The Story
Ange undertext här

Leicester City Story...as told by Blue Army Sweden.


Klubben grundades 1884 under namnet Leicester Fosse, anledningen till namnet var att man
tränade och spelade vissa matcher på fälten vid Fosse Road. Innan man flyttade till Filbert
Street 1891 spelade man sina matcher på fem olika "arenor", bland annat Fosse Road och
Victoria Park. Klubben anslöt sig till FA (the Football Association) 1890 och kom med i
Midland League 1891. Efter att ha kommit tvåa i Midlands League flyttades man upp i
Football League division 2 år 1894. Första matchen på Filbert Street innebar förlust 3-4 mot
Grimsby, men veckan efter vann man mot Rotherham och senare samma säsong slog man
Notts Olympic med hela 13-0, det är än idag klubbens rekordvinst. Notts Olympic slutade existera inte långt efter denna match.

Leicester Fosse hade marscherat rätt raskt, de första sex åren spelade man endast
vänskapsmatcher. Därefter kom man med i Midland League 1891 och efter tre säsonger på
den nivån blev man inröstade i fotbollsligans andra division precis i tid för säsongen
1894/1895. Fotbollsligan grundades 1888 och den andra divisionen kom till 1892. Abbey Park
i Grimsby var under 10 år ett temporärt hem för Grimsby, den ordinarie arenan Clee Park fick
man överge för att marken behövdes för husbyggen. Abbey Park var en "folkets park" med en
sjö och massor av träd och en estrad. Själva arenan omgavs av stora fält och en naturlig
amfiteater med plats för 8000 åskådare. Abbey Park kunde ta emot 10000 åskådare och
inträdet var 1 guinea (1.05 pund). Leicester Daily Mercury rapporterade om matchen att
Leicester Fosse förlorade sin första ligamatch mot Grimsby. I halvtid stod det 1-1 men snart
ledde hemmalaget med 4-1. Men tack vare en formidabel sista halvtimma kunde Leicester
hyfsa siffrorna till 4-3 inför 5000 åskådare. Tidningen fortsatte med att konstatera "it is too
early as yet to criticize fairly the men but it may at least be said that they have not yet got
fully into their stride". Leicester gjorde dock framsteg under säsongen och hamnade till sist på en mycket hedrande fjärde plats, vilket innebar att man precis missade uppflyttning till division 1. Sista lag till uppflyttning, med ett måls marginal, var Newton Heath, senare mer kända som Manchester
United! På grund av en finanshärva upplöstes Football League 1915 och Fosse spelade åter i
Midlands League. Även Leicester råkade ut för finansiella problem och klubben upphörde,
bara för att återuppstå som Leicester City och åter igen bli invalda i Football League när den
återupptogs 1919. Under ledning av den förste "stortränaren" i klubben, Peter Hodge, och
med spelare som Arthur Chandler, vann Leicester division 2, 1925. Rekordet för antal
åskådare som sett en match i Leicester slogs 1928 i en FA-cup match mot Tottenham, hela
47298 åskådare fick tyvärr se Leicester förlora.

Som väl alla känner till var Leicester City på försäsongsläger i Sverige 2011 med sin svenske
manager Sven-Göran Eriksson. Under några dagar i juli mötte de blå favoriterna Sirius (vinst
3-1), Real Mallorca (1-1) och Vasalunds IF (vinst 4-1). Leicester har en lång historia i Sverige
med försäsongsmatcher; 1971, 1973, 1975, 1976, 1977, 1979, 1981, 1986, 1987 och 1989 var
laget i Sverige och spelade matcher, sedan dröjde det alltså ända till 2011 innan man
återvände. Första gången Leicester var i Sverige daterar sig dock så långt tillbaka i tiden som
1913, då hette laget Leicester Fosse och man åkte för första gången i klubbens 29-åriga
historia utomlands för träningsmatcher. Innevånarna i Leicester uppmärksammades på lagets äventyr via en kort artikel i "Leicester Daily Mercury" där man berättade att Leicester Fosse åkt till Sverige för ett 10 dagar långt försäsongsläger med 4 träningsmatcher. Fosse hade ekonomiska bekymmer och man minimerade truppen som åkte till Sverige till 11 spelare och 3 ledare, manager Jack Bartlett fick stanna hemma! De 11 spelarna var Brown, Clay, Berrington, Burton, Webber, King,
Douglas, Mills Benfield, Waterall och nyförvärvet Mortimer. Sverige var inte helt okänd mark för Leicester Fosse. Föregående säsong hade svenske centern Karl Gustafsson tillhört Fosse och han kom även att göra mål mot Fosse under tiden i Sverige. Den första matchen spelades mot Göteborgsalliansen med spelare från Örgryte och IFK Göteborg inför 5000 åskådare. Leicester kom reströtta direkt från en lång tåg- och båtresa (den tog två dagar) direkt till matchen och lyckades trots det vinna med 3-2. Nyförvärvet Mortimer (som kom att göra 10 mål på de 4 matcherna) avgjorde med 2 mål. Efter matchen vidtog en bankett med gäster från Svenska Fotbollförbundet och lokalbefolkning. Leicester Daily Mercury rapporterade fem dagar senare om den gränslösa gästfrihet som gästerna bjöds. Öppningsmatchen var en sådan succé att man direkt lade in ännu en match och stannade ytterligare 2 dagar. Nästa match spelades mot Stockholmsalliansen på Stockholms Olympiska Stadion, en arena som betraktades som en av de finaste i världen. Cirka 10000 personer hade samlats på stadion för att bevittna detta möte och "Mercury" rapporterade att lokalbefolkningen visade stor entusiasm. Leicester vann med 4-0 efter mål av Douglas, Clay, King och Mortimer. Ytterligare tre vinster följde. Ett lag bestående av spelare utsedda av Svenska Fotbollförbundet slogs två gånger med 4-2 på Råsunda inför 6000 respektive 8000 åskådare, här medverkade Karl Gustafsson. Den andra matchen bevittnades av bland andra den svenske Prins Eugene. Mortimer sköt fyra mål i dessa matcher. Mellan dessa matcher hann Leicester Fosse även med att besegra Gefle IF med 4-1.
Efter den sista matchen hölls en bankett för alla spelare på en fashionabel restaurant i
Stockholm. Det hölls tal och sånger såsom "Auld lang syne" sjöngs, Leicester Fosse erhöll
även en fin silverpokal som tyvärr inte längre finns kvar i klubbens ägo. Domare i alla
matcher under turnén var dansken Nils Middelböe, han fortsatte sin karriär som spelare och
spelade följande säsong för Chelsea! Det var meningen att Leicester Fosse skulle återvända
till Sverige även nästa säsong, men första världskriget satte stopp för dessa planer. Men detta
besök i Sverige var banbrytande för klubben och har efterföljts av många turnéer i världen
under åren.

Adam Black´s skor
Adam Black´s skor

Försvarsspelaren Adam Black spelade för Leicester City mellan 1920 och 1935, en av dessa
trotjänare som man så gärna beundrar. Under dessa år hann han bli den som spelat flest
ligamatcher för Leicester hela 528 stycken, totalt spelade han 557 matcher, med det är han
tvåa i den totala statistiken bakom Graham Cross som totalt spelade 599 matcher (varav 498
ligamatcher). Adam Black föddes i februari 1898 i Stirling, Skottland och avled 1981, 83 år
gammal, efter att ha blivit påkörd av ett tåg. Innan han startade sin professionella
fotbollskarriär tjänade han i Argyll and Sunderland Highlanders regemente under första
världskriget. Han fick en tapperhetsmedalj för sina insatser under kriget och spelade även
fotboll för sitt regementes lag och vann en cupmedalj med dem. Hemma i Skottland efter
kriget började han spela med ett lokalt lag, Bathgate, innan Leicesters manager Peter Hodge
tog honom till Foxes. Efter debutmatchen (seger 3-2 mot Hull) etablerade Black sig som
startspelare hela säsongen. Black kom att spela en stor roll i försvaret under 15 år för Leicester, 1925 var hans insatser avgörande när laget vann division 2 och 1929 var man en ynka pinne från att vinna division 1 och kom på tredje plats. Leicesterhistorikern John Hutchinson gjorde några fina fynd när man flyttade Leicesters memorablia från Filbert Street till Walkers Stadium, dels hittade han löneavier som tillhört Adam Black. Det visade sig att under sin sista säsong med Leicester,
1934-1935, tjänade han £7 per vecka när han spelade och £6 per vecka under off-season.
Hutchinson hittade även Blacks gamla fotbollskor och förbluffades över hur tunga de var, "de
vägde säkert 2 kilo styck" sade Hutchinson! Efter sin fotbollskarriär köpte Adam Black en
tidnings- och tobakskiosk nära Filbert Street, som han drev i över 30 år innan han
pensionerade sig vid 75 års ålder. 59 år gammal gifte han sig för första gången med sin endast
17 år gamla brud!

Arthur Chandler
Arthur Chandler

Arthur Chandler har kanske bara en enda konkurrent om titeln tidernas
störste skarpskytt i Leicester City. Arthur Rowley sköt fler mål sammanlagt men Arthur
Chandler, "Channy", hade ett bättre målsnitt och sköt fler mål under en säsong. "Channy"
köptes till Leicester av den legendariske managern Peter Hodge, och ingen trodde väl att den
satsningen skulle bära någon frukt. Chandler hade bara gjort 18 mål som senior och ansågs av
Queens Park Rangers, där han spelade, vara en "squad player" alltså ingen att satsa på.
Dessutom ansåg man att han redan passerat sin peak vid 28 års ålder, han var för gammal!
Han var dock både hårdför och modig, dessutom var han otroligt vig. Efter sin debut i
Leicester klockade han upp 118 raka matcher innan han missade en match. Han gjorde två
mål i sin debut, 5-0 vinst mot Stoke och fortsatte att göra massor av mål. Han öste in mål i
båda de högsta serierna och han gjorde mål från alla vinklar och avstånd. Däremot gjorde han
aldrig något straffmål, han sköt visserligen en straff, men den räddades av Chelseas målvakt.
Arthur Chandler slog alla möjliga målrekord, han sköt 34 mål både 1927-1928 och 1928-1929
och han gjorde sex mål i en och samma match två gånger. Han har rekordet i flest mål på
hemmaplan, 173 mål, och klubbar som Aston Villa och Newcastle borde ha drömt mardrömmar om honom, för mot dessa klubbar öste han in hela 15 mål under 12 säsonger. Han är den skjutit flest hattrick också, hela 17 stycken under karriären.Man kan lätt förledas att tro att Arthur bara var målskytt, men han var även en klipsk taktiker. När offsideregeln skulle införas 1925 övertygade han klubbledningen om att man skulle spela alla försäsongsmatcher med den kommande regeln. Innan han snörde av sig fotbollskorna hann han också bli klubbens äldste målskytt genom tiderna, han var 39 år och 34 dagar när han gjorde mål mot Wolverhampton den 29 december 1935. Han avslutade sin karriär 1935 och hade då spelat 393 matcher och skjutit 259 mål för Foxes.
Den 20 oktober 1928 mötte Leicester Portsmouth på Filbert Street. Arthur hade redan gjort
fem mål, Leicester ledde med hela 9-0 och matchen var i princip över, när fem svanar kom
flygande lågt över Filbert Street. Detta tilldrog sig nästan större intresse än själva matchen just
då. När de fem svanarna försvunnit bort kom en sjätte svan flygande, en påpasslig åskådare
skriker då så högt att ingen kan missa det "hey Arthur, score another goal for the 6:th swan",
och det är precis det som händer. Arthur Chandler gör sitt sjätte mål och tangerar då även
Johnny Duncans rekord på sex mål i en match. Denna historia har gått som en legend i
Leicester under alla år, men det bästa av allt är att, det är sant!

Leicester har haft flera perioder man kallat för jo-jo perioden, den längsta av dessa varade
mellan 1949 och 1958 då man hoppade upp och ned mellan division ett och två hela tiden.
Under denna period nådde man för första gången FA-cupfinalen, det var 1949 och det blev
förlust mot Wolverhampton med 3-1. 1950 värvades en av klubbens bästa anfallare genom
tiderna, Arthur Rowley, från Fulham. Han blev lagets skyttekung hela åtta säsonger i rad och
tangerade Arthur Chandlers rekord på 38 mål under en säsong. När laget gick upp i division 1
säsongen 1953-1954 gjorde han 36 mål.

En storslagen FA-cup historia

Året var 1949, Leicester City kämpade i botten på Division 2 (Championship numera) och
mötte i tredje rundan av cupen Division 1-laget Birmingham City. Detta episka drama ledde
sedermera till att Leicester för första gången i klubbens historia kom att spela final på
Wembley fyra månader senare. Dramat varade i 5½ timma utspritt på tre matcher lördagen
8/1, lördagen 15/1 samt måndagen 17/1. Den första matchen spelades på St. Andrews leråker
och slutade efter förlängning 1-1, det första omspelet skedde på Filbert Street och det andra
var meningen att hållas på neutral plan, men efter en överenskommelse mellan lagen och
"slantsingling" hamnade omspelet på Birminghams hemmaplan St. Andrews. Den första
matchen finns inte mycket att orda om, förutom att på St. Andrews leråker blev det inte
mycket fotboll spelad, det var en enveten kamp mellan två lag som hade lika stora problem
med planen, som med sin motståndare. Matchen slutade som sagt 1-1 efter förlängning. Det första omspelet på Filbert Street, inför hela 35000 åskådare, bjöd på ett böljande spel, två starka försvar och slutade 0-0 vid full tid. Spänningen som bjöds under förlängningen var det dock ingen som kunde klaga på. Birmingham tog ledningen i den 98 minuten på en frispark från cirka 20 meter. Bollen lyrades in i straffområdet och centerforwarden Bodle kastade sig fram och nickade in ledningsmålet för gästerna. Efter en kort paus var det dags för förlängningens andra halvlek och Leicester satsade allt laget förmådde för att rädda matchen.
Backen Jimmy Harrison klev upp i anfallet i ett försök att sätta fart på det och att sätta press
på Birmingham i luften. Strax efter avspark fick Leicester en frispark och lagets walesiske
landslagsman Mal Griffiths tryckte upp den mot Norman Plummer som satte den i nätet, han
hade dock styrt bollen med handen och målet ogillades. Spänningen steg, med nio minuter
kvar fälldes Griffiths och Leicester fick straff, den stora chansen dök nu upp som ett brev på
posten för hemmalaget. Straffsparken blev dock fördröjd därför att bollen hade försvunnit ut
bland publiken och det tog några minuter innan man fått tillbaka den på planen igen. Den
blivande storstjärnan Don Revie (Leicester, Hull, Manchester City, Sunderland och Leeds som spelare, Leeds 1961-1974 samt Englands landslag 1974-1977 som manager) fick förtroendet att lägga straffen. Hans bollträff var dock klen och skottet gick för nära Birminghams målvakt, som enkelt kunde rädda. Det såg ut som att Leicesters chans till avancemang i FA- cupen var borta för denna gång när plötsligt, med fem minuter speltid kvar Jimmy Harrison avlossade ett skott med sådan kraft att Birminghams målvakt inte kunde hålla det. På returen dök Griffiths upp och forcerade från nära håll in kvitteringen. Matchen var räddad och det skulle bli ytterligare ett omspel!
Bara två dagar senare var det dags igen, normalt sett skulle det andra omspelet hållits på
neutral plan, men efter en överenskommelse mellan Leicester och Birmingham singlade man
slant om var matchen skulle spelas. Birmingham "vann" slantsinglingen och matchen kom att
spelas på St. Andrews gyttjiga plan, där gräs endast kunde anas vid hörnflaggorna! Detta kom
att bli ytterligare en kamp, Birmingham fick ställa upp utan skyttekungen Bodle och målvakten Merrick, som båda hade skadat sig i matchen på Filbert Street. Leicester skickade än en gång upp Jimmy Harrison i anfallet och det visade sig direkt vara ett genidrag av managern Johnny Duncan. På en hörna kom backen först till bollen och kunde enkelt nicka in 1-0 till Leicester, ett resultat som stod sig hela första halvlek. Men bara två minuter in på den andra halvleken slog Birmingham tillbaka, Dorman kvitterade för hemmalaget och bjöd ett dominerande Leicester på ett bakslag.
Sedan kom avgörandet av detta trematchers drama, när Don Revie revanscherade sig för sin
straffmiss i lördagsmatchen. Charlie Adams slog en hörna Don Revie mötte med skallen och
nickade in, dock var bollen inte otagbar för reservmålvakten Robertson, han borde ha räddat.
Resten av matchen blev ett utnötningskrig, lagen nötte inte bara ut varandra utan även
underlaget!
Man behövde styrka nu för att kunna spela bollen på St. Andrews lervälling, mest styrka hade
Leicester som lyckades hålla undan Birminghams forcering och till sist vinna med 2-1.
Efter denna jättelika urladdning (330 minuter eller 5½ timma) lämnade båda lagen planen till
stående ovationer från publiken, ett erkännande från publiken till båda lagen för den spänning
de bjudit på och den ansträngning de lagt ned för att avancera i cupen och underhålla
publiken. Som så ofta med bra historier uppskattas de inte direkt, men det som efterföljer kan lyfta en historia likt denna. I Leicesters fall följde avancemang, inte bara till nästa omgång, utan hela
vägen till final på Wembley. Den 12/2 mötte fick Leicester oavgjort 5-5 (!) borta mot Luton och vann hemma 5-3(!) i omspelet 19/2. Sedan följde segrar mot Brentford (2-0 den 26/2) och Portsmouth (3-1 den 26/3) innan det var dags för final mot Wolverhampton på Wembley. Finalen gick inte Leicesters väg, Wolverhampton var ett topplag i Division 1 och slutade på andra plats denna säsong, blev för svåra för Division 2- laget Leicester (slutade på 15 plats). Wolves vann med 3-1, Leicesters mål gjordes av Griffiths. Men det var alltså inte själva finalen som var det mest spännande, vägen dit var minst lika spännande, framför allt trippelmötet med Birmingham!

1958 tog Matt Gillies över laget och under hans regim blev Leicester City riktigt lyckosamma.
Han plockade in spelare som Gordon Banks, Frank McLintock, Peter Shilton, Dave Gibson,
Len Glover och Graham Cross. Gordon Banks startade sin professionella karriär i Chesterfield 1958 efter 5 år i ungdomslaget. Leicester City fick upp ögonen för den 21-årige målvakten och köpte honom för 7000 pund i juli 1959. I Leicester hade han konkurrens från fem (!) andra målvakter, inkluderande Skottlands landslagsmålvakt John Anderson. Han fick börja som reserv men när ordinarie målvakt Dave McLaren skadade sig i en match mot Blackpool så fick Banks hoppa in. När McLaren var skadefri så hamnade Banks på bänken igen men efter 14 insläppta mål på fem matcher så kallade man in Banks igen och han förblev förstavalet säsongen ut. Gordon
Banks fortsatte som förstemålvakt under säsongerna och han rönte uppskattning för sina
prestationer. 1963 blev han uttagen till det Engelska landslaget och kom att spela sammanlagt
73 landskamper.Under tiden i Leicester City spelade Banks fyra cupfinaler med laget, FA-cupen 1961 (Tottenham 0-2) och 1963 (Manchester United 1-3) samt Liga-cupen 1964 och 1965 (Chelsea
2-3). Den enda av dessa finaler som vanns var alltså Liga-cupen 1964 mot Stoke (1-1, 3-2). Gordon Banks var även Englands förstaval och England klarade gruppspelet i VM 1966 utan att släppa in ett enda mål. I semifinalen lyckades Portugals Eusebio trycka in en boll bakom Banks och det var det första insläppta landslagsmålet för Banks på hela 721 minuter. England vann VM 1966 efter den spektakulära finalen mot Västtyskland och Banks kom hem till Leicester som världsmästare. På hemmaplan väntade skarp konkurrens i form av den unge Peter Shilton. Faktum var att Shilton, trots sin ungdom (18 år) var så bra att Leicester kunde tänka sig att sälja Banks. Shilton var dessutom tuff och sade till klubbledningen att "får jag inte spela lämnar jag Leicester" så klubbledningen satte upp Banks på transferlistan och begärde 50000 pund för honom. De flesta klubbar som var intresserade av Banks (Liverpool och West Ham bland andra) var dock inte villiga att betala den summan för en målvakt. Däremot var laget som Leicester slog i Liga-cupfinalen 1964, Stoke, intresserade av hans tjänster, lagen kom överens och därmed var Banks Stoke-spelare. Hans hemmadebut skedde i en 3-1 vinst mot Leicester! Gordon Banks avslutade sin karriär i USA där han spelade för Cleveland Strokers och Fort Lauderdale Strikers 1978.

Gordon Banks
Gordon Banks

Känd för sitt närmast perfekta positionsspel, sina vältajmade och hårda tacklingar, de som såg
honom spela säger att Graham Cross kanske var Leicesters bäste mittback någonsin. Graham
Frederic Cross föddes i Leicester 1943 och debuterade för sin hemmaklubb den 29 april 1961
i en 3-2 vinst hemma på Filbert Street mot Birmingham, Graham gjorde dessutom mål i sin debut. Under sin debutsäsong kom han även att spela internationellt när Leicester mötte Glenavon och Atletico Madrid i Cupvinnarcupen. Säsongen 1962-1963 etablerade han sig i startelvan och växlade mellan att spela mittback eller anfallare! Han sköt 7 mål i ligaspel och 1 i FA-cupen. "The Tank" som han kallades, är en av de verkliga trotjänarna i klubben, under sina 16 år i Leicester City spelade han 498 ligamatcher, 59 FA-cup matcher, 40 Ligacupmatcher och 2 matcher i Cupvinnarcupen, en total på hela 599 matcher! Cross gjorde på dessa matcher 37 mål, han var med och förlorade två FA- cup finaler, vann 1 samt förlorade 1 Ligacup final. Graham Cross bildade defensivt partnerskap med en annan trotjänare, skotten John Sjoberg, och han var en stor del i hans framgång som mittback. Sjoberg hann med 336 matcher under 15 säsonger med Leicester, det är sällan man ser spelare med sådan lagkänsla idag. Graham Cross var inte bara en bra fotbollspelare, han var även en mycket duktig cricketspelare, han spelade för Leicestershire mellan 1961-1977. Det var cricketen som ändade hans fotbollskarriär i Leicester City, sommaren 1975 vann Leicestershire cricketmästerskapen för första gången någonsin och Cross missade därför försäsongen med Leicester City. Direktörerna i City stängde av Cross från fotbollen och strax därpå blev han utlånad till Chesterfield. Brighton lade in ett bud och köpte ut Cross från Leicester och han var delaktig i Brightons uppflyttning från division 3 till division 2. Säsongen därpå bytte Graham Cross lag igen, nu hamnade han i Preston och även här var han delaktig i lagets uppflyttning. Efter en kort tid i Lincoln blev Graham Cross manager och hans första lag blev
Hinckley United.

