Leicester City Story...as told by

Blue Army Sweden

Leicester Fosse

Klubben grundades 1884 under namnet Leicester Fosse, anledningen till namnet var att man tränade och spelade vissa matcher på fälten vid Fosse Road. Innan man flyttade till Filbert Street 1891 spelade man sina matcher på fem olika "arenor", bland annat Fosse Road och Victoria Park. Klubben anslöt sig till FA (the Football Association) 1890 och kom med i Midland League 1891. Efter att ha kommit tvåa i Midlands League flyttades man upp i Football League division 2 år 1894. Första matchen på Filbert Street innebar förlust 3-4 mot Grimsby, men veckan efter vann man mot Rotherham och senare samma säsong slog man Notts Olympic med hela 13-0, det är än idag klubbens rekordvinst. Notts Olympic slutade existera inte långt efter denna match. Leicester Fosse hade marscherat rätt raskt, de första sex åren spelade man endast vänskapsmatcher. Därefter kom man med i Midland League 1891 och efter tre säsonger på den nivån blev man inröstade i fotbollsligans andra division precis i tid för säsongen 1894/1895. Fotbollsligan grundades 1888 och den andra divisionen kom till 1892. Abbey Park i Grimsby var under 10 år ett temporärt hem för Grimsby, den ordinarie arenan Clee Park fick man överge för att marken behövdes för husbyggen. Abbey Park var en "folkets park" med en sjö och massor av träd och en estrad. Själva arenan omgavs av stora fält och en naturlig amfiteater med plats för 8000 åskådare. Abbey Park kunde ta emot 10000 åskådare och inträdet var 1 guinea (1.05 pund). Leicester Daily Mercury rapporterade om matchen att Leicester Fosse förlorade sin första ligamatch mot Grimsby. I halvtid stod det 1-1 men snart ledde hemmalaget med 4-1. Men tack vare en formidabel sista halvtimma kunde Leicester hyfsa siffrorna till 4-3 inför 5000 åskådare. Tidningen fortsatte med att konstatera "it is too early as yet to criticize fairly the men but it may at least be said that they have not yet got fully into their stride". Leicester gjorde dock framsteg under säsongen och hamnade till sist på en mycket hedrande fjärde plats, vilket innebar att man precis missade uppflyttning till division 1. Sista lag till uppflyttning, med ett måls marginal, var Newton Heath, senare mer kända som Manchester United! På grund av en finanshärva upplöstes Football League 1915 och Fosse spelade åter i Midlands League. Även Leicester råkade ut för finansiella problem och klubben upphörde, bara för att återuppstå som Leicester City och åter igen bli invalda i Football League när den återupptogs 1919. Under ledning av den förste "stortränaren" i klubben, Peter Hodge, och med spelare som Arthur Chandler, vann Leicester division 2, 1925. Rekordet för antal åskådare som sett en match i Leicester slogs 1928 i en FA-cup match mot Tottenham, hela 47298 åskådare fick tyvärr se Leicester förlora.

Leicester Fosse i Sverige

Som väl alla känner till var Leicester City på försäsongsläger i Sverige 2011 med sin svenske manager Sven-Göran Eriksson. Under några dagar i juli mötte de blå favoriterna Sirius (vinst 3-1), Real Mallorca (1-1) och Vasalunds IF (vinst 4-1). Leicester har en lång historia i Sverige med försäsongsmatcher; 1971, 1973, 1975, 1976, 1977, 1979, 1981, 1986, 1987 och 1989 var laget i Sverige och spelade matcher, sedan dröjde det alltså ända till 2011 innan man återvände. Första gången Leicester var i Sverige daterar sig dock så långt tillbaka i tiden som 1913, då hette laget Leicester Fosse och man åkte för första gången i klubbens 29-åriga historia utomlands för träningsmatcher. Innevånarna i Leicester uppmärksammades på lagets äventyr via en kort artikel i "Leicester Daily Mercury" där man berättade att Leicester Fosse åkt till Sverige för ett 10 dagar långt försäsongsläger med 4 träningsmatcher. Fosse hade ekonomiska bekymmer och man minimerade truppen som åkte till Sverige till 11 spelare och 3 ledare, manager Jack Bartlett fick stanna hemma! De 11 spelarna var Brown, Clay, Berrington, Burton, Webber, King, Douglas, Mills Benfield, Waterall och nyförvärvet Mortimer. Sverige var inte helt okänd mark för Leicester Fosse. Föregående säsong hade svenske centern Karl Gustafsson tillhört Fosse och han kom även att göra mål mot Fosse under tiden i Sverige. Den första matchen spelades mot Göteborgsalliansen med spelare från Örgryte och IFK Göteborg inför 5000 åskådare. Leicester kom reströtta direkt från en lång tåg- och båtresa (den tog två dagar) direkt till matchen och lyckades trots det vinna med 3-2. Nyförvärvet Mortimer (som kom att göra 10 mål på de 4 matcherna) avgjorde med 2 mål. Efter matchen vidtog en bankett med gäster från Svenska Fotbollförbundet och lokalbefolkning. Leicester Daily Mercury rapporterade fem dagar senare om den gränslösa gästfrihet som gästerna bjöds. Öppningsmatchen var en sådan succé att man direkt lade in ännu en match och stannade ytterligare 2 dagar. Nästa match spelades mot Stockholmsalliansen på Stockholms Olympiska Stadion, en arena som betraktades som en av de finaste i världen. Cirka 10000 personer hade samlats på stadion för att bevittna detta möte och "Mercury" rapporterade att lokalbefolkningen visade stor entusiasm. Leicester vann med 4-0 efter mål av Douglas, Clay, King och Mortimer. Ytterligare tre vinster följde. Ett lag bestående av spelare utsedda av Svenska Fotbollförbundet slogs två gånger med 4-2 på Råsunda inför 6000 respektive 8000 åskådare, här medverkade Karl Gustafsson. Den andra matchen bevittnades av bland andra den svenske Prins Eugene. Mortimer sköt fyra mål i dessa matcher. Mellan dessa matcher hann Leicester Fosse även med att besegra Gefle IF med 4-1.Efter den sista matchen hölls en bankett för alla spelare på en fashionabel restaurant i Stockholm. Det hölls tal och sånger såsom "Auld lang syne" sjöngs, Leicester Fosse erhöll även en fin silverpokal som tyvärr inte längre finns kvar i klubbens ägo. Domare i alla matcher under turnén var dansken Nils Middelböe, han fortsatte sin karriär som spelare och spelade följande säsong för Chelsea! Det var meningen att Leicester Fosse skulle återvända till Sverige även nästa säsong, men första världskriget satte stopp för dessa planer. Men detta besök i Sverige var banbrytande för klubben och har efterföljts av många turnéer i världen under åren.

Leicester flyttar till Filbert Street

Den 7 november 1891, tre år innan Leicester Fosse blev upptagna i den nationella fotbollsligan, spelade laget sin första match på Filbert Street, en arena som skulle bli ett hem i 111 år. Det var en vänskapsmatch mot Nottingham Forests cuplag. Den första tävlingsmatchen spelades tre veckor senare mot lokalkonkurrenten Loughborough i Midlands League.

Sedan Leicester Fosse bildades hade man spelat sina hemmamatcher på Victoria Park (1884-1887 och 1888/1889), Belgrave Road Cycle and Cricket Ground (1887/1888), Mill Lane (1889-1891) och Grace Road Cricket Ground, då känt som Aylestone Park (1891). De två säsongerna på Mill Lane slutade med att Leicester Town Corporation rekvirerade marken för att bygga hus på det som idag är Ullswater Road. Leicester fick starta säsongen 1891/1892 med att temporärt spela sina matcher på Grace Road. Området som öppnades 1878 innehöll cykelleder, ett hotell, stall, tennisplaner och en cricketplan. Leicester Fosse spelade åtta matcher här (två ligamatcher). Det kom inte mycket publik, snittet var under 300 personer per match. Man insåg att platsen låg för långt från centrum och det fanns bara en enda kommunal transportmöjlighet, det var en hästdragen spårvagn. Flytten till Filbert Street blev verklighet tack vare Joseph Johnson som ägde en skofabrik på Clyde Street. Hen beskrevs i ett häfte från 1893 som en sann och uppriktig Fosse-supporter. Fyra av hans söner hade spelat för laget, tre av dem i klubbens allra första match, en av dem spelade fortfarande i laget. Joseph var klubbens kassör ända fram till hans sviktande hälsa gjorde att han tvingades sluta 1892. Det var Joseph som tillhandahöll medel för att hyra mark, det var han som hittade platsen för en potentiell permanent hemmaarena. Det nästan fyra kvarter långa fältet han hittade tillhörde Leicester Town Corporation. Fältet låg inklämt i en allé och nära kanalen. De nybyggda husen på Filbert Street och Walnut Street var byggda upp mot gränsen av fältet. Husen på Burnmoor Groove var ännu inte byggda. Joseph betalade hyran för fältet och det lades ner massor av jobb för att få till en passade spelplan för Midland League. Den stod redo för vänskapsmatchen mot Nottingham Forest den 7 november 1891. Åskådarna stod på en träläktare som byggts på jordbankar. Huvudläktaren som tog 1400 åskådare byggdes först 1893. Först kallade man arenan för Walnut Street eftersom den gatan låg närmare än Filbert Street. Två veckor efter den första matchen mötte Leicester Fosse Wellingborough i en match i den lokala Kettering Cup. Fosse vann med 6-1, den första vinsten på den nya arenan. Den första matchen i Midlands League spelades en vecka senare, då förlorade Fosse med 2-1 mot lokalrivalerna Loughborough Town inför 2000 åskådare. Matchen annonserades som "The Championship of Leicestershire". Joseph Johnson dog 1910. Hanns grav återfinns på Welford Road cemetery och bär en stor minnesplakett.

Publikrekord i Leicester

Alla tiders publikrekord för fotboll i Leicester, sattes på Filbert Street lördagen den 18 februari 1928, då hela 47298 fans samlades för Leicesters FA-cupmatch mot Tottenham Hotspurs. Händelserna denna dag fick lokaltidningen Leicester Mercury att ge ut ett extranummer med rubriker som "Amazing scenes at Leicester cup tie, Crowd rushes gate to Directors stand, Many people faint och Mounted police called". Leicester hade en bra säsong, inför cupmatchen mot Tottenham låg Leicester på en fin tredje plats i gamla Division 1, en position som man skulle hålla säsongen ut! Leicester hade hela fem landslagsspelare i laget, Reg Osborne, Sid Bishop (kapten i engelska landslaget), Ernie Hine, Len Barry och Hughie Adcock. Dessutom fanns skotske landslagsmannen Johnny Duncan, klubbens rekordskytt Arthur Chandler och klubblegenderna Adam Black och Arthur Lockhead. En fantastisk laguppställning mot Tottenham, som skulle komma att bli nedflyttade till Division 2 denna säsong. Tre timmar innan avspark hade över 15000 människor samlats vid Filbert Street och 45 minuter före kickoff beräknades det att 45000 människor redan var inne på stadion samt att cirka 8000 väntade på att få komma in! Folk svimmade och ambulanser tillkallades, ridande polis fick försöka skingra de folkmassor som tryckte på för att komma in, resultatet blev inte direkt lyckat. Lagledningens bås på läktaren stormades av folkmassorna, ingångarna rasade samman och hundratals fans kunde "planka" in på arenan. Polisen stod maktlös och kunde bara se på när cirka 200 män och pojkar klättrade upp på telefonstolpar utanför arenan och hoppade in på taken på Filbert Street och vidare in på arenan.

