Legenderna
Ange undertext här

Spelare och managers som blivit legender i Leicester City Football Club i ett urval gjort av Blue Army Sweden

Andy King

Leicesters nummer 10 började som ungdomsspelare i Chelsea men kom till Leicesters
akademi 2004 som 16-åring. Bara två år senare hade han debuterat för förstalaget och har
sedan dess spelat mer än 320 matcher för Foxes. Andy är den mittfältare som gjort mest mål
för Leicester genom alla tider. Med ungdomslaget vann han FA Premier League 2007 och
erbjöds därefter ett professionellt kontrakt med klubben. Trots erbjudanden från många andra
klubbar under åren har Andy blivit Leicester trogen. Efter hans supersäsonger 2009-2010 och
2010-2011 utsågs han två år i rad till "Årets Spelare". Andy King har varit med på resan från
League 1 och hela vägen till kvartsfinal i Champions League. Han är den enda spelaren i
engelsk fotbollshistoria som vunnit League 1, Championship och Premier League. Epitetet
"Mr Leicester" är det få spelare förunnat att få bära, just nu är det Andy King som bär det
namnet. Med 10 år i förstalaget - en kulturbärare, en lagspelare, en legend.

Leicester Citys hyllning till Andy King - Klicka här.

Andy King
Andy King

Keith Weller

1946.06.11 - 2004.11.12
Keith Weller spelade 305 matcher för Leicester City och gjorde 47 mål under 1970-talet. På
hans meritlista finns också 4 landskamper och ett mål för England. När han avled sa den förre
lagkamraten och vännen Alan Birchenall: "For me he was one of the five greatest ever players
to pull on a Leicester shirt. His death is a tragic loss, not just for Leicester, but for the whole
of English football".
Keith Weller, född i London 11/6 1946, spelade under sin karriär för Tottenham, Millwall,
Chelsea och Leicester City innan han flyttade till USA och spelade några säsonger för Fort
Lauderdale Strikers. Weller var en naturbegåvning och kunde mycket väl ha fortsatt att spela
för någon av de London-klubbar han företrädde i början av karriären, men han valde att lägga
sina bästa år i Leicester City, och kanske var det därför han endast fick spela 4 landskamper
för England. Under åtta säsonger trollband han Leicesterpubliken med sitt artisteri och han
var en av de mest tongivande spelarna i Jimmy Bloomfields framgångsrika upplaga av
Leicester. En kall vinterlördag 1979 skulle Leicester möta Norwich på Filbert Street, det var
en match i FA-Cupen och Tipsextra hade sina kameror på plats.
Det var inget konstigt att målvakter spelade i träningsoverallsbyxor på den här tiden, när
kylan slog till var det ingen höjdare att slänga sig på lervåta och halvt frusna "gräsmattor".
Men det var sällan, för att inte säga aldrig, som utespelare bar några långa byxor eller dylikt.
Själv satt jag gjuten framför tv:n när favoritlaget spelade, och till min förvåning dök det upp
en spelare på planen med vita tights! Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var
favoriten, guden Keith Weller. Inte bara jag tappade hakan av åsynen, matchkommentatorn
var förvånad, domaren gnuggade ögonen för att se om det var sant, men publiken jublade extra mycket åt Weller när han visade sig. Weller spelade kanske en av sina bästa matcher för Leicester denna lördag, kronan på verket var väl när han länsade genom Norwich-försvaret med bollen klistrad vid fötterna och drog in bollen vid närmaste stolpen utan chans för målvakten, i soffan på Nytorgsgatan i Hallsberg jublades det högt och de vita långkalsongerna hade jag redan glömt. När Weller efter matchen fick frågan om varför han spelat i vita tights sa han: - "det var ju riktigt kallt idag och när jag åkte till Filbert Street upptäckte jag att min frus vita tights låg i baksätet av bilen, jag tänkte att de kunde vara bra för att skydda sig mot kylan, inget märkvärdigt". Fru Weller påstod däremot att hon aldrig ägt några vita tights!
Keith Weller dog 12/11 2004 efter en lång kamp mot cancer.

Frank Worthington

Frank Worthington är den kanske skönaste liraren någonsin att ha gjort avtryck på Filbert
Street. Men visste ni att han spelade i Sverige också? Få om ens någon spelare har
representerat fler klubbar än Frank. Karriären började 1964 i Huddersfield och slutade 1993 i
Halifax Towns reservlag, då var han 45 år! Där emellan hann han dra på sig 23 olika
matchtröjor i USA, England, Irland och Sverige! Ja han drog faktiskt på sig en 24:e också,
Engelska landslagets! På den nivån var han när han kom till Mjällby i maj 1980, och året
innan hade han vunnit skytteligan hemma i England. Till Listerlandet kom han, utlånad över
sommaren av Birmingham City för att få matchträning efter en skada och för att spela
nykomlingarna Mjällby kvar i Allsvenskan. Till samma storsatsning hörde förresten också
Anders Linderot, som man lockat hem från proffslivet i Marseille. Men för Mjällby var Frank
det stora klippet, själv såg han det som en gratis sommarsemester i de vackra svenska flickornas land. Frank var, och kanske fortfarande är, den store charmören och playboyen, förföraren som satte lika stor ära i antalet nedlagda byten av det andra könet som på antalet mål, segermatcher och allsvenska poäng. Men en verklig lirare var han, både på och utanför plan. Till en början kände han sig förvisad till en landsortshåla som luktade minkfoder och sillrens. Men snart kom han underfund med att Hotel Hanöhus, där Mjällbyledningen inkvarterat honom, kompenserade det mesta. Nattklubb med dans fem kvällar i veckan. När han spelat sin sista match för Mjällby och intervjuades inför återresan till England fick han bland annat frågan vilken klubb han gillat bäst under sin karriär. Svaret kom blixtsnabbt "Hanöhus Night Club". Worthington var en särling, en diva, men han var så stor som fotbollsspelare att han hade råd att vara det. Visst tittade en och annan i Mjällby snett på honom, men man accepterade ändå de flesta av hans självpåtagna privilegier. Även att han tjänade pengar som ingen annan var i närheten av. Det gjorde för övrigt Mjällby också, tack vare Franks stjärnstatus. Till hans debut på Strandvallen kom det 7200 åskådare. Typiskt Worthington då, att han vägrade lämna omklädningsrummet eftersom det regnade! Han valde att värma upp inomhus. Studsade några gånger upp och ned på golvet. Publiken undrade förstås varför engelsmannen inte var ute och värmde med det övriga laget. Jodå, han släntrade ut på plan när laget var på väg tillbaka in i omklädningsrummet några minuter före kickoff. Frank joxade lite med trasan, hojtade till Mjällbymålvakten Leif Persson: "Hi Leif!". Och drog en volley rätt upp i krysset, sedan bugade han mot den vilt applåderande publiken och promenerade raka vägen till omklädningsrummet. Anders Linderot har berättat, att när laget tränade låg Frank Worthington på stranden och kollade in brudar. Ibland knallade han upp till Strandvallen i bara badbyxorna för att kasta ett öga på lagkamraternas träning. I sina första tre matcher för Mjällby gjorde han allt utom mål. Sen var det dags för Djurgården uppe i Stockholm. Laget åkt buss, Frank flög! Fotbollskorna hade han glömt på Strandvallen. I lånade dojor gjorde han två mål och spelade fram till det tredje, Mjällby vann med 3-1. Ken Olofsson skrev Aftonbladet: " Det fanns en mästerregissör bakom verket, en fullblodsartist som fick andra bollsparkare att framstå som rent primitiva. Han dribblade, jonglerade, fintade och slog smörpassningar på längden och tvären..".