Graham Cross
Graham Cross


På tionde plats i listan över vilka som spelat flest matcher för Leicester City, en av de mest
lysande stjärnorna på 60-talet, John Sjoberg Den 28 oktober 1960 gjorde han sin debut för
Leicester, 19 år gammal, i en match på Ninian Park mot Cardiff City. Han kom att spela 413
matcher för Foxes, de flesta av dessa matcher i högsta divisionen.John Sjoberg kom till Leicester från den ansedda skotska amatörklubben Banks O'Dee, han hade erbjudanden från Glasgow Rangers och Aston Villa, men valde alltså Leicester. När han kom till Leicester började han på en bokföringskurs och fick sedan ett heltidsjobb på bokföringsfirman John Rowley. Det var där han mötte sitt livs kärlek Cynthia, som blev hans fru och som fortfarande går på Leicesters matcher. När John kom till Foxes var hans position ytterback, men han kom att skolas om till mittback och det var på den positionen han spelade resten av sin karriär. Tillsammans med Graham Cross bildade han ett mittlås som kanske bara haft sin motsvarighet på senare år i Matt Elliott och Gerry Taggart. Cynthia Sjoberg minns: "på den tiden var tacklingarna axel mot axel och de var hårda, och John var orädd och åkte på många skador, han bröt käken, näsan och kindbenet". 1971 vann
Leicester uppflyttning till division ett efter att ha gått genom division två och hållit nollan i 23
av 42 matcher, största förtjänsten för det lades på mittbacksparet. John Sjoberg var så populär bland fansen att hans testimonial match mot Derby 1971 besöktes av mer än 24000 åskådare, det blev publikrekord på Filbert Street för en sådan match. När han slutade i Leicester spelade han 6 matcher för Rotherham men sedan lade han skorna på hyllan och startade ett tryckeri. I oktober 2008 avled han efter en kort tids sjukdom, John Sjoberg blev endast 67 år gammal.

John Sjoberg
John Sjoberg


Leicester nådde FA-cup final två gånger, 1961 och 1963, tyvärr förlorades båda finalerna
(1963 mot Manchester United med 3-1). 1961 förlorade man mot Tottenham som även vann
ligan, så därför blev Leicester helt plötsligt Englands representant i Cupvinnarcupen, i vilken
man sedermera fick se sig utslagna av Atletico Madrid. Däremot vann Leicester ligacupen
1964 efter att ha slagit Stoke med sammanlagt 4-3 i två matcher. Under denna period fick man
även epitetet "Ice Kings".

The Ice Kings

Vintern 1962-63 var den kallaste i England under hela 1900-talet.
Redan före jul började snöstormarna rulla in över de norra delarna och i mitten av januari låg
temperaturen på -16 grader, vilket betydde att farvattnen var istäckta ända ner mot Herne Bay
(Kent). Stora delar av landet var helt snötäckta i över tre månader och hundratals
fotbollsmatcher ställdes in. Klubbarna var ju då, precis som nu, beroende av intäkter och
eftersom inträdesavgiften till matcherna var den främsta inkomstkällan på 60-talet fick man
komma fram med de mest udda lösningar för att kunna spela matcherna. Blackpool
engagerade militären, som smälte snön på Bloomfield Road med hjälp av eldkastare, Chelsea
anlitade vägverket som kom med tjärbrännare medan Halifax Town kastade in handduken och
öppnade hemmaarenan The Shay som isbana istället. På Filbert Street jobbade planskötaren
Bill Taylor och han var mer lyckosam än sina kollegor runt om i landet. Under
sommaruppehållet hade han och hans planskötarkollegor lagt om gräset på Filbert Street och
då topp dressat planen med en blandning av gödsel och ogräsmedel. Precis innan den första
köldknäppen toppdressade han en gång till och den kemiska reaktion som bildades utvecklade
en värme som var nog för att hålla planen hjälpligt frostfri. Efter det första snöfallet skottade
hans mannar bort all snö och täckte Filbert Street med halm, och Taylor själv var vaken hela
natten och öste in koks i ett antal så kallade fyrfat som han eldade för att värma upp planen.
Allt detta arbete hindrade dock inte att i princip all fotboll ställdes in under fem veckor med
ihållande snöfall, men mot slutet av januari var man beredda att spela fotboll igen, för första
gången sedan annandag jul, på Filbert Street. Vissa klubbar tvangs till så mycket som tio
veckors uppehåll, men i Leicester var man redo efter bara fem.

I 60-talets England dominerades fotbollssnacket av ligasegrarna: Bill Shankly och Sir Matt
Busby, Sir Alf Ramsey och Harry Catterick, Joe Mercer och Malcolm Allison, Don Revie och
Harry Potts, Bill Nicholsons dubbla triumfer samt VM-laget 1966. Leicester City, trots att de var med och slogs om nästan alla titlar, nämns aldrig, men precis som Tottenham Hotspurs spelade Leicester tre FA-cupfinaler på 60-talet, men medan Tottenham vann alla så fick Leicester ingen titel. Som svagare part kom man till final 1961 och 1969, medan man 1963 bar favoritskapet trots
att man mötte Manchester United med spelare som Bobby Charlton och Dennis Law. Att
Leicester var favoriter då berodde på det som hände under den föregående vintern. Medan
andra lag tvangs till inaktivitet på grund av planerna, var Leicester i full gång och avancerade
i ligan och cupen. Man spelade med sådan kraft och stil att tidningarna slogs om att sätta
etiketter som "the Ice Kings" eller "the Ice Age Champs" på laget. Leicester återanställde Matt Gilles som manager, han ersatte David Halliday 1958, och Gilles var ingenjören bakom Leicesters spel i det tidiga 60-talet. Gilles och hans assistent Bert Johnson var influerade av Ungerns landslag och man introducerade olika typer av kortpassningsspel i Leicester, man kallade dem för "whirl" och "switch" och med hjälp av dessa nya "system" kunde man dyrka upp vilket försvar som helst. Två nyförvärv under sommaren 1962 betydde också mycket för laget, Mike Stringfellow köptes från Mansfield, hans främsta förmåga var att aldrig ge upp, han offrade sig hänsynslöst för lagets bästa. Han parades ihop med, från Hibernian inköpte Dave Gibson, en kreatör och framspelare. Dessa bådas uppgift var att förse målkungen Ken Keyworth med bollar, spelartyper som Leicester saknat innan dess. Försvaret hade man sedan förut och dessutom världens bäste målvakt, Gordon Banks.
När snöstormarna slog till som värst hade Leicester just befäst sin fjärde plats i ligan genom
att besegra Leyton Orient hemma på Filbert Street, på annandag jul, med hela 5-1. Med fem
veckor utan ligaspel var de enda matcherna i januari segrar över Grimsby och Ipswich i FA-
cupen. Man tränade inomhus i Granby Hall och lade en träningsvecka i marginellt varmare
Brighton. Den 9 februari var man dock redo igen, tack vare Bill Taylor och hans mannar var
Filbert Street speldugligt igen efter 45 dagar utan ligaspel. Arsenal tvangs hålla upp i 63
dagar, Everton 70 och Manchester United 77. Men trots att man använde fyrfat till bara
timmen innan matchstart, frös planen snabbt till igen. Speciellt den planhalva som låg i
skugga blev snabbt hård igen. Detta uppmärksammade givetvis Gordon Banks som hade med sig två olika par skor till match, ett vanligt par och ett par med mindre, gjutna dobbar som passade bättre på den frusna planhalvan. Nu började en serie med matcher som gav Leicester epitetet "Ice Kings", den 9 februari besegrades Arsenal med 2-0 och tre dagar senare skickade man hem Everton med 3-0 i baken. 19 februari spöade man Nottingham Forest borta med 2-0, 23 februari 3-0 hemma mot Ipswich, 2 mars slog man Liverpool borta med 2-0 och den 9 mars besegrades Blackburn på Filbert Street med 2-0. Ken Keyworth noterades för 6 fullträffar och Mike Stringfellow för 4. På detta följde oavgjorda resultat mot Tottenham och Sheffield United innan man slog Leyton Orient och Manchester City, båda med 2-0. Men allting har sitt slut, oavgjort borta mot Blackpool den 8 april och sedan förlust 0-2 borta mot West Ham och så var det roliga
slut. När de vintriga planerna försvann i och med vårens ankomst, så försvann också poängen
för Leicester. De andra lagen kom ikapp och skador på nyckelspelarna Banks, Keyworth och
Gibson bidrog också till att vinsttrenden avslutades. I FA-cupen slog man i januari ut Grimsby
och Ipswich, i mars vann man mot Leyton Orient, Norwich City och Liverpool, men i finalen
lyckades man, trots favoritskap, inte slå Manchester United. Det blev förlust med 3-1,
Leicesters mål inprickat av den halvskadade Ken Keyworth. Tack vare den fina februariformen kunde Leicester hålla sin fjärde plats i ligan och hade man inte förlorat fyra raka matcher i säsongsavslutningen hade man säkert kunnat nå andra platsen, vinnarna Everton var ohotade. Ken Keyworth gjorde totalt 27 mål under säsongen, Mike Stringfellow 19 och Dave Gibson 13.

Mike Stringfellow är den andre spelaren i Leicester Citys historia jämte Arthur Chandler, att
figurera i topp-10 listorna för både spelade matcher (370) och gjorda mål (97). Under den
största delen av sin Leicester karriär (1962-1975) formerade han ett legendariskt partnerskap
tillsammans med Davie Gibson. För det mesta höll Mike till långt ute på vänsterkanten, han
representerade Leicester i FA Cupfinalen mot Manchester United 1963, han gjorde mål i Liga
Cupfinalen mot Stoke 1964 men skador gjorde att han inte kunde delta i FA Cupfinalen mot
Manchester City 1969. Stringfellow värvades från Mansfield Town och startade sin första säsong med Foxes som ett blixtnedslag, han gjorde sex mål på de första fyra matcherna för att därpå dra på sig en skada som höll honom utanför laget i åtta veckor. Davie Gibson och Mike Stringfellow hittade varandra direkt, Davie var den kloke framspelaren med en strålande blick för spelet.
Dessutom fanns Howard Riley som slog målgivande crossbollar till Mike och Ken Keyworth
på topp. Mike gjorde hela 19 mål under sin första säsong med Leicester, en säsong där laget
slutade på fjärde plats i högsta ligan och dessutom spelade FA Cupfinal. Mike Stringfellow var den där liraren som alla älskar att ha i sitt eget lag men hatar när han spelar för motståndarna. Han var snabb, modig, tuff, bra på huvudet och hade en förmåga att alltid få med sig de där bollarna han inte borde nå. Hans uppoffrande spelstil gjorde att han också drabbades hårt av skador. Skadeeländet började 1969 när manager Matt Gillies lämnade Leicester. Först var det ett knä som spökade, "det blev stort som en ballong" beskrev han själv. Knäet behövde dräneras med jämna mellanrum och så småningom blev det en rejäl broskrensning och efter det blev knäet aldrig detsamma igen. Sedan började hans problem med hälsenan i samma ben, han hade till och med svårt att ta sig ur sängen vissa dagar. Det blev givetvis operation och läkaren sa att fotbollskarriären nu var över. Men plötsligt efter sex månader kände han sig en dag frisk och återupptog spelandet. Men densamme blev Stringfellow aldrig mer, hans snabbhet var bortblåst och han tränade bara sporadiskt. Till sist orkade han inte längre och lade 1975 upp skorna på hyllan.

Mike Stringfellow
Mike Stringfellow


Derek Dougan var en av de tidiga hjältarna i Tipsextra, framför allt stor hos alla
Wolverhampton fans, men visste du att han spelade tre år i Leicester City och att han var
jättepopulär även här? Alexander Derek Dougan föddes i Belfast, Nordirland och startade sin fotbollskarriär i den halvprofessionella klubben Lisburn Distillery 1954. I den engelska ligan kom Dougan att spela i hela 18 år, och göra 294 mål på 685 matcher. Han började som försvarsspelare men skolades snart om till center och där visade han sin duglighet många gånger om. Exempelvis är han en av få spelare att ha gjort hattrick i första, andra och tredje divisionen samt FA-cupen, Ligacupen, och UEFA-cupen. "The Doog" som han kallades, avled i juni 2007, endast 69 år gammal, efter en hjärtattack. Hans begravningsgudstjänst sändes via högtalare ut till en stor massa av människor utanför kyrkan. Till Leicester City kom "The Doog" via Portsmouth, Blackburn, Aston Villa och Peterborough 1965. Fansen som såg honom spela för Leicester säger sig vara lyckliga över att ha sett en sådan talang i det egna laget. Dougan var en extravagant karaktär, han älskade rock'n roll lika mycket som fotboll och hans favoritband var "The Roaring Sixties", som
skulle komma att nå viss framgång under namnet "Family". Derek Dougan var inte olik en
annan spelare som skulle komma till Leicester senare, Frank Worthington. Han skrev på för
Leicester 1965 och klubben fick betala 21000 pund för att Peterborough skulle släppa honom.
Det rapporterades i media att Dougan frivilligt gick med på en lönesänkning för att komma
bort från Peterborough och få fart på sin karriär. Samtidigt med "The Doog" värvade Leicester Jackie Sinclair och de båda blev mycket populära bland fansen. Leicester var ett ganska stjärnfyllt lag, man hade landslagsspelare från Nordirland (Derek Dougan), Skottland (Dave Gibson), Wales (Peter Rodriguez) och England (Gordon Banks).  Dougan och Sinclair blev ett hot mot alla lag och under debutsäsongen gjorde Sinclair 22 mål och Dougan 19.Han sista match för Leicester blev en 2-2 match hemma mot Everton i mars 1967 och till fansens stora besvikelse såldes han, plötsligt och oväntat, till Wolverhampton för 50000 pund. Fansen var galna av ilska och det fanns till och med de som lördagen därpå, åkte till Wolverhampton för att se "The Doog", istället för att se Leicester hemma på Filbert Street. Dougan gjorde hattrick i första matchen och var en stor del i Wolves framgång och uppflyttning till högsta divisionen. Under de åtta åren i Wolverhampton spelade Dougan 323 matcher och gjorde 123 mål.

Derek Dougan
Derek Dougan


Den 13/12 1969 blev Blue Army Swedens grundare Sören Leicester supporter, då visades Leicester - Cardiff i Tipsextra. Tyvärr förlorade det anfallsglada Leicester matchen med 2-1, men en supporter var född. Leicesters mål i denna match gjordes av Rodney Fern. Rodney Fern debuterade i Leicester den 3 februari 1968 och kom att spela nästan 200 matcher för klubben mellan 1968 och 1972. Han var en teknisk men oortodox forward och blev direkt fansens favorit på Filbert Street. Rodney kom till ett Leicester som hade spelat 11 säsonger i den högsta ligan, spelat fyra cupfinaler, spelat i Europa, men som nu kämpade för sitt kontrakt efter att ha förlorat spelare som Gordon Banks och Derek Dougan. I målet hade visserligen den unge talangen Peter Shilton tagit över, men han hade missat flera matcher tidigt på säsongen pga. skada. Derek Dougan hade inte fullt ut blivit ersatt, manager Matt Gillies hade försökt köpa Andy Lochhead från Burnley och Allan Clarke från Fulham (de kom båda att skriva på för Leicester senare) men ingen av dem ville komma till Leicester just då. Rodney Fern hade gjort sig ett namn när han spelade för Leicestershire Youth och Measham Social Welfare och Leicester City hade sina ögon på den unge grabben. Han var trots sin ungdom en tuff lirare, West Bromwich var intresserade men det var till Leicester han ville gå. Han skrev på sitt första proffskontrakt på sin 18-års dag och året efter var det dags för debut i Leicesters förstauppställning. Debuten blev ett riktigt elddop mot Leeds United som var laget att slå denna säsong, de kom med åtta raka segrar i bagaget och hade under säsongen fått namnet "Dirty Leeds". Matchen slutade 2-2 efter en imponerande debut av Fern, han var nära att göra mål flera gånger och var med i förspelen till Leicesters båda mål. Fern etablerade sig i förstauppställningen och blev snabbt favorit bland fansen efter flera bra insatser, bland annat mot Manchester City i FA-cupen. Han blev skytteligavinnare i Leicester säsongen 1970-1971, han såldes till Luton Town 1972, senare spelade han för Chesterfield och Rotherham, han lade upp skorna på hyllan 1983.

Rodney Fern
Rodney Fern


Under åren har många yttrar iklätt sig Leicesters matchtröja och försökt behaga publiken på
Filbert Street/Walkers Stadium. Men få, för att säga någon överhuvudtaget har blivit en sådan
favorit hos publiken som Len Glover. En engelsk sportjournalist beskrev Glover så här: "han
är snabb som en Ferrari och har fotarbete som en duellant i Covent Garden"
Lenny Glover köptes till Leicester från Charlton för rekordsumman 800 000 kronor 1968 och
han var en viktig kugge när Leicester tog sig tillbaka till högsta divisionen. I Leicesters
underhållande lag under 1970-talet var Glover vänsteryttern som rev sönder motståndarnas
försvar och serverade Frank Worthington kalasmackor. Tyvärr var Glover känslig för skador
och hela hans karriär kantades av mindre eller större skador. Men mellan dessa skadeperioder
var han fantastisk att skåda, det var alltid sorl av förväntan när Glover klev in på planen. Många fans beskriver än idag hur fantastisk han var och somliga påstår att nackhåren reser sig på dem bara de hör hans namn! Han fick aldrig chansen i det engelska landslaget och kallades "den bäste yttern i världen, som aldrig fick chansen", däremot hjälpte han Leicester till en FA-cup final men väl där kunde han inte göra sig själv rättvisa, på grund av en skadad vad. Hans karriär i Leicester slutade som man kan förvänta sig, han drog på sig en knäskada och kom aldrig tillbaka till normal standard. 1976 lämnade han Leicester för att varva ned med amatörlaget Kettering Town. 1978 gjorde han dock resan över vattnet och spelade två säsonger för Tampa Bay Rowdies i den amerikanska ligan, här fick han tampas med spelare som Pelé, Beckenbauer och George Best. 1994 tog han över som manager för Harlow Town och registrerade sig även som spelare. Som 50-åring spelade han sin sista ligamatch och strax därpå slutade han helt med all fotboll.

Len Glover
Len Glover

Matt Gillies lämnade Leicester i november 1968 och efterträddes av Frank O'Farrell som inte
kunde hindra att klubben åkte ned i division 2 igen efter 12 år i högsta serien, men man nådde
ändå för fjärde (och senaste) gången FA-cup finalen 1969, men återigen blev man besegrade,
denna gång av Manchester City med 1-0.
I en klubbs historia är det vissa matcher som blir kultförklarade i fansens ögon, de lever kvar i
minnet i decennier. När Leicester slog Liverpool i FA-cupen 1969 var ett sådant tillfälle.
Leicester hade startat säsongen 1968/1969 med stor optimism, det var den 12e raka säsongen i
den högsta ligan och man visade genom att värva Alan Clarke från Fulham för 1.5 miljoner,
att man ville prestera även denna säsong. Men i slutet av oktober såg det allt annat än ljust ut,
Leicester hade sjunkit till absoluta botten i tabellen och assisterande managern Bert Johnson
fick sparken varpå manager Matt Gillies slutade i protest. I december var det klart med en ny
manager, Frank O' Farrell, men tyvärr betydde hans ankomst inget för ligan, däremot gick
FA-cupen bra och laget tog sig ända till Wembley fem månader senare. FA-cupen startade
med vinst över Barnsley (efter omspel) och Millwall innan Leicester i den femte rundan
lottades mot topplaget Liverpool. Hela 42002 åskådare samlades på Filbert Street den 1/3
1969 för att se Peter Shilton, David Nish, Graham Cross, Allan Clark, Len Glover och
grabbarna ta emot Liverpool som mönstrade bland andra Tommy Smith, Ian Callaghan och
Roger Hunt. Om ni minns hur planerna såg ut på Tipsextratiden så kan ni föreställa er hur Filbert Street var denna dag, mer likt en strand än en fotbollsplan, några få grästuvor och sedan bara sand. Matchen skulle ha spelats tidigare men fick skjutas upp ett par gånger på grund av att planen var för frusen ena gången och att den var ett gyttjebad den andra gången! Faktum var att
Leicester bara hade spelat en enda match under februari så man hade matcherna ståendes i kö,
de inställda matcherna och den lyckosamma FA-cupen bidrog till att laget åkte ur högsta
divisionen. Matchen mot Liverpool blev jämn men inte särskilt välspelad, hemmalaget dominerade den första halvleken och bortalaget hade spelet den andra. Två minuter före full tid hade Liverpool den stora chansen att avgöra, anfallarna Evans och Hunt kämpade desperat för att lyckas trycka in bollen men Leicesters försvar fick till sist undan bollen till hörna. På hörnan fick Hunt fullträff, men han fick se bollen segla över ribban och 0-0 blev slutresultat. Omspelet kom att ske bara två dagar senare på Anfield inför 55000 åskådare. Leicester mönstrade exakt samma lag som på lördagen och de fick se sig brutalt överkörda av Liverpool den första kvarten, men sedan kom man in i matchen och kunde hålla bollen och med smart spel skapa egna chanser. Clarke och Gibson startade i den 34 minuten ett anfall och bollen nådde Glover på vänsterkanten. Glover lurade högerbacken Lawler och vid kortlinjen fick han fritt utrymme för ett perfekt inlägg som Andy Lochead, huvudet högre än försvararna, nickade in. Liverpool svarade genast och tryckte tillbaka Leicester på egen planhalva igen men en storspelande Peter Shilton höll rent. Dramatiken var dock inte slut, i matchminut 40 fick hemmalaget straff efter en hands situation. Framför The Kop föll ansvaret på Tommy Smith, men han visste inte att manager Frank O' Farrell hade specialstuderat Liverpools straffskyttar. Smith sköt alltid till höger om målvakten och det visste Shilton när Smith stegade fram.
Peter Shilton räddade Liverpoolspelarens skott till hörna. Liverpool fortsatte under hela andra
halvlek att pressa tillbaka Leicester, men tack vare en aldrig sinande energi i försvarsarbetet
lyckades det blå-vita laget hålla undan och vinna. Det var en minnesvärd kväll för fansen och
till och med The Kop tystnade när Leicestersupportrarna hyllade sitt lag.