Det klassiska fotot visar mycket väl hur fullt det var på Filbert Street, folk som ligger på taket till norra läktaren, hur fans klättrar upp på telefonstolpen och hur de sedan glider nerför vajern och in på läktaren! Hur man kunde få fram den officiella publiksiffran är fortfarande ett mysterium, polisen beräknade att över 56000 personer hade tagit sig till Filbert Street denna dag, det betyder i så fall att cirka 9000 fick vända om utan att komma in. Man uppskattade kapaciteten på arenan till cirka 45000 på den tiden, men eftersom flera läktare var ståplats så är det egentligen omöjligt att säga någon exakt kapacitet. Det kan mycket väl ha varit 47298 åskådare på plats, men det kan även ha varit fler! Rekordet står sig dock än idag och frågan är om det någonsin kommer att slås? Matchen då? Ja tyvärr vann Tottenham enkelt mot stjärnspäckade Leicester med 3-0.

Efter 111 år på Filbert Street var det dags för en ny era i Leicester Citys historia när man flyttade till Walkers Stadium. Men kommer ni ihåg Premier League säsongen 2001/2002?

Den sista säsongen på Filbert Street

Den dittills dyraste truppen i klubbens historia stod redo för den sista säsongen på den anrika arenan. Där fanns nyförvärven, bland andra Ade Akinbiyi (£5M), Gary Rowett (£3.2M), Matt Jones (£3.2M), James Scowcroft (£3M), Ian Walker (£2.6M) och Dennis Wise (£1.6M). Managern Peter Taylor hade totalt spenderat närmare £25M. Till dessa nyförvärv kunde läggas rutinerade spelare som Tim Flowers, Frank Sinclair, Muzzy Izzet, Gerry Taggart, Robbie Savage, Paul Dickov samt Matt Elliott. Denna trupp fick fansen att se ljust på säsongen och 3-3 mot italienska Fiorentina i den sista försäsongsmatchen gav hopp. Peter Taylor sa att Europaspel var målet, nyförvärven Walker, Wise och Scowcroft fick det att vattnas i munnen på Taylor. "Europe is the target, I look at the top five teams and, with the players they have got, they should finish above us. But, when I look at the other 14 teams in the division, I think we are as good, if not better, than all of them"! Den 18 augusti 2001 startade den sista säsongen på Filbert Street med att Leicester City tog emot Bolton Wanderers. När Henry Shipley spelade 'Post Horn Gallop' drunknade ljudet från det massiva fyrverkeri som sköts lite för tidigt. Hundratals blå och vita ballonger släpptes iväg när spelarna kom in med blombuketter som slängdes upp på läktarna. Det var så festligt det blev denna dag på ett fullpackat Filbert Street, innan första halvlek var slut ledde Bolton med 4-0. Det blev värre, innan matchen var slut hade gästerna gjort ytterligare ett mål och festen var förstörd. Tyvärr visades matchen på svensk tv, er redaktör satt och begrep inte vad som hänt. "Hur kunde vi, med de spelare vi har, förlora mot Boltons finnar, danskar och islänningar"? Arsenal borta slutade lite bättre, "bara" 4-0 till Gunners. Nästa vecka blev det ännu lite bättre, 1-1 borta mot Ipswich, målet inspelat av Dean Sturridge och Taylor stod med uppsträckta armar och såg mäktigt nöjd ut. Sedan kom den första segern, lokalkonkurrenten Derby slogs tillbaka med 3-2, Sturridge gjorde två mål och nu skulle det väl ändå vända för Foxes. Då kom Middlesbrough på besök och vann med 2-1 och sen blev det oavgjort mot Fulham borta 0-0 och spelet fungerade inte alls. Två förluster till i september, Newcastle 0-1 och Chelsea 0-2, båda på bortaplan. Dags för åtgärder! Den 1 oktober fick manager Taylor sparken. Tittar vi på de spelare han värvade och de han sålde kan vi förstå att han till sist fick sparken, han sålde en fungerande stomme och tog in obeprövade kort och föredettingar. Han tog in: Gary Rowett, Callum Davidson, Trevor Benjamin, Simon Royce, Ade Akinbiyi, Richard Cresswell, Damien Delaney, Matt Jones, Kevin Ellison, Junior Lewis, Dean Sturridge, Lee Marshall, James Scowcroft, Dennis Wise och Ian Walker. Han sålde: Neil Lennon, Phil Gilchrist, Stuart Campbell, Lawrie Dudfield, Steve Guppy, Stan Collymore, Ian Marshall, Tony Cottee och Steve Walsh. Gerry Parker tog över tillfälligt och fick en riktig dask där bak när Leicester torskade med hela 6-0 hemma mot Leeds den 9 oktober i ligacupen. Till nästa hemmamatch i Premier League var Liverpool motståndet, och än en gång blev det storstryk. 4-1 till gästerna efter ett hattrick av Robbie Fowler. Blackburn Rovers kom på besök och lagen spelade 0-0. Dave Basset och Micky Adams hämtades in för att ta hand om laget. Bassett i en manager/direktörsroll och Micky Adams som coach. Resultat direkt! Sunderland besegrades med 1-0 på hemmaplan och Ade Akinbiyi gjorde sitt första mål för klubben, och firade som han vunnit Champions League. Det målet kostade bettingbolaget Ladbrokes 200 000 kronor bara på arenan, Akinbiyi hade utsetts till ligans sämste anfallare och oddset var 45 gånger pengarna att han skulle göra mål. Men säg den glädje som varar, Manchester United gjorde processen kort på Old Trafford och vann 2-0. Nästa match borta mot Everton slutade 0-0 och därefter kom en sällsynt vinst på bortaplan när Aston Villa besegrades med 2-0. Men sedan var det dags för en överkörning på hemmaplan igen. Southampton kom, gjorde 4-0 och hämtade hem tre enkla poäng, Anders Svensson gjorde två mål. December fortsatte med Leeds borta 2-2, West Ham hemma 1-1, Ipswich borta 0-2, och Bolton borta 2-2. Januari började med förlust på Upton Park mot West Ham 0-2 och sedan kom Newcastle till Filbert Street och spelade 0-0. Förlusterna fortsatte att rada upp sig, Arsenal hemma 1-3, Liverpool borta 0-1, Chelsea hemma 2-3 och Tottenham borta 1-2. Sen var det dags för lokalderby på Filbert Street, det sista på arenan. Derby var motståndet. Ett möte i absoluta botten på Premier League. Eftersom det är det sista derbyt på Filbert Street är det lapp på luckan, 21 620 åskådare har packat in sig och är förväntansfulla och glada. När spelarna går till omklädningsrummen för halvtidsvila står det 0-0, men hemmafansen tycker spelet är olycksbådande. Man kan nästan ta på atmosfären, det ligger en nervositet över Filbert Street. Under matchens sista halvtimma faller hemmalaget ihop totalt och Derby seglar fram till en säker 3-0 vinst. Filbert Street har väl aldrig tömts så fort som efter denna match. Endast Derbyfans står kvar efter slutsignalen och sjunger "we are staying up", men så ska det inte bli. Leicester fortsätter sin svåra väg genom ligan, Middlesbrough borta 0-1, Charlton hemma 1-1, Southampton borta 2-2 och Leeds hemma 0-2. När Blackburn kom på besök den 30 mars var borta-fansen snabba att häckla Leicester. Men tack vare två mål från Paul Dickov kunde hemmalaget vinna sin första match på fyra månader, 2-1 blev slutresultatet. Sedan kom en ny radda av dåliga resultat, Sunderland borta 1-2, Manchester United hemma 0-1, Everton borta 2-2, Aston Villa hemma 2-2 och Fulham borta 0-0.

Sedan var det dags för avslutningen, den allra sista matchen på Filbert Street. Tottenham stod för motståndet och Filbert Street var fyllt med 21 706 åskådare. Ett speciellt minnesprogram fanns till försäljning och det var en dag för fest men också sorg. Alan Birchenall sprang sin "Charity Run" för att samla pengar till något välgörande ändamål. Allt var som vanligt, men ändå inte som vanligt. Det blev två minuters tilläggstid i den andra halvleken, två minuter som kändes som en evighet men ändå bara som ett par sekunder. En 111-årig historia fick sitt slut. Matchen vanns av Leicester med 2-1 och det allra sista målet på Filbert Street gjordes av en Leicestergrabb, Matty Piper. När slutsignalen ljöd stormades planen av tusentals åskådare, en del grävde upp en bit av gräsmattan, andra försökte få någon spelares tröja. De som var kvar på läktarna plockade med sig av memorabilia där, en del slet bort sin stol medan andra nöjde sig med nummerplaketten. Leicester City kom sist i Premier League denna sista säsong på Filbert Street, två poäng bakom Derby och åtta poäng efter Ipswich. Det var slut på Filbert Street, nu väntade framtiden på Walkers Stadium.

Stark fästning under svåra tider!

Det rådde stor aktivitet i Leicester City sommaren 2002, dock inte på spelarmarknaden. Klubben flyttade, visserligen bara några hundra meter, men det är ingen liten apparat att flytta en fotbollsklubb. Kostnaderna runt allt detta kom snart att figurera i pressen, klubben sades redan nu ha skulder på närmare 100 miljoner kronor. Inte ens de "paraplypengar" som Premier League betalar ut till nedflyttade lag kunde kompensera skulderna. Återkomst till Premier League med ligans större inkomster var därför absolut nödvändigt. Nye managern Micky Adams och hans assistent Alan Cork kunde ha behövt en smidig försäsong, lite pengar att värva spelare för och arbetsro. Men mycket gick på sned. Det började med att Dennis Wise slog av käken på Callum Davidson och blev hemskickad från träningslägret i Finland. Tack vare detta blev Wise en av tre spelare som sattes upp på transferlistan när klubben försökte minska på lönekostnaderna. Den näst sista förberedelsen inför ligastarten blev en träningsmatch mot Swansea. Matchen skulle ha spelats på träningsanläggningen vid Belvoir Drive, men eftersom renoveringsarbeten pågick här, så spelades matchen inför tomma läktare på Filbert Street. Den 23/7 invigdes Walkers Stadium officiellt av Gary Lineker. Den första matchen på nya arenan var en träningsmatch mot Athletic Bilbao som slutade 1-1. Tiko gjorde 1-0 till gästerna i den 57:e minuten och Leicesters första mål på Walkers Stadium gjordes i den 90:e minuten när Jordan Stewart nickade in 1-1. Därmed skrev han in sig för alltid i historieböckerna, jämsides med Matt Piper som gjorde det sista målet på Filbert Street. Man har uppskattat antalet åskådare på denna match till cirka 20 000, men eftersom datasystemet som kontrollerar vändkorsen brakade ihop, vet man inte den exakta publiksiffran. Sex dagar senare startade Championship och Leicester City tog emot Watford. Leicester besegrade Watford med 2-0 och Brian Deane gjorde båda målen. Framspelare till hans mål var Micky Summerbee och Billy McKinley. Dessa två spelare är värda en egen historia. Båda var kontraktslösa och erbjöd sina tjänster till Leicester. Klubben kunde dock inte ge dem några kontrakt eftersom man hade sådana ekonomiska problem. Klubben erbjöd att stå för hotellrum när de var i Leicester, och så fick de äta på Belvoir Drive, dock ingen betalning. När Leicester sedan sålde Matty Piper till Sunderland kunde man erbjuda de två betalda kontrakt månad för månad. Micky Summerbee nämns i Dave Hensons sång "Heroes in Blue and White" i textraden "play for free, Summerbee"! Trots försäljningen av Piper meddelade klubben att man nu hade skulder på 180 miljoner kronor, man behövde sälja fler spelare. Samtidigt pågick arbete med att hitta nya finansiärer och att omförhandla med fordringsägarna. På planen fick detta effekter för manager Adams då han inte hade någon målvakt på bänken, både Tim Flowers och Simon Royce släpptes fria för att lätta på lönekostnaderna. Klubbens mest eftertraktade spelare Muzzy Izzet, tackade än en gång nej till en transfer, denna gång var det Aston Villa som bjöd 45 miljoner, men Izzet ville absolut stanna och hjälpa klubben upp i Premier League. Trots alla problem i klubben spelade laget bra, förutom en förnedrande 6-1 förlust borta mot Ipswich räknade man in sju vinster och två oavgjorda på de tio första matcherna och låg på en andra plats bakom Portsmouth. Walkers Stadium fylldes med mellan 25- 32 000 åskådare varje match och visade sig vara den fästning man behövde. Flytten från Filbert Street hade inte kostat sportsligt i alla fall, Walkers Stadium var samma hem som Filbert Street alltid varit. En lustig parantes i sammanhanget var bortamatchen mot Wimbledon på Selhurst Park som lockade futtiga 2165 åskådare, av dessa var 1205 resande Leicestersupportrar. Endast 960 hemmasupportrar dök upp, detta som en protest mot att klubben skulle flyttas till Milton Keynes. Oktober blev en svart månad för klubben. Det första meddelandet om en rekonstruktion av klubben offentliggjordes, nu sades klubbens skulder vara över 350 miljoner kronor. Initialt gick spelarna med på att skjuta upp bonusutbetalningar, men de sa nej till en 20 procents lönesänkning. Det här innebar oro i spelarleden och när man förlorade mot Burnley kom det inte som någon överraskning. Sedan kom nästa smäll, fordringsägarna ville sätta klubben i konkurs, en förvaltare (Deloitte & Touche) utsågs av högsta domstolen och klubben sattes under administration. Förvaltaren motsatte sig genast tal om likvidation, bland andra Dennis Wise (som ansåg att klubben var skyldig honom närmare 30 miljoner kronor) ville driva klubben i konkurs. Det första man gjorde var att avskeda 26 anställda inkluderande den verkställande direktören Steve Kind och flera andra med höga positioner. Deloitte & Touche meddelade att klubbens skulder var motsvarande 600 miljoner kronor.

