allt för aggressiv hållning mot varandra. Efter matchen utryckte Martin O´Neill sitt gillande av vad som hänt. "Vi var näst bäst och Arsenal hade Dennis Bergkamp som är en världsklass spelare, men våra spelare var fantastiska och vi kämpade på som vi alltid gör". Bland fansen glömmer ingen matchen!

Keith Weller strejkar

Keith Weller spelade för Tottenham, Chelsea och Millwall men han trivdes aldrig riktigt i storstaden, trots att han var uppväxt i Islington, London. När han värvades till Leicester kände han sig genast hemma, i den mera lantliga miljön som Filbert Street kunde erbjuda. Här mognade han till den elegante offensive mittfältaren som blev så populär bland fansen. Weller var även som människa uppskattad av de han umgicks med, på planen eller utanför. Man han hade också en stark och mycket bestämd sida när det gällde brister i samhället eller för den delen, i det egna laget. 

Den 20 december 1974 orsakade Keith Weller stor uppståndelse i Leicester och i fotbollsvärlden, när han kategoriskt vägrade att komma ut och spela den andra halvleken av mötet med Bobby Robsons Ipswich Town. Detta var dagen därpå en huvudnyhet i de flesta tidningar runt om i England. Det Ipswich som gästade Filbert Street denna dag, var ett topplag som kom att sluta trea när säsongen var över. Leicester å andra sidan, hade en usel säsong och låg i botten tillsammans med Carlisle (deras enda säsong i högsta serien) och Luton Town. Leicester hade inte vunnit i ligan sedan den 2 november mot Burnley, och det skulle dröja till 8 februari innan man vann igen, mot Burnley. Den dåliga formen var överraskande, man hade varit ett topplag säsongen innan och spelarmaterialet var det inget fel på. Förutom Weller fanns här Frank Worthington, Len Glover, Alan Birchenall, Jon Sammels, Mark Wallington, Steve Whitworth och Graham Cross. Wellers första halvlek mot Ipswich var rent usel och fansen häcklade honom för hans brist på engagemang. Han gjorde sedan inte saken bättre när han i ilska sparkade ut bollen bland publiken. Missnöjd lämnade Weller planen för halvtidspaus, Ipswich ledde med 1-0 tack vare ett mål av Trevor Whymark i den 22 minuten. Av allt att döma vägrade han sedan att gå ut och spela andra halvlek, manager Jimmy Bloomfield försökte övertala honom, men han var ståndfast. Weller ersattes av avbytaren, den klubben alltid trogne Mike Stringfellow. När Weller i vredesmod lämnade Filbert Street sägs det att han sa att han aldrig mer skulle spela för Leicester. Leicester Mercury drog sig inte för några svarta rubriker när man konstaterade att "han vägrade att komma ut till andra halvlek, nu är hela hans karriär i fara"! Leicester Mercury konstaterade vidare "Weller spelade sämre än vanligt, han gav inte 100 % för laget och det är omöjligt att gissa hur detta ska sluta". Nu såg det helt enkelt ut som att Keith Wellers karriär var slut, framför allt i Leicester, men inget annat lag skulle heller ta emot någon som vägrade gå ut och spela.

Anledningen till Wellers så kallade strejk var att han tyckte att det var oordning i klubben. Hans protest var droppen som fick bägaren av växande missnöje att rinna över. Två veckor tidigare hade han lämnat in en begäran om att få lämna klubben, denna hade lämnats utan åtgärd och dessutom tog man av Weller kaptensbindeln och satte upp honom på transferlistan. Jon Sammels utsågs till lagkapten men eftersom han blev skadad trädde Alan Birchenall in till den omtalade matchen mot Ipswich. Leicesters styrelse sammanträdde på söndagen (mycket ovanligt att man gjorde vid denna tid) och beslöt att bötfälla Weller med en summa motsvarande två veckolöner. Keith Wellers strejk orsakade ett nationellt ramaskri, Norwich manager John Bond reagerade med ursinne och skrev ett brev till alla klubbar i de två toppdivisionerna och uppmanade dem att svartlista Keith Weller. Dessutom gick Bond till skarp attack mot Weller i media. Men dessa händelser blev inte slutet av Keith Wellers karriär, inte ens i Leicester. Han var sidsteppad i förlustmatcherna mot Queens Park Rangers och Leeds, men han var tillbaka i laget i FA-cup mötet med Oxford den 4 januari. Sedan spelade han resten av säsongen och lämnade inte Leicester förrän 1979. Tack vare förstärkningar i form av Jeff Blockley och Chris Garland undvek Leicester nedflyttning till division 2. En månad efter han vägrade spela andra halvlek mot Ipswich slöt han fred med klubben, han skrev ett brev och bad om att plockas bort från transferlistan. Styrelsen beviljade hans önskan direkt, krisen löstes snabbt och blev ingen utdragen historia. Weller kom att betyda mycket för Leicesters spel under de kommande åren och fansen glömde raskt bort händelsen. Keith Weller blev en av Leicesters mest hyllade och respekterade spelare genom tiderna, vilket enklast bevisas av att när han blev cancersjuk, samlade Leicesterfans in över 400 000 kronor till hans operationskostnader (han bodde då i Seattle, Washington). Alan Birchenall's årliga Charity Run inbringade närmare 300 000 kronor, som också de skänktes till Weller för hans tillfrisknande. Tyvärr hjälpte inte dessa gåvor, Weller förlorade kampen mot sin cancer och avled den 12 november 2004.