Frank Worthington och Jimmy Bloomfield
Frank Worthington och Jimmy Bloomfield


Den 16 maj 1977 spelade Leicester hemma på Filbert Street mot Leeds United, det blev
Jimmy Bloomfields sista match som manager för Leicester City. Jimmy Bloomfield var
manager för Leicester City mellan 1971 - 1979, laget som han byggde då var kanske Englands mest underhållande lag trots att man aldrig vann någon titel. Alan Birchenall hade en viktig roll under eran och han gillade att spela under Bloomfield. Managern hade själv spelat för bland andra Arsenal och var en duktig forward, innan han tog över Leicester hade han gjort ett bra jobb som manager för Leyton Orient. "Han berättade att han skulle bygga ett underhållande och offensivt lag och ville bygga det runt mig" berättade Birchenall som blev Bloomfields första värvning. Han värvade sedan spelare som Jon Sammels från Arsenal och några dagar senare Keith Weller från Chelsea. Laget han byggde motsvarade helt hans fotbollsfilosofi. Träningen var mycket teknik och Five-a-side, dessutom visste han betydelsen av team-building redan innan begreppet var uppfunnet. Ytterbackarna Steve Whitworth och David Nish var kanske de mest offensiva ytterbackarna i landet och var precis de spelare Bloomfield ville ha. Leicester hade Peter Shilton i målet och han var kanske mer beslutsam och hängiven i träning än i match, han hatade att släppa in mål. Jimmy var aldrig hård på disciplinen men han åtnjöt ändå spelarnas respekt, han gav dem "frihet under ansvar". Men Frank Worthington kunde ingen tygla, redan när han kom till Filbert Street första gången orsakade han trafikkaos, hans hyrbil fick slut på bensin och han övergav den helt enkelt på Charles Street. När Bloomfield hade matchgenomgång lyssnade alla, utom Worthington som stod bakom Jimmy och jonglerade med en boll, när Bloomfield upptäckte Frank trodde alla att han skulle bli tokig, men han konstaterade bara "det är slöseri med tid att ägna sig åt honom"sedan vände han sig tillbaka till de andra spelarna. Men han tyckte inte illa om Frank, han satt till och med barnvakt åt honom så han skulle kunna gå ut och roa sig!
Spelarna respekterade som sagt Bloomfield och Alan Birchenall har sagt att han var en föregångare till Sir Alex Ferguson, men man behövde inte vara rädd för honom. Han byggde
laget som alla fansen älskade att se; Peter Shilton och Mark Wallington gjorde fantastiska räddningar, Dennis Rofe och Steve Whitworth rusade fram och tillbaka på kanterna, Jon Sammels sköt som en häst sparkade, Lenny Glover och Mike Stringfellow hade de läckra framspelningarna, Keith Weller kunde dribbla bort ett helt lag och som grädde på moset underhållaren Frank Worthington som kunde jonglera 15 gånger med bollen innan han sköt från halva plan! Till och med när laget förlorade var de underhållande, Martin Ó Neill sa en gång att trots att Jimmy Bloomfields Leicester aldrig vann någon pokal så vann de folkets hjärtan. När de slog Luton på en gyttjig skyttegravsliknande bortaplan med 4-0 klev Lutons manager in i Leicesters omklädningsrum efter matchen och sa "you have produced the greatest attacking display I´ve ever seen". Men allt bra har sitt slut, spelare lämnade laget och andra kom in, stämningen försvann och när Bloomfield fick börja sälja spelare av ekonomiska orsaker tog eran Jimmy Bloomfield slut. När man pratar om The Bloomfield boys så nämns alltid namn som Keith Weller, Frank Worthington, Alan Birchenall, Len Glover och Jon Sammels. Men det finns en spelare som
spelade fler matcher än någon annan av dessa stjärnor, han missade bara två ligamatcher på
sex år under Jimmy Bloomfield, hans namn: Steve Whitworth.

Steve Whitworth avgör Charity Shield mot Liverpool under överinseende av Rodney Fern
Steve Whitworth avgör Charity Shield mot Liverpool under överinseende av Rodney Fern


Den 2 september 1970 gjorde en rödhårig 18-åring debut i Leicestertröjan som högerback,
Steve Whitworth från gruvorten Ellistown i Leicestershire debuterade med 4-0 vinst mot
Bristol City på Filbert Street. De följande åren blev han en av de mest pålitliga spelarna i
Leicesters historia. Han spelade över 400 matcher för Leicester, varav 198 raka matcher, ett
rekord bara slaget av målvakten Mark Wallington, och han blev även belönad med åtta
landskamper för England. När han debuterade tog han över Peter Rodriguez högerpacksplats,
Rodriguez var en publikfavorit på Filbert Street, men när Whitworth debuterat spelade
Rodriguez aldrig mer för City! Steve Whitworth spelade med fart och kraft, han tacklade bra
och läste spelet superbt, så han kom aldrig i tidsnöd, han upptäckte alltid faror och möjligheter
långt i förväg. Den första säsongen slutade med serieseger och uppflyttning till division 1,
Whitworth var en av kuggarna i ett urstarkt försvar, som bara släppte in 30 mål under
säsongen och som höll nollan hela 23 matcher. När Frank O'Farrell slutade som manager och Jimmy Bloomfield tog över blev Leicester ett av de mest sevärda lagen i England, ja kanske i hela Europa. Tyvärr vann man inga titlar under Bloomfields regim, men Steve Whitworth blev U-23 landslagsman och fick även debutera i A-landslaget. Hans debut i landslaget skedde 1975 mot regerande världsmästarna Västtyskland. Trots över 400 matcher med Leicester gjorde han bara ett enda mål, det betydde däremot att Leicester vann Charity Shield mot Liverpool. Whitworth fortsatte att vara en viktig kugge i Leicester även under Bloomfields efterföljare, Frank McLintock och Jock Wallace. I mars 1979 köpte Sunderland honom för £125 000 och trots det blev han belönad med en så kallad "testimonial match" på Filbert Street, en fin belöning för en pålitlig spelare. Efter två och ett halvt år i Sunderland spelade han två år för Bolton innan han varvade ned i Mansfield Town. Totalt spelade han över 600 matcher innan han lade skorna på hyllan.

Alan Birchenall
Alan Birchenall

1971 gick man upp i division 1 igen och man vann Charity Shield mot Liverpool (matchen
mellan cup och ligasegraren som inleder säsongen), enda gången Leicester spelat den
matchen. Anledningen till att dessa lag möttes var att Arsenal, som vann dubbeln, vägrade att
delta och då ansåg FA att matchen borde spelas mellan Leicester, som vunnit division 2, och
Liverpool, som förlorade FA- cup finalen mot Arsenal. Jimmy Bloomfield inträdde som
manager och Leicester blev ett offensivt spelande lag som alla fruktade. Namn som Keith
Weller, Frank Worthington och Alan Birchenall får det att vattnas i munnen på City- fans,
själv får jag ståpäls när jag tänker på eran. Tyvärr vann man inga titlar, en FA-cup semifinal
var allt man åstadkom, men spelet och spelarna glömmer vi aldrig.Alan Birchenall startade sin fotbollskarriär som anfallsspelare men i Leicester insåg alla att han passade allra bäst på mittfältet. Alan hann med att spela för hela 11 klubbar innan han la skorna på hyllan och återvände till sitt älskade Leicester. Karriären spände över 20 år och inkluderade lagen Sheffield United, Chelsea, Crystal Palace, Leicester (1971-1977), San Jose Earthquakes, Notts County, Memphis Rouges, Blackburn Rovers, Luton Town, Herford United och Trowbridge Town.
Han var en av de första spelarna att kosta 1 miljon när han lämnade Sheffield för spel i
Chelsea. I sitt CV kan han förutom 512 tävlingsmatcher på klubbnivå också skriva in 4 U-23
landskamper. Med Leicester spelade "The Birch" 160 matcher som offensiv mittfältare i Jimmy Bloomfields fantastiska lag. Men det som kommit att göra honom till en legend i sin egen tid är framför allt hans arbete som klubbambassadör i Leicester, en roll som han haft sedan 1983, då han lade skorna på hyllan och återvände till staden och klubben. Det jobbet innebär bland annat att han intervjuar spelare, kändisar och andra före och i hemmamatchernas pausar. Han springer också, varje år sedan 1980, ett "Charity run" på King Power Stadium (Filbert Street/ Walkers Stadium), för att samla pengar till välgörande ändamål. Under åren har han samlat in mer än 10 miljoner kronor till olika välgörande ändamål och för detta blev han 2002 belönad med en orden, MBE (Most Excellent Order of the British Empire), av drottning Elisabeth.

Keith Weller
Keith Weller

Keith Weller spelade för Tottenham, Chelsea och Millwall men han trivdes aldrig riktigt i
storstaden, trots att han var uppväxt i Islington, London. När han värvades till Leicester kände
han sig genast hemma, i den mera lantliga miljön som Filbert Street kunde erbjuda. Här mognade han till den elegante offensive mittfältaren som blev så populär bland fansen. Weller var även som människa uppskattad av de han umgicks med, på planen eller utanför. Man han hade också en stark och mycket bestämd sida när det gällde brister i samhället eller för den delen, i det egna laget. Den 20 december 1974 orsakade Keith Weller stor uppståndelse i Leicester och i fotbollsvärlden, när han kategoriskt vägrade att komma ut och spela den andra halvleken av mötet med Bobby Robsons Ipswich Town. Detta var dagen därpå en huvudnyhet i de flesta tidningar runt om i England. Det Ipswich som gästade Filbert Street denna dag, var ett topplag som kom att sluta trea när säsongen var över. Leicester å andra sidan, hade en usel säsong och låg i botten tillsammans med Carlisle (deras enda säsong i högsta serien) och Luton Town. Leicester hade inte vunnit i ligan sedan den 2 november mot Burnley, och det skulle dröja till 8 februari innan man vann igen, mot Burnley! Den dåliga formen var överraskande, man hade varit ett topplag säsongen innan och spelarmaterialet var det inget fel på. Förutom Weller fanns här Frank Worthington, Len Glover, Alan Birchenall, Jon Sammels, Mark Wallington, Steve Whitworth och Graham Cross. Wellers första halvlek mot Ipswich var rent usel och fansen häcklade honom för hans brist på engagemang. Han gjorde sedan inte saken bättre när han i ilska sparkade ut bollen bland publiken. Missnöjd lämnade Weller planen för halvtidspaus, Ipswich ledde med 1-0
tack vare ett mål av Trevor Whymark i den 22 minuten. Av allt att döma vägrade han sedan
att gå ut och spela andra halvlek, manager Jimmy Bloomfield försökte övertala honom, men
han var ståndfast. Weller ersattes av avbytaren, den klubben alltid trogne Mike Stringfellow.
När Weller i vredesmod lämnade Filbert Street sägs det att han sa att han aldrig mer skulle
spela för Leicester. Leicester Mercury drog sig inte för några svarta rubriker när man konstaterade att; han vägrade att komma ut till andra halvlek, nu är hela hans karriär i fara! Leicester Mercury konstaterade vidare; Weller spelade sämre än vanligt, han gav inte 100 % för laget och det är omöjligt att gissa hur detta ska sluta. Nu såg det helt enkelt ut som att Keith Wellers karriär var slut, framför allt i Leicester, men inget annat lag skulle heller ta emot någon som vägrade gå ut och spela. Anledningen till Wellers så kallade strejk var att han tyckte att det var oordning i klubben. Hans protest var droppen som fick bägaren av växande missnöje att rinna över. Två veckor tidigare hade han lämnat in en begäran om att få lämna klubben, denna hade lämnats utan
åtgärd och dessutom tog man av Weller kaptensbindeln och satte upp honom på transferlistan.
Jon Sammels utsågs till lagkapten men eftersom han blev skadad trädde Alan Birchenall in till
den omtalade matchen mot Ipswich. Leicesters styrelse sammanträdde på söndagen (mycket
ovanligt att man gjorde vid denna tid) och beslöt att bötfälla Weller med en summa motsvarande två veckolöner. Keith Wellers strejk orsakade ett nationellt ramaskri, Norwich manager John Bond reagerade med ursinne och skrev ett brev till alla klubbar i de två toppdivisionerna och uppmanade dem att svartlista Keith Weller. Dessutom gick Bond till skarp attack mot Weller i media. Men dessa händelser blev inte slutet av Keith Wellers karriär, inte ens i Leicester. Han var
sidsteppad i förlustmatcherna mot Queens Park Rangers och Leeds, men han var tillbaka i
laget i FA-cup mötet med Oxford den 4 januari. Sedan spelade han resten av säsongen och lämnade inte Leicester förrän 1979. Tack vare förstärkningar i form av Jeff Blockley och Chris Garland undvek Leicester nedflyttning till division 2. En månad efter han vägrade spela andra halvlek mot Ipswich slöt han fred med klubben, han skrev ett brev och bad om att plockas bort från transferlistan. Styrelsen beviljade hans önskan direkt, krisen löstes snabbt och blev ingen utdragen historia. Weller kom att betyda mycket för Leicesters spel under de kommande åren och fansen glömde raskt bort händelsen. Weller var en naturbegåvning och kunde mycket väl ha fortsatt att spela för någon av de London-klubbar han företrädde i början av karriären, men han valde att lägga sina bästa år i Leicester City, och kanske var det därför han endast fick spela 4 landskamper för England. Under åtta säsonger trollband han Leicesterpubliken med sitt artisteri och han var en av de mest tongivande spelarna i Jimmy Bloomfields framgångsrika upplaga av Leicester. En kall vinterlördag 1979 skulle Leicester möta Norwich på Filbert Street, det var en match i FA-cupen och Tipsextra hade sina kameror på plats. Det var inget konstigt att målvakter spelade i träningsoverallsbyxor på den här tiden, när kylan slog till var det ingen höjdare att slänga sig på lervåta och halvt frusna "gräsmattor". Men det var sällan, för att inte säga aldrig, som
utespelare bar några långa byxor eller dylikt. Själv satt jag gjuten framför tv:n när favoritlaget
spelade, och till min förvåning dök det upp en spelare på planen med vita tights! Döm om min
förvåning när jag upptäckte att det var favoriten, guden Keith Weller. Inte bara jag tappade hakan av åsynen, matchkommentatorn var förvånad, domaren gnuggade ögonen för att se om det var sant, men publiken jublade extra mycket åt Weller när han visade sig. Weller spelade kanske en av sina bästa matcher för Leicester denna lördag, kronan på verket var väl när han länsade genom Norwich-försvaret med bollen klistrad vid fötterna och drog in bollen vid närmaste stolpen utan chans för målvakten, i soffan på Nytorgsgatan i Hallsberg jublades det högt och de vita långkalsongerna hade jag redan glömt. När Weller efter matchen fick frågan om varför han spelat i vita tights sa han: - "det var ju riktigt kallt idag och när jag åkte till Filbert Street upptäckte jag att min frus vita tights låg i baksätet av bilen, jag tänkte att de kunde vara bra för att skydda sig mot kylan, inget märkvärdigt". Fru Weller påstod däremot att hon aldrig ägt några vita tights!
Keith Weller blev en av Leicesters mest hyllade och respekterade spelare genom tiderna,
vilket enklast bevisas av att när han blev cancersjukt, samlade Leicesterfans in över 400 000
kronor till hans operationskostnader (han bodde då i Seattle, Washington). Alan Birchenall's
årliga Charity run inbringade närmare 300 000 kronor, som också de skänktes till Weller för
hans tillfrisknande. Tyvärr hjälpte inte dessa gåvor, Weller förlorade kampen mot sin cancer
och avled den 12 november 2004.

John Toshack - spelade han för Leicester?

John Toshack says: I just had to move. Det var rubriken i Leicester Mercury 1974 när Liverpools anfallsess John Toshack sensationellt skrev på för Leicester City. Artikeln fortsatte: John Toshack joined Leicester yesterday and completed a hectic, 24-hour round Britain dash when he signed at the Football League's Lytham St. Anne's headquarters.John Toshack startade sin karriär I Cardiff där han under åren 1965-1970 gjorde 74 mål på 162 matcher. Liverpool och manager Bill Shankly fick upp ögonen för den unge anfallaren och man betalade Cardiff 1,1 miljoner kronor för hans underskrift. Fyra år senare, 1974, var Toshack redan en legend i Liverpool och ingen trodde väl att han skulle lämna det som han själv beskrev som "this club is out on it's own, and the players are the best bunch of players I've ever been with". Men i nästa andetag sa han"I am a professional and a realistic, I've got a career to think about and i must take this opportunity of joining Leicester". Leicester var 1974 under ledning av Jimmy Bloomfield, som väl alla vet, ett topplag i högsta divisionen, och framför allt ett spelande lag. Det fanns pengar att tillgå och uppenbarligen hade Toshack fått ett kontrakt han inte kunde tacka nej till, och som Liverpool inte kunde matcha, dessutom hade Toshack varit bänkad ett tag pga. av en skada. Leicester fick punga ut med hela 1,4 miljoner kronor för att köpa ut Toshack. Men hur blev det egentligen, spelade John Toshack
några matcher för Leicester? Kan någon på rak arm minnas det?
John Toshack skrev på för Leicester City dagen innan Leicester skulle möta Manchester City
på Maine Road i Manchester, han blev spelklar direkt för sin nya klubb och dessutom uttagen
till matchen. Något som normalt sett sker innan kontrakt skrivs hade däremot inte hunnits med
denna gång, Leicesters läkare hade inte undersökt Toshack. Det skulle göras på lördagsmorgonen innan avresa till Manchester, men det var ju bara en ren formalitet! Läkaren undersökte Toshack noggrant på lördagen och hittade en muskelskada i hans vänstra lår. Läkaren ansåg att Toshack var så allvarligt skadad att han inte kunde tillstyrka köpet av Liverpool-spelaren. Därmed revs kontraktet och Toshack reste tillbaka till Liverpool istället för att följa med Leicester till Manchester. Toshack fortsatte att spela för Liverpool fram till 1978 och under åren mellan 1974 och 1978 var han en av Liverpools främsta spelare. Under samma tid vann han ligan två gånger och UEFA-cupen en gång med Liverpool. Totalt spelade Toshack 246 matcher och gjorde 96 mål för Liverpool innan han avslutade karriären i Swansea. Han lade skorna på hyllan 1984 och därefter har han haft en brokig tränarkarriär, ofta i Spanien, där han tränat lag som Real Madrid (2 gånger), Real Sociedad (2 gånger) Deportivo La Coruna och Real Murcia. Nu är han förbundskapten för Wales. Men i Leicester spelade han aldrig!

Ni kommer väl ihåg Frank Worthington, den kanske skönaste liraren någonsin att ha gjort
avtryck på Filbert Street. Men visste ni att han spelade i Sverige också? Få om ens någon
spelare har representerat fler klubbar än Frank. Karriären började 1964 i Huddersfield och slutade 1993 i Halifax Towns reservlag, då var han 45 år! Där emellan hann han dra på sig 23 olika matchtröjor i USA, England, Irland och Sverige! Ja han drog faktiskt på sig en 24:e också, Engelska landslagets! På den nivån var han när han kom till Mjällby i maj 1980, och året innan hade han vunnit skytteligan hemma i England. Till Listerlandet kom han, utlånad över sommaren av Birmingham City för att få matchträning efter en skada och för att spela nykomlingarna Mjällby kvar i Allsvenskan. Till samma storsatsning hörde förresten också Anders Linderot, som man lockat hem från proffslivet i Marseille. Men för Mjällby var Frank det stora klippet, själv såg han det som en gratis sommarsemester i de vackra svenska flickornas land. Frank var, och kanske fortfarande är, den store charmören och playboyen, förföraren som satte lika stor ära i antalet nedlagda byten av det andra könet som på antalet mål, segermatcher och allsvenska poäng. Men en verklig lirare var han, både på och utanför plan. Till en början kände han sig förvisad till en
landsortshåla som luktade minkfoder och sillrens. Men snart kom han underfund med att Hotel Hanöhus, där Mjällbyledningen inkvarterat honom, kompenserade det mesta. Nattklubb med dans fem kvällar i veckan. När han spelat sin sista match för Mjällby och intervjuades inför återresan till England fick han bland annat frågan vilken klubb han gillat bäst under sin karriär. Svaret kom blixtsnabbt "Hanöhus Night Club".