Nu grundades ett konsortium med intentionerna att köpa ut klubben ur dessa besvärligheter. Gary Lineker var den sammanhållande kraften i konsortiet med support från Greg Clarke, Martin George, Jon Holmes och David Ross. Man satte ett mål att initialt samla in 60 miljoner. Man fick snabbt hjälp, en supporterstiftelse startades (Foxes Trust) och Emile Heskey anmälde att han ville hjälpa till. Två andra konsortier gick ihop till en under ledning av före detta klubbdirektörerna Gilbert Kinch och Roy Parker. Den 29 oktober, med laget fortsatt parkerade på andra plats, bjöds klubben ut till försäljning i Financial Times. November månad bjöd på skifte av fokus, klubben var till försäljning och ingen kunde göra mycket åt situationen nu, så det som hände på planen kom mer i fokus. Leicester åkte till Fratton Park och slog ligaledarna med 2-0 i en match som egentligen aldrig borde spelats. Förhållandena var rent ut sagt vidriga, det öste ner regn och planen var en stor leråker, men Leicester vann och var aldrig hotade. Sedan åkte man för att möta Millwall med Dennis Wise. Foxes ledde med 2-0 efter bara tre minuter. Brian Deane blev utvisad i den 13:e minuten efter att brutalt ha sparkat ner Wise och lite senare fick Callum Davidson gult kort för en nästan lika brutal tackling på denne Wise. Micky Adams tog snabbt och bytte ut Davidson. Millwall kvitterade till 2-2 och Wise stod för kvitteringen. Sedan räddade målvakten en straff från Muzzy Izzet efter att Wise tipsat målvakten hur Izzet slog sina straffar. Returmatchen i december vann Leicester enkelt med 4-1 och man hämnades mot Wise genom att förbjuda Millwalls fans att köpa biljetter till matchen (man hänvisade till säkerhetsskäl). Wise buades ut när han klev in på planen, medan förre Leicesterspelaren Steve Claridge möttes med jubel. Innan matchen meddelade Alan Birchenall att klubbens förvaltare skulle rekommendera Linekers konsortium att köpa klubben. Walkers Stadium såldes till den amerikanska pensionsfonden Teachers Insurance och Leicester City fick hyra arenan. Plötsligt kunde supportrarna börja andas ut, julen stod i antågande och klubben verkade räddad. Micky Adams hade trollat med laget hela säsongen och trots att ekonomin verkade vara tillbaka på rätt spår, fick han inte göra några andra spelaraffärer än försäljningar i januarifönstret.

Förutom en förlust mot Ipswich på Boxing Day var Walkers Stadium en nästan ointaglig fästning. Hemma var verkligen bäst denna första säsong på arenan, 16 vinster 5 oavgjorda och endast 2 förluster på hela säsongen. Linekers konsortium tog över, Jon Holmes utsågs till ny ordförande i klubben och han initierade genast en debatt om klubben skulle återta sitt gamla namn Leicester Fosse. Det blev en livlig debatt som hölls i lokalpressen, radio och till och med tv. Det blev åskådarna på hemmamatchen mot Wimbledon (4-0) den 22 februari, som fick avgöra. På varje plats hade man lagt ut ett A4 ark med ett C (för City) på ena sidan och ett F (för Fosse) på den andra. I halvtid hölls omröstningen genom att över 30 000 åskådare höll upp sina ark. Över 90% röstade på City, så var den saken avgjord. När Leicester City slog Brighton & Hove Albion med 2-0 den 19 april säkrades uppflyttning till Premier League, de tre återstående matcherna blev betydelselösa. Det märktes på resultaten också, en förlust och två oavgjorda avslutade säsongen 2002/2003. Portsmouth vann Championship men Micky Adams och Leicester City stod för den stora prestationen. Adams fick inte köpa in några spelare, han var tvungen att sälja eller frisläppa spelare, han hade spelare som spelade utan lön, klubben var i ekonomiskt fritt fall och räddades precis innan gong-gongen, det var ett mindre mirakel att fixa uppflyttning denna säsong.Ett surt efterspel väntade dock, några av klubbarna i Football League (EFL numera) var upprörda över de skattemässiga fördelar Leicester City fått tack vare att man satts i administration under säsongen. Man ville vid årsmötet (som för övrigt hölls i Walkers Stadium) straffa Leicester, men något sådant beslut kunde inte tas. Däremot beslöt man att anta nya regler som gjorde det möjligt att ge poängavdrag eller tvångsnedflytta lag som inte hade tillräcklig ordning på ekonomin (Leicester City röstade emot). Uppflyttningen till Premier League sågs efteråt som en gudagåva till den ekonomiskt trasiga klubben. Inkomsterna i Premier League, från tv-avtal och sponsoravtal bl. a. hjälpte Leicester att komma på, om inte solid, så i alla fall på fastare grund. Tröjsponsorn LG tog sitt pick och pack och försvann men den lokala bankkedjan Alliance & Leicester var villiga att sponsra klubben och blev ny tröjsponsor. Fansen verkade nöjda med den nya tröjan och på den första försäljningsdagen ringlade köerna långa utanför klubbshopen. Den första dagen såldes tröjor för nästan 550 000 kronor och förhandsbeställningar på internet inbringade ytterligare nästan 850 000 kronor den första dagen. Klubben meddelade samtidigt att Barcelona skulle komma för att spela en träningsmatch mot Leicester City i augusti. Det verkade uppåt igen för Leicester City. Allt som nu behövdes var att Micky Adams lyckades bygga ett lag för Premier League. Fästningen man skulle ta emot Arsenal, Manchester United och de andra topplagen i, stod beredd. Pengar eller inte, på Walkers Stadium var Leicester hemma!

Arthur Chandler och de sex svanarna

Arthur Chandler har kanske bara en enda konkurrent om titeln tidernas
störste skarpskytt i Leicester City. Arthur Rowley sköt fler mål sammanlagt men Arthur
Chandler, "Channy", hade ett bättre målsnitt och sköt fler mål under en säsong. "Channy" köptes till Leicester av den legendariske managern Peter Hodge, och ingen trodde väl att den satsningen skulle bära någon frukt. Chandler hade bara gjort 18 mål som senior och ansågs av Queens Park Rangers, där han spelade, vara en "squad player" alltså ingen att satsa på. Dessutom ansåg man att han redan passerat sin peak vid 28 års ålder, han var för gammal! Han var dock både hårdför och modig, dessutom var han otroligt vig. Efter sin debut i Leicester klockade han upp 118 raka matcher innan han missade en match. Han gjorde två mål i sin debut, 5-0 vinst mot Stoke och fortsatte att göra massor av mål. Han öste in mål i båda de högsta serierna och han gjorde mål från alla vinklar och avstånd. Däremot gjorde han aldrig något straffmål, han sköt visserligen en straff, men den räddades av Chelseas målvakt.Arthur Chandler slog alla möjliga målrekord, han sköt 34 mål både 1927-1928 och 1928-1929 och han gjorde sex mål i en och samma match två gånger. Han har rekordet i flest mål på hemmaplan, 173 mål, och klubbar som Aston Villa och Newcastle borde ha drömt mardrömmar om honom, för mot dessa klubbar öste han in hela 15 mål under 12 säsonger. Han är den skjutit flest hattrick också, hela 17 stycken under karriären.Man kan lätt förledas att tro att Arthur bara var målskytt, men han var även en klipsk taktiker. När offsideregeln skulle införas 1925 övertygade han klubbledningen om att man skulle spela alla försäsongsmatcher med den kommande regeln. Innan han snörde av sig fotbollskorna hann han också bli klubbens äldste målskytt genom tiderna, han var 39 år och 34 dagar när han gjorde mål mot Wolverhampton den 29 december 1935. Han avslutade sin karriär 1935 och hade då spelat 393 matcher och skjutit 259 mål för Foxes. Den 20 oktober 1928 mötte Leicester Portsmouth på Filbert Street. Arthur hade redan gjort fem mål, Leicester ledde med hela 9-0 och matchen var i princip över, när fem svanar kom flygande lågt över Filbert Street. Detta tilldrog sig nästan större intresse än själva matchen just då. När de fem svanarna försvunnit bort kom en sjätte svan flygande, en påpasslig åskådare skriker då så högt att ingen kan missa det "hey Arthur, score another goal for the 6:th swan", och det är precis det som händer. Arthur Chandler gör sitt sjätte mål och tangerar då även Johnny Duncans rekord på sex mål i en match. En legendarisk historia dessutom helt sann, det är ingen skröna!

Leicester har haft flera perioder man kallat för jo-jo perioden, den längsta av dessa varade mellan 1949 och 1958 då man hoppade upp och ned mellan division ett och två hela tiden. Under denna period nådde man för första gången FA-cupfinalen, det var 1949 och det blev förlust mot Wolverhampton med 3-1. 1950 värvades en av klubbens bästa anfallare genom tiderna, Arthur Rowley, från Fulham. Han blev lagets skyttekung hela åtta säsonger i rad och tangerade Arthur Chandlers rekord på 38 mål under en säsong. När laget gick upp i division 1 säsongen 1953-1954 gjorde han 36 mål.