När Leicester åkte till Bulawayo

1961 åkte Leicester City till Syd Rhodesia för träningsmatcher. Det var kontroversiellt att åka dit vid den tiden, även om landet var en brittisk kronkoloni. Landet hade varit i britternas styre sedan 1889 då man under ledning av mångmiljonären Cecil Rhodes utvann naturresurser. Från mitten av 1950-talet ökade kraven på avkolonialisering och 1964 löstes federationen upp och samma år utropades Nord Rhodesia som Zambia varpå det konservativa regeringspartiet i Syd Rhodesia 1965 utropade självständighet och 1970 antog man namnet Rhodesia. Detta erkändes dock inte av något annat land. Under normala förhållanden var Bulawayo en rugby-stad. Men en speciell onsdag i maj 1961 stod allt i staden stilla när Leicester City spelade vänskapsmatch mot landslaget Syd Rhodesia på Queens Ground. I matchprogrammet dolde man inte sin stolthet över matchen. En Margret E Brett skrev "detta är ett monumentalt år fotbollsmässigt för Syd Rhodesia". Matchen startade 15.45, maj betydde vinter i Syd Rhodesia och planen var frostbiten. Bollen studsade högt och ibland okontrollerbart. Rhodesisk fotboll hade en stark skotsk influens vid denna tid och internationella system hade inte fått fäste än. Som regel spelade man 2-3-5 och spelet var snabbt, rakt och direkt. "Bollarna var knutna med lädersömmar och såg man sömmen struntade man i att nicka", sa Bobby Chalmers, högerytter i Rhodesia. På andra ytterplatsen spelade den livlige Tommy Ballantine.Innan huvudmatchen spelades en förmatch mellan Red Army och Wankie, två lag bestående av endast svarta spelare från Syd Rhodesia. De tillhörande Red Army hade inga förnamn, det var alltså Fanyaan, Finias, Lazarus och Lungu med flera som spelade för laget! Efter förmatchen presenterades Leicester City och Syd Rhodesia för de cirka 15,000 åskådarna och Donald Macintyre (parlamentsledamot). Hemmalaget var inte särskilt starkt, det hade året innan förlorat 1-3 och 1-6 mot Blackpool, så publiken undrade säkert om det skulle bli samma denna gång. Enligt Bobby Chalmers, som numera bor i Durban och driver upp rosor, var matchen ensidig från start. Rhodesia startade bra men inte tillräckligt bra och snart nog tog Leicester ledningen. Publiken muttrade och fruktade ett nytt Blackpool-debacle. Man tände långa cigaretter och ägnade sig åt att prata mer än att titta på matchen efter detta. Leicester hade spelare som Gordon Banks och Frank McLintock, manager var Matt Gillies. De var ett bra lag som spelat FA-cupfinal någon vecka tidigare (förlust 2 - 0 mot Tottenham) och snart nog hade de gjort både 2 - 0 och 3 - 0. Med 15 minuter kvar gjorde Leicester ett fjärde mål, då gjorde Syd Rhodesias skotske manager Frank Dunlop en rockad och bytte plats på sina yttrar. Plötsligt fick hemmalaget bättre fart och med bara minuter kvar av matchen stod det 3 - 4. Det var Tommy Ballantine som sköt in alla tre. Leicester höll ut och kunde vinna matchen, men varken manager eller spelare var glada efteråt, man satt i en ring och gnällde på varandra. Efter matchen trodde alla lagkamraterna att Ballantines hat-trick skulle öppna upp för ett kontrakt i Europa. Men trots att Leicester erbjöd honom ett provspel genomfördes aldrig detta. Chalmers däremot hamnade så småningom i Birmingham City. Leicester flög sedan vidare till Durban där man mötte Durban City tre dagar senare. Det var första gången i historien som två professionella lag från dessa länder möttes. Leicester vann denna match med 2 - 0. Innan man reste hem flög man vidare till Johannesburg där man mötte ett kombinationslag på Rand Stadium, en match som slutade 1-1. Syd Rhodesia fightades med sanktioner och ogillande från samväldet och blev blockerade från att spela VM-kval ända fram till 1979 då självständigheten blev genomförd och man ändrade landets namn till Zimbabwe.