Frank Worthington
Frank Worthington


Worthington var en särling, en diva, men han var så stor som fotbollspelare att han hade råd
att vara det. Visst tittade en och annan i Mjällby snett på honom, men man accepterade ändå
de flesta av hans självpåtagna privilegier. Även att han tjänade pengar som ingen annan var i
närheten av. Det gjorde för övrigt Mjällby också, tack vare Franks stjärnstatus. Till hans debut
på Strandvallen kom det 7200 åskådare. Typiskt Worthington då, att han vägrade lämna
omklädningsrummet eftersom det regnade! Han valde att värma upp inomhus. Studsade några
gånger upp och ned på golvet. Publiken undrade förstås varför engelsmannen inte var ute och
värmde med det övriga laget. Jodå, han släntrade ut på plan när laget var på väg tillbaka in i
omklädningsrummet några minuter före kickoff. Frank joxade lite med trasan, hojtade till
Mjällbymålvakten Leif Persson: "Hi Leif!". Och drog en volley rätt upp i krysset, sedan bugade han mot den vilt applåderande publiken och promenerade raka vägen till omklädningsrummet. Anders Linderot har berättat, att när laget tränade låg Frank Worthington på stranden och kollade in brudar. Ibland knallade han upp till Strandvallen i bara badbyxorna för att kasta ett öga på lagkamraternas träning. I sina första tre matcher för Mjällby gjorde han allt utom mål. Sen var det dags för Djurgården uppe i Stockholm. Laget åkt buss, Frank flög! Fotbollskorna hade han glömt på Strandvallen. I lånade dojor gjorde han två mål och spelade fram till det tredje, Mjällby vann med 3-1. Ken Olofsson skrev i Aftonbladet: " Det fanns en mästerregissör bakom verket, en fullblodsartist som fick andra bollsparkare att framstå som rent primitiva. Han dribblade,jonglerade, fintade och slog smörpassningar på längden och tvären." Det gick som bekant inget vidare för Mjällby i Allsvenskan. Det hindar inte att Frank Worthington fick många fans tack vare sitt höga
underhållningsvärde. Hans sista match i Mjällbytröjan, var den mot Malmö FF. Ett smörpass till Lennart Johanssons 1-1 mål var matchens behållning och efter slutsignalen sjöng Mjällbyfansen så det ekade över Strandvallen: "Frank is a Jolly Good Fellow!" Mjällbyledaren Åke Diverling hade sett till att Frank fritt disponerat en MAIF-gul leasingbil, en remdriven Volvo 343. Det blev en dyr affär för klubben. Inte nog med att bilen var full av tomma cigarettpaket, fimpar och tidningar. I handskfacket trängdes ett 50-tal obetalda böteslappar!. Han säger själv att han ser Sverige som sitt andra hemland. Han har många fina minnen härifrån, påstår han. Och typiskt Frank så handlar det inte bara om fotboll: "Jag minns en kväll när jag var på Hanöhus Night Club. I got lucky...again. En ung Svenska bjöd mig hem till sig. Hon var makalöst snygg och bodde med sin morsa. På morronen när hon kilat iväg till jobbet kom mamman in med en kopp te och hoppade ned i sängen...."

Frank Worthington
Frank Worthington

När Jimmy Bloomfield försvann inträdde en jo-jo period igen, managers kom och gick; Frank
McLintock, Jock Wallace, Gordon Milne, David Pleat och Gordon Lee styrde laget mellan
1978 och 1991. McLintock är ansedd som Leicesters sämste manager någonsin (i skarp
konkurrens med Peter Taylor, egen anmärkning). Han och Pleat lyckades stjälpa ned laget i
division 2 medan medan Wallace och Milne förde upp laget, i denna period såg man spelare
som Gary Lineker och Steve Lynex. John Martin Bokas "Jock" Wallace föddes i Wallyford, Skottland 1935 och avled 60 år senare i Basingstoke, England. Jock som han kom att kallas, gick i sin faders, Jock Wallace senior, fotspår. Han var målvakt under sin karriär som spelare och när han lade skorna på hyllan 1969, blev han manager. Pappan spelade för Raith Rovers, Blackpool och Derby medan junior representerade Workington, Ashton United, Berwick Rangers, Hearts, West Bromwich Albion, Bedford Town och Hereford innan han avslutade I Berwick Rangers igen.
Det var också i Berwick han startade sin manager karriär, som kom att innefatta Glasgow Rangers, Leicester City, Motherwell, Glasgow Rangers igen, Sevilla i Spanien och Colchester United. Han var ingen toppmålvakt och när han var på try out för sitt första proffskontrakt blev han ratad av Blackpool som inte såg någon framtid i honom. Han fick emellertid chansen hos Workington 1952 och representerade sedan ytterligare sex klubbar innan han blev manager. Managerkarriären startade alltså i Berwick Rangers och redan första säsongen fick han nöjet att leda laget som slog ut Rangers ur den skotska FA cupen! Detta gjorde att Wallace blev uppsnappad av Rangers och fick bilda partnerskap med Willie Waddell. Dessa två styrde Rangers till vinst i Cupvinnarcupen 1972, men efter det slutade Waddell för att ta en styrelsepost i klubben, och Wallace skötte själv laget. Under första säsongen vann Rangers skotska FA-cupen och 1975 vann man ligan och satte stopp för Celtics nio år på tronen. Säsongerna 1975-1976 samt 1977-1978 tog Rangers trippeln i Skottland, dvs. man vann ligan, FA cupen och ligacupen! Det var därför mycket överraskande när Wallace lämnade Rangers 1978, själv teg han om orsaken och berättade aldrig för någon om varför han lämnade klubben. Spekulationer gjorde dock gällande att det handlade om dispyter med styrelsen i allmänhet och Waddell i synnerhet, om transferbudgeten och hans egen lön.
Leicester City var inte sena att utnyttja situationen, och att man anställde den då 43-årige skotten, med sin fantastiska bakgrund, var inget annat än en sensation i England. Jock Wallace var en klassisk skotsk manager, han hade samma stil som gjort Alex Ferguson berömd. Han var hård men rättvis, och kunde spåra ur helt och hållet när spelare inte presterade som han ville. Ferguson är känd för sitt sätt att skälla ut spelare, sin "hårtork", även Wallace var utrustad med en "hårtork" av guds nåde! Gary Lineker berättade att han fick en sådan avhyvling i en matchpaus att han skakade av rädsla hela andra halvlek! Jock Wallace upplevde upp och nedgångar med Leicester, laget han tog över spelade i division två men 1980 tog han upp laget till högsta divisionen och han förde även Foxes till FA cup semifinal. 1982 återvände Wallace till Skottland och blev manager i Motherwell under en säsong innan han återvände till Rangers 1983. Rangers hade inte presterat något av värde sedan Wallace försvann och inte blev det bättre nu heller. Jock Wallace fick sparken från Rangers och hade sedan två korta sejourer i Sevilla 1986-1987 och Colchester 1988-1990 innan han drog sig tillbaka från fotbollscenen. Jock Wallace dog 1996, 60 år ung, i sviterna av Parkinsons sjukdom. Han är idag ihågkommen av fans, framför allt Rangers- och Leicesterfans som en av de bästa managerna i klubbarna.

Johan Cruyff - spelade han för Leicester?

1981 försökte Jock Wallace värva en världsstjärna till Leicester, här är historien om Johan Cruyff i Leicester City. Januari månad 1981 var en olycksmånad för Leicester City och för Jock Wallace, "Jocky" var en manager som inte var van vid motgångar, han vann bland annat skotska ligan två gånger med Glasgow Rangers. Så därför funderade han nog på vad som stod på i Leicester, förlust i senaste hemma matchen på Filbert Street mot Leeds var illa, men förlusten mot Exeter City i FA-cupen var förödmjukande. Wallace hade utövat sin stränga träningsmetod i tre år i Leicester, med hjälp av schaktmaskiner hade man skapat "mördarbackar" och träningsbanor där "Jocky" drillade sitt lag fysiskt. Spelarna var kanske de bäst tränade i hela division ett (nuvarande Premier League), så det hängde inte på fysiken att det gick dåligt. Det var inte fel på spelarna heller, Leicester hade ett ungt och hungrigt lag och "Jocky" höll dem i strikta tyglar, inget supande eller cigarettrökande tilläts. Balansen i laget var rätt, ett ungt lag (medelåldern var 23 år) med talanger som Jim Melrose, John O´Neill och Ian Wilson, men kanske var det ändå det som var problemet. Ett ungt lag behöver en mentor, en ledare på planen som hjälper ungdomarna att förstå managern och leder dem på planen. Bakom kulisserna hände det saker och det som var på gång var bara känt av ett fåtal. Klubben hade hittat sin ledare, han var helt rätt för laget, han var tillgänglig och framför allt var han intresserad av att spela för laget, hans namn var Johan Cruyff! Cruyff var 33 år och kanske hade hans "bäst före datum" gått ut, men han var rutinerad som få och fortfarande en tillräckligt bra spelare för att tillföra mycket till laget. Leicester mötte vid detta tillfälle
Liverpool på bortaplan, ett Liverpool som inte förlorat på över tre år på hemmaplan, mot ett Leicester som låg sist i division ett. Leicester vann denna match med 2-1 och Cruyff noterade
resultatet och lät sig övertalas att komma till midlandsklubben. Jock Wallace meddelade att Cruyff och han var överens om ett kontrakt men att holländaren behövde räta ut ett par frågetecken innan han kunde skriva på för Leicester. Cruyff hade en comeback i landslaget i sikte, dessutom ville Arsenal ha honom, men han tyckte att det var lämpligt att testa för ett annat lag först.
Dessutom var spanska Levante intresserade av hans tjänster, Levante erbjöd ett mycket sämre
kontrakt än Leicester men i Spanien väntade bättre klimat och framför allt bättre planer. Visserligen spelade Levante i andra divisionen men man var bara en poäng bakom Racing
Santander i kampen om uppflyttning. I februari månad var Jock Wallace säker på att han hade sin man, Levante var visserligen Spanien sade Cruyff, men det var inte Katalonien. Nu dök det upp ännu ett bud för Cruyff, en okänd tysk klubb (man trodde det var Hamburg) erbjöd honom ett kontrakt. Men Tyskland var aldrig aktuellt för Cruyff, han kände aversion mot landet ända sedan VM-final förlusten 1974. Leicester mötte nu Manchester United och sände dem hem igen med en 1-0 förlust i bagaget. En förlust borta mot Sunderland följdes upp med vinst 2-1 borta mot Tottenham och Leicester klättrade till 20:e plats. I tabloiden "The Sun" kunde man läsa följande: Johan Cruyff is today set for a sensational move to First Division strugglers Leicester City. The Dutch master has lined up a deal worth £4000 a game for 11 matches - and if everything works out, he will make his debut against reigning Europeean Champions Nottingham Forest on Sunday.
I fyra veckors tid velade Cruyff mellan de olika buden och när Leicester mötte Nottingham Forest hade Johan Cruyff presskonferens i Spanien: "Jag har skrivit på för Levante och har inget emot att spela i den spanska andradivisionen. Förhandlingarna som pågått i fyra veckors tid har gått väl och jag är nöjd med mitt kontrakt. Jag har beslutat att spela för Levante eftersom jag trivs i Spanien. Fotbollen håller hög kvalitet och klimatet är perfekt. Jag har övervägt kontrakt från Leicester, Arsenal och en tysk klubb, men jag vill vara fri och obunden. Vi får se om jag skriver på för nästa säsong också, eller om jag lever ljuva livet"! När Cruyff pratade med pressen i Spanien spelade Leicester 1-1 mot Nottingham Forest, resten av säsongen gick sedan dåligt och man fick se sig nedflyttade när säsongen var slut.Johan Cruyff spelade 10 matcher för Levante och gjorde två mål, men han lyckades aldrig komma tillbaka i form och göra skillnad. Tillbaka i Ajax säsongen därpå gick det bättre och Cruyff avslutade sedan sin karriär 1984 i Feyenoord.

Den 30 november 1960 föddes Gary Winston Lineker, son till Margreth och Barry Lineker, uppfödd i Leicester tillsammans med sin yngre bror, Wayne. Pappan var grönsakshandlare och än idag finns "Linekers pick your own" på Leicester Market, även om Barry själv finns där sparsamt nu för tiden. Efter skolgång var det fotboll som gällde, ja en av hans lärare sa till och med att hans betyg var dåliga därför att han ägnade för mycket tid åt fotbollen redan i skolan. Han kom in i Leicester City Youth Academi 1976 och gjorde debut för Leicester 1978. Han hade onekligen en stor talang för fotboll och han började göra mål redan från start, dessutom var det ofta spektakulära mål. Han var med och spelade upp Leicester i division 1 både 1980 och 1983. Gary formerade ett fantastiskt partnerskap i Leicesters anfall med Alan "Smudger" Smith och säsongen 1981-1982 smällde Gary in 19 mål, nästa säsong blev det 26 och Alan Smith svarade för 13. 1984-1985 slog han till med 24 mål samtidigt Alan Smith drog in 19 bollar, hade Leicester varit lika bra försvarsmässigt som man var framåt hade man säkert hamnat högre upp än den blygsamma 15:e plats man slutade på. Gary Lineker vann Leicesters interna skytteliga 1982-1985, han gjorde 19, 26, 24 samt hela 28 mål dessa säsonger. Givetvis gick inte detta obemärkt förbi, ett flertal klubbar var intresserade av den skjutglade 25-åringen. 1985 sålde Leicester Gary Lineker till Everton för rekordsumman 8 miljoner kronor och han fortsatte sin måljakt även hos Liverpoolklubben. Det engelska landslaget hade även de stor nytta av Lineker, under åren 1984-1992 spelade han totalt 80 landskamper och gjorde 48 mål. Han vann "Guldskon" vid VM i Mexico 1986 och sedan var han körd för Everton. Barcelona lade upp hela 28 miljoner för hans namnteckning efter VM 1986 och där blev han lagkamrat med Mark Hughes. Inte heller på Camp Nou blev man besvikna på Gary, under tre säsonger gjorde han 52 mål i liga och cupspel. Nu gick flyttlasset hemåt och till Tottenham i London. Gary gjorde tre säsonger med Spurs och 67 mål innan han avslutade sin spelarkarriär i Nagoya i Japan med 4 mål på 18 matcher. Efter fotbollskarriären började han sin jobba vid media, först vid BBC Radio 5 och numera är han programledare för Match Of The Day.

Gary Lineker
Gary Lineker

Alan "Smudger" Smith började spela fotboll med amatörlaget Alvechurch och upptäcktes av
Leicester 1982. Under sin första säsong som professionell fotbollspelare gjorde han 13 mål,
han bildade radarpar med Gary Lineker och var starkt bidragande till att Leicester kvalificerade sig för den högsta divisionen. Efter fem säsonger, 206 matcher och 84 mål för Leicester, såldes han till Arsenal för drygt 8,5 miljoner kronor 1987. Hans fortsatta karriär för Arsenal blev lyckosam, 345 matcher och 115 mål. Ligavinster 1989 och 1991, FA-cupen 1993 och Ligacupen samma år samt vinst i Cupvinnarcupen 1994. 1989 vann han skytteligan i England på 23 mål. Han tvangs avsluta sin karriär 1995 på grund av en elakartad knäskada. För Engelska landslaget gjorde han 2 mål på 13 landskamper. Efter spelarkarriären har han kommenterat fotboll på Sky Sports och skrivit krönikor i Daily Telegraph, emellanåt har han också hörts som expertkommentator på BBC Radio Leicester. Likt Gary Lineker var Alan Smith en fotbollens gentleman, under hela sin karriär drog han endast på sig ett enda gult kort!

Alan Smith
Alan Smith


Peter Shilton hade för länge sedan lämnat Leicester City när han spelade för England i VM
1986. Men historien The Hand Of God känns ändå som en bit i Leicesters historia.
Rivaliteten mellan England och Argentina hade funnits sedan länge. 1966 visades den
Argentinske lagkaptenen Antonio Ubaldo Rattin ut från VM-matchen mot England och
Argentina slogs ut ur det VM som sedan England vann. När England och Argentina skulle
mötas i VM-kvartsfinal 1986 fans spänningar och upprivna känslor kvar från Falklandskriget
som utspelades ett par år tidigare. Precis som 20 år tidigare skulle vinnaren av matchen gå
vidare och vinna hela VM! Sex minuter in på kvartsfinalens andra halvlek var ställningen fortfarande 0-0. Maradona gjorde en löpning från vänster in mot mitten, spelade fram bollen mot Jorge Valdano och fortsatte in mot straffområdet. Passningen var emellertid inte någon av Armandos bästa och den hamnade bakom Valdano och den Engelske mittfältaren Steve Hodge (som för övrigt böt tröja med Maradona efter matchen) försökte att med en hög spark få bort bollen. Hans försök var inte lyckat, bollen gick i en lyra tillbaka in mot straffområdet och ut rusade målvakten, och f.d. Leicester-spelaren, Peter Shilton för att boxa bort bollen, Maradona hann dock före. Här kan man stanna för att fundera en stund på vad som verkligen hände sekunden senare.
Hur kunde 168 cm Diego Armando Maradona hoppa högre än 186 cm Peter Leslie Shilton och nicka bollen i mål? Maradona hann alltså före Shilton och med hjälp av vänster hand lyckades han stöta bollen i mål. Domaren, tunisiern Ali Bin Nasser, såg inte vad som hände och godkände därför målet.De engelska spelarna protesterade, offside trodde vissa TV-kommentatorer, men TV-bilderna visade att någon offside var det aldrig fråga om, så varför protesterade man då? Maradona själv jublade och sa till lagkamraterna, som knappast kunde tro vad som hände, "kom fort och krama mig innan domaren ändrar sitt beslut"! Fem minuter senare hade Maradona gjort ännu ett mål och beseglat engelsmännens öde, att f.d. Leicesterspelaren Gary Lineker reducerade med 8 minuter kvar hjälpte inte, Argentina var vidare, England utslaget. På presskonferensen efter matchen pressades Maradona och hans kommentar till målet var "... med lite hjälp av Maradonas huvud och Guds hand gick bollen i mål.."! Ingen kritik riktades mot domarna men i den engelska pressen fick incidenten ett nytt namn "Djävulens hand". Maradona har aldrig förlåtits av de engelska spelarna, inte ens när Maradona 1998 erkände att han slagit in bollen med handen fick han förlåtelse. Peter Shilton sa "han får mig att må illa, jag kommer aldrig att förlåta honom".

Guds hand - Maradona och Peter Shilton
Guds hand - Maradona och Peter Shilton

Namnet Steve Walsh är förenat med starka känslor, han gav alltid 100 % när han spelade och
om någon är värd epitetet "Mr Leicester" så måste det vara Steve Walsh. Under sin 20-åriga fotbollskarriär representerade han Wigan, Norwich, Coventry och Tamworth, men det är för sina 15 säsonger och 430 tävlingsmatcher i Leicester City vi minns honom, han var känd som en kompromisslös spelare, han vek aldrig undan. Vi minns honom mest som mittback men han kunde faktiskt spela överallt, 1992 fick han ikläda sig rollen som toppforward när Leicester hade många forwards på skadelistan, han gjorde det med den äran och smällde in 15 mål! Walsh följde managern Bryan Hamilton från Wigan till Leicester 1986, och redan från början etablerade han sig som hård och hängiven. I en match mot Shrewsbury smällde han på anfallaren David Geddis så hårt att denne bröt käken, för det fick Walsh avtjäna 11 matchers avstängning. Hans rivalitet med Wolverhamptons Steve Bull var så stark att båda ofta blev utvisade när lagen möttes. Steve Walsh har fortfarande rekordet i antal röda kort tillsammans med Colchesters Roy McDonough, båda lyckades skrapa ihop 13 utvisningar under karriären. Under många år var Steve Walsh lagkapten i Leicester City men när han avgjorde 1994 års playoff till Premier League hade han fått nästan hela säsongen spolierad av knäskador, och bar alltså inte kaptensbindeln. Detta var Leicesters tredje raka kvalfinal, 1992 förlorade man mot Blackburn och 1993 blev Swindon för svåra, men 1994
vann man alltså mot Derby. Denna smått heroiska insats av Leicester City som efteråt har kommit att kallas för "The Silence Of The Rams", avgjordes av Steve Walsh. Derby var det bättre laget och dominerade matchen totalt, men det var Steve Walsh som med ett mål strax före paus och ett till 6 minuter före slutsignalen knäckte lokalkonkurrenten. Leicester gjorde snabb sorti ur Premier League och befann sig än en gång i division 1, men Steve Walsh återvände till kaptensrollen under den nye tränaren Martin O'Neill. Under O'Neills ledarskap och med den hängivne Walsh tillbaka i backlinjen kvalade Leicester än en gång upp till Premier League, man vann playoff finalen mot Crystal Palace. 1997 vann Leicester Ligacupen efter att Steve Walsh spelade fram till Emile Heskeys mål i första matchen och till Steve Claridges avgörande mål i andra matchen. Nu fick kaptenen lyfta en riktig titel med Leicester. Något som jag personligen aldrig kommer att glömma är Leicesters match mot Arsenal den 27/8 1997. Arsenal med Dennis Bergkamp i spetsen var numret större än Leicester och hade efter två Bergkamp-mål ledningen med 6 minuter kvar. Leicester reducerade genom Heskey i 84:e och Matt Elliott kvitterade i 93:e. Vilken comeback! Men eftersom mer tid fanns att spela på var det inte avgjort, i 94:e ökade Bergkamp på till 3-2 för
gästerna och matchen syntes vara över för hemmalaget. Men alla hade glömt bort "Mr Leicester". I matchens 96:e minut forcerade en grymt arbetande Steve Walsh in ännu en kvittering och publiken på Filbert Street formligen flög i luften. Med sin trogna hemmapublik i ryggen gav Leicester aldrig upp och lagkaptenen gick i bräschen för sina styrkor. På Arsenals hemsida kunde man läsa följande i matchrapporten dagen efter: "Fair play to Leicester. We out-played them for 85 minutes then they out-passioned us for 10. With the impressive Leicester crowd behind them the home side continued to push for the draw and after about 6 minutes of injury time Walsh headed another, final, equalizer".


I dessa dagar, när spelare flyttar runt och byter klubb ideligen, måste man hålla en sådan spelare som Steve Walsh (ett av få undantag mot regeln) högt för sin klubblojalitet. Han tjänade Leicester lojalt under 15 säsonger och för det hyllas han fortfarande när han besöker King Power Stadium. I den ovan beskrivna matchen mot Arsenal kan man se hans beslutsamhet och hans lojalitet mot klubben. Hans kvitteringsmål är inget annat än en adrenalinspruta för beskådaren. 1991 kom Brian Little till Leicester, han hade styrt upp Darlington från Conference till division 3 och lyckades föra Foxes till Premier League play-off under sin första säsong. Finalen förlorade man tyvärr med 1-0 till Blackburn, målet inspelat av Mike Newell, en före detta Leicesterspelare. 1993 var det dags igen för play-off final, ännu en gång blev det förlust, nu mot Swindon. Swindon ledde i halvtid med hela 3-0 och alla trodde det var över, när Leicester spelade upp en fantastisk comeback. Man gjorde tre mål i andra halvlek och matchen såg ut att sluta 3-3 när Swindon fick en tveksam straff och vann uppflyttning till Premier League tack vare detta straffmål. 1994 blev det tredje gången gillt för
Foxes när man i play-off finalen besegrade Derby med 2-1 (silence of the rams, ni vet) efter två mål av Steve Walsh.Little slutade i Leicester för att ta över Aston Villa och Leicester engagerade Mark McGhee som tyvärr fick se sitt lag nedflyttade till division 1 efter bara en säsong i Premier League.
McGhee lämnade klubben för att bli manager i Wolverhampton och ersattes av Martin O'Neill, klubbens då genom tiderna bäste manager.