Det gick som bekant inget vidare för Mjällby i Allsvenskan. Det hindar inte att Frank Worthington fick många fans tack vare sitt höga underhållningsvärde. Hans sista match i Mjällbytröjan, var den mot Malmö FF. Ett smörpass till Lennart Johanssons 1-1 mål var matchens behållning och efter slutsignalen sjöng Mjällbyfansen så det ekade över Strandvallen: "Frank is a Jolly Good Fellow!".
Mjällbyledaren Åke Diverling hade sett till att Frank fritt disponerat en MAIF-gul leasingbil,
en remdriven Volvo 343. Det blev en dyr affär för klubben. Inte nog med att bilen var full av
tomma cigarettpaket, fimpar och tidningar. I handskfacket trängdes ett 50-tal obetalda
böteslappar! Han säger själv att han ser Sverige som sitt andra hemland. Han har många fina
minnen härifrån, påstår han. Och typiskt Frank så handlar det inte bara om fotboll: "Jag minns
en kväll när jag var på Hanöhus Night Club. I got lucky...again. En ung Svenska bjöd mig
hem till sig. Hon var makalöst snygg och bodde med sin morsa. På morronen när hon kilat
iväg till jobbet kom mamman in med en kopp te och hoppade ned i sängen...."
I maj 2016 offentliggjorde hans dotter att Frank lider av Alzheimers sjukdom.

Len Glover

Under åren har många yttrar iklätt sig Leicesters matchtröja och försökt behaga publiken på
Filbert Street/Walkers Stadium. Men få, för att säga någon överhuvudtaget har blivit en sådan
favorit hos publiken som Len Glover. En engelsk sportjournalist beskrev Glover så här: "han
är snabb som en Ferrari och har fotarbete som en duellant i Covent Garden". Lenny Glover
köptes till Leicester från Charlton för rekordsumman 800 000 kronor 1968 och han var en
viktig kugge när Leicester tog sig tillbaka till högsta divisionen. I Leicesters underhållande
lag under 1970-talet var Glover vänsteryttern som rev sönder motståndarnas försvar och
serverade Frank Worthington kalasmackor. Tyvärr var Glover känslig för skador och hela
hans karriär kantades av mindre eller större skador. Men mellan dessa skadeperioder var han
fantastisk att skåda, det var alltid sorl av förväntan när Glover klev in på planen. Många fans,
Jocky McMahon är en av dessa, beskriver än idag hur fantastisk han var och somliga påstår
att nackhåren reser sig på dem bara de hör hans namn! Han fick aldrig chansen i det engelska
landslaget och kallades "den bäste yttern i världen, som aldrig fick chansen", däremot hjälpte
han Leicester till en FA-cup final men väl där kunde han inte göra sig själv rättvisa, på grund
av en skadad vad. Hans karriär i Leicester slutade som man kan förvänta sig, han drog på sig
en knäskada och kom aldrig tillbaka till normal standard. 1976 lämnade han Leicester för att
varva ned med amatörlaget Kettering Town. 1978 gjorde han dock resan över vattnet och
spelade två säsonger för Tampa Bay Rowdies i den amerikanska ligan, här fick han tampas
med spelare som Pelé, Beckenbauer och George Best. 1994 tog han över som manager för
Harlow Town och registrerade sig även som spelare. Som 50-åring spelade han sin sista
ligamatch och strax därpå slutade han helt med all fotboll.