Leicester flyttar till Filbert Street

Den 7 november 1891, tre år innan Leicester Fosse blev upptagna i den nationella fotbollsligan, spelade laget sin första match på Filbert Street, en arena som skulle bli ett hem i 111 år. Det var en vänskapsmatch mot Nottingham Forests cuplag. Den första tävlingsmatchen spelades tre veckor senare mot lokalkonkurrenten Loughborough i Midlands League.

Sedan Leicester Fosse bildades hade man spelat sina hemmamatcher på Victoria Park (1884-1887 och 1888/1889), Belgrave Road Cycle and Cricket Ground (1887/1888), Mill Lane (1889-1891) och Grace Road Cricket Ground, då känt som Aylestone Park (1891). De två säsongerna på Mill Lane slutade med att Leicester Town Corporation rekvirerade marken för att bygga hus på det som idag är Ullswater Road. Leicester fick starta säsongen 1891/1892 med att temporärt spela sina matcher på Grace Road. Området som öppnades 1878 innehöll cykelleder, ett hotell, stall, tennisplaner och en cricketplan. Leicester Fosse spelade åtta matcher här (två ligamatcher). Det kom inte mycket publik, snittet var under 300 personer per match. Man insåg att platsen låg för långt från centrum och det fanns bara en enda kommunal transportmöjlighet, det var en hästdragen spårvagn. Flytten till Filbert Street blev verklighet tack vare Joseph Johnson som ägde en skofabrik på Clyde Street. Hen beskrevs i ett häfte från 1893 som en sann och uppriktig Fosse-supporter. Fyra av hans söner hade spelat för laget, tre av dem i klubbens allra första match, en av dem spelade fortfarande i laget. Joseph var klubbens kassör ända fram till hans sviktande hälsa gjorde att han tvingades sluta 1892. Det var Joseph som tillhandahöll medel för att hyra mark, det var han som hittade platsen för en potentiell permanent hemmaarena. Det nästan fyra kvarter långa fältet han hittade tillhörde Leicester Town Corporation. Fältet låg inklämt i en allé och nära kanalen. De nybyggda husen på Filbert Street och Walnut Street var byggda upp mot gränsen av fältet. Husen på Burnmoor Groove var ännu inte byggda. Joseph betalade hyran för fältet och det lades ner massor av jobb för att få till en passade spelplan för Midland League. Den stod redo för vänskapsmatchen mot Nottingham Forest den 7 november 1891. Åskådarna stod på en träläktare som byggts på jordbankar. Huvudläktaren som tog 1400 åskådare byggdes först 1893. Först kallade man arenan för Walnut Street eftersom den gatan låg närmare än Filbert Street. Två veckor efter den första matchen mötte Leicester Fosse Wellingborough i en match i den lokala Kettering Cup. Fosse vann med 6-1, den första vinsten på den nya arenan. Den första matchen i Midlands League spelades en vecka senare, då förlorade Fosse med 2-1 mot lokalrivalerna Loughborough Town inför 2000 åskådare. Matchen annonserades som "The Championship of Leicestershire". Joseph Johnson dog 1910. Hanns grav återfinns på Welford Road cemetery och bär en stor minnesplakett.

Publikrekord i Leicester

Alla tiders publikrekord för fotboll i Leicester, sattes på Filbert Street lördagen den 18 februari 1928, då hela 47298 fans samlades för Leicesters FA-cupmatch mot Tottenham Hotspurs. Händelserna denna dag fick lokaltidningen Leicester Mercury att ge ut ett extranummer med rubriker som "Amazing scenes at Leicester cup tie, Crowd rushes gate to Directors stand, Many people faint och Mounted police called". Leicester hade en bra säsong, inför cupmatchen mot Tottenham låg Leicester på en fin tredje plats i gamla Division 1, en position som man skulle hålla säsongen ut! Leicester hade hela fem landslagsspelare i laget, Reg Osborne, Sid Bishop (kapten i engelska landslaget), Ernie Hine, Len Barry och Hughie Adcock. Dessutom fanns skotske landslagsmannen Johnny Duncan, klubbens rekordskytt Arthur Chandler och klubblegenderna Adam Black och Arthur Lockhead. En fantastisk laguppställning mot Tottenham, som skulle komma att bli nedflyttade till Division 2 denna säsong. Tre timmar innan avspark hade över 15000 människor samlats vid Filbert Street och 45 minuter före kickoff beräknades det att 45000 människor redan var inne på stadion samt att cirka 8000 väntade på att få komma in! Folk svimmade och ambulanser tillkallades, ridande polis fick försöka skingra de folkmassor som tryckte på för att komma in, resultatet blev inte direkt lyckat. Lagledningens bås på läktaren stormades av folkmassorna, ingångarna rasade samman och hundratals fans kunde "planka" in på arenan. Polisen stod maktlös och kunde bara se på när cirka 200 män och pojkar klättrade upp på telefonstolpar utanför arenan och hoppade in på taken på Filbert Street och vidare in på arenan.