Leicesters lokalderbyn

Hetare i England än någon annan stans? Derbymatcher engagerar och piskar upp känslor, nu för tiden är det väl lugnare än förr, men ändå. Här har du Leicesters Lokalderbyn.

East Midlands Derby är ett namn som ursprungligen gällde matcherna mellan Derby och Nottingham Forest, men som kommit att gälla för alla matcher mellan lagen Leicester, Derby och Nottingham. M69 Derby kallas matcherna mellan Leicester och Coventry, namnet kommer efter motorvägen, M69, som förbinder de båda städerna. Det allra första derbyt för Leicester (Leicester Fosse hette laget på den tiden) spelades den 10 februari 1884 mot Derby i Victoria Park i Leicester, matchen slutade 0-0. Båda klubbarna (egentligen fansen) ogillar varandra, men båda anser Nottingham Forest vara den värsta rivalen. Av de till dags dato 104 derbyn som spelats mellan klubbarna, har Derby vunnit hela 45, Leicester har 31 segrar och 28 matcher har slutat oavgjort. Statistiken visar vidare att flest mål i en match är sju till antalet, det uppnåddes när Derby slog Leicester med 5-2 säsongen 1928/1929. Annars har båda lagen slagit varandra med 6-0 vid två tillfällen som största segermarginal. Den 30 maj 1994 slog Leicester Derby med 2-1 på Wembley och vann uppflyttning till Premier League i en match som kom att kallas "the silence of the rams", stor hjälte då var Steve Walsh som gjorde båda målen.

Annan statistik från mötena med Derby som kan vara intressant är det faktum att Leicester aldrig gjort mål på Derby i en FA-cup match och att det är 10 år sedan Derby slog Leicester på bortaplan. Leicesters 4-0 vinst på bortaplan 1998 har gått till historien för att Leicester gjorde de fyra målen på 14 minuter, den kortaste tid någon klubb gjort fyra mål på, i en Premier League match. Emile Heskey gjorde 1-0 i första minuten, Muzzy Izzet 2-0 minuten senare, 3-0 av Heskey igen i åttonde minuten och Ian Marshall avslutade med 4-0 i femtonde minuten, noterbart även att alla målen var nickmål! Den första derbymatchen mot Nottingham Forest spelades 9 februari 1901 och sedan dess har lagen mötts 103 gånger med 39 segrar för Leicester, 38 för Nottingham och 27 oavgjorda matcher. Leicesters värsta förlust någonsin kom den 21 april 1909 när Nottingham vann med hela 12-0.
Resultatet var så uppseendeväckande att FA beordrade en undersökning om omständigheterna
kring resultatet, men inga åtgärder vidtogs när det visade sig att alla Leicesterspelarna var bakfulla efter en bröllopsfest kvällen innan! I den matchen sköts tre hattrick, och det har totalt
sett förekommit nio hattrick i matcher mellan Foxes och Forest, det senaste den 17 januari 2012 när Jermaine Beckford satte tre i 4-0 vinsten. Den 28 augusti 2007 avbröts en match mellan lagen på City Ground i Nottingham i halvtid. Detta på grund av att Leicesterspelaren Clive Clark fick hjärtstillestånd, ställningen då var 1-0 till hemmalaget. När matchen spelades om den 18 september gav Leicester bort ett mål till Nottingham vid matchstart, en av Forest spelare kunde oattackerad vandra över planen, under applåder från Leicesters spelare, och rulla in bollen. Detta var något som noterades av hela fotbollsvärlden och Leicester fick många hyllningar från densamma för stor sportslighet. Nu hade det ingen betydelse för Leicester vann i alla fall matchen med 3-2. Det första M69 derbyt spelades 27 september 1919 och vanns med 1-0 av Leicester, som sedan dess haft ett grepp och har på 86 möten 37 segrar mot Coventrys 25, 24 matcher har slutat oavgjort. Egentligen är lagen inga "traditionella" rivaler (Coventrys värsta rival är egentligen Aston Villa), men matcherna har fått större betydelse med åren. Enligt en undersökning som publicerades 2008 är detta derby ett av de 25 värsta i engelsk fotboll, det är ett faktum som bland annat bevisas av de gängfajter som föregått matcherna i oktober 2004 och februari 2008. Leicesters största vinst mot Coventry kom på bortaplan på Highfield Road i december 1964 när hemmalaget besegrades med hela 8-1, och även på Filbert Street har Coventry fått rejält med pisk vid ett par tillfällen, senast 1985 då Gary Lineker gjorde två mål i en 5-1 vinst.

Fem drabbningar med Derby

Det första utspelade sig den tisdagen den 5 april 1994 på Filbert Street. Brian Littles skadedrabbade hemmalag tog emot Derby och matchen slutade 3-3, det märkvärdiga var att alla sex målen gjordes under matchens första halvtimma! När matchuret visade 13 minuter ledde gästerna med 2-0 efter ett mål av f.d. Leicesterspelaren Paul Kitson och ett självmål av Jimmy Willis. Nio minuter senare ledde Leicester med 3-2 efter ett fantastiskt hattrick av Iwan Roberts. Iwan nickade in 1-2 i den 17 minuten och tre minuter efter det gjorde han sin karriärs finaste mål, en spektakulär volley. Sex minuter senare exploderade Filbert Street när en crossboll från Mark Blake touchade en Derbyspelare och hamnade på fötterna hos Roberts. Som inte gjorde något misstag. Men släkten är värst, den ständigt utbuade Paul Kitson löpte genom hela Leicesters lag och gjorde sitt andra och Derbys tredje mål, matchuret hade precis passerat 29 minuter. Efter en sådan ursinnig halvtimma var det kanske inte konstigt att matchen dog ut och att inga fler mål gjordes.


Åtta veckor senare möttes de båda lagen igen i den minnesvärda playoff finalen till Premier
League på Wembley den 30 maj 1994. Denna match som kom att kallas "Silence of the Rams" var Leicesters tredje försök, på lika många år, att nå Premier League. Brian Little hade fortfarande stora skadeproblem i laget, han chansade och nominerade Steve Walsh i startuppställningen. Walsh hade hela säsongen dragits med ledbandsskador och var bara frisk till 60 %. Dessutom chansade Little rejält när han satsade på tre anfallare, förutom Iwan Roberts och Ian Ormondroyd även mittbacken Steve Walsh! Derby tog ledningen efter 28 minuter efter en fin chip av Paul Simpson som Tommy Johnson tog emot och förpassade i mål. Hade Derby förvaltat de chanser de hade efter detta, ja då hade de utan tvekan spöat Leicester denna dag, men så blev det nu inte. Leicesters kvittering i 41 minuten var vad man kallade ett "smash-and-grab job"! Gary Coatsworth pumpade in bollen i straffområdet, Iwan Roberts tryckte undan målvakten och Steve Walsh tog stöd på Roberts och en Derby-förvarare och nådde högst för att nicka in kvitteringen. Walsh har senare berättat att när bollen singlade in i mål trodde han att domaren skulle underkänna målet, men det gjorde han alltså inte. Avgörandet kom med sex minuter kvar av matchen och lyfte Foxes fans till extas, Steve Walsh gjorde även detta mål och Brian Littles chansning hade lönat sig. Steve Walsh höll hela matchen och han spelade med sina två mål upp Leicester i Premier League.


Den 22 februari 1997 var det än en gång ett skadedrabbat Leicester som mötte Derby på
Filbert Street. Neil Lennon, Emile Heskey, Muzzy Izzet, Pontus Kåmark, Mike Whitlow och
Robert Ullathorne var alla skadade. Derby tog en tidig ledning genom Dean Sturridge (han
kom senare att representera Leicester) som sköt ett skott från cirka 25 meter, utom räckhåll
för Kasey Keller i Leicesterburen. Då klev den halvskadade ersättaren för Emile Heskey, Ian
Marshall in i handlingen. Mellan matchminut 7 och 27 hade han skjutit ett hattrick. Det började med ett volleyskott i sjunde minuten, han snodde sedan bollen mellan backen Chris Powell (senare i Leicester!) och målvakten Russell Hoult (senare i Leicester!!) och petade in tvåan, och i den 27 minuten fullbordade han sitt hattrick efter en fin cross från Steve Claridge som Gary Rowett (senare i Leicester!!!) inte nådde. Leicester ledde 3-1 i halvtid och fansen trodde matchen var avgjord, men Derby sprattlade till strax efter paus. Keller boxade ut ett inlägg rakt i famnen på Igor Stimac, Keller räddade Stimacs skott men Sturridge var först framme på returen och kunde
reducera. Men allt var över för Derby bara 11 minuter senare när Steve Claridge satte 4-2, än en gång hade Foxes besegrat Rams i en actionfylld match.

Den 26 april 1998 satte jag mig framför TV-apparaten för att se en söndagsmatch i Premier League mellan Derby och Leicester på Pride Park i Derby. Föga anade jag vad som skulle utspela sig inför mina förundrade ögon. Visserligen var Leicester ett riktigt bra lag under Martin O'Neill, och nog fanns det en glöd och kämpavilja hos spelarna. Men inte trodde man att Leicester skulle slå Derby så klart, på det sättet de gjorde det, och på bortaplan dessutom. Som en virvelvind svepte Leicester banan med Derby och på bara 15 minuter var matchen avgjord! Emile Heskey gjorde det första målet och 16 sekunder efter avsparken på målet, gjorde Muzzy Izzet det andra målet för Leicester, då hade endast 2 minuter och 10 sekunder spelats! Förnedringen fortsatte, Emile Heskey satte sitt andra mål efter en fin frispark från Steve Guppy och Ian Marshall mötte ett inlägg från Robbie Savage och Leicester hade otroliga 4-0 efter endast 15 minuter. Alla målen var dessutom nickmål! Efter matchen sa en förtjust Martin O'Neill: "detta var sju särdeles fantastiskt och lysande, använd vilket adjektiv du vill, matchinledningen var otrolig och gjorde oss alla mållösa".


15/9 2001, fyra dagar efter 11 september-attacken mot World Trade Center spelade Derby
mot Leicester på Pride Park. Peter Taylors Leicester hade ännu inte vunnit någon match denna
säsong, förlust 0-5 hemma i öppningsmatchen mot Bolton, följdes upp med 0-4 förlust borta
mot Arsenal och oavgjort 1-1 hemma mot Ipswich. Det såg inte ljust ut i öppningen på denna match heller, Derby gjorde 1-0 efter bara ett par minuter, Deon Burton sköt ett lågt skott som letade sig in i nätet bakom Ian Walker. Med 30 minuter spelade kvitterade f.d. Derby-spelaren Dean Sturridge för Leicester och lagen gick till halvtidspaus med ett oavgjort resultat. I andra halvlek sattes Leicester under en kraftig press av Derby, men i 64 minuten rann Dean Sturridge genom och kunde göra sitt andra mål för dagen. Med fyra minuter kvar såg det ut som att Leicester skulle vinna, men då dömdes Lee Marshall att ha fällt Deon Burton, Leicesterspelarna var vansinniga, men domaren pekade tveklöst på straffpunkten. Derbys italienare Fabrizio Ravanelli stegade fram
och gjorde inget misstag, 2-2. Ännu mer kontroversiellt blev det på stopptid, då Robbie Savage dundrade in i Derbys straffområde och föll som en fura, straff igen! Nu var det hemmalagets spelare som var vansinniga, Savage firade straffen och retade Derbys Craig Burley och Ravanelli, Derbyspelarna fick gula kort, men Savage som hade ett sedan tidigare klarade sig. Muzzy Izzet höll huvudet kallt och slog in straffen bakom Andy Oakes och vann matchen åt Leicester. När lagen lämnade planen var känslorna fortfarande upprörda, spelarna bråkade i tunneln så tältduken svajade.

Muzzy Izzet och Robbie Savage firar mål mot Derby
Muzzy Izzet och Robbie Savage firar mål mot Derby

Under Martin O'Neill kom Leicester att nå de största framgångarna i klubbens historia, i play-off
finalen besegrades Crystal Palace med uddamålet (2-1) och man var åter i Premier League. O'Neill förstärkte laget och tog in spelare som Neil Lennon, Muzzy Izzet, Tony Cottee, Matt Elliott, Gerry Taggart och Robbie Savage och man spelade som ett lag igen. Under O'Neills ledning vann Leicester Ligacupen två gånger, 1997 och 2000 (den sista finalen på gamla Wembley), man var även i final 1999 men då förlorade man mot Tottenham.
"One of our own" säger man i Leicester om spelare som kommit fram genom de egna
ungdomsleden till spel med första laget. Det finns några bra exempel på sådana spelare i klubbens historia, Peter Shilton och Gary Lineker är väl de mest berömda och så Emile Heskey förstås. Emile Heskey föddes 11/1-1978, hans familj härstammar från Antigua och hans far Tyrone var även han en hygglig fotbollsspelare. Emile kom alltså fram genomLeicesters ungdomsakademi och 17 år ung, när han fortfarande inte hade något professionellt kontrakt, gjorde han debut för förstalaget i Premier League. Leicester åkte ur Premier League detta år men Heskey hade förtjänat sitt första proffskontrakt och skrev på i början av säsongen 1995-1996. Under denna första proffssäsong spelade Heskey 30 matcher för Foxes, gjorde sju mål (han gjorde sitt första Premier League-mål mot Norwich i en 1-0 vinst) och hjälpte Leicester tillbaka till Premier League igen. Säsongen 1996-1997 gjorde Emile 10 mål på 35 matcher och dessutom kvitteringsmålet i Ligacupfinalen mot Middlesbrough som betydde omspel, ett omspel som Leicester vann. Även säsongen 1997-1998 gjorde han 10 mål och andra klubbar började intressera sig för den då 20-årige Heskey, Leeds och Tottenham lade båda bud på honom, men Martin O`Neill och Leicester förkastade dessa bud. Nästa säsong orkade han bara med sex mål och blev kritiserad för att han inte gjorde fler mål och för att vara lättjefull och inte ge allt. Men han bildade ett starkt anfallspar med Tony Cottee vilken hade stor nytta av att ha den osjälviske Heskey vid sin sida. Martin O`Neill menade att Emile Heskey gjorde så stor nytta för laget att det var en av faktorerna som höll Foxes kvar i Premier League. I sin sista säsong med Leicester vann han åter igen Ligacupen efter vinst i
finalen mot Tranmere. I mars 2000 kunde Leicester inte längre hålla kvar Emile Heskey i klubben. Liverpool lade upp fantastiska 154 miljoner kronor, ett köprekord för Merseyside klubben och ett säljrekord för Leicester.

Emile Heskey avlossar ett skott
Emile Heskey avlossar ett skott

Ligacupfinalen 2000 mellan Leicester City och Tranmere Rovers stod 1-1 och det började närma sig förlängning. Med 9 minuter kvar av matchen slog mittbacken Matt Elliott till, för dagen omskolad till anfallare, och avgjorde matchen med sitt andra mål. Matt Elliott kom under sin karriär att spela för Charlton, Torquay, Scunthorpe, Oxford, Leicester och Ipswich. Han var sakta på väg uppåt i seriesystemet när han handplockades till Leicester av Martin O'Neill mitt under Premier League-säsongen 1996/1997. O'Neill fick punga ut med hela 1.6 miljoner pund, vilket betecknades som väldigt mycket för en spelare från så låg division, det är än idag Oxfords rekordförsäljning. Men det visade sig ganska snart att O'Neill visste vad han gjorde när han tog Elliott till klubben, Matty blev lagkapten, en syssla som han emellanåt fick lämna över till Steve Walsh, och han var Leicesters förste lagkapten på nya arenan Walkers Stadium. Han bildade partnerskap med Gerry Taggart och tillsammans med antingen Steve Walsh, Pontus Kåmark eller Frank Sinclair var de grunden i Leicesters erkänt svårforcerade försvar under sena 90-talet. När Martin O'Neill lämnade Leicester i juli 2001 för att ta över Celtic, försökte han ta med Matt Elliott till sin nya klubb, men det var förgäves. I stället skrev Elliott på ett nytt kontrakt med Leicester som höll honom kvar i klubben till 2004, han betalade tillbaka till klubben som trott på honom och som bjöd honom på spel i
Premier League. Han kunde säkert ha fortsatt ytterligare en tid men en knäskada spolierade hans fortsatta karriär. Visserligen gjorde han ett comeback försök, han lånades ut till Ipswich för att få speltid och bygga upp sig, Kenneth Fredriksson såg honom i en match på Portman Road totalt dominera i Ipswich-försvaret. Men tyvärr fick han nya knäproblem och i januari 2005 meddelade han att han lagt skorna på hyllan. Matt föddes i Wandsworth, England men trots detta spelade han 18 landskamper för Skottland, hans farmor härstammade från Skottland och tack vare det var han kvalificerad att representera det blå-vita landslaget.

Martin O´Neill och Matt Elliot efter vinst i ligacupen 2000
Martin O´Neill och Matt Elliot efter vinst i ligacupen 2000


Muzzy Izzet föddes den 31 oktober 1974 i London. Under sin karriär kom han att spela för
Chelsea, Leicester City, Birmingham och det turkiska landslaget. Muzzy skrev ungdomskontrakt med Chelsea men spelade aldrig för a-laget under sin tid i klubben. I mars 1996 skrev han på för Leicester City, det var fråga om ett lån, säsongen ut. Han lyckades slå sig in i startelvan och kom snart att vara fast på mittfältet, under den första halva säsongen med Leicester gjorde han ett mål. När Leicester sedan kvalslog Crystal Palace och gick upp i Premier League köpte klubben ut Muzzy från Chelsea för 10 miljoner kronor. Leicester kom på 9:e plats denna säsong, dessutom vann man ligacupen och Muzzy var som sagt mycket viktig på mittfältet tillsammans med Neil Lennon. Muzzy var den kreative av de två och Lennon "städade upp" bakom honom. Säsongen 1998-1999 slutade Leicester 10:a och nådde även denna gång finalen av ligacupen, men fick stryk av Tottenham. Nästa säsong slutade laget på 8:e plats i Premier League och nådde ännu en gång ligacup finalen. Nu mötte man Tranmere och lyckades vinna för andra gången på tre år, tack vare två mål av Matt Elliott och för övrigt uppoffrande spel av bland andra Muzzy Izzet. Nu lämnade Martin O'Neill Leicester för att ta över Celtic och Neil Lennon följde med honom. Många trodde att Izzet också skulle följa till Skottland men så blev det inte. Peter Taylor tog över Leicester och laget fortsatte till en början under hans ledning att prestera. Men när Leicesters maskineri började knaka lämnade Muzzy in en begäran att få lämna klubben och Middlesbrough bjöd 65 miljoner
kronor för honom. Muzzy ville däremot inte gå till 'Boro och tackade nej. En ny säsong startade och både 'Boro och West Ham var intresserade av Izzet men han förblev Leicesterspelare. Denna säsong blev en riktig katastrof, man startade med att förlora hemma mot Bolton med 5-0 och resten av säsongen gick i samma stil. Efter säsongens slut och nedflyttning till Championship lämnade Muzzy in en ny begäran att få lämna klubben och Middlesbrough ökade sitt bud till 85 miljoner, men än en gång sa Izzet nej till klubben. Däremot önskade han att Martin O'Neill skulle värva honom till Celtic, för han ville återförenas med Martin och Neil Lennon. Så blev det dock inte, Muzzy spelade vidare för Leicester och i mars 2003 ändrade Muzzy sig och sa att han inte tänkte lämna Leicester, laget hade kämpat sig genom Championship och säkrat en andra plats bakom Portsmouth och därmed uppflyttning till Premier League. Detta innebar dock inte att andra klubbar inte var intresserade av Muzzy. Mot slutet av säsongen 2003-2004, när Leicester var på väg ner igen, kom bud från Aston Villa och Blackburn Rovers, som båda bjöd runt 7 miljoner kronor för honom. Snacka om prisras! Dessa bud förkastades av Leicester, men efter nedflyttning till Championship och med alla ekonomiska bekymmer som Leicester hade kunde man inte ha
kvar Muzzy. Han tjänade då runt 420000 kronor i veckan och det tärde stora hål i klubbkassan. I juni 2004 fick Muzzy Izzet lämna Leicester City på fri transfer och han skrev då ett treårs kontrakt med Birmingham City.

Muzzy Izzet
Muzzy Izzet


Neil Lennon startade som 16-åring i Irländska Glenavon innan han snappades upp av
Manchester City 1989. I Manchester blev det bara en match på den enda säsong han var där. 1990 flyttade han till Crewe och representerade Crewe Alexandra fram till 1996, 147 matcher hann det bli innan Martin O'Neill tog Lennon till Leicester. När O'Neill lämnade Leicester för att ta över Celtic följde Lennon med, och i Celtic blev det 214 matcher under 7 säsonger. Han valde Celtic för att Martin O'Neill fanns där, trots erbjudanden från Leeds och Chelsea. Efter de sju framgångsrika åren med Celtic trappade Neil ned, först en halv säsong i Nottingham Forest och sedan en halv säsong i Wycombe innan den spelande karriären var över. Neil Lennon skrev på för Leicester City i februari 1996 och O'Neill fick hosta upp £750000 för nordirländaren. Lennon var nära att skriva på för Coventry, men Martin O'Neill fick nys om det och åkte helt sonika hem till Neil och övertalade honom att komma till Leicester. "Man kan säga att hans besök ändrade mitt liv. Martin var som en stormvind när han kom hem till mig, har Lennon berättat för Soar Magazine. - Även om vi bara spelar i division ett nu, så kommer vi att spela i Premier League, och du kommer att ha en viktig roll, sa O'Neill, och han höll sitt ord" berättar Lennon vidare. Under sin tid i Foxes var Lennon en viktig kugge på mittfältet, hans uppoffrande spel och aldrig sinande energi var bränslet i O'Neills framgångsrika Leicester City. Lennon var med i alla tre ligacupfinaler laget spelade 1997, 1999 och 2000, vilka slutade med två finalsegrar (Middlesbrough 1997 och Tranmere 2000). "Klubbkänsla och lagmoral är undervärderade bitar, speciellt i modern fotboll. I Leicester var vi en tajt grupp med nedflyttningsstämpel på oss, vi slog alltid ur underläge och det passade oss. Jag vet inget annat lag som kvalat upp till Premier League och sedan hamnat topp 10 i fyra raka säsonger. Det fanns en hunger i Leicester och vi var en samling killar från lägre divisioner som passade ihop, kryddat med killar som Steve Walsh, Muzzy Izzet och Emile Heskey" berättar Lennon för Soar Magazine. Under tiden i Leicester spelade han 170 matcher och gjorde 6 mål, han fick också äran att representera Nordirlands landslag (han var även lagkapten) vid 40 tillfällen. Han tog över som manager i Celtic 2010 och har även varit aktuell för managerjobbet i Leicester, när det varit vakant. Det har dock inte varit aktuellt för Lennon att ta Leicesterjobbet, även om han varit smickrad över erbjudandena.