En storslagen FA-cup historia

Året var 1949, Leicester City kämpade i botten på Division 2 (Championship numera) och mötte i tredje rundan av cupen Division 1-laget Birmingham City. Detta episka drama ledde sedermera till att Leicester för första gången i klubbens historia kom att spela final på Wembley fyra månader senare. Dramat varade i 5½ timma utspritt på tre matcher lördagen 8/1, lördagen 15/1 samt måndagen 17/1. Den första matchen spelades på St. Andrews leråker och slutade efter förlängning 1-1, det första omspelet skedde på Filbert Street och det andra var meningen att hållas på neutral plan, men efter en överenskommelse mellan lagen och "slantsingling" hamnade omspelet på Birminghams hemmaplan St. Andrews. Den första matchen finns inte mycket att orda om, förutom att på St. Andrews leråker blev det inte mycket fotboll spelad, det var en enveten kamp mellan två lag som hade lika stora problem med planen, som med sin motståndare. Matchen slutade som sagt 1-1 efter förlängning. Det första omspelet på Filbert Street, inför hela 35000 åskådare, bjöd på ett böljande spel, två starka försvar och slutade 0-0 vid full tid. Spänningen som bjöds under förlängningen var det dock ingen som kunde klaga på. Birmingham tog ledningen i den 98 minuten på en frispark från cirka 20 meter. Bollen lyrades in i straffområdet och centerforwarden Bodle kastade sig fram och nickade in ledningsmålet för gästerna. Efter en kort paus var det dags för förlängningens andra halvlek och Leicester satsade allt laget förmådde för att rädda matchen. Backen Jimmy Harrison klev upp i anfallet i ett försök att sätta fart på det och att sätta press på Birmingham i luften. Strax efter avspark fick Leicester en frispark och lagets walesiske landslagsman Mal Griffiths tryckte upp den mot Norman Plummer som satte den i nätet, han hade dock styrt bollen med handen och målet ogillades. Spänningen steg, med nio minuter kvar fälldes Griffiths och Leicester fick straff, den stora chansen dök nu upp som ett brev på posten för hemmalaget. Straffsparken blev dock fördröjd därför att bollen hade försvunnit ut
bland publiken och det tog några minuter innan man fått tillbaka den på planen igen. Den blivande storstjärnan Don Revie (Leicester, Hull, Manchester City, Sunderland och Leeds som spelare, Leeds 1961-1974 samt Englands landslag 1974-1977 som manager) fick förtroendet att lägga straffen. Hans bollträff var dock klen och skottet gick för nära Birminghams målvakt, som enkelt kunde rädda. Det såg ut som att Leicesters chans till avancemang i FA- cupen var borta för denna gång när plötsligt, med fem minuter speltid kvar Jimmy Harrison avlossade ett skott med sådan kraft att Birminghams målvakt inte kunde hålla det. På returen dök Griffiths upp och forcerade från nära håll in kvitteringen. Matchen var räddad och det skulle bli ytterligare ett omspel!Bara två dagar senare var det dags igen, normalt sett skulle det andra omspelet hållits på neutral plan, men efter en överenskommelse mellan Leicester och Birmingham singlade man slant om var matchen skulle spelas. Birmingham "vann" slantsinglingen och matchen kom att spelas på St. Andrews gyttjiga plan, där gräs endast kunde anas vid hörnflaggorna! Detta kom att bli ytterligare en kamp, Birmingham fick ställa upp utan skyttekungen Bodle och målvakten Merrick, som båda hade skadat sig i matchen på Filbert Street. Leicester skickade än en gång upp Jimmy Harrison i anfallet och det visade sig direkt vara ett genidrag av managern Johnny Duncan. På en hörna kom backen först till bollen och kunde enkelt nicka in 1-0 till Leicester, ett resultat som stod sig hela första halvlek. Men bara två minuter in på den andra halvleken slog Birmingham tillbaka, Dorman kvitterade för hemmalaget och bjöd ett dominerande Leicester på ett bakslag. Sedan kom avgörandet av detta trematchers drama, när Don Revie revanscherade sig för sin straffmiss i lördagsmatchen. Charlie Adams slog en hörna Don Revie mötte med skallen och nickade in, dock var bollen inte otagbar för reservmålvakten Robertson, han borde ha räddat.Resten av matchen blev ett utnötningskrig, lagen nötte inte bara ut varandra utan även underlaget! Man behövde styrka nu för att kunna spela bollen på St. Andrews lervälling, mest styrka hade Leicester som lyckades hålla undan Birminghams forcering och till sist vinna med 2-1.
Efter denna jättelika urladdning (330 minuter eller 5½ timma) lämnade båda lagen planen till stående ovationer från publiken, ett erkännande från publiken till båda lagen för den spänning de bjudit på och den ansträngning de lagt ned för att avancera i cupen och underhålla publiken. Som så ofta med bra historier uppskattas de inte direkt, men det som efterföljer kan lyfta en historia likt denna. I Leicesters fall följde avancemang, inte bara till nästa omgång, utan hela vägen till final på Wembley. Den 12/2 mötte fick Leicester oavgjort 5-5 borta mot Luton och vann hemma 5-3 i omspelet 19/2. Sedan följde segrar mot Brentford (2-0 den 26/2) och Portsmouth (3-1 den 26/3) innan det var dags för final mot Wolverhampton på Wembley. Finalen gick inte Leicesters väg, Wolverhampton var ett topplag i Division 1 och slutade på andra plats denna säsong, blev för svåra för Division 2- laget Leicester (slutade på 15 plats). Wolves vann med 3-1, Leicesters mål gjordes av Griffiths. Men det var alltså inte själva finalen som var det mest spännande, vägen dit var minst lika spännande, framför allt trippelmötet med Birmingham!

The Ice Kings

Vintern 1962-63 var den kallaste i England under hela 1900-talet.
Redan före jul började snöstormarna rulla in över de norra delarna och i mitten av januari låg temperaturen på -16 grader, vilket betydde att farvattnen var istäckta ända ner mot Herne Bay (Kent). Stora delar av landet var helt snötäckta i över tre månader och hundratals fotbollsmatcher ställdes in. Klubbarna var ju då, precis som nu, beroende av intäkter och eftersom inträdesavgiften till matcherna var den främsta inkomstkällan på 60-talet fick man komma fram med de mest udda lösningar för att kunna spela matcherna. Blackpool engagerade militären, som smälte snön på Bloomfield Road med hjälp av eldkastare, Chelsea anlitade vägverket som kom med tjärbrännare medan Halifax Town kastade in handduken och öppnade hemmaarenan The Shay som isbana istället. På Filbert Street jobbade planskötaren Bill Taylor och han var mer lyckosam än sina kollegor runt om i landet. Under sommaruppehållet hade han och hans planskötarkollegor lagt om gräset på Filbert Street och då topp dressat planen med en blandning av gödsel och ogräsmedel. Precis innan den första köldknäppen toppdressade han en gång till och den kemiska reaktion som bildades utvecklade en värme som var nog för att hålla planen hjälpligt frostfri. Efter det första snöfallet skottade hans mannar bort all snö och täckte Filbert Street med halm, och Taylor själv var vaken hela natten och öste in koks i ett antal så kallade fyrfat som han eldade för att värma upp planen.Allt detta arbete hindrade dock inte att i princip all fotboll ställdes in under fem veckor med ihållande snöfall, men mot slutet av januari var man beredda att spela fotboll igen, för första gången sedan annandag jul, på Filbert Street. Vissa klubbar tvingades till så mycket som tio veckors uppehåll, men i Leicester var man redo efter bara fem.

I 60-talets England dominerades fotbollssnacket av ligasegrarna: Bill Shankly och Sir Matt Busby, Sir Alf Ramsey och Harry Catterick, Joe Mercer och Malcolm Allison, Don Revie och Harry Potts, Bill Nicholsons dubbla triumfer samt VM-laget 1966. Leicester City, trots att de var med och slogs om nästan alla titlar, nämns aldrig, men precis som Tottenham Hotspurs spelade Leicester tre FA-cupfinaler på 60-talet, men medan Tottenham vann alla så fick Leicester ingen titel. Som svagare part kom man till final 1961 och 1969, medan man 1963 bar favoritskapet trots att man mötte Manchester United med spelare som Bobby Charlton och Dennis Law. Att Leicester var favoriter då berodde på det som hände under den föregående vintern. Medan andra lag tvangs till inaktivitet på grund av planerna, var Leicester i full gång och avancerade i ligan och cupen. Man spelade med sådan kraft och stil att tidningarna slogs om att sätta etiketter som "the Ice Kings" eller "the Ice Age Champs" på laget.

Leicester återanställde Matt Gilles som manager, han ersatte David Halliday 1958, och Gilles var ingenjören bakom Leicesters spel i det tidiga 60-talet. Gilles och hans assistent Bert Johnson var influerade av Ungerns landslag och man introducerade olika typer av kortpassningsspel i Leicester, man kallade dem för "whirl" och "switch" och med hjälp av dessa nya "system" kunde man dyrka upp vilket försvar som helst. Två nyförvärv under sommaren 1962 betydde också mycket för laget, Mike Stringfellow köptes från Mansfield, hans främsta förmåga var att aldrig ge upp, han offrade sig hänsynslöst för lagets bästa. Han parades ihop med, från Hibernian inköpte Dave Gibson, en kreatör och framspelare. Dessa bådas uppgift var att förse målkungen Ken Keyworth med bollar, spelartyper som Leicester saknat innan dess. Försvaret hade man sedan förut och dessutom världens bäste målvakt, Gordon Banks. När snöstormarna slog till som värst hade Leicester just befäst sin fjärde plats i ligan genom att besegra Leyton Orient hemma på Filbert Street, på annandag jul, med hela 5-1. Med fem veckor utan ligaspel var de enda matcherna i januari segrar över Grimsby och Ipswich i FA-cupen. Man tränade inomhus i Granby Hall och lade en träningsvecka i marginellt varmare Brighton. Den 9 februari var man dock redo igen, tack vare Bill Taylor och hans mannar var Filbert Street speldugligt igen efter 45 dagar utan ligaspel. Arsenal tvangs hålla upp i 63 dagar, Everton 70 och Manchester United 77. Men trots att man använde fyrfat till bara timmen innan matchstart, frös planen snabbt till igen. Speciellt den planhalva som låg i skugga blev snabbt hård igen. Detta uppmärksammade givetvis Gordon Banks som hade med sig två olika par skor till match, ett vanligt par och ett par med mindre, gjutna dobbar som passade bättre på den frusna planhalvan.

Nu började en serie med matcher som gav Leicester epitetet "ice kings", den 9 februari besegrades Arsenal med 2-0 och tre dagar senare skickade man hem Everton med 3-0 i baken. 19 februari spöade man Nottingham Forest borta med 2-0, 23 februari 3-0 hemma mot Ipswich, 2 mars slog man Liverpool borta med 2-0 och den 9 mars besegrades Blackburn på Filbert Street med 2-0. Ken Keyworth noterades för 6 fullträffar och Micke Stringfellow för 4. På detta följde oavgjorda resultat mot Tottenham och Sheffield United innan man slog Leyton Orient och Manchester City, båda med 2-0. Men allting har sitt slut, oavgjort borta mot Blackpool den 8 april och sedan förlust 0-2 borta mot West Ham och så var det roliga slut. När de vintriga planerna försvann i och med vårens ankomst, så försvann också poängen för Leicester. De andra lagen kom ikapp och skador på nyckelspelarna Banks, Keyworth och Gibson bidrog också till att vinsttrenden avslutades. I FA-cupen slog man i januari ut Grimsby och Ipswich, i mars vann man mot Leyton Orient, Norwich City och Liverpool, men i finalen lyckades man, trots favoritskap, inte slå Manchester United. Det blev förlust med 3-1, Leicesters mål inprickat av den halvskadade Ken Keyworth. Tack vare den fina februariformen kunde Leicester hålla sin fjärde plats i ligan och hade man inte förlorat fyra raka matcher i säsongsavslutningen hade man säkert kunnat nå andra platsen, vinnarna Everton var ohotade. Ken Keyworth gjorde totalt 27 mål under säsongen, Mike Stringfellow 19 och Dave Gibson 13.