Det klassiska fotot visar mycket väl hur fullt det var på Filbert Street, folk som ligger på taket till norra läktaren, hur fans klättrar upp på telefonstolpen och hur de sedan glider nerför vajern och in på läktaren! Hur man kunde få fram den officiella publiksiffran är fortfarande ett mysterium, polisen beräknade att över 56000 personer hade tagit sig till Filbert Street denna dag, det betyder i så fall att cirka 9000 fick vända om utan att komma in. Man uppskattade kapaciteten på arenan till cirka 45000 på den tiden, men eftersom flera läktare var ståplats så är det egentligen omöjligt att säga någon exakt kapacitet. Det kan mycket väl ha varit 47298 åskådare på plats, men det kan även ha varit fler! Rekordet står sig dock än idag och frågan är om det någonsin kommer att slås? Matchen då? Ja tyvärr vann Tottenham enkelt mot stjärnspäckade Leicester med 3-0.

Efter 111 år på Filbert Street var det dags för en ny era i Leicester Citys historia när man flyttade till Walkers Stadium. Men kommer ni ihåg Premier League säsongen 2001/2002?

Den sista säsongen på Filbert Street

Den dittills dyraste truppen i klubbens historia stod redo för den sista säsongen på den anrika arenan. Där fanns nyförvärven, bland andra Ade Akinbiyi (£5M), Gary Rowett (£3.2M), Matt Jones (£3.2M), James Scowcroft (£3M), Ian Walker (£2.6M) och Dennis Wise (£1.6M). Managern Peter Taylor hade totalt spenderat närmare £25M. Till dessa nyförvärv kunde läggas rutinerade spelare som Tim Flowers, Frank Sinclair, Muzzy Izzet, Gerry Taggart, Robbie Savage, Paul Dickov samt Matt Elliott. Denna trupp fick fansen att se ljust på säsongen och 3-3 mot italienska Fiorentina i den sista försäsongsmatchen gav hopp. Peter Taylor sa att Europaspel var målet, nyförvärven Walker, Wise och Scowcroft fick det att vattnas i munnen på Taylor. "Europe is the target, I look at the top five teams and, with the players they have got, they should finish above us. But, when I look at the other 14 teams in the division, I think we are as good, if not better, than all of them"! Den 18 augusti 2001 startade den sista säsongen på Filbert Street med att Leicester City tog emot Bolton Wanderers. När Henry Shipley spelade 'Post Horn Gallop' drunknade ljudet från det massiva fyrverkeri som sköts lite för tidigt. Hundratals blå och vita ballonger släpptes iväg när spelarna kom in med blombuketter som slängdes upp på läktarna. Det var så festligt det blev denna dag på ett fullpackat Filbert Street, innan första halvlek var slut ledde Bolton med 4-0. Det blev värre, innan matchen var slut hade gästerna gjort ytterligare ett mål och festen var förstörd. Tyvärr visades matchen på svensk tv, er redaktör satt och begrep inte vad som hänt. "Hur kunde vi, med de spelare vi har, förlora mot Boltons finnar, danskar och islänningar"? Arsenal borta slutade lite bättre, "bara" 4-0 till Gunners. Nästa vecka blev det ännu lite bättre, 1-1 borta mot Ipswich, målet inspelat av Dean Sturridge och Taylor stod med uppsträckta armar och såg mäktigt nöjd ut. Sedan kom den första segern, lokalkonkurrenten Derby slogs tillbaka med 3-2, Sturridge gjorde två mål och nu skulle det väl ändå vända för Foxes. Då kom Middlesbrough på besök och vann med 2-1 och sen blev det oavgjort mot Fulham borta 0-0 och spelet fungerade inte alls. Två förluster till i september, Newcastle 0-1 och Chelsea 0-2, båda på bortaplan. Dags för åtgärder! Den 1 oktober fick manager Taylor sparken. Tittar vi på de spelare han värvade och de han sålde kan vi förstå att han till sist fick sparken, han sålde en fungerande stomme och tog in obeprövade kort och föredettingar. Han tog in: Gary Rowett, Callum Davidson, Trevor Benjamin, Simon Royce, Ade Akinbiyi, Richard Cresswell, Damien Delaney, Matt Jones, Kevin Ellison, Junior Lewis, Dean Sturridge, Lee Marshall, James Scowcroft, Dennis Wise och Ian Walker. Han sålde: Neil Lennon, Phil Gilchrist, Stuart Campbell, Lawrie Dudfield, Steve Guppy, Stan Collymore, Ian Marshall, Tony Cottee och Steve Walsh. Gerry Parker tog över tillfälligt och fick en riktig dask där bak när Leicester torskade med hela 6-0 hemma mot Leeds den 9 oktober i ligacupen. Till nästa hemmamatch i Premier League var Liverpool motståndet, och än en gång blev det storstryk. 4-1 till gästerna efter ett hattrick av Robbie Fowler. Blackburn Rovers kom på besök och lagen spelade 0-0. Dave Basset och Micky Adams hämtades in för att ta hand om laget. Bassett i en manager/direktörsroll och Micky Adams som coach. Resultat direkt! Sunderland besegrades med 1-0 på hemmaplan och Ade Akinbiyi gjorde sitt första mål för klubben, och firade som han vunnit Champions League. Det målet kostade bettingbolaget Ladbrokes 200 000 kronor bara på arenan, Akinbiyi hade utsetts till ligans sämste anfallare och oddset var 45 gånger pengarna att han skulle göra mål. Men säg den glädje som varar, Manchester United gjorde processen kort på Old Trafford och vann 2-0. Nästa match borta mot Everton slutade 0-0 och därefter kom en sällsynt vinst på bortaplan när Aston Villa besegrades med 2-0. Men sedan var det dags för en överkörning på hemmaplan igen. Southampton kom, gjorde 4-0 och hämtade hem tre enkla poäng, Anders Svensson gjorde två mål. December fortsatte med Leeds borta 2-2, West Ham hemma 1-1, Ipswich borta 0-2, och Bolton borta 2-2. Januari började med förlust på Upton Park mot West Ham 0-2 och sedan kom Newcastle till Filbert Street och spelade 0-0. Förlusterna fortsatte att rada upp sig, Arsenal hemma 1-3, Liverpool borta 0-1, Chelsea hemma 2-3 och Tottenham borta 1-2. Sen var det dags för lokalderby på Filbert Street, det sista på arenan. Derby var motståndet. Ett möte i absoluta botten på Premier League. Eftersom det är det sista derbyt på Filbert Street är det lapp på luckan, 21 620 åskådare har packat in sig och är förväntansfulla och glada. När spelarna går till omklädningsrummen för halvtidsvila står det 0-0, men hemmafansen tycker spelet är olycksbådande. Man kan nästan ta på atmosfären, det ligger en nervositet över Filbert Street. Under matchens sista halvtimma faller hemmalaget ihop totalt och Derby seglar fram till en säker 3-0 vinst. Filbert Street har väl aldrig tömts så fort som efter denna match. Endast Derbyfans står kvar efter slutsignalen och sjunger "we are staying up", men så ska det inte bli. Leicester fortsätter sin svåra väg genom ligan, Middlesbrough borta 0-1, Charlton hemma 1-1, Southampton borta 2-2 och Leeds hemma 0-2. När Blackburn kom på besök den 30 mars var borta-fansen snabba att häckla Leicester. Men tack vare två mål från Paul Dickov kunde hemmalaget vinna sin första match på fyra månader, 2-1 blev slutresultatet. Sedan kom en ny radda av dåliga resultat, Sunderland borta 1-2, Manchester United hemma 0-1, Everton borta 2-2, Aston Villa hemma 2-2 och Fulham borta 0-0.