Peter Shilton

Peter Shilton blev den förste spelaren i England att spela 1000 ligamatcher, i en match för
Leyton Orient 21-1-1997, som direktsändes i tv för att fira tillfället. Med 125 landskamper är
han den spelare som spelat flest landskamper för England. För Leicester spelade Shilton 286
matcher och gjorde ett mål! Rivaliteten mellan England och Argentina hade funnits sedan
länge. 1966 visades den Argentinske lagkaptenen Antonio Rattin ut från VM-matchen mot
England och Argentina slogs ut ur det VM som England vann. När England och Argentina
skulle mötas i VM-kvartsfinal 1986 fans spänningar och upprivna känslor kvar från
Falklandskriget som utspelades ett par år tidigare. Precis som 20 år tidigare skulle vinnaren av
matchen gå vidare och vinna hela VM! Sex minuter in på kvartsfinalens andra halvlek var
ställningen fortfarande 0-0. Maradona gjorde en löpning från vänster in mot mitten, spelade
fram bollen mot Jorge Valdano och fortsatte in mot straffområdet. Passningen var emellertid
inte någon av Armandos bästa och den hamnade bakom Valdano och den mittfältaren Steve
Hodge försökte att med en hög spark få bort bollen. Hans försök var inte lyckat, bollen gick i
en lyra tillbaka in mot straffområdet och ut rusade målvakten, och f.d. Leicester-spelaren,
Peter Shilton för att boxa bort bollen, Maradona hann dock före. Här kan man stanna för att
fundera en stund på vad som verkligen hände sekunden senare. Hur kunde 168 cm Maradona
hoppa högre än 186 cm Peter Leslie Shilton och nicka bollen i mål? Maradona hann alltså
före Shilton och med hjälp av vänster hand lyckades han stöta bollen i mål. Domaren,
tunisiern Ali Bin Nasser, såg inte vad som hände och godkände därför målet. De engelska
spelarna protesterade, offside trodde vissa TV-kommentatorer, men TV-bilderna visade att
någon offside var det aldrig fråga om, så varför protesterade man då? Maradona själv jublade
och sa till lagkamraterna, som knappast kunde tro vad som hände, "kom fort och krama mig
innan domaren ändrar sitt beslut"! Fem minuter senare hade Maradona gjort ännu ett mål och
beseglat engelsmännens öde, att f.d. Leicesterspelaren Gary Lineker reducerade med 8
minuter kvar hjälpte inte, Argentina var vidare, England utslaget. På presskonferensen efter
matchen pressades Maradona och hans kommentar till målet var "... med lite hjälp av
Maradonas huvud och Guds hand gick bollen i mål..!" Ingen kritik riktades mot domarna men
i den engelska pressen fick incidenten ett nytt namn "Djävulens hand." Maradona har aldrig
förlåtits av de engelska spelarna, inte ens när Maradona 1998 erkände att han slagit in bollen
med handen fick han förlåtelse. Peter Shilton sa "han får mig att må illa, jag kommer aldrig att
förlåta honom."

Gary Lineker

Gary Lineker är fotbollens gentleman, under sin professionella karriär fick han inte ett enda
gult eller rött kort! Hans karriär startade i Leicester där han gjorde nästan 100 mål på 200
matcher. 1985 såldes han till Everton där han fick en fantastisk säsong. Utmärkelsen årets
spelare och vinnare av skytteligan med 40 mål. Som engelsk landslagsman har han också gjort
massor av mål, 1990 gjorde han 4 mål i VM och det betydde att han är en av endast 8 spelare i
världen, som gjort 10 mål eller mer i VM. Efter att han slutat sin spelande karriär, har han
blivit programledare för BBC:s Match Of The Day. Gary har även förekommit i Tv-reklam
för Walkers Crisps, det fanns faktiskt en sort som hette "Salt & Lineker" ett tag. När Leicester
stod inför att gå bankrutt, startade Lineker ett konsortium som investerade miljonbelopp
och räddade klubben från konkurs. En sann legend!

Steve Walsh

Namnet Steve Walsh är förenat med starka känslor, han gav alltid 100 % när han spelade och
om någon är värd epitetet "Mr Leicester" så måste det vara Steve Walsh.
Under sin 20-åriga fotbollskarriär representerade han Wigan, Norwich, Coventry och
Tamworth, men det är för sina 15 säsonger och 430 tävlingsmatcher i Leicester City vi minns
honom, han var känd som en kompromisslös spelare, han vek aldrig undan. Vi minns honom
mest som mittback men han kunde faktiskt spela överallt, 1992 fick han ikläda sig rollen som
toppforward när Leicester hade många forwards på skadelistan, han gjorde det med den äran
och smällde in 15 mål! Walsh följde managern Bryan Hamilton från Wigan till Leicester
1986, och redan från början etablerade han sig som hård och hängiven. I en match mot
Shrewsbury smällde han på anfallaren David Geddis så hårt att denne bröt käken, för det fick
Walsh avtjäna 11 matchers avstängning. Hans rivalitet med Wolverhamptons Steve Bull var
så stark att båda ofta blev utvisade när lagen möttes. Steve Walsh har fortfarande rekordet i
antal röda kort tillsammans med Colchesters Roy McDonough, båda lyckades skrapa ihop 13
utvisningar under karriären. Under många år var Steve Walsh lagkapten i Leicester City men
när han avgjorde 1994 års playoff till Premier League hade han fått nästan hela säsongen
spolierad av knäskador, och bar alltså inte kaptensbindeln. Detta var Leicesters tredje raka
kvalfinal, 1992 förlorade man mot Blackburn och 1993 blev Swindon för svåra, men 1994
vann man alltså mot Derby. Denna smått heroiska insats av Leicester City som efteråt har
kommit att kallas för "The Silence Of The Rams", avgjordes av Steve Walsh. Derby var det
bättre laget och dominerade matchen totalt, men det var Steve Walsh som med ett mål strax
före paus och ett till 6 minuter före slutsignalen knäckte lokalkonkurrenten.
Leicester gjorde snabb sorti ur Premier League och befann sig än en gång i division 1, men
Steve Walsh återvände till kaptensrollen under den nye tränaren Martin O'Neill. Under
O'Neills ledarskap och med den hängivne Walsh tillbaka i backlinjen kvalade Leicester än en
gång upp till Premier League, man vann playoff finalen mot Crystal Palace.
1997 vann Leicester Ligacupen efter att Steve Walsh spelade fram till Emile Heskeys mål i
första matchen och till Steve Claridges avgörande mål i andra matchen. Nu fick kaptenen lyfta
en riktig titel med Leicester. Något som jag personligen aldrig kommer att glömma är
Leicesters match mot Arsenal den 27/8 1997. Arsenal med Dennis Bergkamp i spetsen var
numret större än Leicester och hade efter två Bergkamp-mål ledningen med 6 minuter kvar.
Leicester reducerade genom Heskey i 84:e och Matt Elliott kvitterade i 93:e. Vilken
comeback! Men eftersom mer tid fanns att spela på var det inte avgjort, i 94:e ökade
Bergkamp på till 3-2 för gästerna och matchen syntes vara över för hemmalaget. Men alla
hade glömt bort "Mr Leicester". I matchens 96:e minut forcerade en grymt arbetande Steve Walsh in ännu en kvittering och publiken på Filbert Street formligen flög i luften. Med sin trogna hemmapublik i ryggen gav Leicester aldrig upp och lagkaptenen gick i bräschen för sina styrkor. På Arsenals hemsida kunde man läsa följande i matchrapporten dagen efter: Fair play to Leicester. We out-played them for 85 minutes then they out-passioned us for 10. With the impressive Leicester crowd behind them the home side continued to push for the draw and after about 6 minutes of injury time Walsh headed another, final, equaliser. I dessa dagar, när spelare flyttar runt och byter klubb ideligen, måste man hålla en sådan spelare som Steve Walsh (ett av få undantag mot regeln) högt för sin klubblojalitet, han tjänade Leicester lojalt under 15 säsonger.