Neil Lennon
Neil Lennon

Steve Claridge, "Super-Stevie" är för alltid kultförklarad i Leicester efter sina mål mot
Crystal Palace 1996 och Middlesbrough 1997. Steve Claridge föddes i Portsmouth 1966 och
har en fotbollskarriär som sträcker sig över 30 år och mer än 1000 liga- och cupmatcher. Han representerade Fareham, Bournemouth, Weymouth, Crystal Palace, Aldershot, Cambridge, Luton, Birmingham, Leicester, Portsmouth, Wolverhampton, Millwall, Brighton & Hove Albion, Brentford, Wycombe, Gillingham, Bradford, Walsall, Worthing, Harrow och senast Gosport Borough. 2000-2001 var han spelande manager i Portsmouth, 2003-2004 i Weymouth och 2005 i Millwall. Nu spelar han inte men fram till för ett pat år sedan höll han sig igång med några matcher varje år. Numera är han fotbollsexpert vid BBC och medverkar i "Football Focus" samt "The Football League Show". Claridge började sin karriär hos Fareham Town 1983 och efter några år i "non-league" hamnade han 1988 i Crystal Palace. Via Cambridge, Luton och Birmingham hamnade han
1996 i Leicester City. Det var hans mest lyckosamma period i karriären. Med Birmingham vann han League Two 1995 och med Leicester vann han Ligacupen 1997. Claridge köptes till Leicester av Martin O'Neill i mars 1996 för 1.2 miljoner pund, dvs. 4 gånger så mycket som Birmingham betalat Cambridge två år tidigare. O'Neill visste dock vad han gjorde, för Steve Claridge kom att betala av sitt pris flera gånger om. Bara ett par månader efter övergången avgjorde Claridge playoff finalen till Premier League mot Crystal Palace på Wembley. Matchen spelades på övertid och det såg ut att gå mot straffar när Claridge klämde till bollen från dryga 20 meter och avgjorde i matchens sista sekund. Hans volley var en ren miss, bollen tog på hans smalben och bollbanan blev helt oberäknelig för Palaces målvakt, som blev helt ställd. 1997 blev han den store hjälten igen, denna gång i Ligacupens final, omspelsmatchen på Hillsborough mot Middlesbrough. Den första matchen på Wembley slutade oavgjort efter att Emile Heskey kvitterat Middlesbroughs ledning 2 minuter före övertiden var slut. Även i omspelet blev det övertid och 10 minuter in på den höll sig måltjuven Claridge framme och tryckte in vinstmålet. Vinst i Ligacupen och spel i Europa bara säsongen efter han kom till klubben, man kan faktiskt säga att han lätt betalade av sitt inköpspris.

Steve Claridge och Emile Heskey
Steve Claridge och Emile Heskey

Pontus Kåmark gjorde sig känd som en utmärkt markeringsspelare genom hela sin karriär. Han slog genom i VM 1994, det var också här som Leicester fick upp ögonen för honom. I Sveriges gruppspelsmatch mot Brasilien tog han hand om Romario som inte kom någon vart. När han återvände till Sverige efter sitt Leicester-äventyr spelade han med AIK mot Barcelona i Champions League. Kåmark plockade bort den store Figo och AIK ledde med 1-0 ända till dess att Stuart Baxter gjorde det ödesdigra misstaget att ta Kåmark av banan, då vände Barca och vann med 2-1. Men det är givetvis Ligacupfinalen 1997 mellan Leicester och Middlesbrough som alla minns och pratar om. Den 6:e april gick Leicesterspelarna ut på Wembley för att inför 76757 åskådare möta det Middlesbrough som man fått stryk av med 3-1, hemma på Filbert Street veckan innan. Då hade en viss Oswaldo Giroldo Junior, även kallad Juninho, dominerat totalt. Finalen kom att bli en mer stängd tillställning och den var mållös vid full tid. I förlängningen tog 'Boro ledningen redan efter 5 minuter genom Fabrizio Ravanelli, men Leicesters Emile Heskey kvitterade 2 minuter före slutsignalen och säkrade omspel på Hillsborough i Sheffield. Juninho då, spelade han? Ingen hade i alla fall sett till honom på 120 minuter, han blev totalt bortplockad av Kåmark! Omspelet fick en liknande händelseutveckling, 90 ordinarie mållösa minuter och sedan avgjorde Leicesters Super-Stevie Claridge i förlängningens 10:e minut. Middlesbroughs tilltänkte segerorganisatör Juninho gick än en gång av planen utan att någon sett honom. Juninho tackade Kåmark efter matchen och berömde honom för hans ärliga och justa sätt att markera bort honom, Kåmark drog inte ens på sig ett gult kort. Leicesters mittfältare Neil Lennon var bara en av alla som efter matchen berömde Kåmark och tränaren Martin O'Neill för genidraget att låta Kåmark markera Juninho, i England pratar man aldrig om Ligacupen 1997 utan att nämna Kåmarks markering av Juninho.

Pontus Kåmark på väg att ta bollen från Juninho
Pontus Kåmark på väg att ta bollen från Juninho

Gerry Taggart, född 18/10 1970, är en före detta fotbollsspelare och manager samt legend i
Leicester City FC. Under sin karriär spelade han för Manchester City, Barnsley, Bolton, Leicester och Stoke samt Nordirland. Taggart började som "praktikant" hos Manchester City 1989 men fick aldrig chansen hos City och istället skrev han på för Barnsley 1990. Han blev populär bland fansen för sin passionerade och uppoffrande spelstil men efter 5 år och 249 matcher värvades han av Bolton. Där var han med om att spela upp klubben i Division 1 (Championship) säsongen 1996-1997. Martin O'Neill upptäckte Taggart och värvade honom till Leicester 1998 där bildade han mittbackspar med Matt Elliott eller Steve Walsh. Med Leicester kom Gerry Taggart att vinna Worthington Cup 2000 och han fick även prova på internationellt spel. Dels med Leicester i UEFA-Cupen mot Röda Stjärnan samt med Nordirlands landslag i VM-kval mot Tyskland. Gerry Taggart var med om att åka ur Premier League och att föra Leicester tillbaka upp igen, men när det var dags för säsongen 2003-2004 var hans dagar i Leicester räknade. Leicester lånade ut honom till Stoke till slutet av säsongen och sedan skrev han på för Staffordshirelaget och spelade där till slutet av säsongen 2005-2006. Taggart spelade en säsong för North Conference laget Tamworth och praktiserade under tiden som manager. Han återvände till Leicester City och arbetade som assisterande manager under åren 2007-2010. När hans kompis Paul Dickov blev Oldhams manager 2010 flyttade han dit för att hjälpa honom. Två år senare hade båda fått sparken efter att laget underpresterat en längre tid. Gerry Taggarts spelarkarriär kom att summera 541 matcher och 43 mål, av dessa spelade han 142 för Leicester och han gjorde 12 mål för Foxes.

Gerry Taggart
Gerry Taggart

Straffavgöranden

Den 15 december 1999 vann Leicester City för första gången i klubbens historia ett
straffavgörande. Det var en frostig kväll under strålkastarskenet på Filbert Street. Som vanligt var det ett skadedrabbat Leicester som mötte Leeds i ligacupens fjärde omgång, Steve Guppy och Frank Sinclair saknades och Neil Lennon fick kliva av efter bara femton minuter. Martin O'Neills Leicester låg femma i Premier League och David O'Learys Leeds var serieledare, så det var ett riktigt toppmöte som väntade på Leicesters hemmaplan. Matchen kom att bli väldigt tuff, det utdelades en hel del gula kort, Leeds försvarare Lucas Radebe fick sitt andra gula kort och blev utvisad strax före slutsignalen. Matchen slutade 0-0 och förlängning väntade, en förlängning som Leeds tvingades spela med 10 man, en fördel för Leicester alltså. Men hemmalaget kunde inte utnyttja den fördelen och även förlängningen blev mållös. Publiken var nu på helspänn inför det, som alltid ovissa straffavgörandet, man kunde riktigt ta på stämningen när lagen förberedde sig för avgörandet, som skulle ske inför publiken på dubbeldäckaren (den södra läktaren på gamla Filbert Street). Martin O'Neill överraskade alla sina spelare genom att säga att "de hade gjort en bra match som de kunde vara stolta över och att de inte skulle oroa sig om de missade sina straffar, vad som än hände hade de varit lysande". För alla som såg matchen var det ett nagelbitande ögonblick som väntade. Martin O'Neill överraskade igen, genom att som första straffskytt välja islänningen Arnar Gunnlaugson. Han hade knappt spelat på hela säsongen och hade hoppat in som ersättare för Tony Cottee, Leicesters skyttekung under säsongen. Men alla som tvivlade på Arnar kunde pusta ut, han gjorde inget misstag, hans straffspark var klockren! Sedan satte Jonathan Woodgate, Matt Elliott och Ian Harte sina straffar och gjorde ställningen 2-2 efter fyra straffar. Nästa straffskytt för hemmalaget var högerbacken Andy Impey, även han ett oväntat val av Martin O'Neill, inte heller han verkade lida av några nerver, han satte sin straff och Leicester ledde 3-2. Leeds veteran Gary Kelly var nästa man, han satsade på att sätta den högt bakom Tim Flowers, men han sköt istället över. Publiken andades lite lättare men snart var spänningen olidlig igen. Fram stegade Leicesters grekiske landslagsman Theo Zagorakis och sköt över även han! Efter matchen berättade han att han aldrig missat en straff innan denna, men nu när det gällde som mest vill det sig inte. Spänningen lyfte ännu ett snäpp, det var fortfarande 3-2 till Leicester och fram till straffpunkten gick Lee Bowyer för Leeds. Bowyer satsade på att skjuta hårt mitt i målet, men även han sköt för högt, bollen rammade ribban och ner utanför mållinjen. När Bowyer gick tillbaka mötte han Muzzy Izzet, barndomsvän sedan 10 års ålder, Muzzy gav honom en tröstande klapp på axeln och gick själv mot straffpunkten för att ta sin straff. Muzzy Izzet var kall och sköt en välplacerad straff, Nigel Martyn i Leedsmålet hade gissat vart han skulle skjuta den och kastade sig åt rätt håll, men straffen var för hård och välplacerad. På läktarna
utbröt ett ursinnigt firande, Muzzy sprang mot sina lagkamrater, Martin O'Neill hoppade högt och sprang jublande ut på planen, Leicester gjorde 4-2 och vann för första gången i klubbens historia ett straffavgörande.

Mindre än en månad senare slog Leicester ut Fulham ur ligacupen efter ett straffavgörande på Filbert Street. Leicester satte alla sina tre första straffar och Fulham missade alla sina, vilket betydde 3-0 till Leicester. Efter att ha slagit Aston Villa i semifinal spelade sedan Leicester, den 27 februari cupfinal på Wembley, i vilken man besegrade Tranmere med 2-1 och blev århundradets första ligacup vinnare. Leicester vann för övrigt ytterligare ett straffdrama denna säsong, när man bara sju dagar efter straffavgörandet mot Fulham, slog ut Arsenal ur FA-cupen. Denna 6-5 vinst kompletterade Leicesters hattrick i straffavgöranden säsongen 1999-2000.

Arnar Gunnlaugson
Arnar Gunnlaugson

Scener utan motstycke i engelsk fotboll, utspelade sig på ett fullsatt Filbert Street måndagen
den 19 oktober 1998, innan en match mot Tottenham Hotspur. När Leicesters manager Martin O'Neill tog plats på bänken nådde ljudvolymen på åskådarnas hyllningar till O'Neill ett öronbedövande crescendo. Till detta alla banderoller och flaggor runt arenan, som alla bar samma text: Don't go Martin! Dramat slutade inte där, i strålkastarskenet på Filbert Street bjöd hemmalaget på en fantastisk match där man besegrade ett mycket formstarkt Tottenham. Emile Heskey och Muzzy Izzet gjorde Leicesters mål när man slog Londonlaget med 2-1. Speciellt Izzets mål var spektakulärt och kommer att leva i minnet för evigt hos alla som såg det. Efter matchen
fortsatte hyllningsropen till Martin O'Neill och han vinkade till publiken som nog alla undrade om det var hans farväl. Dessa unika scener i klubbens historia, och unika även i engelsk fotboll, som utspelades denna kväll, var kulmen på ett drama som startat 19 dagar tidigare. Fredagen den 1 oktober 1998 presenterade Tottenham sin nye manager, han hette George Graham och hade fram till dess varit manager för Leeds, vilka nu stod utan manager. Leeds hade tre personer på sin önskelista, först var det Leicesters Martin O'Neill och sedan Gordon Strachan och nummer två i Leeds, David O'Leary. Strachan tackade öppet nej till att ta posten och därmed fanns det två kandidater kvar. Leicester var snabba att utfärda en "hands off" varning till Leeds, rör inte vår Martin! Två dagar senare möttes Leeds och Leicester på Elland Road i Leeds, Leicester vann med matchens enda mål, Tony Cottee gjorde målet. Dagen därpå var Leeds på det klara med att O'Neill var deras man och man bad Leicester om tillåtelse att prata med O'Neill. Leicester vägrade att tillmötesgå deras förfrågan, man var fast beslutna att behålla Martin i Leicester. Ytterligare två förfrågningar från Leeds avvisades innan Martin O'Neill själv sa att han faktiskt skulle ha velat prata med Leeds, men att han inte kunde det eftersom han hade en "gentlemans agreement" med Leicester som förbjöd det. Leicesters ordförande John Elsom kallade till presskonferens och förnekade att någon sådan överenskommelse fanns och nu såg det ut som att O'Neills enda chans att få diskutera Leedsjobbet var att helt enkelt lämna Leicester. Martin sa att det tänkte han inte göra, men han försökte fortfarande att övertala Elsom att få tillåtelse att prata med Leeds.
Leeds själva lade affären på hyllan för en vecka för att koncentrera sig på UEFA-cup matchen mot Roma, med David O'Leary tillfälligt vid rodret. Detta betydde att O'Neill fortfarande var Leicesters manager vid den berömda måndagsmatchen mot Tottenham den 19 oktober. O'Neill hade haft ett möte med spelarna på lördagen innan matchen och Steve Walsh har senare berättat att Martin egentligen inte hade någon aning själv om hur framtiden såg ut, han visste inte om matchen mot Tottenham skulle bli hans sista med Leicester. Om Martin O'Neill fortfarande var vankelmodig, så måste fansens respons och spelarnas prestation ha hjälpt till att svänga hans beslut mot Leicester. Pontus Kåmark har berättat att O'Neill i matchens halvtidspaus gav indikationer på att han kanske, trots allt, skulle stanna. Men spänningen skulle inte släppa förrän två dagar senare, på morgonen den 21 oktober höll O'Neill en presskonferens och meddelade att han tänkte stanna hos Leicester. Martin O'Neill sände ett innerligt tack till fansen för deras fantastiska stöd och meddelade även att det hade haft stor betydelse för hans beslut att stanna på Filbert Street. O'Neill berättade också att han mottagit massor av brev där fans bönföll honom att stanna och han lovade att alla skulle få ett personligt svar. Martin O'Neill lämnade Leicester i juni 2000 för att ta över som manager i Celtic efter John Barnes och Kenny Dalglish. Än idag när O'Neill kommer till Leicester hyllas han av fansen och hans egen kommentar är lika enkel som slående "I had great days at Leicester, and I loved it"!

Martin O´Neill
Martin O´Neill

"Leicester-stjärnan Stan Collymore bröt benet i en match mot Derby idag. Collymore andades genom syrgasmask när han bars av planen." - Aftonbladet 2/4-2000.

Stan Collymore och Emile Heskey
Stan Collymore och Emile Heskey

Stan Collymore var en av Englands mest skandalomsusade fotbollspelare. Han fick sparken från
Aston Villa efter ständiga bråk med tränaren. Han hade skapat svarta rubriker även utanför
fotbollsplanen, när han 1998 misshandlade sin svenska flickvän Ulrika Jonsson på en restaurang. Karriären låg nere en lång period när Collymore behandlades för en djup depression. Men egentligen behöver Stan Collymore ingen närmare presentation. Han var en av de mest kontroversiella fotbollspelarna på senare tid. När han var som bäst var han en av de bästa anfallarna i världen anser många. Han var snabb, stark, ett våldsamt skott och bra på huvudet. Stan Collymore började som ungdomsspelare i Walsall, Wolverhampton och Stafford Rangers.
1991 köptes han av Crystal Palace där han spelade en säsong innan han såldes vidare till Southend. Hans stora talang upptäcktes tidigt av de större klubbarna, och Nottingham köpte
honom för 25 miljoner 1993. När han spelade för Forest såg hans karriär otroligt ljus ut. Många anser att det var då han var som bäst. Tack vare "Stan the man" som man kallade honom, gick klubben upp i högsta serien och väl där ökade hans stjärnstatus, hela 22 mål på 36 matcher redan den första säsongen. Men han var inte särskilt populär bland sina lagkamrater, det sägs att han inte ens pratade med dem. Liverpool var dock intresserade och sommaren 1995 köpte de honom för rekordsumman 90 miljoner. Det blev dock ingen större succé för Stan i Liverpool och han kom tidigt på kant med både tränare och lagkamrater. Stan hade alltid varit Aston Villasupporter och när Brian Little köpte honom blev han den dyraste spelaren i klubbens historia. Men inte heller här lyckades han speciellt bra och när John Gregory tog över som tränare hamnade han i frysboxen. Det var nu alla privata problem, bl. a med flickvännen Ulrika Jonsson, uppdagades och Villaledningen tröttnade på honom och han tvingades bort från sin favoritklubb. Martin O'Neill gav dock Stan chansen att återupprätta sin karriär i Leicester, något som såg ut att bli ett fiasko direkt. Leicester åkte till La Manga i Spanien för att träningsläger, och Stan gick bärsärk med en brandsläckare i hotellkorridoren och Leicester blev utslängda från hotellet (det här var första gången man var där, laget var ju där några år senare och hamnade i skandal igen). Givetvis trodde alla att O'Neill skulle sparka honom direkt, men så blev inte fallet. Istället lyckades O'Neill tämja honom och skapa en bra atmosfär i truppen och Collymore kände förtroende och började prestera igen. På elva matcher gjorde han fem mål och såg ut som en landslagsman igen. Det var nu olyckan var framme. Händelsen var snarlik den som förstörde Tomas Brolins karriär 1994. När Collymore försökte få kontroll på bollen föll han med hela kroppstyngden mot vristen. TV-bilderna var skakande. Collymore skrek ut sin smärta och tittade skräckslaget på sitt brutna ben. När han bars av planen andades han genom en syrgasmask och han var säkert medveten om att den karriär som han såg ut att lyckas reparera, åter var slagen i spillror. När Peter Taylor tog över Leicester hamnade han i frysboxen igen, dit förpassad av Taylors nyförvärv Ade Akinbiyi! Stan försökte att göra comeback ett par gånger, först i Bradford och sedan i spanska Real Oviedo, men det lyckades inget vidare. Leicesterfansen kommer dock aldrig att glömma när Stan the man gjorde hattrick mot Sunderland.

Mellan 1995 och 2000 slutade Leicester City aldrig utanför topp 10 i Premier League, och man var ett erkänt svårspelat och tufft lag, med en "aldrig-lägga-sig-ned-och-dö" attityd. Men allting har en ände, i april 2000 sålde Leicester den egna produkten och stortalangen Emile Heskey till Liverpool för £11 miljoner och i juni samma år lyckades Celtic övertala Martin O'Neill, att bli manager hos skottarna. Martin O'Neill ersattes av den förre U-21 landslagscoachen Peter Taylor och till en början såg det bra ut. O'Neill hade lämnat ett självspelande piano och Taylor behövde bara åka med. Leicester toppade till och med Premier League långt in i oktober innan det började hända saker. I varje fotbollsklubbs historia finns ögonblick, eller särskilda incidenter som är så betydande att de skruvar om kursen och totalt ändrar klubbens historia.