Sedan var det dags för avslutningen, den allra sista matchen på Filbert Street. Tottenham stod för motståndet och Filbert Street var fyllt med 21 706 åskådare. Ett speciellt minnesprogram fanns till försäljning och det var en dag för fest men också sorg. Alan Birchenall sprang sin "Charity Run" för att samla pengar till något välgörande ändamål. Allt var som vanligt, men ändå inte som vanligt. Det blev två minuters tilläggstid i den andra halvleken, två minuter som kändes som en evighet men ändå bara som ett par sekunder. En 111-årig historia fick sitt slut. Matchen vanns av Leicester med 2-1 och det allra sista målet på Filbert Street gjordes av en Leicestergrabb, Matty Piper. När slutsignalen ljöd stormades planen av tusentals åskådare, en del grävde upp en bit av gräsmattan, andra försökte få någon spelares tröja. De som var kvar på läktarna plockade med sig av memorabilia där, en del slet bort sin stol medan andra nöjde sig med nummerplaketten. Leicester City kom sist i Premier League denna sista säsong på Filbert Street, två poäng bakom Derby och åtta poäng efter Ipswich. Det var slut på Filbert Street, nu väntade framtiden på Walkers Stadium.

Filbert Street och Walkers Stadium
Filbert Street och Walkers Stadium

Efter 111 år på Filbert Street flyttade Leicester City 2002 till Walkers Stadium för första säsongen på den nya arenan, som blev en...

Stark fästning under svåra tider!