Muzzy Izzet

Muzzy Izzet föddes som Mustafa men bytte till Muzzy som 19-åring. Han spelade en viktig
roll på Leicesters mittfält under Martin O'Neill. Hans kompanjonskap med Neil Lennon och
Robbie Savage var fruktat av alla lag. När Leicester åkte ur Premier League 2001 visade han
stor klubbkänsla och stannade kvar i klubben för att vara med och föra Leicester tillbaka till
Premier League igen.
Muzzy Izzet föddes den 31 oktober 1974 i London. Under sin karriär kom han att spela för
Chelsea, Leicester City, Birmingham och det turkiska landslaget. Muzzy skrev
ungdomskontrakt med Chelsea men spelade aldrig för a-laget under sin tid i klubben. I mars
1996 skrev han på för Leicester City, det var fråga om ett lån, säsongen ut. Han lyckades slå
sig in i startelvan och kom snart att vara fast på mittfältet, under den första halva säsongen med Leicester gjorde han ett mål. När Leicester sedan kvalslog Crystal Palace och gick upp i Premier League köpte klubben ut Muzzy från Chelsea för 10 miljoner kronor. Leicester kom på 9:e plats denna säsong, dessutom vann man ligacupen och Muzzy var som sagt mycket viktig på mittfältet tillsammans med Neil Lennon. Muzzy var den kreative av de två och Lennon "städade upp" bakom honom. Säsongen 1998-1999 slutade Leicester 10:a och nådde även denna gång finalen av ligacupen, men fick stryk av Tottenham. Nästa säsong slutade laget på 8:e plats i Premier League och nådde ännu en gång ligacup finalen. Nu mötte man Tranmere och lyckades vinna för andra gången på tre år, tack vare två mål av Matt Elliott och för övrigt uppoffrande spel av bland andra Muzzy Izzet. Nu lämnade Martin O'Neill Leicester för att ta över Celtic och Neil Lennon följde med honom. Många trodde att Izzet också skulle följa till Skottland men så blev det inte. Peter Taylor tog över Leicester och laget fortsatte till en början under hans ledning att prestera. Men Taylor var ingen riktig manager, snart började Leicesters maskineri knaka och Muzzy lämnade in en begäran att få lämna klubben, Middlesbrough bjöd 65 miljoner kronor för honom. Muzzy ville däremot inte gå till 'Boro och tackade nej. En ny säsong startade och både 'Boro och West Ham var intresserade av Izzet men han förblev Leicester-spelare. Denna säsong blev en riktig katastrof, man startade med att förlora hemma mot Bolton med 5-0 och resten av säsongen gick i samma stil. Efter säsongens slut och nedflyttning till Championship lämnade Muzzy in en ny begäran att få lämna klubben och Middlesbrough ökade sitt bud till 85 miljoner, men än en gång sa Izzet nej till klubben. Däremot önskade han att Martin O'Neill skulle värva honom till Celtic, för han ville återförenas med Martin och Neil Lennon. Så blev det dock inte, Muzzy spelade vidare för Leicester och i mars 2003 ändrade Muzzy sig och sa att han inte tänkte lämna Leicester, laget hade kämpat sig genom Championship och säkrat en andra plats bakom Portsmouth och därmed uppflyttning till Premier League. Detta innebar dock inte att andra klubbar inte var intresserade av Muzzy. Mot slutet av säsongen 2003-2004, när Leicester var på väg ner igen, kom bud från Aston Villa och Blackburn Rovers, som båda bjöd runt 7 miljoner kronor för honom. Snacka om prisras! Dessa bud
förkastades av Leicester, men efter nedflyttning till Championship och med alla ekonomiska
bekymmer som Leicester hade kunde man inte ha kvar Muzzy. Han tjänade då runt 420000 kronor i veckan och det tärde stora hål i klubbkassan. I juni 2004 fick Muzzy Izzet lämna
Leicester City på fri transfer och han skrev då ett treårskontrakt med Birmingham City. Hans
karriär i Birmingham blev ingen hit, efterhängsna knäskador förstörde mycket och han gick
skadad under långa perioder. I juni 2006 meddelade han att han lagt skorna på hyllan.

Gordon Banks

Världens genom tiderna bäste målvakt, det är ett epitet som kan passa för Gordon Banks.
Världsmästare 1996, gjorde "århundrades räddning" på en raketnick från Pelé i VM 1970, fick
smeknamnet "Banks Of England". Gordon Banks föddes den 30:e december 1938 i Sheffield,
hans professionella karriär inleddes i Chesterfield där han spelade från 1955 till 1959. 1959-
1967 - Leicester City, 1967-1973 Stoke City och 1977-1978 Fort Lauderdale Strikers. Han
gjorde 73 landskamper för England och krönte sin karriär med VM-guldet 1966. På klubbnivå
vann han Ligacupen (både med Leicester och Stoke) dessutom spelade han en FA-cupfinal
med Leicester, där blev det tyvärr inte vinst. Gordon började spela fotboll på bakgårdar och
gator, hans väg till proffskontrakt är en saga och en fantastisk historia. Gordon var åskådare
på en amatörmatch med laget Millspaugh en lördagseftermiddag när han blev tillfrågad om
han kunde hoppa in istället för ordinarie målvakt som inte dykt upp. Hade denna målvakt varit
på plats så kanske England gått miste om en världsmålvakt! Inom ett år från denna händelse
hade Banks blivit värvad till Romarsh, amatörligans tuffaste lag. Det var här som Chesterfield
hittade honom och plötsligt var han målvakt i ett lag i division tre. Hans deltidskontrakt gav
honom 2 £ per match !!! Under denna tid gjorde han även sina två National Service-år
(värnpliktig ungefär) i Tyskland, han var signalsoldat. När den tiden var avklarad skrev ha
heltidskontrakt med Chesterfield och kunde kamma hem hela 17 £ i veckan. 23 matcher blev
det innan han hittades av Leicester City som värvade honom för 7000 £. 1964 vann han
Ligacupen med City och blev även landslagsmålvakt. Hans debut skedde mot Skottland och
han fick se skottarna vinna med 2-1. Hans peak kom i VM i England 1966 då Banks var en av
frontfigurerna i världsmästarlaget. Förvåningen var därför stor när han kom hem till Leicester
och fick se sig såld till Stoke! Detta berodde på att Leicester hade fått fram en yngling som
redan var mogen att ta över efter sin läromästare och legenden Banks, denna ynglings namn
var Peter Shilton!