När Leicester åkte till Bulawayo

1961 åkte Leicester City till Syd Rhodesia för träningsmatcher. Det var kontroversiellt att åka dit vid den tiden, även om landet var en brittisk kronkoloni. Landet hade varit i britternas styre sedan 1889 då man under ledning av mångmiljonären Cecil Rhodes utvann naturresurser. Från mitten av 1950-talet ökade kraven på avkolonialisering och 1964 löstes federationen upp och samma år utropades Nord Rhodesia som Zambia varpå det konservativa regeringspartiet i Syd Rhodesia 1965 utropade självständighet och 1970 antog man namnet Rhodesia. Detta erkändes dock inte av något annat land. Under normala förhållanden var Bulawayo en rugby-stad. Men en speciell onsdag i maj 1961 stod allt i staden stilla när Leicester City spelade vänskapsmatch mot landslaget Syd Rhodesia på Queens Ground. I matchprogrammet dolde man inte sin stolthet över matchen. En Margret E Brett skrev "detta är ett monumentalt år fotbollsmässigt för Syd Rhodesia". Matchen startade 15.45, maj betydde vinter i Syd Rhodesia och planen var frostbiten. Bollen studsade högt och ibland okontrollerbart. Rhodesisk fotboll hade en stark skotsk influens vid denna tid och internationella system hade inte fått fäste än. Som regel spelade man 2-3-5 och spelet var snabbt, rakt och direkt. "Bollarna var knutna med lädersömmar och såg man sömmen struntade man i att nicka", sa Bobby Chalmers, högerytter i Rhodesia. På andra ytterplatsen spelade den livlige Tommy Ballantine.Innan huvudmatchen spelades en förmatch mellan Red Army och Wankie, två lag bestående av endast svarta spelare från Syd Rhodesia. De tillhörande Red Army hade inga förnamn, det var alltså Fanyaan, Finias, Lazarus och Lungu med flera som spelade för laget! Efter förmatchen presenterades Leicester City och Syd Rhodesia för de cirka 15,000 åskådarna och Donald Macintyre (parlamentsledamot). Hemmalaget var inte särskilt starkt, det hade året innan förlorat 1-3 och 1-6 mot Blackpool, så publiken undrade säkert om det skulle bli samma denna gång. Enligt Bobby Chalmers, som numera bor i Durban och driver upp rosor, var matchen ensidig från start. Rhodesia startade bra men inte tillräckligt bra och snart nog tog Leicester ledningen. Publiken muttrade och fruktade ett nytt Blackpool-debacle. Man tände långa cigaretter och ägnade sig åt att prata mer än att titta på matchen efter detta. Leicester hade spelare som Gordon Banks och Frank McLintock, manager var Matt Gillies. De var ett bra lag som spelat FA-cupfinal någon vecka tidigare (förlust 2 - 0 mot Tottenham) och snart nog hade de gjort både 2 - 0 och 3 - 0. Med 15 minuter kvar gjorde Leicester ett fjärde mål, då gjorde Syd Rhodesias skotske manager Frank Dunlop en rockad och bytte plats på sina yttrar. Plötsligt fick hemmalaget bättre fart och med bara minuter kvar av matchen stod det 3 - 4. Det var Tommy Ballantine som sköt in alla tre. Leicester höll ut och kunde vinna matchen, men varken manager eller spelare var glada efteråt, man satt i en ring och gnällde på varandra. Efter matchen trodde alla lagkamraterna att Ballantines hat-trick skulle öppna upp för ett kontrakt i Europa. Men trots att Leicester erbjöd honom ett provspel genomfördes aldrig detta. Chalmers däremot hamnade så småningom i Birmingham City. Leicester flög sedan vidare till Durban där man mötte Durban City tre dagar senare. Det var första gången i historien som två professionella lag från dessa länder möttes. Leicester vann denna match med 2 - 0. Innan man reste hem flög man vidare till Johannesburg där man mötte ett kombinationslag på Rand Stadium, en match som slutade 1-1. Syd Rhodesia fightades med sanktioner och ogillande från samväldet och blev blockerade från att spela VM-kval ända fram till 1979 då självständigheten blev genomförd och man ändrade landets namn till Zimbabwe.

I en klubbs historia är det vissa matcher som blir kultförklarade i fansens ögon, de lever kvar i minnet i decennier. När Leicester slog Liverpool i FA-cupen 1969 var ett sådant tillfälle.

När Leicester knäckte Liverpool

Leicester hade startat säsongen 1968/1969 med stor optimism, det var den 12e raka säsongen i den högsta ligan och man visade genom att värva Alan Clarke från Fulham för 1.5 miljoner,att man ville prestera även denna säsong. Men i slutet av oktober såg det allt annat än ljust ut, Leicester hade sjunkit till absoluta botten i tabellen och assisterande managern Bert Johnson fick sparken varpå manager Matt Gillies slutade i protest. I december var det klart med en ny manager, Frank O' Farrell, men tyvärr betydde hans ankomst inget för ligan, däremot gick FA-cupen bra och laget tog sig ända till Wembley fem månader senare. FA-cupen startade med vinst över Barnsley (efter omspel) och Millwall innan Leicester i den femte rundan lottades mot topplaget Liverpool. Hela 42002 åskådare samlades på Filbert Street den 1/3 1969 för att se Peter Shilton, David Nish, Graham Cross, Allan Clark, Len Glover och grabbarna ta emot Liverpool som mönstrade bland andra Tommy Smith, Ian Callaghan och Roger Hunt.

Om ni minns hur planerna såg ut på Tipsextratiden så kan ni föreställa er hur Filbert Street var denna dag, mer likt en strand än en fotbollsplan, några få grästuvor och sedan bara sand. Matchen skulle ha spelats tidigare men fick skjutas upp ett par gånger på grund av att planen var för frusen ena gången och att den var ett gyttjebad den andra gången! Faktum var att Leicester bara hade spelat en enda match under februari så man hade matcherna ståendes i kö, de inställda matcherna och den lyckosamma FA-cupen bidrog till att laget åkte ur högsta divisionen. Matchen mot Liverpool blev jämn men inte särskilt välspelad, hemmalaget dominerade den första halvleken och bortalaget hade spelet den andra. Två minuter före full tid hade Liverpool den stora chansen att avgöra, anfallarna Evans och Hunt kämpade desperat för att lyckas trycka in bollen men Leicesters försvar fick till sist undan bollen till hörna. På hörnan fick Hunt fullträff, men han fick se bollen segla över ribban och 0-0 blev slutresultat. Omspelet kom att ske bara två dagar senare på Anfield inför 55000 åskådare. Leicester mönstrade exakt samma lag som på lördagen och de fick se sig brutalt överkörda av Liverpool den första kvarten, men sedan kom man in i matchen och kunde hålla bollen och med smart spel skapa egna chanser. Clarke och Gibson startade i den 34 minuten ett anfall och bollen nådde Glover på vänsterkanten. Glover lurade högerbacken Lawler och vid kortlinjen fick han fritt utrymme för ett perfekt inlägg som Andy Lochead, huvudet högre än försvararna, nickade in. Liverpool svarade genast och tryckte tillbaka Leicester på egen planhalva igen men en storspelande Peter Shilton höll rent. Dramatiken var dock inte slut, i matchminut 40 fick hemmalaget straff efter en hands situation. Framför The Kop föll ansvaret på Tommy Smith, men han visste inte att manager Frank O' Farrell hade specialstuderat Liverpools straffskyttar. Smith sköt alltid till höger om målvakten och det visste Shilton när Smith stegade fram. Peter Shilton räddade Liverpoolspelarens skott till hörna. Liverpool fortsatte under hela andra halvlek att pressa tillbaka Leicester, men tack vare en aldrig sinande energi i försvarsarbetet lyckades det blå-vita laget hålla undan och vinna. Det var en minnesvärd kväll för fansen och till och med The Kop tystnade när Leicestersupportrarna hyllade sitt lag.

Jimmy Bloomfield

Den 16 maj 1977 spelade Leicester hemma på Filbert Street mot Leeds United, det blev Jimmy Bloomfields sista match som manager för Leicester City. Jimmy Bloomfield var manager för Leicester City mellan 1971 - 1979, laget som han byggde då var kanske Englands mest underhållande lag trots att man aldrig vann någon titel. Alan Birchenall hade en viktig roll under eran och han gillade att spela under Bloomfield. Managern hade själv spelat för bland andra Arsenal och var en duktig forward, innan han tog över Leicester hade han gjort ett bra jobb som manager för Leyton Orient. "Han berättade att han skulle bygga ett underhållande och offensivt lag och ville bygga det runt mig" berättade Birchenall som blev Bloomfields första värvning. Han värvade sedan spelare som Jon Sammels från Arsenal och några dagar senare Keith Weller från Chelsea. Laget han byggde motsvarade helt hans fotbollsfilosofi. Träningen var mycket teknik och Five-a-side, dessutom visste han betydelsen av team-building redan innan begreppet var uppfunnet. Ytterbackarna Steve Whitworth och David Nish var kanske de mest offensiva ytterbackarna i landet och var precis de spelare Bloomfield ville ha. Leicester hade Peter Shilton i målet och han var kanske mer beslutsam och hängiven i träning än i match, han hatade att släppa in mål. Jimmy var aldrig hård på disciplinen men han åtnjöt ändå spelarnas respekt, han gav dem "frihet under ansvar". Men Frank Worthington kunde ingen tygla, redan när han kom till Filbert Street första gången orsakade han trafikkaos, hans hyrbil fick slut på bensin och han övergav den helt enkelt på Charles Street. När Bloomfield hade matchgenomgång lyssnade alla, utom Worthington som stod bakom Jimmy och jonglerade med en boll, när Bloomfield upptäckte Frank trodde alla att han skulle bli tokig, men han konstaterade bara "det är slöseri med tid att ägna sig åt honom"sedan vände han sig tillbaka till de andra spelarna. Men han tyckte inte illa om Frank, han satt till och med barnvakt åt honom så han skulle kunna gå ut och roa sig!
Spelarna respekterade som sagt Bloomfield och Alan Birchenall har sagt att han var en föregångare till Sir Alex Ferguson, men man behövde inte vara rädd för honom. Han byggde laget som alla fansen älskade att se; Peter Shilton och Mark Wallington gjorde fantastiska räddningar, Dennis Rofe och Steve Whitworth rusade fram och tillbaka på kanterna, Jon Sammels sköt som en häst sparkade, Lenny Glover och Mike Stringfellow hade de läckra framspelningarna, Keith Weller kunde dribbla bort ett helt lag och som grädde på moset underhållaren Frank Worthington som kunde jonglera 15 gånger med bollen innan han sköt från halva plan! Till och med när laget förlorade var de underhållande, Martin Ó Neill sa en gång att trots att Jimmy Bloomfields Leicester aldrig vann någon pokal så vann de folkets hjärtan. När de slog Luton på en gyttjig skyttegravsliknande bortaplan med 4-0 klev Lutons manager in i Leicesters omklädningsrum efter matchen och sa "you have produced the greatest attacking display I´ve ever seen". Men allt bra har sitt slut, spelare lämnade laget och andra kom in, stämningen försvann och när Bloomfield fick börja sälja spelare av ekonomiska orsaker tog eran Jimmy Bloomfield slut.

Keith Weller strejkar

Keith Weller spelade för Tottenham, Chelsea och Millwall men han trivdes aldrig riktigt i storstaden, trots att han var uppväxt i Islington, London. När han värvades till Leicester kände han sig genast hemma, i den mera lantliga miljön som Filbert Street kunde erbjuda. Här mognade han till den elegante offensive mittfältaren som blev så populär bland fansen. Weller var även som människa uppskattad av de han umgicks med, på planen eller utanför. Man han hade också en stark och mycket bestämd sida när det gällde brister i samhället eller för den delen, i det egna laget.