Det rådde stor aktivitet i Leicester City sommaren 2002, dock inte på spelarmarknaden. Klubben flyttade, visserligen bara några hundra meter, men det är ingen liten apparat att flytta en fotbollsklubb. Kostnaderna runt allt detta kom snart att figurera i pressen, klubben sades redan nu ha skulder på närmare 100 miljoner kronor. Inte ens de "paraplypengar" som Premier League betalar ut till nedflyttade lag kunde kompensera skulderna. Återkomst till Premier League med ligans större inkomster var därför absolut nödvändigt. Nye managern Micky Adams och hans assistent Alan Cork kunde ha behövt en smidig försäsong, lite pengar att värva spelare för och arbetsro. Men mycket gick på sned. Det började med att Dennis Wise slog av käken på Callum Davidson och blev hemskickad från träningslägret i Finland. Tack vare detta blev Wise en av tre spelare som sattes upp på transferlistan när klubben försökte minska på lönekostnaderna. Den näst sista förberedelsen inför ligastarten blev en träningsmatch mot Swansea. Matchen skulle ha spelats på träningsanläggningen vid Belvoir Drive, men eftersom renoveringsarbeten pågick här, så spelades matchen inför tomma läktare på Filbert Street. Den 23/7 invigdes Walkers Stadium officiellt av Gary Lineker. Den första matchen på nya arenan var en träningsmatch mot Athletic Bilbao som slutade 1-1. Tiko gjorde 1-0 till gästerna i den 57:e minuten och Leicesters första mål på Walkers Stadium gjordes i den 90:e minuten när Jordan Stewart nickade in 1-1. Därmed skrev han in sig för alltid i historieböckerna, jämsides med Matt Piper som gjorde det sista målet på Filbert Street. Man har uppskattat antalet åskådare på denna match till cirka 20 000, men eftersom datasystemet som kontrollerar vändkorsen brakade ihop, vet man inte den exakta publiksiffran. Sex dagar senare startade Championship och Leicester City tog emot Watford. Leicester besegrade Watford med 2-0 och Brian Deane gjorde båda målen. Framspelare till hans mål var Micky Summerbee och Billy McKinley. Dessa två spelare är värda en egen historia. Båda var kontraktslösa och erbjöd sina tjänster till Leicester. Klubben kunde dock inte ge dem några kontrakt eftersom man hade sådana ekonomiska problem. Klubben erbjöd att stå för hotellrum när de var i Leicester, och så fick de äta på Belvoir Drive, dock ingen betalning. När Leicester sedan sålde Matty Piper till Sunderland kunde man erbjuda de två betalda kontrakt månad för månad. Micky Summerbee nämns i Dave Hensons sång "Heroes in Blue and White" i textraden "play for free, Summerbee"! Trots försäljningen av Piper meddelade klubben att man nu hade skulder på 180 miljoner kronor, man behövde sälja fler spelare. Samtidigt pågick arbete med att hitta nya finansiärer och att omförhandla med fordringsägarna. På planen fick detta effekter för manager Adams då han inte hade någon målvakt på bänken, både Tim Flowers och Simon Royce släpptes fria för att lätta på lönekostnaderna. Klubbens mest eftertraktade spelare Muzzy Izzet, tackade än en gång nej till en transfer, denna gång var det Aston Villa som bjöd 45 miljoner, men Izzet ville absolut stanna och hjälpa klubben upp i Premier League. Trots alla problem i klubben spelade laget bra, förutom en förnedrande 6-1 förlust borta mot Ipswich räknade man in sju vinster och två oavgjorda på de tio första matcherna och låg på en andra plats bakom Portsmouth. Walkers Stadium fylldes med mellan 25- 32 000 åskådare varje match och visade sig vara den fästning man behövde. Flytten från Filbert Street hade inte kostat sportsligt i alla fall, Walkers Stadium var samma hem som Filbert Street alltid varit. En lustig parantes i sammanhanget var bortamatchen mot Wimbledon på Selhurst Park som lockade futtiga 2165 åskådare, av dessa var 1205 resande Leicestersupportrar. Endast 960 hemmasupportrar dök upp, detta som en protest mot att klubben skulle flyttas till Milton Keynes. Oktober blev en svart månad för klubben. Det första meddelandet om en rekonstruktion av klubben offentliggjordes, nu sades klubbens skulder vara över 350 miljoner kronor. Initialt gick spelarna med på att skjuta upp bonusutbetalningar, men de sa nej till en 20 procents lönesänkning. Det här innebar oro i spelarleden och när man förlorade mot Burnley kom det inte som någon överraskning. Sedan kom nästa smäll, fordringsägarna ville sätta klubben i konkurs, en förvaltare (Deloitte & Touche) utsågs av högsta domstolen och klubben sattes under administration. Förvaltaren motsatte sig genast tal om likvidation, bland andra Dennis Wise (som ansåg att klubben var skyldig honom närmare 30 miljoner kronor) ville driva klubben i konkurs. Det första man gjorde var att avskeda 26 anställda inkluderande den verkställande direktören Steve Kind och flera andra med höga positioner. Deloitte & Touche meddelade att klubbens skulder var motsvarande 600 miljoner kronor.