Pontus Kåmark

Pontus Kåmark gjorde sig känd som en utmärkt markeringsspelare genom hela sin karriär.
Han slog genom i VM 1994, det var också här som Leicester fick upp ögonen för honom. I
Sveriges gruppspelsmatch mot Brasilien tog han hand om Romario som inte kom någon vart.
När han återvände till Sverige efter sitt Leicester-äventyr spelade han med AIK mot
Barcelona i Champions League. Kåmark plockade bort den store Figo och AIK ledde med 1-0
ända till dess att Stuart Baxter gjorde det ödesdigra misstaget att ta Kåmark av banan, då
vände Barca och vann med 2-1. Men det är givetvis Ligacupfinalen 1997 mellan Leicester och
Middlesbrough som alla minns och pratar om. Den 6:e april gick Leicesterspelarna ut på
Wembley för att inför 76757 åskådare möta det Middlesbrough som man fått stryk av med 3-
1, hemma på Filbert Street veckan innan. Då hade en viss Oswaldo Giroldo Junior, även
kallad Juninho, dominerat totalt. Finalen kom att bli en mer stängd tillställning och den var
mållös vid full tid. I förlängningen tog 'Boro ledningen redan efter 5 minuter genom Fabrizio
Ravanelli, men Leicesters Emile Heskey kvitterade 2 minuter före slutsignalen och säkrade
omspel på Hillsborough i Sheffield. Juninho då, spelade han? Ingen hade i alla fall sett till
honom på 120 minuter, han blev totalt bortplockad av Kåmark! Omspelet fick en liknande
händelseutveckling, 90 ordinarie mållösa minuter och sedan avgjorde Leicesters Super-Stevie
Claridge i förlängningens 10:e minut. Middlesbroughs tilltänkte segerorganisatör Juninho
gick än en gång av planen utan att någon sett honom. Juninho tackade Kåmark efter matchen
och berömde honom för hans ärliga och justa sätt att markera bort honom, Kåmark drog inte
ens på sig ett gult kort. Leicesters mittfältare Neil Lennon var bara en av alla som efter
matchen berömde Kåmark och tränaren Martin O'Neill för genidraget att låta Kåmark
markera Juninho, i England pratar man aldrig om Ligacupen 1997 utan att nämna Kåmarks
markering av Juninho.

Martin O'Neill

Efter sin karriär som spelare började Martin en sensationell karriär som fotbollsmanager, från
början hos Grantham Town, 1987. Efter en kort sejour hos Shepshed Charterhouse tog han
sedan över "amatörlaget" Wycombe Wanderers och lyckades för upp dem i det professionella
ligasystemet via vinst i The Conference 1993. Han blev manager i Norwich 1995 men
lämnade klubben i december samma år efter en kontrovers med ordföranden Robert Chase.
Martin tog nu över Leicester City och fick en tuff start hos det nya laget. Men snart nog blev
det succé eftersom O'Neill tog upp laget till Premier League redan första året som manager.
Leicester radade upp topp 10 placeringar under säsongerna med O'Neill som manager. Laget
vann även Liga Cupen två gånger, 1997 och 2000, samt nådde final i samma cup 1999. Martin
var på tal för managerposten hos Leeds men sa nej till jobbet efter att tusentals Leicester
supportrar höll upp banderoller och ropade "don't go Martin" under matcherna. Till sist
lämnade han dock i juni 2001 klubben, för att bli manager i Celtic. Här nådde han precis som
i Leicester kultstatus och fick smeknamnen "Martin the Magnificent" och "The Blessed Martin".

Roberto Mancini

Kanske inte en Leicester-legend, men det faktum att han spelade 4 matcher för Leicester är
minnesvärt. "Den Italienske landslagsmannen och storstjärnan Roberto Mancini skrev idag på
ett korttidskontrakt för Leicester City. Det var Englands förbundskapten, och Mancinis förre
tränare Sven-Göran Eriksson som rekommenderade honom till Leicesters manager Peter
Taylor. Mancinis uppgift blir att förse Ade Akinbiyi, Trevor Benjamin och Richard Cresswell
med de rätta bollarna." Ja så där lät det när legenden Roberto Mancini år 2001 skrev på för
vår stolta klubb, han fick en ganska nätt summa för sin signatur och var en av de som bidrog
till den ekonomiska kris klubben hamnade i. Vår manager vid den här tiden hade inga som
helst begrepp om varken det ena eller det andra, ni vet ju att han betalade hela 75 miljoner
pund för Ade Akinbiyi, med andra ord brände han hälften av pengarna vi fått för Emile
Heskey på en spelare som presterade noll och intet i klubben. Men Mancini då? Hur gick det
för honom? Ja som sagt fick han fett med pengar för att spela i Leicester, totalt blev det bara 4
matcher så per match blev han nog klubbens dyraste spelare genom tiderna! Varför bara 4
matcher? Ja det här är en sak som är ganska luddig, Leicester påstod att de hade kontrakt med
Mancini säsongen ut, men det visade sig att kontraktet bara gällde en enda månad! Var det
Taylor som gjorde bort sig, eller var han fullt medveten om detta och lurade styrelsen? Jag har
försökt ta reda på fakta men här verkar allt mörklagt! I vilket fall som helst så spelade han
faktiskt bara 4 matcher med City och han åstadkom inte något att skriva hem om. Man ska
komma ihåg att han faktiskt var 36 år och att han tänkt lägga av länge. Han var i alla fall den
största spelaren någonsin som då värvats av Leicester City, och sett per match, kanske den
dyraste!