Den 20 december 1974 orsakade Keith Weller stor uppståndelse i Leicester och i fotbollsvärlden, när han kategoriskt vägrade att komma ut och spela den andra halvleken av mötet med Bobby Robsons Ipswich Town. Detta var dagen därpå en huvudnyhet i de flesta tidningar runt om i England. Det Ipswich som gästade Filbert Street denna dag, var ett topplag som kom att sluta trea när säsongen var över. Leicester å andra sidan, hade en usel säsong och låg i botten tillsammans med Carlisle (deras enda säsong i högsta serien) och Luton Town. Leicester hade inte vunnit i ligan sedan den 2 november mot Burnley, och det skulle dröja till 8 februari innan man vann igen, mot Burnley. Den dåliga formen var överraskande, man hade varit ett topplag säsongen innan och spelarmaterialet var det inget fel på. Förutom Weller fanns här Frank Worthington, Len Glover, Alan Birchenall, Jon Sammels, Mark Wallington, Steve Whitworth och Graham Cross. Wellers första halvlek mot Ipswich var rent usel och fansen häcklade honom för hans brist på engagemang. Han gjorde sedan inte saken bättre när han i ilska sparkade ut bollen bland publiken. Missnöjd lämnade Weller planen för halvtidspaus, Ipswich ledde med 1-0 tack vare ett mål av Trevor Whymark i den 22 minuten. Av allt att döma vägrade han sedan att gå ut och spela andra halvlek, manager Jimmy Bloomfield försökte övertala honom, men han var ståndfast. Weller ersattes av avbytaren, den klubben alltid trogne Mike Stringfellow. När Weller i vredesmod lämnade Filbert Street sägs det att han sa att han aldrig mer skulle spela för Leicester. Leicester Mercury drog sig inte för några svarta rubriker när man konstaterade att "han vägrade att komma ut till andra halvlek, nu är hela hans karriär i fara"! Leicester Mercury konstaterade vidare "Weller spelade sämre än vanligt, han gav inte 100 % för laget och det är omöjligt att gissa hur detta ska sluta". Nu såg det helt enkelt ut som att Keith Wellers karriär var slut, framför allt i Leicester, men inget annat lag skulle heller ta emot någon som vägrade gå ut och spela.

Anledningen till Wellers så kallade strejk var att han tyckte att det var oordning i klubben. Hans protest var droppen som fick bägaren av växande missnöje att rinna över. Två veckor tidigare hade han lämnat in en begäran om att få lämna klubben, denna hade lämnats utan åtgärd och dessutom tog man av Weller kaptensbindeln och satte upp honom på transferlistan. Jon Sammels utsågs till lagkapten men eftersom han blev skadad trädde Alan Birchenall in till den omtalade matchen mot Ipswich. Leicesters styrelse sammanträdde på söndagen (mycket ovanligt att man gjorde vid denna tid) och beslöt att bötfälla Weller med en summa motsvarande två veckolöner. Keith Wellers strejk orsakade ett nationellt ramaskri, Norwich manager John Bond reagerade med ursinne och skrev ett brev till alla klubbar i de två toppdivisionerna och uppmanade dem att svartlista Keith Weller. Dessutom gick Bond till skarp attack mot Weller i media. Men dessa händelser blev inte slutet av Keith Wellers karriär, inte ens i Leicester. Han var sidsteppad i förlustmatcherna mot Queens Park Rangers och Leeds, men han var tillbaka i laget i FA-cup mötet med Oxford den 4 januari. Sedan spelade han resten av säsongen och lämnade inte Leicester förrän 1979. Tack vare förstärkningar i form av Jeff Blockley och Chris Garland undvek Leicester nedflyttning till division 2. En månad efter han vägrade spela andra halvlek mot Ipswich slöt han fred med klubben, han skrev ett brev och bad om att plockas bort från transferlistan. Styrelsen beviljade hans önskan direkt, krisen löstes snabbt och blev ingen utdragen historia. Weller kom att betyda mycket för Leicesters spel under de kommande åren och fansen glömde raskt bort händelsen. Keith Weller blev en av Leicesters mest hyllade och respekterade spelare genom tiderna, vilket enklast bevisas av att när han blev cancersjuk, samlade Leicesterfans in över 400 000 kronor till hans operationskostnader (han bodde då i Seattle, Washington). Alan Birchenall's årliga Charity Run inbringade närmare 300 000 kronor, som också de skänktes till Weller för hans tillfrisknande. Tyvärr hjälpte inte dessa gåvor, Weller förlorade kampen mot sin cancer och avled den 12 november 2004.

Jocky - Jock Wallace

När Jimmy Bloomfield försvann inträdde en jo-jo period igen, managers kom och gick; Frank McLintock, Jock Wallace, Gordon Milne, David Pleat och Gordon Lee styrde laget mellan 1978 och 1991. McLintock är ansedd som Leicesters sämste manager någonsin (i skarp konkurrens med Peter Taylor, egen anmärkning). Han och Pleat lyckades stjälpa ned laget i division 2 medan medan Wallace och Milne förde upp laget, i denna period såg man spelare som Gary Lineker och Steve Lynex. John Martin Bokas "Jock" Wallace föddes i Wallyford, Skottland 1935 och avled 60 år senare i Basingstoke, England. Jock som han kom att kallas, gick i sin faders, Jock Wallace senior, fotspår. Han var målvakt under sin karriär som spelare och när han lade skorna på hyllan 1969, blev han manager. Pappan spelade för Raith Rovers, Blackpool och Derby medan junior representerade Workington, Ashton United, Berwick Rangers, Hearts, West Bromwich Albion, Bedford Town och Hereford innan han avslutade I Berwick Rangers igen. Det var också i Berwick han startade sin manager karriär, som kom att innefatta Glasgow Rangers, Leicester City, Motherwell, Glasgow Rangers igen, Sevilla i Spanien och Colchester United. Han var ingen toppmålvakt och när han var på try out för sitt första proffskontrakt blev han ratad av Blackpool som inte såg någon framtid i honom. Han fick emellertid chansen hos Workington 1952 och representerade sedan ytterligare sex klubbar innan han blev manager. Managerkarriären startade alltså i Berwick Rangers och redan första säsongen fick han nöjet att leda laget som slog ut Rangers ur den skotska FA cupen! Detta gjorde att Wallace blev uppsnappad av Rangers och fick bilda partnerskap med Willie Waddell. Dessa två styrde Rangers till vinst i Cupvinnarcupen 1972, men efter det slutade Waddell för att ta en styrelsepost i klubben, och Wallace skötte själv laget. Under första säsongen vann Rangers skotska FA-cupen och 1975 vann man ligan och satte stopp för Celtics nio år på tronen. Säsongerna 1975-1976 samt 1977-1978 tog Rangers trippeln i Skottland, dvs. man vann ligan, FA cupen och ligacupen! Det var därför mycket överraskande när Wallace lämnade Rangers 1978, själv teg han om orsaken och berättade aldrig för någon om varför han lämnade klubben. Spekulationer gjorde dock gällande att det handlade om dispyter med styrelsen i allmänhet och Waddell i synnerhet, om transferbudgeten och hans egen lön. Leicester City var inte sena att utnyttja situationen, och att man anställde den då 43-årige skotten, med sin fantastiska bakgrund, var inget annat än en sensation i England. Jock Wallace var en klassisk skotsk manager, han hade samma stil som gjort Alex Ferguson berömd. Han var hård men rättvis, och kunde spåra ur helt och hållet när spelare inte presterade som han ville. Ferguson är känd för sitt sätt att skälla ut spelare, sin "hårtork", även Wallace var utrustad med en "hårtork" av guds nåde! Gary Lineker berättade att han fick en sådan avhyvling i en matchpaus att han skakade av rädsla hela andra halvlek! Jock Wallace upplevde upp och nedgångar med Leicester, laget han tog över spelade i division två men 1980 tog han upp laget till högsta divisionen och han förde även Foxes till FA cup semifinal. 1982 återvände Wallace till Skottland och blev manager i Motherwell under en säsong innan han återvände till Rangers 1983. Rangers hade inte presterat något av värde sedan Wallace försvann och inte blev det bättre nu heller. Jock Wallace fick sparken från Rangers och hade sedan två korta sejourer i Sevilla 1986-1987 och Colchester 1988-1990 innan han drog sig tillbaka från fotbollscenen. Jock Wallace dog 1996, 60 år ung, i sviterna av Parkinsons sjukdom. Han är idag ihågkommen av fans, framför allt Rangers- och Leicesterfans som en av de bästa managerna i klubbarna.

Leicesters lokalderbyn

Hetare i England än någon annan stans? Derbymatcher engagerar och piskar upp känslor, nu för tiden är det väl lugnare än förr, men ändå. Här har du Leicesters Lokalderbyn.

East Midlands Derby är ett namn som ursprungligen gällde matcherna mellan Derby och Nottingham Forest, men som kommit att gälla för alla matcher mellan lagen Leicester, Derby och Nottingham. M69 Derby kallas matcherna mellan Leicester och Coventry, namnet kommer efter motorvägen, M69, som förbinder de båda städerna. Det allra första derbyt för Leicester (Leicester Fosse hette laget på den tiden) spelades den 10 februari 1884 mot Derby i Victoria Park i Leicester, matchen slutade 0-0. Båda klubbarna (egentligen fansen) ogillar varandra, men båda anser Nottingham Forest vara den värsta rivalen. Av de till dags dato 104 derbyn som spelats mellan klubbarna, har Derby vunnit hela 45, Leicester har 31 segrar och 28 matcher har slutat oavgjort. Statistiken visar vidare att flest mål i en match är sju till antalet, det uppnåddes när Derby slog Leicester med 5-2 säsongen 1928/1929. Annars har båda lagen slagit varandra med 6-0 vid två tillfällen som största segermarginal. Den 30 maj 1994 slog Leicester Derby med 2-1 på Wembley och vann uppflyttning till Premier League i en match som kom att kallas "the silence of the rams", stor hjälte då var Steve Walsh som gjorde båda målen.

Annan statistik från mötena med Derby som kan vara intressant är det faktum att Leicester aldrig gjort mål på Derby i en FA-cup match och att det är 10 år sedan Derby slog Leicester på bortaplan. Leicesters 4-0 vinst på bortaplan 1998 har gått till historien för att Leicester gjorde de fyra målen på 14 minuter, den kortaste tid någon klubb gjort fyra mål på, i en Premier League match. Emile Heskey gjorde 1-0 i första minuten, Muzzy Izzet 2-0 minuten senare, 3-0 av Heskey igen i åttonde minuten och Ian Marshall avslutade med 4-0 i femtonde minuten, noterbart även att alla målen var nickmål!

Den första derbymatchen mot Nottingham Forest spelades 9 februari 1901 och sedan dess har lagen mötts 103 gånger med 39 segrar för Leicester, 38 för Nottingham och 27 oavgjorda matcher. Leicesters värsta förlust någonsin kom den 21 april 1909 när Nottingham vann med hela 12-0. Resultatet var så uppseendeväckande att FA beordrade en undersökning om omständigheterna kring resultatet, men inga åtgärder vidtogs när det visade sig att alla Leicesterspelarna var bakfulla efter en bröllopsfest kvällen innan! I den matchen sköts tre hattrick, och det har totalt sett förekommit nio hattrick i matcher mellan Foxes och Forest, det senaste den 17 januari 2012 när Jermaine Beckford satte tre i 4-0 vinsten. Den 28 augusti 2007 avbröts en match mellan lagen på City Ground i Nottingham i halvtid. Detta på grund av att Leicesterspelaren Clive Clark fick hjärtstillestånd, ställningen då var 1-0 till hemmalaget. När matchen spelades om den 18 september gav Leicester bort ett mål till Nottingham vid matchstart, en av Forest spelare kunde oattackerad vandra över planen, under applåder från Leicesters spelare, och rulla in bollen. Detta var något som noterades av hela fotbollsvärlden och Leicester fick många hyllningar från densamma för stor sportslighet. Nu hade det ingen betydelse för Leicester vann i alla fall matchen med 3-2.