Nu grundades ett konsortium med intentionerna att köpa ut klubben ur dessa besvärligheter. Gary Lineker var den sammanhållande kraften i konsortiet med support från Greg Clarke, Martin George, Jon Holmes och David Ross. Man satte ett mål att initialt samla in 60 miljoner. Man fick snabbt hjälp, en supporterstiftelse startades (Foxes Trust) och Emile Heskey anmälde att han ville hjälpa till. Två andra konsortier gick ihop till en under ledning av före detta klubbdirektörerna Gilbert Kinch och Roy Parker. Den 29 oktober, med laget fortsatt parkerade på andra plats, bjöds klubben ut till försäljning i Financial Times. November månad bjöd på skifte av fokus, klubben var till försäljning och ingen kunde göra mycket åt situationen nu, så det som hände på planen kom mer i fokus. Leicester åkte till Fratton Park och slog ligaledarna med 2-0 i en match som egentligen aldrig borde spelats. Förhållandena var rent ut sagt vidriga, det öste ner regn och planen var en stor leråker, men Leicester vann och var aldrig hotade. Sedan åkte man för att möta Millwall med Dennis Wise. Foxes ledde med 2-0 efter bara tre minuter. Brian Deane blev utvisad i den 13:e minuten efter att brutalt ha sparkat ner Wise och lite senare fick Callum Davidson gult kort för en nästan lika brutal tackling på denne Wise. Micky Adams tog snabbt och bytte ut Davidson. Millwall kvitterade till 2-2 och Wise stod för kvitteringen. Sedan räddade målvakten en straff från Muzzy Izzet efter att Wise tipsat målvakten hur Izzet slog sina straffar. Returmatchen i december vann Leicester enkelt med 4-1 och man hämnades mot Wise genom att förbjuda Millwalls fans att köpa biljetter till matchen (man hänvisade till säkerhetsskäl). Wise buades ut när han klev in på planen, medan förre Leicesterspelaren Steve Claridge möttes med jubel. Innan matchen meddelade Alan Birchenall att klubbens förvaltare skulle rekommendera Linekers konsortium att köpa klubben. Walkers Stadium såldes till den amerikanska pensionsfonden Teachers Insurance och Leicester City fick hyra arenan. Plötsligt kunde supportrarna börja andas ut, julen stod i antågande och klubben verkade räddad. Micky Adams hade trollat med laget hela säsongen och trots att ekonomin verkade vara tillbaka på rätt spår, fick han inte göra några andra spelaraffärer än försäljningar i januarifönstret.

Förutom en förlust mot Ipswich på Boxing Day var Walkers Stadium en nästan ointaglig fästning. Hemma var verkligen bäst denna första säsong på arenan, 16 vinster 5 oavgjorda och endast 2 förluster på hela säsongen. Linekers konsortium tog över, Jon Holmes utsågs till ny ordförande i klubben och han initierade genast en debatt om klubben skulle återta sitt gamla namn Leicester Fosse. Det blev en livlig debatt som hölls i lokalpressen, radio och till och med tv. Det blev åskådarna på hemmamatchen mot Wimbledon (4-0) den 22 februari, som fick avgöra. På varje plats hade man lagt ut ett A4 ark med ett C (för City) på ena sidan och ett F (för Fosse) på den andra. I halvtid hölls omröstningen genom att över 30 000 åskådare höll upp sina ark. Över 90% röstade på City, så var den saken avgjord. När Leicester City slog Brighton & Hove Albion med 2-0 den 19 april säkrades uppflyttning till Premier League, de tre återstående matcherna blev betydelselösa. Det märktes på resultaten också, en förlust och två oavgjorda avslutade säsongen 2002/2003. Portsmouth vann Championship men Micky Adams och Leicester City stod för den stora prestationen. Adams fick inte köpa in några spelare, han var tvungen att sälja eller frisläppa spelare, han hade spelare som spelade utan lön, klubben var i ekonomiskt fritt fall och räddades precis innan gong-gongen, det var ett mindre mirakel att fixa uppflyttning denna säsong.Ett surt efterspel väntade dock, några av klubbarna i Football League (EFL numera) var upprörda över de skattemässiga fördelar Leicester City fått tack vare att man satts i administration under säsongen. Man ville vid årsmötet (som för övrigt hölls i Walkers Stadium) straffa Leicester, men något sådant beslut kunde inte tas. Däremot beslöt man att anta nya regler som gjorde det möjligt att ge poängavdrag eller tvångsnedflytta lag som inte hade tillräcklig ordning på ekonomin (Leicester City röstade emot). Uppflyttningen till Premier League sågs efteråt som en gudagåva till den ekonomiskt trasiga klubben. Inkomsterna i Premier League, från tv-avtal och sponsoravtal bl. a. hjälpte Leicester att komma på, om inte solid, så i alla fall på fastare grund. Tröjsponsorn LG tog sitt pick och pack och försvann men den lokala bankkedjan Alliance & Leicester var villiga att sponsra klubben och blev ny tröjsponsor. Fansen verkade nöjda med den nya tröjan och på den första försäljningsdagen ringlade köerna långa utanför klubbshopen. Den första dagen såldes tröjor för nästan 550 000 kronor och förhandsbeställningar på internet inbringade ytterligare nästan 850 000 kronor den första dagen. Klubben meddelade samtidigt att Barcelona skulle komma för att spela en träningsmatch mot Leicester City i augusti. Det verkade uppåt igen för Leicester City. Allt som nu behövdes var att Micky Adams lyckades bygga ett lag för Premier League. Fästningen man skulle ta emot Arsenal, Manchester United och de andra topplagen i, stod beredd. Pengar eller inte, på Walkers Stadium var Leicester hemma!