Nigel Pearson

Det är inte många managers som har blivit omstridda som Leicester Citys Nigel Pearson, han
delade fansen i två läger. När han under säsongen 2014/2015 blev uppvisad på läktaren för att
han var uppretad på en domare, upptäckte han att han trivdes där. Han sade sig få en bättre
överblick över spelet, vilket var sant. Men när säsongen såg ut att gå åt pipan klev han ner till
planen och styrde sitt lag därifrån. Detta var en sak som delade fansen, många hatade det
faktum att Nigel satt uppe på läktaren. Men väl nere vid sidan av banan så hände det saker
hela tiden, under säsongen var han inblandad i hela tre incidenter. Den första var under
matchen mot Liverpool den 2/12, en person i publiken råkade filma Pearson när han
härsknade till på ett fans. Supportern kallade Pearson "utter twat" vilket kan översättas
"fullkomlig fitta" och Pearson tycks på videon säga "fuck off and die". Efter matchen erkände
Pearson vad han sagt och kommenterade vidare "jag svarade en idiot på läktaren", Pearson
bad inte om ursäkt och supporterklubbens Cliff Ginetta tyckte att en ursäkt vore på sin plats.
Ägarna var inte nöjda med att deras manager svor men de vidtog inga åtgärder. Den 7/2 var
det dags igen när Leicester förlorade hemma mot Crystal Palace med 1-0. Bortalagets James
Mc Arthur jagade en boll utanför sidlinjen och råkade springa på Pearson. Leicesters manager
brottade inför Palace manager Alan Pardew ner Mc Arthur och tog strypgrepp på honom,
domaren Lee Mason gjorde inget åt situationen. Efter matchen sade Pearson "jag behöver inte
avslöja något, jag kan ta vara på mig själv". James Mc Arthur var aktuell för Leicester under
sommaruppehållet och det spekulerades genast i att Pearson ville "hämnas" på Mc Arthur
men det nekade Pearson till. "Jag respekterar killen, han är en bra spelare och ni vet alla vad
som var på gång i somras" sade Pearson till pressen och fortsatte "klart jag blev besviken när
jag inte lyckades värva honom men det hade inget med honom eller mig att göra, det berodde
helt och hållet på den andra klubben (Wigan), de får ta ansvar för att det blev som det blev.
Det var en manager (Uwe Rösler) som borde hållit tyst men inte gjorde det, men jag har inga
problem med spelaren (Mc Arthur), han är en bra spelare och det är lätt att tycka om honom".
Så det som såg ut att vara en skärmytsling/ uppgörelse mellan Nigel Pearson och James Mc
Arthur var inget annat än skoj, vilket man också kan se på bilderna. Pressen gjorde allt för att
förstora upp och ville ha reda på vad det rörde sig om, men Pearson var sin vana trogen
fåordig om vad de båda sade till varandra. Sedan kom en händelse som kommit att beskrivas
som "The Foxes Farce".
Leicesters ägare Vichay Srivaddhanaprabha var på Crystal Palace matchen och såg vad som
inträffade och senare på kvällen spreds rykten att Pearson hade fått sparken. Jag själv fick
klockan 18.40 ett sms från Steve Walsh med den korta texten "Pearson sacked" och sedan var
cirkusen igång på Twitter, Facebook och alla andra sociala medier. Gary Lineker twittrade
klockan 20.00 "Not surprised Pearson has been fired". Vid 21.45 kom ett nytt sms från Walsh
som sa "apparently he is reinstalled". Vad som egentligen försiggicks denna kväll får vi med
säkerhet kanske aldrig veta, men vad media lyckades lista ut är följande: Vichay tycker
Pearson har betett sig illa och sparkar honom, sonen Top ringer upp från Thailand och ber sin
far att inte sparka Pearson. Nigel Pearson har jobbet kvar vilket berättas i en pressrelease från
King Power Stadium klockan 22.07! ITV körde ut nyheten att Pearson fått sparken klockan
22.12, men då hade Leicester City redan meddelat att så inte var fallet, vilken soppa! När vi
var på plats i Leicester passade vi på att fråga Paul Balsom om hur det egentligen var, han
ville dock inte ge något egentligt svar, men sade att det som skrevs i media inte var långt från
sanningen! Den tredje incidenten hände inte på planen utan i media rummet på King Power
Stadium under en presskonferens efter 1-3 förlusten mot Chelsea den 29/4. En journalist (Ian
Baker, Wardles Press) bad Nigel Pearson "could you specify the amount of criticism and
negativity the players have had to endure over the course of the season". Denna fråga fick
Nigel Pearson att formligen gå i taket! "Have you been on holiday for six months? Have you?
I think you must have had your head in the clouds, away or on holiday or reporting on a
different team because if you don't know the answer to that question, then I think your
question is absolutely unbelievable. The fact that you don't understand where I'm coming
from. If you don't understand that question then I think you are an ostrich - your head must
be in the sand. Is your head in the sand? Are you flexible enough to get your head in the sand?
My suspicion would be no. I can. You can't. You've been here often enough. To ask that
question you're being very, very silly or you're being absolutely stupid. One of the two. For
you to ask that question, I'm sorry son, but you are daft. You're wrong. You've been in here. I
know you have, so don't give that shit with me. Please, don't give that shit with me. I'll smile
at you because I can afford to smile at you. Now, do you want to ask a different question or
do you want to ask it differently? Go on, ask it. Or are you not capable?" Baker: I don't know,
erm... Pearson: You don't know what, erm.. Baker: I don't know how you've taken that
question? Pearson: Well then you must be very stupid. See ya. Varpå Nigel Pearson stormar
ut ur lokalen och muttrar något ohörbart för sig själv. Journalisten själv skrev senare på
Twitter "if getting called an ostrich by Nigel Pearson is not a career highlight I don't know
what is"! När sedan samma manager som givit oss dessa underhållande incidenter lyckas med
konststycket att hålla ett dömt lag kvar i fotbollens finaste liga så kanske frågan, "should he
stay or should he go?" blir svårare att besvara. För efter Leicesters fina april med fyra vinster
på fem matcher fick Nigel Pearson utmärkelsen "Manager Of The Month" i kamp med bland
andra Chelseas Jose Mourinho och Aston Villas Tim Sherwood. "I'm flattered but it's not just
about one person. I'm very conscious of the support I get from staff and players - it's
recognition of a bigger picture", sa Pearson efter att ha mottagit priset. Paul Balsom sa att
Nigel är den bäste han jobbat med och att han är en teambyggare utan dess like. Leicesters
målvakt Kasper Schmeichel sa: "Nigel Pearson is the best manager I've played under and it's
difficult to put into words the job he's done here. It's important to point out that the Nigel
Pearson seen by others and the Nigel Pearson we see are two very different people. He's a
charismatic guy, and a born leader. For me, he's the manager of the year, I don't know if he'll
get it, but I'm glad he's my manager." Den 30/6-2105 var det dock över för Pearson, styrelsen
och Pearson var inte på samma våglängd längre, och den kanske bäste managern i Leicesters
historia fick sparken. Han förde upp Leicester från League 1 till Championship till Premier
League och han höll ett dödsdömt lag kvar i världens bästa fotbollsliga, en sann legend!