Ett sådant ögonblick i Leicesters historia dateras till 10 mars 2001, när Premier League-laget förlorade mot League 2-laget Wycombe Wanderers i FA-cupens kvartsfinal. I ligaomgången som föregick FA-cup kvartsfinalerna hade Leicester besegrat Liverpool med 2-0 och klättrat upp till fjärde plats i Premier League. Tidigare under säsongen hade man till och med toppat högsta divisionen och dessutom deltagit i UEFA-cupen. Leicester hade varit ett topp 10 lag i Premier League under de fyra säsonger som föregick denna och spelat Ligacup finaler på Wembley tre gånger (varav man vunnit två), Leicester var lite av en väloljad maskin. Det som hände den 10 mars var i total kontrast till detta, Muzzy Izzet beskrev det som att "hjulen på bilen ramlade av"!
Leicester fortsatte att förlora, åtta raka ligamatcher förlorade man (klubbrekord) och sjönk som en gråsten genom divisionen och hamnade till sist på 13 plats när serien var färdigspelad.
Förruttnelsen fortsatte säsongen därpå, man inledde med att förlora 5-0 hemma mot Bolton och åtta omgångar in på säsongen fick manager Peter Taylor sparken, då var Leicester hjälplöst sist. Denna säsong slutade med nedflyttning till Championship och sedan dess har Leicester har fram till 2014 endast spelat en enda säsong i Premier League. I efterhand kan man konstatera att denna kollaps var tvungen att komma förr eller senare. När Peter Taylor tog över Leicester efter Martin O'Neill fick han ett självspelande piano i sin hand, man han lyckades ställa till det för sig själv och hans bidrag till kollapsen är oomtvistat." I början gick det bra och vi toppade Premier League, men vi red på framgångsvågen efter O'Neill och jag tänkte att det inte skulle hålla i längden", har Muzzy Izzet berättat senare. Izzet berättade vidare "Jag hade inget emot Peter Taylor när han kom till Leicester, han var en trevlig kille och det var alltid bra träningar. Men han gjorde ett stort misstag, han plockade bort hjärtat ur spelartruppen. Han gjorde sig av med spelare som Steve Walsh, Tony Cottee, Gerry Parker och Ian Marshall och de nya som kom istället hade en helt annan mentalitet, de fungerade helt enkelt inte". Själva matchen mot Wycombe då? Ja det var mållöst i halvtid och fem minuter in på den andra halvleken tog Wycombe ledningen men sju minuter senare kvitterade Muzzy Izzet. Det hade varit ganska dramatiskt från start, Ade Akinbiyi var nära att ge Leicester en tidig ledning, men Wycombes målvakt Martin Taylor var på sin vakt och räddade bra. I 79 minuten fick Wycombe sin manager Lawrie Sanchez uppvisad på läktaren, han hade rusat in på planen och vädjat om straff när Stefan Oakes tyligt tog bollen med handen i straffområdet. Vid ställningen 1-1 och 90 minuter spelade, återstod endast två minuters stopptid. Med vad man får kalla för utsökt timing slog Wycombes Ghanesiska nyförvärv Roy Essandoh till och nickade in vinstmålet för Wycombe. Essandoh hade hoppat in med 17 minuter kvar och gjorde nu målet som kanske ändrade Leicesters historia totalt! Historien bakom Essandohs inhopp är också en saga värd att berätta. Han hade sparkats ut från Rushden & Diamonds, avvisad av Luton och inte ens fått provspela för Swindon. Hans agent läste då på text-tv att Wycombe var i desperat behov av en målskytt eftersom man hade hela sex anfallspelare
skadade. "Jag kom till Wycombe med kläderna jag hade på mig, en tandborste och ett jävla
självförtroende", har Essandoh berättat senare. Hos Wycombe fick han ett tvåveckors kontrakt och på kontraktets sista dag låg matchen mot Leicester! Ett fullsatt Filbert Street fick förstummade vandra hem efter att ha upplevt något som senare jämförts med andra chockerande FA-cup resultat, såsom när Colchester slog Leeds 1971, Hereford vann mot Newcastle 1972, Bournemouth vann över Manchester United 1984, Suttons vinst mot Coventry 1989 och när Wrexham spelade bort Arsenal 1992. Men det var först i efterhand man skulle inse att detta var en betydande vändpunkt i klubbens historia. Sedan förlorade man varje match i de 10 sista omgångarna av ligan, en topplacering byttes till en 13:e när säsongen var över. Flera spelare lämnade laget och Taylor tog in ersättare av undermålig kvalitet, av de £11 miljoner man fick in vid försäljningen av Emile
Heskey, spenderade Taylor hela £6,5 miljoner på Ade Akinbiyi, Trevor Benjamin och Junior Lewis, spelare som trots att de var unga redan sett sina bästa dagar! Dennis Wise, 34 år, hade definitivt sett sina bästa dagar och honom fick Chelsea £1,6 miljoner för, pengarna rann ut. Värvningscirkusen fortsatte sedan inför nästa säsong med att Taylor plockade in bland andra
Ian Walker och James Scowcroft. En rad spelare som rekommenderades till Peter Taylor ratade han, bland dem kan nämnas Kim Källström och Daniel Nannskog.

Säsongen 2001/2002 blev en katastrof för Leicester och för Peter Taylor. Säsongen började med förlust 0-5 på hemmaplan mot Bolton och i början av oktober låg man sist, kontrast till året innan.
Skador på nyckelspelare som Muzzy Izzet, Gerry Taggart och Darren Eadie gjorde resten av
säsongen till en mardröm och Taylors ersättare var inte i närheten av den kvalitet som behövdes. Spelare som Junior Lewis, Simon Royce och Trevor Benjamin blev pelarna som Leicester skulle vila på, inte några stabila pjäser minsann. Laget rasade ner i tabellen och Taylor fick sparken. Han ersattes av Dave Basset och Micky Adams som inte kunde förhindra nedflyttningen (men som tog klubben upp i Premier League igen, med exakt samma spelarmaterial som Taylor lämnade efter sig). Taylor tog över Brighton och tog upp laget i Championship, senare blev han manager i Hull och var med om att starta en ny stor era i klubben. I dessa båda klubbar har man ett varmt hjärta för Peter Taylor. Men i Leicester är han för alltid ihågkommen för att han köpte in Ade Akinbiyi för 70 miljoner kronor och fick oss nedflyttade i Championship. Men även under Basset och Adams sköttes finanserna uselt, laget spelade dåligt och strax innan säsongen var över avgick Dave Bassett och lämnade laget åt assistenten Micky Adams. Sista matchen för säsongen, blev också den sista matchen på Filbert Street, lyckligtvis vann man den med 2-1 mot Tottenham.
Leicester flyttade in i nya Walkers Stadium till starten av säsongen 2002-2003. Nu var man
överhopade av skulder, klubben hamnade i konkursförvaltares administration med skulder på
£30 miljoner. Uteblivna tv-pengar, stora lönekostnader och dåliga spelaraffärer var några av
orsakerna till skuldberget. Klubben räddades av att ett konsortium, lett av den förre Leicester
stjärnan Gary Lineker, gick in med betydande belopp och tog över styret av klubben. Micky Adams förbjöds av FA att köpa spelare, Leicester fick endast sälja, och efter denna episod har fotbollsligan ändrat sina reglar och klubbar som kommer i så stora ekonomiska bekymmer, tvångsnedflyttas och/eller får poängavdrag. Däremot lyckades Adams med små resurser och stort engagemang att föra Leicester till en andra plats i Championship och tillbaka till Premier League igen. Det blev bara en säsong i Premier League för Micky Adams och Leicester, man åkte ned i Championship tillsammans med Leeds och Wolverhampton. Den nya säsongen var bara ett par månader gammal när Micky Adams hastigt och lustigt lämnade klubben i oktober 2004, resultaten var dåliga men ingen önskade egentligen bort honom. Dave Bassett återkom för en andra, kort period, innan Howard Wilkinson tog över för ett par veckor. I slutet på oktober anställdes skotten Craig Levein, han hade varit lyckosam med skotska klubben Hearts och det fanns en stark tro på honom. Men Levein lyckades inte med sitt uppdrag och Leicester slutade på 15 plats i Championship, den sämsta placeringen på 14 år. I januari 2006 sparkades Levein och Rob Kelly anställdes, han lyckades hålla laget kvar i Championship. Leicester City ägdes av ett konsortium
bestående av 55 aktieägare och i februari 2007 steg den serbisk/amerikanske affärsmannen
Milan Mandaric in på scenen och köpte laget. Laget låg i mitten av Championship, långt från chans på Premier League, men även långt från nedflyttning. Med Mr Mandaric's pengar skulle det bli ordning på torpet igen. Men efter åtta matcher i rad utan vinst var det dags för Kelly att packa och gå, in med Nigel Worthington och man undvek nedflyttning med ett nödrop. Sedan följde ett koppel av managers; Martin Allen, trion Rudkin/Beaglehole/Stowell, Gary Megson, duon Burrows/Taggart och slutligen Ian Holloway. Den 4 maj 2008 beseglades Leicesters öde till sist, 0-0 borta mot Stoke innebar nedflyttning till League 1. För förstagången i klubbens historia var man utanför de två översta divisionerna, och männen bakom det var Milan Mandaric och Ian Holloway.

Steve Howard
Steve Howard

Steve Howard föddes den 10 maj 1976 i Durham som ligger mellan Middlesbrough och Sunderland. Hans skotska rötter gjorde att han blev landslagsman för Skottland, dock blev det
bara 1 B-landskamp för Howard. Mellan 1994-1995 spelade han amatörfotboll för Tow Law Town och jobbade samtidigt som takläggare. 1995 värvades han av Hartlepool United där han kom att spela 150 matcher innan han hamnade i Northampton Town. Efter Northampton kom han till Luton Town där han tillbringade fem framgångsrika år, spelade 212 matcher och sköt 100 mål. När han flyttade till Derby hedrades han av både fans och personal. I Derby blev det 60 matcher innan han lånades ut till Leicester City 2008. I januari skrev han sedan på ett kontrakt med Leicester och bildade anfallspar med Matty Fryatt. Dessa båda gjorde mer än 40 mål ihop när Leicester vann uppflyttning till Championship 2009. Totalt kom Howard att spela 169 matcher med Leicester City och han sköt 39 mål innan han lämnade laget 2012.  Efter sejouren i Leicester har Howard representerat Hartlepool och Sheffield Wednesday. Hans professionella karriär kom att sträcka sig över 20 år, 778 matcher och 209 mål. 
Steve Howard hyllade, vid en intervju med Leicester Citys historiker John Hutchinson, Mick
Harford som tog hand om Steve när han kom till Luton. "Han var samma typ av spelare som jag och tog mig under sina vingar och hjälpte mig att bli den spelare jag blev", sa Howard. När Howard flyttade till Derby gick det till en början tungt, "Jag gjorde inga mål på de fem första matcherna, men sen gjorde jag mål i varannan match säsongen ut och vi gick upp i Premier League. Där blev det dock tufft, vi gick upp nån säsong för tidigt och var inte redo". Ian Holloway köpte över Steve Howard till Leicester för £1500.000 i januari 2008, "Att hamna i Leicester var bara bra trots att laget hade det svårt, det är ju ändå en stor klubb. Holloway plockade in spelare som Jamie Clapham, Lee Hendrie, David Bell, Gabor Bari, Zoltan Laczko, Kevin Etuhu och Harry Worley utan att fundera på om de fungerade ihop. Jag gjorde hattrick mot West Bromwich och vi trodde att vi skulle klara oss kvar i Championship, inte ens när vi mötte Stoke i den sista matchen trodde vi att vi skulle åka ur, men det gjorde vi". För första gången i klubben historia var man nere i tredje nivån i engelsk fotboll, League 1. "Kanske var det ändå bra att vi blev nedflyttade, Nigel Pearson blev ny manager och han lyckades skapa ett hyfsat bra lag och hämtade in bland andra Lloyd Dyer, Jack Hobbs och Bruno Berner. Vi spelade hem League 1 ganska enkelt och det berodde inte bara på att vi var bra på planen, vi var ett bra gäng utanför planen också. Jag och Matty Fryatt passade bra ihop, jag tog hand om mittbackarna och han gjorde mål". Leicester
toppade League 1 från november till seriens slut, man spelade hela 23 matcher i rad utan förlust och uppflyttningen säkrades helt och hållet när Steve Howard nickade in 1-0 mot Leeds på stopptid i en minnesvärd match. "Jag har ett foto på detta hemma, det var en minnesvärd match inför ett fullsatt stadion som lyfte taket med sitt jubel när jag nickade in bollen". Säsongen efter nådde Leicester play-off till Premier League men åkte ut efter ett straffdrama mot Cardiff. "Jag spelade vad som kanske var min bästa match i Leicestertröjan men vi åkte ut efter en straffmiss av Yann Kermogant. Nigel Pearson försvann efter säsongen och in kom Paulo Sousa, jag trivdes med honom men resultaten uteblev och han fick betala priset för det. Sedan kom Sven-Göran Eriksson, en av de största inom fotbollen. Han fick en massa pengar att spendera av de nya ägarna, vi fick åka till Thailand och allt var bra. Sven var en trevlig manager, en riktig pärla, men han köpte in individualister och lyckades inte göra ett lag av dem. När Nigel Pearson återvände så var nog alla nöjda och jag är glad för honom och Leicester att man lyckades ta sig tillbaka till Premier League där man hör hemma. Det var egentligen bara ett lag i Championship 2013-2014 och det var Leicester City".

Världens bästa målvakter

Leicester City har fått fram några av Världens bästa målvakter. Fråga vilken Leicesterfan som helst, om han eller hon kan nämna två berömda målvakter från Leicester City och de kommer att nämna just Gordon Banks och Peter Shilton. Den ene vann VM-guld med England, den andre blev Englands mesta landslagsman.

Båda förtjänar väl sin plats i Leicesterhistorien, men det gör även Mark Wallington, trotjänare med 13 säsonger i klubben, avsevärt längre tid än både Banks och Shilton. Wallingtons period i Leicester var en jo-jo period, laget åkte upp och ned mellan första och andra divisionen, ena året nedflyttade och andra året uppflyttade. Det enda som var konstant, var Wallingtons plats mellan stolparna, han satte ett närmast oslagbart klubbrekord med 331 matcher i följd mellan åren 1975-1981. I match 331 skadade Wallington sig så illa att han var tvungen att utgå, det var i den berömda FA- cup matchen mot Shrewsbury, där Leicester använde sig av tre (!) målvakter. Det är vanligt att en spelare får en så kallad "testimonial match", en hedersmatch efter en lång period i en klubb. Mark Wallington fick en "testimonial season" efter rekordet på 331 matcher i följd, och en "testimonial match" mot Nottingham Forest i oktober 1982, allt detta innan han avslutat sin karriär i Leicester! Sammanlagt kom Wallington att spela 460 matcher för Foxes, vilket placerar honom trea på den listan, efter Graham Cross 599 och Adam Black 557 matcher. Wallington blev professionell fotbollspelare 1971 i Walsall och köptes till Leicester av Jimmy Bloomfield 1972, som backup för Peter Shilton. Han kunde inte ha fått en bättre mentor, Shilton var generös med tips och Mark lärde sig massor av honom. Sin debut gjorde han i en match mot West Ham där han höll nollan. Sedan dröjde det till säsongen 1974-195 innan Wallington tog över som första målvakt i klubben. Shilton ville gå vidare i sin karriär och Bloomfield ställde helt enkelt landslagsmålvakten åt sidan och lät Wallington ta över innan Shilton sålts. Efter skadan i Shrewsburymatchen blev han aldrig lika bra igen och när Ian Andrews tog över tröja nr 1 var det dags för Wallington att dra vidare, 1985 skrev han på för Derby och 1991 avslutade han sin professionella karriär i Lincoln City. Wallington följdes av ett antal målvakter av diverse kvalitet innan Leicester från mitten av 90-talet hade några riktigt bra målvakter igen.

Kasey Keller
Kasey Keller


Kasey Keller värvades från Portland Timbers i USA till Millwall 1992 och där blev han kvar
i fyra år. Sammanlagt spelade han 202 matcher och blev under sin första säsong i laget utsedd
till årets spelare. När Millwall degraderades till League 1 såldes Keller till Leicester City,
övergången blev klar i augusti 1996 och Keller kom därmed att vinna Ligacupen under sin första säsong med Leicester. Sommaren 1999 lämnade Kasey Keller Leicester och skrev på ett tvåårskontrakt med spanska Rayo Vallecano. 2001 var Keller tillbaka i England igen, nu i Tottenham där han blev kvar till 2004. Under en period var han utlånad till Southampton och 2005 gick han gratis till Borussia Mönchengladbach. 2007 skrev han på för Fulham och var tillbaka i England igen men dessvärre blev han i oktober skadad och kom aldrig riktigt igen. Kasey Keller återvände till USA 2008 för att spela med nystartade Seattle Sounders, i oktober 2011 spelade han sin sista match. Kasey Keller spelade VM för USA 1998 och OS 1996. Sammanlagt spelade han 102 landskamper för USA. Kasey Keller minns sin tid i Leicester med glädje "my time in Leicester was tremendous" berättar han för lcfc.com. "När jag skrev på för Leicester var laget precis nyuppflyttade till Premier League, Martin O´Neill köpte mig sent på försäsongen och jag gjorde bara en träning innan serien började. Alla trodde vi skulle åka ur direkt och det skämtades om att vi skulle vara klara för nedflyttning redan till jul, men vi kom på åttonde plats och vi vann Ligacupen den säsongen. Det var en absolut lysande tid att vara i Leicester. Det var fantastiskt bra på alla sätt, fantastiska fans alla stod bakom laget och jag var stolt att spela för Leicester. Efter att jag lämnade Leicester studsade jag runt i olika klubbar innan jag kom hem till USA igen, jag var i Leicester i tre säsonger och jag njöt av det".

Tim Flowers
Tim Flowers


Tim Flowers ersatte Kasey Keller i Leicester, innan dess hade han representerat Wolverhampton, Southampton, Swindon och Blackburn Rovers. Hans karriär kom att spänna över 19 år och sammanlagt spelade han 500 ligamatcher och gjorde 11 landskamper för England. Karriären började i Wolves där han slog sig in som första målvakt redan vid 18 års ålder. Tyvärr var den här perioden Wolverhamptons absoluta lågvattenmärke i historien, Flowers fick vara med om nedflyttning till tredje och därefter fjärde nivån i fotbollsligan. Han såldes till Southampton för 70000 pund 1986, det var absolut tvunget för Wolves att sälja sin kanske bäste spelare för att undvika konkurs. I Southampton blev han andremålvakt, där fanns sedan tidigare en viss Peter Shilton! Några matcher fick han spela men snart nog blev Flowers utlånad till Swindon. När Shilton flyttade till Derby blev Flowers förste målvakt ända till han flyttade till Blackburn Rovers. När Rovers lade upp 2.4 miljoner pund blev Tim Flowers Englands dyraste målvakt och han var en av de bästa i laget när man kom tvåa i Premier League 1994 och säsongen därpå vann Englands högsta division! När Blackburn åkte ur Premier League 1999 värvades han till Leicester City av Martin O´Neill. Även tiden i Leicester blev lyckad för Tim Flowers, redan första säsongen vann Leicester Ligacupen och Flowers fick inkassera ännu en trofé. Även fast Ian Walker dök upp och tog över som förste målvakt 2001, blev Flowers kvar i Leicester fram till 2003 och fick vara med
om att åka ur Premier League men även att ta sig tillbaka direkt säsongen därpå. Hans sista match för Foxes blev mot Wolverhampton i maj 2003. Det var säsongens sista match, Wolves ledde med 1-0 och Leicester fick straff, Flowers (som kommit in som inhoppare istället för Ian Walker) ville gärna slå den och få avsluta sin karriär med att göra mål. Leicesters dåvarande manager Micky Adams var inte med på detta och skickade fram Trevor Benjamin i stället, Benjamin gjorde inget misstag men efteråt tyckte många att Adams borde släppt fram Flowers. Efter sin spelande karriär blev Flowers målvaktstränare i Leicester och Manchester City innan han blev assisterande manager till Ian Dowie i Coventry. Efter att dessa två fick sparken 2008 har Flowers hankat sig fram som assisterande manager och manager i klubbar som Hull, Kidderminster, Stafford, Northampton och även som målvaktstränare i Nottingham Forest.

Ian Walker
Ian Walker


Ian Walker spelade 140 matcher för Leicester City mellan 2001-2005 och kom från Tottenham Hotspurs där han spelat 260 matcher mellan 1989-2001. Walkers karriär sträckte sig över 19 år och 402 ligamatcher. I det engelska landslaget blev han aldrig ordinarie så mellan 1996-2004 fick han ihop sammanlagt 4 landskamper. I Tottenham var han förste målvakt under 11 år innan Neil Sullivan tog över posten. Walker satte då upp sig på transferlistan och under sommaren 2001 köpte Leicester honom för 3 miljoner pund. Det kunde knappast ha börjat sämre, hans första säsong i klubben slutade med att laget åkte ur Premier League. Men redan påföljande säsong tog klubben sig tillbaka till finrummet igen och en av de viktigaste kuggarna var Ian Walker. Hans spel under säsongen i Championship var imponerande och han blev uttagen i landslaget igen för första gången på sex år. Men livet i Premier League var inte lätt för Leicester och Ian Walker, 5 insläppta mål på 18 minuter mot Aston Villa fick supportrarna att skrika "you`re not fit to be a Premiership player". Nu var det knappast Walkers fel att detta hände och i andra matcher var hans spel av ren världsklass. Ian Walker uttalade sin önskan om att bli kvar i klubben trots nedflyttning till Championship men i maj 2005 frisläpptes han av klubben, man hade inte råd att ha honom kvar. Walker skrev på för Bolton men fick inte spela en enda match under åren 2005-2008 och i december 2008 lade han skorna på hyllan efter att Bolton rivit hans kontrakt. 2011 klev han in i
managervärlden och tog över Bishops Stortford i Conference South den 14 mars. Laget ramlade ur sin serie och säsongen därpå blev bara fem månader lång för Walker, efter förlust 0-5 mot Carshalton fick han sparken i december 2011. Sedan 2012 jobbar han i Kina, han har varit målvaktstränare i Shanghai Shenhua och från och med i år har han det jobbet i Shanghai East Asia.

Efter denna period vidtog rena rama målvaktskarusellen i Leicester City. Namn som Simon Royce, David Stockdale, Russel Hoult, Rab Douglas, Paul Henderson, Carl Ikeme, Chris Kirkland, Jimmy Nielsen och Chris Weale är inget som imponerar. Men sedan kom ...

Kasper Schmeichel
Kasper Schmeichel


Kasper Schmeichel, som son till målvaktslegenden i Manchester United, Peter Schmeichel, kunde väl Kasper knappast fått en tuffare utmaning. Hans far spelade 643 ligamatcher för Gladsax-Hero, Hvidovre, Bröndby, Manchester United, Sporting Lissabon, Aston Villa och Manchester City. Han spelade även 129 landskamper för Danmark. Peter Schmeichel vann Premier League 5 gånger, FA- Cupen 3 gånger, Ligacupen 1 gång, Champions League 1 gång och Charity Shield 3 gånger med Manchester United. Han blev dansk mästare 4 gånger, cupmästare 1 gång, portugisisk mästare 1 gång, vann Inter-Toto Cup 1 gång och blev dessutom europamästare med Danmark 1992.