Det första M69 derbyt spelades 27 september 1919 och vanns med 1-0 av Leicester, som sedan dess haft ett grepp och har på 86 möten 37 segrar mot Coventrys 25, 24 matcher har slutat oavgjort. Egentligen är lagen inga "traditionella" rivaler (Coventrys värsta rival är egentligen Aston Villa), men matcherna har fått större betydelse med åren. Enligt en undersökning som publicerades 2008 är detta derby ett av de 25 värsta i engelsk fotboll, det är ett faktum som bland annat bevisas av de gängfajter som föregått matcherna i oktober 2004 och februari 2008. Leicesters största vinst mot Coventry kom på bortaplan på Highfield Road i december 1964 när hemmalaget besegrades med hela 8-1, och även på Filbert Street har Coventry fått rejält med pisk vid ett par tillfällen, senast 1985 då Gary Lineker gjorde två mål i en 5-1 vinst.

Sex Galna Minuter

Turligt nog för oss svenskar sändes matchen av Canal + och jag satt själv i soffan för att se Martin O´Neills Leicester ta emot Arsenal på Filbert Street. Leicester var ett mycket bra lag, men man förväntade sig ändå inte att de skulle ha någon chans mot högflygande Arsenal, med stjärnor som Dennis Bergkamp, Marc Overmars, Ian Wright, Ray Parlour, Patrick Viera, Nicholas Anelka och David Seaman. Matchen spelades en onsdagskväll inför ett fullsatt Filbert Street, 21084 personer var på plats för att se ligacupvinnarna Leicester mot Arsenal, som skulle komma att vinna Premier League denna säsong. Hemmalaget tvingades innan matchen till att par byten, Stuart Campbell och Ian Marshall hade blivit skadade och ersattes i denna match av Robbie Savage och Steve Claridge. Arsenal startade matchen målmedvetet och bara minuten in på matchen hade Neil Lennon dragit på sig ett gult kort för en attack på Patrick Viera. Innan 10 minuter hade gått såg vi varningar på Steve Guppy, Dennis Bergkamp och Spencer Prior utdelade. Så i den nionde minuten gjorde Dennis Bergkamp 0-1, han skruvade elegant in bollen i Kasey Kellers vänstra kryss. Ett klassmål av Bergkamps signum! Arsenal fortsatte pressen, Overmars och Wright hade feta chanser men Keller stod i vägen. Leicester repade dock mod och mot slutet av halvleken var det hemmafavoriterna som dominerade. Parlour drog på sig ett gult kort efter en attack på Muzzy Izzet på frisparken var Emile Heskey nära att kvittera, men i halvtid var det fortfarande ledning för Arsenal. I andra halvlek återtog Arsenal initiativet och med matchuret uppe på 60 minuter var det dags för Bergkamp igen. Hans skott var för hårt för Keller och 0-2 var ett faktum. Foxes svarade dock upp mot bortalaget, Pontus Kåmark raderade ut Marc Overmars och bidrog starkt till Leicesters anfallsspel. Sju minuter från full tid blockerade Arsenals Lee Dixon ett skottförsök och bollen snappades upp av Emile Heskey som tryckte in reduceringen från nära håll. Men matchen närmade sig full tid och Leicester låg fortfarande under. Det som hände sedan är oförglömligt! Dramat startade när tilläggstiden, vilken var kontroversiella sex minuter, började. Kåmark slog en krossboll som Steve Walsh nickade vidare till Matt Elliott som skar in från kanten och tryckte till bollen. Skottet styrde på en Arsenal försvarare och ställde Seaman i målet utan chans. Osannolik kvittering och en poäng räddad åt hemmalaget trodde alla, publiken på Filbert Street var extatiska av lycka. Men det var inte över än. Bergkamp snuvade Matt Elliott och lade brilliant in sitt tredje mål för kvällen, Arsenal återtog ledningen och hemmapubliken blev förstummad. Men då kom ett av de mest minnesvärda ögonblicken i Filbert Streets historia. Det fanns fortfarande tid kvar, publiken eldade på sitt lag och ett heroiskt spelande Leicester gav inte upp. I den 95 minuten kämpade man till sig en hörna från vänster. Steve Walsh nickade bollen bakåt till Spencer Prior som istället för att nicka den vidare, returnerade den till Walsh. Steve Walsh nickade kraftfullt in bollen till 3-3, från nära håll, och sensationen var ett faktum, 3 mål på tilläggstid! Nu uppstod tumult, publiken var rent vild och Arsenals Ian Wright hade fått nog. Han hade i den 77 minuten bytts ut mot Anelka, och nu tyckte han att tilläggstiden varit omåttligt lång. När slutsignalen ljöd, angrep Wright och Arsenalspelarna domaren och ifrågasatte tilläggstiden. Steve Walsh gick in till domarens försvar och Walsh och Wright gick i närstrid. Båda dessa spelare, samt Arsenals Viera blev anmälda till FA för att ha intagit allt för aggressiv hållning mot varandra. Efter matchen utryckte Martin O´Neill sitt gillande av vad som hänt. "Vi var näst bäst och Arsenal hade Dennis Bergkamp som är en världsklass spelare, men våra spelare var fantastiska och vi kämpade på som vi alltid gör". Bland fansen glömmer ingen matchen!

Straffavgöranden

Den 15 december 1999 vann Leicester City för första gången i klubbens historia ett
straffavgörande. Det var en frostig kväll under strålkastarskenet på Filbert Street. Som vanligt var det ett skadedrabbat Leicester som mötte Leeds i ligacupens fjärde omgång, Steve Guppy och Frank Sinclair saknades och Neil Lennon fick kliva av efter bara femton minuter. Martin O'Neills Leicester låg femma i Premier League och David O'Learys Leeds var serieledare, så det var ett riktigt toppmöte som väntade på Leicesters hemmaplan. Matchen kom att bli väldigt tuff, det utdelades en hel del gula kort, Leeds försvarare Lucas Radebe fick sitt andra gula kort och blev utvisad strax före slutsignalen. Matchen slutade 0-0 och förlängning väntade, en förlängning som Leeds tvingades spela med 10 man, en fördel för Leicester alltså. Men hemmalaget kunde inte utnyttja den fördelen och även förlängningen blev mållös. Publiken var nu på helspänn inför det, som alltid ovissa straffavgörandet, man kunde riktigt ta på stämningen när lagen förberedde sig för avgörandet, som skulle ske inför publiken på dubbeldäckaren (den södra läktaren på gamla Filbert Street). Martin O'Neill överraskade alla sina spelare genom att säga att "de hade gjort en bra match som de kunde vara stolta över och att de inte skulle oroa sig om de missade sina straffar, vad som än hände hade de varit lysande". För alla som såg matchen var det ett nagelbitande ögonblick som väntade. Martin O'Neill överraskade igen, genom att som första straffskytt välja islänningen Arnar Gunnlaugson. Han hade knappt spelat på hela säsongen och hade hoppat in som ersättare för Tony Cottee, Leicesters skyttekung under säsongen. Men alla som tvivlade på Arnar kunde pusta ut, han gjorde inget misstag, hans straffspark var klockren! Sedan satte Jonathan Woodgate, Matt Elliott och Ian Harte sina straffar och gjorde ställningen 2-2 efter fyra straffar. Nästa straffskytt för hemmalaget var högerbacken Andy Impey, även han ett oväntat val av Martin O'Neill, inte heller han verkade lida av några nerver, han satte sin straff och Leicester ledde 3-2. Leeds veteran Gary Kelly var nästa man, han satsade på att sätta den högt bakom Tim Flowers, men han sköt istället över. Publiken andades lite lättare men snart var spänningen olidlig igen. Fram stegade Leicesters grekiske landslagsman Theo Zagorakis och sköt över även han! Efter matchen berättade han att han aldrig missat en straff innan denna, men nu när det gällde som mest vill det sig inte. Spänningen lyfte ännu ett snäpp, det var fortfarande 3-2 till Leicester och fram till straffpunkten gick Lee Bowyer för Leeds. Bowyer satsade på att skjuta hårt mitt i målet, men även han sköt för högt, bollen rammade ribban och ner utanför mållinjen. När Bowyer gick tillbaka mötte han Muzzy Izzet, barndomsvän sedan 10 års ålder, Muzzy gav honom en tröstande klapp på axeln och gick själv mot straffpunkten för att ta sin straff. Muzzy Izzet var kall och sköt en välplacerad straff, Nigel Martyn i Leedsmålet hade gissat vart han skulle skjuta den och kastade sig åt rätt håll, men straffen var för hård och välplacerad. På läktarna utbröt ett ursinnigt firande, Muzzy sprang mot sina lagkamrater, Martin O'Neill hoppade högt och sprang jublande ut på planen, Leicester gjorde 4-2 och vann för första gången i klubbens historia ett straffavgörande.

Mindre än en månad senare slog Leicester ut Fulham ur ligacupen efter ett straffavgörande på Filbert Street. Leicester satte alla sina tre första straffar och Fulham missade alla sina, vilket betydde 3-0 till Leicester. Efter att ha slagit Aston Villa i semifinal spelade sedan Leicester, den 27 februari cupfinal på Wembley, i vilken man besegrade Tranmere med 2-1 och blev århundradets första ligacup vinnare. Leicester vann för övrigt ytterligare ett straffdrama denna säsong, när man bara sju dagar efter straffavgörandet mot Fulham, slog ut Arsenal ur FA-cupen. Denna 6-5 vinst kompletterade Leicesters hattrick i straffavgöranden säsongen 1999-2000.

Don´t go Martin!

Scener utan motstycke i engelsk fotboll, utspelade sig på ett fullsatt Filbert Street måndagen den 19 oktober 1998, innan en match mot Tottenham Hotspur. När Leicesters manager Martin O'Neill tog plats på bänken nådde ljudvolymen på åskådarnas hyllningar till O'Neill ett öronbedövande crescendo. Till detta alla banderoller och flaggor runt arenan, som alla bar samma text: Don't go Martin! Dramat slutade inte där, i strålkastarskenet på Filbert Street bjöd hemmalaget på en fantastisk match där man besegrade ett mycket formstarkt Tottenham. Emile Heskey och Muzzy Izzet gjorde Leicesters mål när man slog Londonlaget med 2-1. Speciellt Izzets mål var spektakulärt och kommer att leva i minnet för evigt hos alla som såg det. Efter matchen fortsatte hyllningsropen till Martin O'Neill och han vinkade till publiken som nog alla undrade om det var hans farväl. Dessa unika scener i klubbens historia, och unika även i engelsk fotboll, som utspelades denna kväll, var kulmen på ett drama som startat 19 dagar tidigare. Fredagen den 1 oktober 1998 presenterade Tottenham sin nye manager, han hette George Graham och hade fram till dess varit manager för Leeds, vilka nu stod utan manager. Leeds hade tre personer på sin önskelista, först var det Leicesters Martin O'Neill och sedan Gordon Strachan och nummer två i Leeds, David O'Leary. Strachan tackade öppet nej till att ta posten och därmed fanns det två kandidater kvar. Leicester var snabba att utfärda en "hands off" varning till Leeds, rör inte vår Martin! Två dagar senare möttes Leeds och Leicester på Elland Road i Leeds, Leicester vann med matchens enda mål, Tony Cottee gjorde målet. Dagen därpå var Leeds på det klara med att O'Neill var deras man och man bad Leicester om tillåtelse att prata med O'Neill. Leicester vägrade att tillmötesgå deras förfrågan, man var fast beslutna att behålla Martin i Leicester. Ytterligare två förfrågningar från Leeds avvisades innan Martin O'Neill själv sa att han faktiskt skulle ha velat prata med Leeds, men att han inte kunde det eftersom han hade en "gentlemans agreement" med Leicester som förbjöd det. Leicesters ordförande John Elsom kallade till presskonferens och förnekade att någon sådan överenskommelse fanns och nu såg det ut som att O'Neills enda chans att få diskutera Leedsjobbet var att helt enkelt lämna Leicester. Martin sa att det tänkte han inte göra, men han försökte fortfarande att övertala Elsom att få tillåtelse att prata med Leeds.
Leeds själva lade affären på hyllan för en vecka för att koncentrera sig på UEFA-cup matchen mot Roma, med David O'Leary tillfälligt vid rodret. Detta betydde att O'Neill fortfarande var Leicesters manager vid den berömda måndagsmatchen mot Tottenham den 19 oktober. O'Neill hade haft ett möte med spelarna på lördagen innan matchen och Steve Walsh har senare berättat att Martin egentligen inte hade någon aning själv om hur framtiden såg ut, han visste inte om matchen mot Tottenham skulle bli hans sista med Leicester. Om Martin O'Neill fortfarande var vankelmodig, så måste fansens respons och spelarnas prestation ha hjälpt till att svänga hans beslut mot Leicester. Pontus Kåmark har berättat att O'Neill i matchens halvtidspaus gav indikationer på att han kanske, trots allt, skulle stanna. Men spänningen skulle inte släppa förrän två dagar senare, på morgonen den 21 oktober höll O'Neill en presskonferens och meddelade att han tänkte stanna hos Leicester. Martin O'Neill sände ett innerligt tack till fansen för deras fantastiska stöd och meddelade även att det hade haft stor betydelse för hans beslut att stanna på Filbert Street. O'Neill berättade också att han mottagit massor av brev där fans bönföll honom att stanna och han lovade att alla skulle få ett personligt svar. Martin O'Neill lämnade Leicester i juni 2000 för att ta över som manager i Celtic efter John Barnes och Kenny Dalglish. Än idag när O'Neill kommer till Leicester hyllas han av fansen och hans egen kommentar är lika enkel som slående "I had great days at Leicester, and I loved it"!