Esteban Cambiasso

Blir man legend efter en säsong? Bara dagar innan transferfönstret för permanenta
övergångar stängde den 1/9 2014 skrev Esteban Cambiasso på ett 1-årigt kontrakt med
Leicester City. Cambiasso var då i särklass Leicesters största nyförvärv genom tiderna, den nu
34-årige argentinske mittfältaren har till dags dato samlat på sig 23 officiella titlar. Cambiasso
startade sin professionella karriär i Argentinos Juniors 1995 för att flytta till Real Madrid
1996. Redan 1998 var han tillbaka i Argentina, nu i Indipendiente där han spelade fram till
2001 när han gick till River Plate. Cambiasso återvände till Real Madrid 2002 och stannade
till 2004 då Inter köpte honom. Sedan dess har han spelat i Inter fram till 2014, då han skrev
på för The Foxes. Esteban Cambiasso har vunnit; Argentinas liga 2002, La Liga 2003, Serie A
2006, 2007, 2008, 2009 och 2010. Intercontinental Cup 2002, UEFA Super Cup 2002,
Spanska Supercupen 2003, Coppa Italia 2005, 2006, 2010, 2011, Supercoppa Italiana 2005,
2006, 2008, 2010, FIFA Club World Cup 2010 samt UEFA Champions League 2010,
dessutom har han vunnit ungdomstitlarna South American Youth Championship 1997, 1999
och FIFA World Youth Championship 1997. Eurosport sa om Cambiasso (när Jose Mourinho
var manager för Inter) "there is nothing glamorous about the bald Argentine, but he is the
heartbeat of the Inter side that have become the dominant force in Italian football. Just the
kind of determined, hard-running midfielder Mourinho loves". Goal.Com sade: "all in all, this
player is one of the greatest player to have ever pulled an Inter shirt on and to grace the pitch
in the Serie A. He is an intelligent midfielder, who has the capacity to change the shape of a
game off his own boot. He will certainly be remembered as one of the most talented players
of all time". Denne man lyckades att på sin enda säsong i Leicester uppnå statusen "legend",
"he's magic you know" sjöng fansen om honom. Han var spelaren som, framför alla andra, bar
fram Leicester till ett nytt Premier League kontrakt, han var hjärtat och själen bakom "the
greatest escape".

Jamie Vardy

En solig lördag eftermiddag i Bury 2009 mötte Stocksbridge Steels, FC United of Manchester
i Evo-Stick Premier League (sjunde nivån i England) på Burys hemmaplan Gigg Lane. FC
United lånade arenan av Bury eftersom deras inte var färdigbyggd. 1888 åskådare fanns på
plats och fick se en stjärna i blivande, det var Jamie Vardy som jagade livet ur spelarna från
FC United. I den 27:e minuten tar 23-åringen emot ett inkast på egen planhalva, han söker
efter medspelare men ingen finns spelbar. Vardy borrar ned huvudet och kör i full fart slalom
mellan försvararna och väl i straffområdet gör han sin patenterade sidledsförflyttning, ställer
målvakten på fel ben och stänker in ledningsmålet för Stocksbridge Steels. Efter matchen var
han involverad i en incident utanför en nattklubb, han hävdar att han skyddade en vän, men
åtalades han för misshandel och fick en fotboja. Den hindrade inte honom från att spela
fotboll men några nattklubbsbesök blev det inte på ett tag, han var nämligen tvungen att hålla
sig i hemmet efter 18.30. Vardy började sin fotbollskarriär i akademien hos Sheffield
Wednesday, i staden där han levt hela sitt liv. Wednesday tyckte dock att han var för liten och
klen och inte var något framtidslöfte, så man släppte honom fri. "Det var en riktig sorg för en
ung grabb" sade han och tog en paus från fotbollen.
Han spelade ett tag med ungdomslaget i Rotherham innan han som 20-åring gick till
Stocksbridge Steels, en liten klubb i utkanten av Sheffield, 2007. Omklädningsrummet var
beläget i ett stenhus och ibland var det varmvatten i duscharna! Spelarna fick själva betala för
och tvätta sina träningsoveraller. Jamie spelade för reservlaget när en dag tränaren kallade upp
honom i a-laget och avlönade honom med 30 pund i veckan. Lönen gick ju inte att leva på så
han tog ett slitsamt jobb på en fabrik som tillverkade kryckor. Träning två dar i veckan,
matcher på helgerna och jobba på fabrik, så såg hans liv ut. Vardy sköt 60 mål på 100 matcher
för Stocksbridge och detta renderade honom ett kontrakt med Halifax Town 2010 som
betalade Stocksbridge Steels 150000 kronor för honom.
Trots det tunga arbetet på fabriken gjorde Jamie 29 mål under säsongen med Halifax och han
började nu dra till sig intresse från ett flertal klubbar. Till nästa säsong hade han flyttat till
Fleetwood där han fick ett professionellt kontrakt som gav honom 32000/ månad i lön. Under
säsongen med Fleetwood fick han ögonen på sig från bland andra Leicesters talangscout Steve
Walsh som kunde rapportera till Nigel Pearson om en orädd och hårt jobbande anfallare med
en bra förmåga att även spela på kanterna. Under året med Fleetwood fick vi även nöjet att se
Jamie Vardy på svensk tv. Fleetwood mötte lokalkonkurrenten Blackpool i en match i FA-
cupen. Blackpool var alltför bra för Fleetwood och ledde med hela 5-0 när Jamie Vardy sköt
in ett tröstmål. Han hade under matchen imponerat så mycket att Blackpool direkt efter
matchen lade ett bud på 700 000 pund, vilket förkastades av Fleetwood.
Den 17 maj 2013 meddelade Leicester City att man lagt upp rekordsumman (för en non-
league spelare) 1 miljon pund för Jamie Vardy's namnteckning, och senare kom det fram att
affären kom att kosta Leicester totalt 1,7 miljoner pund. Hans första säsong med Leicester var
tuff och han fann livet i Championship hårt och var efter säsongen 2012-2013 beredd att lägga
skorna på hyllan. Men Nigel Pearson, Craig Shakespeare och Steve Walsh jobbade med
honom under sommaruppehållet och till säsongen 2013-2014 var "den gamle" hårt arbetande
Jamie Vardy tillbaka, en viktig kugge i Pearsons anfallsmaskineri. Inför Premier League
2014-2015 sa många att om han tar ett steg till i sin utveckling kommer han att bli obehaglig
för Premier League-försvaren. Det fick bland andra Manchester United fick känna på i början
av säsongen 2014-2015. En "Rekordmagasinet"-historia är inte fullständig förrän hjälten tar
det avgörande klivet, det har Jamie Vardy gjort. Killen som spelade "non-league" så sent som
2013 har även spelat i det engelska landslaget! När Vardy dessutom säsongen 2015/2016 slog
Ruud Van Nistelrooys gamla rekord, mål i 10 matcher i rad, genom att göra mål i 11 raka
matcher, ja då skrevs hans namn in i historieböckerna för alltid.