Kasper Schmeichel började sin karriär där Peter slutade sin, i Manchester City, men innan han spelade en enda match för City hade han varit utlånad och spelat för Darlington, Bury och Falkirk. Det såg ut som att han skulle bli nummer ett i City, men Joe Hart dök upp och förpassade Kasper till Cardiff (utlånad). När Shay Given blev reservkeeper i City tog Kasper sin pick och pack och flyttade till Notts County där Sven-Göran Eriksson blivit manager. Notts County hade dock stora finansiella problem och man hade inte råd att ha kvar Schmeichel så han fick sitt kontrakt rivet och flyttade till Leeds United i maj 2010. Även med Leeds blev det bara en säsong, Sven-Göran Eriksson hade nu tagit över Leicester City och han ville gärna ha den unge dansken dit. Kasper ville gärna stanna i Leeds men de pengar Leicester erbjöd var bra och Leeds trodde nog egentligen inte riktigt på honom. Den 27 juni offentliggjorde Leicester köpet av Kasper Schmeichel. Kasper har av Paul Konchesky beskrivits som "den bäste målvakt jag någonsin spelat med" och efter en svettig räddning mot Portsmouth sa deras manager Colin Appleton "det var den värsta räddning jag någonsin sett"! Kasper har av Leicester manager Nigel Pearson beskrivits vara "World Class" och hans fina säsonger i klubben bevisar väl att lovorden är riktiga. Kaspers fina spel har även betytt att klubbar runt om i Europa är intresserade av honom, intresse har funnits från klubbar som Real Madrid, Milan, Arsenal och Manchester United. Men Kasper har visat Leicester solidaritet och skrivit på nya kontrakt när de erbjudits.

Jamie Vardy

En solig lördag eftermiddag i Bury 2009 mötte Stocksbridge Steels, FC United of Manchester
i Evo-Stick Premier League (sjunde nivån i England) på Burys hemmaplan Gigg Lane. FC United lånade arenan av Bury eftersom deras inte var färdigbyggd. 1888 åskådare fanns på plats och fick se en stjärna i blivande, det var Jamie Vardy som jagade livet ur spelarna från FC United. I den 27:e minuten tar 23-åringen emot ett inkast på egen planhalva, han söker efter medspelare men ingen finns spelbar. Vardy borrar ned huvudet och kör i full fart slalom mellan försvararna och väl i straffområdet gör han sin patenterade sidledsförflyttning, ställer målvakten på fel ben och stänker in ledningsmålet för Stocksbridge Steels. Efter matchen var han involverad i en incident utanför en nattklubb, han hävdar att han skyddade en vän, men åtalades han för misshandel och fick en fotboja. Den hindrade inte honom från att spela fotboll men några nattklubbsbesök blev det inte på ett tag, han var nämligen tvungen att hålla sig i hemmet efter 18.30. Vardy började sin fotbollskarriär i akademien hos Sheffield Wednesday, i staden där han levt hela sitt liv. Wednesday tyckte dock att han var för liten och klen och inte var något framtidslöfte, så man släppte honom fri. "Det var en riktig sorg för en ung grabb" sade han och tog en paus från fotbollen. Han spelade ett tag med ungdomslaget i Rotherham innan han som 20-åring gick till Stocksbridge Steels, en liten klubb i utkanten av Sheffield, 2007. Omklädningsrummet var beläget i ett stenhus och ibland var det varmvatten i duscharna! Spelarna fick själva betala för och tvätta sina träningsoveraller. Jamie spelade för reservlaget när en dag tränaren kallade upp honom i a-laget och avlönade honom med 30 pund i veckan. Lönen gick ju inte att leva på så han tog ett slitsamt jobb på en fabrik som tillverkade kryckor. Träning två dar i veckan, matcher på helgerna och jobba på fabrik, så såg hans liv ut. Vardy sköt 60 mål på 100 matcher för Stocksbridge och detta renderade honom ett kontrakt med Halifax Town 2010 som betalade Stocksbridge Steels 150000 kronor för honom. Trots det tunga arbetet på fabriken gjorde Jamie 29 mål under säsongen med Halifax och han började nu dra till sig intresse från ett flertal klubbar. Till nästa säsong hade han flyttat till Fleetwood där han fick ett professionellt kontrakt som gav honom 32000/ månad i lön. Under säsongen med Fleetwood fick han ögonen på sig från bland andra Leicesters talangscout Steve Walsh som kunde rapportera till Nigel Pearson om en orädd och hårt jobbande anfallare med en bra förmåga att även spela på kanterna. Under året med Fleetwood fick vi även nöjet att se Jamie Vardy på svensk tv. Fleetwood mötte lokalkonkurrenten Blackpool i en match i FA-cupen. Blackpool var alltför bra för Fleetwood och ledde med hela 5-0 när Jamie Vardy sköt in ett tröstmål. Han hade under matchen imponerat så mycket att Blackpool direkt efter matchen lade ett bud på 700 000 pund, vilket förkastades av Fleetwood. Den 17 maj 2013 meddelade Leicester City att man lagt upp rekordsumman (för en non-league spelare) 1 miljon pund för Jamie Vardy's
namnteckning, och senare kom det fram att affären kom att kosta Leicester totalt 1,7 miljoner pund. Hans första säsong med Leicester var tuff och han fann livet i Championship hårt och var efter säsongen 2012-2013 beredd att lägga skorna på hyllan.

Jamie Vardy
Jamie Vardy

Men Nigel Pearson, Craig Shakespeare och Steve Walsh jobbade med honom under sommaruppehållet och till säsongen 2013-2014 var "den gamle" hårt arbetande Jamie Vardy tillbaka, en viktig kugge i Pearsons anfallsmaskineri. Inför Premier League 2014-2015 sa många att om han tar ett steg till i sin utveckling kommer han att bli obehaglig för Premier League-försvaren. Det fick bland andra Manchester United fick känna på i början av säsongen 2014-2015. En "Rekordmagasinethistoria" är inte fullständig förrän hjälten tar det avgörande klivet, det har Jamie Vardy gjort. Killen som spelade "non-league" så sent som 2013 har även spelat i det engelska landslaget!

Nigel Pearson
Nigel Pearson

Det första riktigt bra som förre ägaren Milan Mandaric gjorde för klubben var att anställa Nigel Pearson. Under denne manager vann man League 1 och var tillbaka i Championship efter bara en säsong, och redan första säsongen i Championship hamnade man på kvalplats till Premier League. Det andra som Mandaric gjorde bra, var att sälja Leicester City till Familjen Raksriaksorn (Srivaddhanaprabha). Men innan dess hade han lyckats med konststycket att anställa 11 olika managers och den siste innan Nigel Pearson, Ian Holloway var ansvarig manager när Leicester för första gången i historien åkte ner i det engelska seriesystemets tredje nivå, League 1. Mandaric plockade in Nigel Pearson inför säsongen 2008-2009 och med Pearson vid rodret lyckades man ta sig tillbaka till Championship direkt. Nästa säsong slutade med kval till Premier League, det berömda kvalet där Yann Kermogant fick för sig att chippa sin straff i den avgörande straffläggningen mot Cardiff i play-off semifinal. Ni vet hur det gick, målvakten plockade straffen hur enkelt som helst och Leicester blev utslagna. Till säsongen 2010-2011 var ägarbytet på gång, och varför Mr Mandaric då fick för sig att byta ut den manager som tagit upp hans lag till Championship och till Premier League-kval på två säsonger, övergår de flestas förstånd. Men Mandaric sparkade Nigel Pearson och ersatte honom med Paulo Sousa. Den trevlige portugisen hade nog ingen aning om vad han gjorde i England och det tog bara 12 matcher så hade han gjort sitt. De nya ägarna, Vichay och Top hade tillträtt och deras första drag var att anställa ett stort namn, Sven-Göran Eriksson. Ett drygt år senare hade den trevlige svensken fått sparken och Nigel Pearson var tillbaka i Leicester. Tittar man på Svennis vinstprocent så var den inte särskilt dålig, 43,64 %, vilket är bara någon ynka procent sämre än Nigel Pearsons mellan 2011-2015 och man måste gå tillbaka till 1991 och Brian Little för att hitta någon manager som matchar det. Inte ens gud själv, Martin O´Neill kom upp i 40 %. Med Pearson tillbaka vid rodret och med ägarna beredda att satsa för att nå Premier League började ett lagbygge, man hämtade upp egna talanger som Jeff Schlupp och Liam Moore, man plockade in rutinerade försvarsspelare som Wes Morgan och Marcin Wasilewski. Från Manchester United värvades Danny Drinkwater, Matty James och Rithcie De Laet. Rutinerade anfallare som David Nugent och Chris Wood. Till denna blandning plockade man in totalt okända killar från den franska andra divisionen, Anthony Knockaert och Riyad Mahrez. Säsongen 2012-2013 började lovande och man låg länge på andra plats innan man började förlora och rasade i tabellen. Men till sist lyckades man hamna på kvalplats till Premier League igen och även denna gång blev man utslagna på ett brutalt sätt. Leicester hade straff mot Watford och satte man den skulle Play Off-final vara säkrad. Den unge fransmannen Anthony Knockaert (en fransman som slår en straff igen!) klev fram och slog straffen (ingen chipp) men inte bättre än att målvakten kunde rädda, och på den efterföljande kontringen slog Watford spiken i kistan. Men det skulle gå vägen nästa säsong.

Den 15 maj 2004 slog seriesegrarna Arsenal (man gick obesegrade genom Premier League
denna säsong, 26 vinster och 12 oavgjorda) ett Leicester som inte var bra nog för Premier League, med 2-1. Paul Dickov gav Leicester ledningen men sedan tog Arsenal över kommandot och vann 2-1. Detta betydde att Leicester ramlade ned i Championship. Ingen kunde väl då tro att det skulle dröja hela 10 år innan man skulle komma åter. Många var de managers som försökte; Micky Adams, Craig Levein, Rob Kelly, Martin Allen, Ian Holloway, Paulo Sousa och Sven-Göran Eriksson har alla varit vid rodret. Men den som till sist lyckades var också den manager som 2009 förde Leicester tillbaka till Championship, efter att man varit nere i League 1 en säsong, Nigel Pearson! Leicester City dominerade Sky Bet Championship närmast totalt säsongen 2013/2014, laget toppade tabellen i 24 av 46 omgångar. Sammanlagt vann man 31 matcher och samlade hela 102 poäng. Rekord för klubben under denna rekordsäsong som även innehöll 9 raka segrar och 21 matcher i rad utan förlust. Vad var det då som var avgörande under denna säsong för att man skulle lyckas med uppdraget? Vad var Leicesters recept? Kontinuitet är ett ledord. Succén kom inte över en natt. När Nigel Pearson kom tillbaka till Leicester, kom han med en plan för långsiktighet och kontinuitet. Efter den usla andra halvan av säsongen 2012-2013 fruktade man att ägarna skulle tappa tålamodet med Pearson, men även de hade insett värdet av långsiktighet.
Stabilitet var en annan del i receptet. Leicester City var utan tvekan den stabilaste klubben i
Championship vilket man kan tacka ägarna för. Vichay och Top Srivaddhanaprabha har satt ett exempel för hur bra ägare ska agera. Som supporter märker man oftast bara när ägarna köper in spelare till klubben och inte vad som sker utanför spelplanen. De har under de gångna åren använt 400 miljoner för att köpa tillbaka arenan till klubben, mer än 100 miljoner har de spenderat på träningsanläggningen, som numera har 2 grassmaster-planer och de 1000 miljoner de betalat för att få klubben skuldfri får de kanske aldrig tillbaka. Men Premier League garanterar minst 1,5 miljard nya pengar per säsong och där kanske de kan få tillbaka lite. Många klubbar som fått "rika" ägare har sett ägarna styra som tyranner och blivit en mardröm för fansen och klubben, men Leicesters ägare är "på riktigt" och de bryr sig om klubben, pengarna är inte det viktiga!

Leicester stod inför en tuff öppning när Premier League startade; Everton, Chelsea, Arsenal Stoke och Manchester United väntade i de fem första matcherna. Vilken start laget fick, oavgjort mot
Everton och Arsenal, hedersam förlust mot Chelsea och vinster över Stoke och självaste
Manchester United. Vinsten mot United, vilken match det var, för första gången i Premier Leagues historia kunde ett lag som låg under med två mål mot United vända och vinna! Leicester låg dessutom under med två mål två gånger, men lyckades ändå inför ett fullsatt King Power Stadiums förtjusning slå det legendariska United med 5-3.

Leonardo Ulloa firar ett av sina mål i 5-3 vinsten mot Manchester United
Leonardo Ulloa firar ett av sina mål i 5-3 vinsten mot Manchester United

Men sedan gick luften ur Leicester, förlusterna radade upp sig och när vi klev in i december hade Foxes ramlat ned till sista plats i den högsta divisionen efter sex förluster och två oavgjorda. Leicester fortsatte att parkera på sista plats och nedflyttning till Championship såg ut att vara oundvikligt. Men då plötsligt föll alla bitar på plats, spelsystemet fungerade, spelarna fungerade tillsammans, publiken (som aldrig gett upp) gav mer stöd än någonsin ochplötsligt började man vinna igen. Till sist hade man säkrat ett nytt Premier League-kontrakt genom något som kom att kallas "the greatest escape". Det var den största av alla "great escapes" (ligga på sista plats i Premier League vid juletid och sedan klara sig kvar) som något lag lyckats med i historien, det var "the greatest escape" som Leicester City presterade under avslutningen av Premier League säsongen 2014/2015. Leicester var i princip utom allt hopp under stora delar av säsongen och manager Nigel Pearson var varje bookmakers favorit att bli av med jobbet. Till och med i slutet av mars månad och trots några hoppfulla matcher var det få som trodde Foxes skulle överleva, laget var klart för Championship ansåg de flesta. De flesta utom spelarna själva, de tappade aldrig hoppet och de hade en ledning som trodde på dem. När april kom hade Leicesters form nått zenit, man vann sex av sju matcher (förlust endast mot seriesegrarna Chelsea) innan ett oavgjort resultat borta mot Sunderland säkrade Premier League spel även nästa säsong. På de första 28 matcherna av säsongen fick Leicester ihop 19 poäng något som man bara behövde åtta matcher för i slutspurten! Leicester spelade faktiskt bra under hela säsongen, man blev inte utspelade en enda gång, man var alltid med i matcherna men resultaten uteblev, så skönt då att resultaten äntligen kom när det som mest behövdes.

Leicester var ett av tre lag i Premier League som inte fick stryk med mer än två mål, de andra var Arsenal och Manchester City! Under den tyngsta perioden mellan 27 september och 28 december spelade Leicester 13 matcher och förlorade 11 av dem, vilken ägare som helst hade
sparkat sin manager då, men Leicesters thailändska ägare behöll förtroendet för Nigel Pearson
och det var nog det beslutet som fällde avgörandet, kontinuitet stavas ordet! Många fotbollsexperter och kommentatorer kallade Leicester för "street smart", laget lärde av sina
misstag, rättade till och kom tillbaka starkare och tuffare och visade sig vara ett mycket svårslaget lag. På King Power Stadium gav den ljudliga hemmapubliken under hela säsongen laget ett oreserverat stöd, något man även gjorde på bortaplan. Leicester City gick officiellt gått ut och tackade publiken för stödet man fått under säsongen. Sedan måste man nämna att ett par nyförvärv har betydde en stor skillnad, när Robert Huth lånades in från Stoke i februari fick försvaret den stabilitet som behövs i Premier League. Leicester är framför allt ett lag men det fanns ändå en spelare man måste framhålla framför alla andra, också han ett nyförvärv.

Esteban Cambiasso
Esteban Cambiasso

När Esteban Cambiasso flyttade till England och Leicester var det många, för att inte säga de
flesta, som tänkte "här har vi en legend, en kille som varit fantastisk, det var förr, inte nu, han
borde ha lagt skorna på hyllan, nu har han kommit till Leicester för att krama ur de sista punden ur sin sport". Det var ändå en osannolik transfer, Cambiasso har ett CV som är större än Leicester Citys CV men han var på inget sätt någon diva eller ute efter att tjäna en sista hacka. Esteban Cambiasso var under hela säsongen varit den professionella drivande urkraft som laget så väl behövde. Hans attityd, hans kroppspråk, hans reaktion när laget gjorde mål, han spelade under hela säsongen som om varje match varit en Champions League final, ingen har var gladare än han när laget gjort mål. Han är absolut en av de finaste fotbollsspelare som dragit på sig en Leicestertröja och en fantastisk förebild för sin sport. När Esteban Cambiasso vann supportrarnas röster och utsågs till "Player Of The Year" sa han: "I've enjoyed this season, in England there is an incredible atmosphere at all stadiums, it's even better than I thought before coming here. I have changed country after 10 years and for me it was a complete change. I was used to fighting for League titles and cups so this was a different experience. Helping Leicester City to stay in Premier League was as great as winning any trophy". Tyvärr stannade Cambiasso bara en säsong i Leicester, men vilken säsong det var. Under säsongen fick vi även lära känna Nigel Pearsons "mörka sida". Hans förhållande till media och supportrar frestade på ägarnas tålamod, när sedan tre ungdomsspelare, varav en var Pearsons egen son, förnedrade prostituerade på ett hotellrum under lagets promotion resa till Bangkok och Nigel Pearson försvarade honom, ja då var tålamodet slut. "The Board of Directors recognises the success Nigel has helped to bring to Leicester City during his two spells in charge of the Club, particularly during the last three and a half years. However, it has become clear to the Club that fundamental differences in perspective exist between us. Regrettably, the Club believes that the working relationship between Nigel and the Board is no longer viable."
Efter veckor av spekulationer där namn som Jürgen Klopp, Martin ÓNeill, Neil Lennon, Guus
Hiddink och Peter Schmeichel för att nämna några, var på tapeten blev slutligen styrelsens val
offentliggjort den 13/7, den 63-årige italienaren Claudio Ranieri.

Claudio Ranieri
Claudio Ranieri

När man såg hans namn föll pusselbitarna på plats, det här är ett val som tilltalade ägarna helt och hållet. Ranieri är inte den otyglade typ av människa som Nigel Pearson är, Ranieri kommer inte att be fans fara åt helvete, han kommer inte att kalla journalister för strutsar och han kommer inte att brottas med motståndarlagets spelare. Claudio Ranieri är en vänlig och charmerande italienare som under sin tid som manager för Chelsea var mycket omtyckt. Vichay Srivaddhanaprabha beskrev Claudio på detta sätt: "He is a man of remarkable experience and knowledge that will lead us into the next phase of our long term plan for Leicester City." Säsongen 2015/2016 blev en mirakulös resa mot det som skulle sluta med att Leicester City för första gången i klubbens historia vann Premier League. Ranieri, som många tvivlade på, visade att han kunde leda ett lag talangfulla och hårt arbetande spelare till något ingen innan ens hade gissat. Det var sagan som var så omöjlig att inte ens Disney skulle gjort film av den. Det var så otroligt omöjligt att bookmakers satte oddset 5000 gånger pengarna till de som vågade satsa. Det blev sedan den största sensationen inom lagidrott genom alla tider. Men vi borde inte kalla det för en saga, det handlade nämligen om reella faktum. Det handlade om hårt arbete hos alla inblandade, såväl spelare som ledare, tränare och fysiologiska team. Det handlade om en grupp av talanger som växte ut och antog utmaningen. Det handlade om en grupp "misfits", sådana spelare som fått "foten" av andra klubbar, och som blommade på nytt. Det handlade om några fyndvärvningar som visade sig vara guld värda. Det handlade om ett gott kamratskap. Det handlade om en ny manager som kunde ta hand om både spelare, fans och journalister. Leicester toppade redan efter ett par omgångar ligan, man var uppe i topp 6 hela säsongen. När man vi jul åter toppade Premier League började de så kallade experter som innan säsongen avfärdat laget, att faktiskt tro på att Leicester skulle kunna vinna ligan. Från januari månad ledde sedan Leicester Premier League säsongen ut. Leicester hade möjligheten att säkra seriesegern med en vinst på bortaplan mot Manchester United, men matchen slutade 1-1. United gjorde en av lagets bästa matcher under säsongen och tog tidigt ledningen. Men bara några minuter senare nickade kapten Wes Morgan in kvitteringen. Dagen efter misslyckades Tottenham med att vinna mot Chelsea och sensationen var ett faktum. Leicester hade nu ett ointagligt försprång på 7 poäng med två matcher kvar av säsongen. Leicester City Premier League mästare säsongen 2015/2016. När matchen mellan Chelsea och Spurs spelades samlades majoriten av Leicester-spelarna hemma hos Jamie Vardy för ett party. De filmklipp som lades ut på sociala medier när ligavinsten var klar, de var helt otroliga. Man ser verkligen att de är ett gäng killar som verkligen gillar varandra när de dansar och skriker ut sin glädje. Wes Morgan förklarade om "Band of Brothers" i en intervju strax efter: "Jag har aldrig tidigare känt en sådan samhörighet som mellan oss killar, vi är som bröder. Folk fick se det redan förra säsongen när alla trodde vi skulle åka ur, men vi tog oss tillbaka och motbevisade alla. Den här säsongen är en fortsättning på det, men jag tror inte någon trodde det skulle sluta så här". Festen fortsatte ute på lokal och vid 5-tiden på morgonen sågs Morgan och spelarna sänka "Jägerbombs". Samtidigt pågick även festen bland folket på staden. Gatorna var fulla av segerrusiga fans och utanför King Power Stadium stod 1000-tals fans och sjöng. På pubarna flödade ölet och sångerna och det ville aldrig ta slut.

Här slutar Blue Army Swedens "Leicester City Story", nu får du som läser fylla på detta
dokument efter ditt eget tyckande. Jag vill dock sluta med några ord som passar in på laget i
våra hjärtan, uttalade av vår vän Harald Venes i Oslo "Det som är en röd tråd i Leicesters
historia är att, det går verkligen upp och ned. Det är många gånger frustrerande att vara
Leicester fan, men det är aldrig tråkigt".