Slagskämparna Steve Walsh och Steve Bull

De må vara vänner nu, men när de möttes på fotbollsarenorna på 80-90-talet var de allt annat än vänner. Walsh från Leicester och Bull från Wolverhampton, med det gemensamma förnamnet Steve. Det var försvarsspelaren Walsh mot anfallaren Bull, två envisa, lojala soldater som gick i krig med varandra för sina lag. Det slog gnistor om deras fighter, de var fotbollens svar på boxningens Ali/Frazier eller Holyfield/Tyson. Rond ett kom en novemberkväll på Filbert Street 1989. Det var en tråkig 0 - 0 match tills Walsh tacklade Bull. Det var en mycket tuff, men ändå regelrätt tackling Leicesterspelaren satte in, men det tyckte inte Bull. Han kom kvickt upp på fötter och fick in en vänsterjabb följt av en högerkrok i ansiktet på Walsh, sedan kastade han sig bakåt på planen så det skulle se ut som att Walsh hade slagit tillbaka. Domaren gick inte på det och Steve Bull fick rött kort. Detta intermezzo var upphovet till det agg som uppstod mellan spelarna och i TV dagen efter svor Bull att han var oskyldig, problemet för honom var dock att TV-bilderna visade något annat. När lagen möttes på Molineux Ground i Wolverhampton senare på säsongen var Bull i strålande form, han gjorde hattrick när Wolves vann med hela 5 - 0. Walsh fick sig en riktig lektion av Bull men båda spelarna höll sig i skinnet och något bråk blev det inte. Nästa säsong på Molineux var de på varandra igen, de stångade huvudena mot varandra som ilskna tjurar och knöt nävarna i luften, hade blickar kunnat döda hade båda fallit ner döda. Sedan slog Leicester Wolves på hemmaplan men något agg mellan de båda Steve syntes inte till, man trodde att de kanske lugnat ner sig. Men i början av säsongen 1992/1993 var det dags igen. I matchen på Molineux Ground i början av augusti fick Bull ett gult kort efter en tvåfotstackling i midjehöjd på Walsh. Sedan följde Bull upp med att göra sitt 200:e ligamål, ingen av dessa händelser gladde Walsh speciellt. Walsh lurade på sin hämnd och TV-kamerorna fångade upp ögonblicket. De båda var nära varandra, utanför spelet och kämpade om att skaffa bästa position. Då backade Bull upp lite för nära Walsh som tryckte till hårt med pannan i bakhuvudet på Bull. Bull föll som den döende svanen och domaren viftade med det röda kortet framför Walsh. Sedan fortsatte bråken genom åren och det gick knappt inte en match utan att någon av dem fick gult kort när de möttes.

"Det var härliga fighter", sa Bull när han blev intervjuad av Birmingham Mail. "Walshy gjorde för Leicester det jag gjorde för Wolverhampton. Jag älskade det och han älskade det. Vi visste båda vad som gällde och vi mötte båda en som var jämlik. Vi brukade skratta och skämta i spelartunneln om vem vi trodde skulle bli utvisad. Sedan när vi kom ut på planen blev vi uppeldade, det var fantastiskt". "Bully var en svår kille" sa Walsh till samma tidning. "Han var överallt och han gav aldrig upp, han var stark. Det hände saker runt honom hela tiden och jag var tvungen att hitta på något för att stoppa honom. Kunde jag få honom ur balans, eller till och med utvisad så kunde han ju inte göra mål mot oss. När vi möttes kunde vad som helst hända, och det gjorde det". För några år sedan hade Steve och Steve en så kallad Q&A (question and answer) på King Power Stadium. Den drog många intresserade fans som ville höra om deras rivalitet. Det som förvånade många var dock vilken respekt de visade varandra. "Det var ett jobb, jag klev ut på planen och gav 100% för laget" sa Steve Bull. "När vi blev lite äldre hände det att vi gick ut efter matcherna och tog en öl och jämförde blåmärken. Han gav allt på planen och var en heder för sitt lag" sa Steve Walsh. Bull påstår att man kan se ärr i hans bakhuvud efter Walshs tänder, "den gången blödde jag från bakhuvudet och behövde sys, men det var jag som blev utvisad" skrattar Bull. "Det verkade som att vi drog fram det värsta ur varandra, och det värsta var väl när vi låg och boxades, den gången blev vi båda utvisade" replikerar Walsh skrattande.