Riyad Mahrez

Riyad Mahrez startade sin karriär som amatör i den franska klubben Quimper innan han fick
sitt första proffskontrakt med samma klubb 2010. Som professionell spelade han en säsong
för Quimper, 27 matcher och ett mål. 2011 snappades han upp av Le Havres reservlag i den
franska andraligan och där gjorde han sig ett namn genom att göra 24 mål på 60 matcher
under närmare tre säsonger. Sedan flyttades han upp i förstalaget och åstadkom 10 mål på 60
matcher innan Leicesters scout Steve Walsh (senior) hittade honom. Steve Walsh var på plats
i Le Havre för att titta på en annan spelare men när han fick se Mahrez glömde han bort vem
han kommit för att scouta. Mahrez imponerade så mycket att Walsh reste hem till Leicester
och meddelade att han skulle åka tillbaka till Le Havre igen och titta på denne Mahrez en
gång till. Det gjorde Walsh och det slutade med att Leicester köpte Mahrez för motsvarande 4
miljoner kronor, något som var rena rama fyndpriset.
Under den första säsongen med Leicester City var han bitvis glimrande för att ibland falla bort
helt och hållet. Under säsongen 2015/2016 tog Riyad Mahrez det där steget som gjorde
honom till en världsklass spelare. Hans samarbete med Jamie Vardy skrevs det spaltkilometer
om, var det inte Mahrez som passade Vardy, ja då var det tvärtom. Var då Claudio Ranieri
mannen bakom hans förvandling? Italienaren är känd för att kunna plocka ut det bästa ur alla
spelare och hans betydelse för Mahrez går inte att underskatta. Mahrez blev etta i Europa för
lyckade dribblingar, han var den mittfältaren som gjorde mest mål i Europa och han blev trea i
Europa när det gäller assists. Mahrez utsågs dessutom under den titelvinnande säsongen
2015/2016 till ligans bästa spelare, och detta av spelarna själva.

Claudio Ranieri

När Nigel Pearson fått sparken spekulerades det i veckor och namn som Jürgen Klopp, Martin
O'Neill, Neil Lennon, Guus Hiddink och Peter Schmeichel för att nämna några, var på
tapeten. Styrelsens val offentliggjordes den 13/7, den 63-årige italienaren Claudio Ranieri.
När man såg hans namn föll pusselbitarna på plats, det här var ett val som tilltalade ägarna
helt och hållet.
Ranieri är inte den otyglade typ av människa som Nigel Pearson är, Ranieri ber inte fans att
fara åt helvete, han kallar inte journalister för strutsar och han brottas inte med
motståndarlagets spelare. Claudio Ranieri är en vänlig och charmerande italienare som under
sin tid som manager för Chelsea var mycket omtyckt. Vichay Srivaddhanaprabha beskrev
Claudio på detta sätt: "He is a man of remarkable experience and knowledge that will lead us
into the next phase of our long term plan for Leicester City."
Säsongen 2015/2016 blev en mirakulös resa mot det som skulle sluta med att Leicester City
för första gången i klubbens historia vann Premier League. Ranieri, som många tvivlade på,
visade att han kunde leda ett lag talangfulla och hårt arbetande spelare till något ingen innan
ens hade gissat. Det var sagan som var så omöjlig att inte ens Disney skulle gjort film av den.
Det var så otroligt omöjligt att bookmakers satte oddset 5000 gånger pengarna till de som
vågade satsa. Det blev sedan den största sensationen inom lagidrott genom alla tider. Men vi
borde inte kalla det för en saga, det handlade nämligen om reella faktum. Det handlade om
hårt arbete hos alla inblandade, såväl spelare som ledare, tränare och fysiologiska team, allt
under ledning av Claudio Ranieri.
Bara 7 månader efter Premier League vinsten fick dock Ranieri sparken av styrelsen, den 23
februari 2017. Detta eftersom laget spelat uselt under den andra säsongen under honom och
nedflyttning till Championship hotade. Så är den underbara fotbollen, kung ena dagen och
utsparkad nästa dag. Claudio Ranieri gav Leicester en vinst i Premier League, ingen kan ta i
från honom det. Den bäste managern i klubbens historia.