Mellan 1995 och 2000 slutade Leicester City aldrig utanför topp 10 i Premier League, och man var ett erkänt svårspelat och tufft lag, med en "aldrig-lägga-sig-ned-och-dö" attityd. Men allting har en ände, i april 2000 sålde Leicester den egna produkten och stortalangen Emile Heskey till Liverpool för £11 miljoner och i juni samma år lyckades Celtic övertala Martin O'Neill, att bli manager hos skottarna. Martin O'Neill ersattes av den förre U-21 landslagscoachen Peter Taylor och till en början såg det bra ut. O'Neill hade lämnat ett självspelande piano och Taylor behövde bara åka med. Leicester toppade till och med Premier League långt in i oktober innan det började hända saker.

Nedgång och fall signerat

Peter Taylor

I varje fotbollsklubbs historia finns ögonblick, eller särskilda incidenter som är så betydande att de skruvar om kursen och totalt ändrar klubbens historia. Ett sådant ögonblick i Leicesters historia dateras till 10 mars 2001, när Premier League-laget förlorade mot League 2-laget Wycombe Wanderers i FA-cupens kvartsfinal. I ligaomgången som föregick FA-cup kvartsfinalerna hade Leicester besegrat Liverpool med 2-0 och klättrat upp till fjärde plats i Premier League. Tidigare under säsongen hade man till och med toppat högsta divisionen och dessutom deltagit i UEFA-cupen. Leicester hade varit ett topp 10 lag i Premier League under de fyra säsonger som föregick denna och spelat Ligacup finaler på Wembley tre gånger (varav man vunnit två), Leicester var lite av en väloljad maskin. Det som hände den 10 mars var i total kontrast till detta, Muzzy Izzet beskrev det som att "hjulen på bilen ramlade av"! Leicester fortsatte att förlora, åtta raka ligamatcher förlorade man (klubbrekord) och sjönk som en gråsten genom divisionen och hamnade till sist på 13 plats när serien var färdigspelad. Förruttnelsen fortsatte säsongen därpå, man inledde med att förlora 5-0 hemma mot Bolton och åtta omgångar in på säsongen fick manager Peter Taylor sparken, då var Leicester hjälplöst sist. Denna säsong slutade med nedflyttning till Championship och sedan dess har Leicester har fram till 2014 endast spelat en enda säsong i Premier League. I efterhand kan man konstatera att denna kollaps var tvungen att komma förr eller senare. När Peter Taylor tog över Leicester efter Martin O'Neill fick han ett självspelande piano i sin hand, man han lyckades ställa till det för sig själv och hans bidrag till kollapsen är oomtvistat." I början gick det bra och vi toppade Premier League, men vi red på framgångsvågen efter O'Neill och jag tänkte att det inte skulle hålla i längden", har Muzzy Izzet berättat senare. Izzet berättade vidare "Jag hade inget emot Peter Taylor när han kom till Leicester, han var en trevlig kille och det var alltid bra träningar. Men han gjorde ett stort misstag, han plockade bort hjärtat ur spelartruppen. Han gjorde sig av med spelare som Steve Walsh, Tony Cottee, Gerry Parker och Ian Marshall och de nya som kom istället hade en helt annan mentalitet, de fungerade helt enkelt inte". Själva matchen mot Wycombe då? Ja det var mållöst i halvtid och fem minuter in på den andra halvleken tog Wycombe ledningen men sju minuter senare kvitterade Muzzy Izzet. Det hade varit ganska dramatiskt från start, Ade Akinbiyi var nära att ge Leicester en tidig ledning, men Wycombes målvakt Martin Taylor var på sin vakt och räddade bra. I 79 minuten fick Wycombe sin manager Lawrie Sanchez uppvisad på läktaren, han hade rusat in på planen och vädjat om straff när Stefan Oakes tyligt tog bollen med handen i straffområdet. Vid ställningen 1-1 och 90 minuter spelade, återstod endast två minuters stopptid. Med vad man får kalla för utsökt timing slog Wycombes Ghanesiska nyförvärv Roy Essandoh till och nickade in vinstmålet för Wycombe. Essandoh hade hoppat in med 17 minuter kvar och gjorde nu målet som kanske ändrade Leicesters historia totalt! Historien bakom Essandohs inhopp är också en saga värd att berätta. Han hade sparkats ut från Rushden & Diamonds, avvisad av Luton och inte ens fått provspela för Swindon. Hans agent läste då på text-tv att Wycombe var i desperat behov av en målskytt eftersom man hade hela sex anfallspelare skadade. "Jag kom till Wycombe med kläderna jag hade på mig, en tandborste och ett jävla självförtroende", har Essandoh berättat senare. Hos Wycombe fick han ett tvåveckors kontrakt och på kontraktets sista dag låg matchen mot Leicester! Ett fullsatt Filbert Street fick förstummade vandra hem efter att ha upplevt något som senare jämförts med andra chockerande FA-cup resultat, såsom när Colchester slog Leeds 1971, Hereford vann mot Newcastle 1972, Bournemouth vann över Manchester United 1984, Suttons vinst mot Coventry 1989 och när Wrexham spelade bort Arsenal 1992. Men det var först i efterhand man skulle inse att detta var en betydande vändpunkt i klubbens historia. Sedan förlorade man varje match i de 10 sista omgångarna av ligan, en topplacering byttes till en 13:e när säsongen var över. Flera spelare lämnade laget och Taylor tog in ersättare av undermålig kvalitet, av de £11 miljoner man fick in vid försäljningen av Emile Heskey, spenderade Taylor hela £6,5 miljoner på Ade Akinbiyi, Trevor Benjamin och Junior Lewis, spelare som trots att de var unga redan sett sina bästa dagar! Dennis Wise, 34 år, hade definitivt sett sina bästa dagar och honom fick Chelsea £1,6 miljoner för, pengarna rann ut. Värvningscirkusen fortsatte sedan inför nästa säsong med att Taylor plockade in bland andra Ian Walker och James Scowcroft. En rad spelare som rekommenderades till Peter Taylor ratade han, bland dem kan nämnas Kim Källström och Daniel Nannskog. Säsongen 2001/2002 blev en katastrof för Leicester och för Peter Taylor. Säsongen började med förlust 0-5 på hemmaplan mot Bolton och i början av oktober låg man sist, kontrast till året innan. Skador på nyckelspelare som Muzzy Izzet, Gerry Taggart och Darren Eadie gjorde resten av säsongen till en mardröm och Taylors ersättare var inte i närheten av den kvalitet som behövdes. Spelare som Junior Lewis, Simon Royce och Trevor Benjamin blev pelarna som Leicester skulle vila på, inte några stabila pjäser minsann. Laget rasade ner i tabellen och Taylor fick sparken. Han ersattes av Dave Basset och Micky Adams som inte kunde förhindra nedflyttningen (men som tog klubben upp i Premier League igen, med exakt samma spelarmaterial som Taylor lämnade efter sig). Taylor tog över Brighton och tog upp laget i Championship, senare blev han manager i Hull och var med om att starta en ny stor era i klubben. I dessa båda klubbar har man ett varmt hjärta för Peter Taylor. Men i Leicester är han för alltid ihågkommen för att han köpte in Ade Akinbiyi för 70 miljoner kronor och fick oss nedflyttade till Championship.

Nära Konkurs och ner i tredje divisionen

Leicester flyttade in i nya Walkers Stadium till starten av säsongen 2002-2003. Nu var man överhopade av skulder, klubben hamnade i konkursförvaltares administration med skulder på nära 600 miljoner. Uteblivna tv-pengar, stora lönekostnader och dåliga spelaraffärer var några av orsakerna till skuldberget. Klubben räddades av att ett konsortium, lett av den förre Leicester stjärnan Gary Lineker, gick in med betydande belopp och tog över klubben. Micky Adams förbjöds av FA att köpa spelare, Leicester fick endast sälja, och efter denna episod har fotbollsligan ändrat sina reglar och klubbar som kommer i så stora ekonomiska bekymmer, tvångsnedflyttas och/eller får poängavdrag. Däremot lyckades Adams med små resurser och stort engagemang att föra Leicester till en andra plats i Championship och tillbaka till Premier League igen. Det blev dock bara en säsong i Premier League för Micky Adams och Leicester, man åkte ned i Championship tillsammans med Leeds och Wolverhampton. Den nya säsongen var bara ett par månader gammal när Micky Adams hastigt och lustigt lämnade klubben i oktober 2004, resultaten var dåliga men ingen önskade egentligen bort honom. Dave Bassett återkom för en andra, kort period, innan Howard Wilkinson tog över för ett par veckor. I slutet på oktober anställdes skotten Craig Levein, han hade varit lyckosam med skotska klubben Hearts och det fanns en stark tro på honom. Men Levein lyckades inte med sitt uppdrag och Leicester slutade på 15 plats i Championship, den sämsta placeringen på 14 år. I januari 2006 sparkades Levein och Rob Kelly anställdes, han lyckades hålla laget kvar i Championship. Leicester City ägdes av ett konsortium bestående av 55 aktieägare och i februari 2007 steg den serbisk/amerikanske affärsmannen Milan Mandaric in på scenen och köpte laget. Laget låg i mitten av Championship, långt från chans på Premier League, men även långt från nedflyttning. Med Mr Mandaric's pengar skulle det bli ordning på torpet igen. Men efter åtta matcher i rad utan vinst var det dags för Kelly att packa och gå, in med Nigel Worthington och man undvek nedflyttning med ett nödrop. Sedan följde ett koppel av managers; Martin Allen, trion Rudkin/Beaglehole/Stowell, Gary Megson, duon Burrows/Taggart och slutligen Ian Holloway. Den 4 maj 2008 beseglades Leicesters öde till sist, 0-0 borta mot Stoke innebar nedflyttning till League 1. För första gången i klubbens historia var man utanför de två översta divisionerna, och männen bakom det var Milan Mandaric och Ian Holloway.

Äventyret i League 1

2008/2009 spelade Leicester City för första och enda gången i det engelska seriesystemets tredje nivå, League 1. Under ledning av ordförande Milan Mandaric och den nyanställde managern Nigel Pearson skulle klubben tillbaka till Championship igen. Nigel Pearson kom att bli den förste managern på fem år att sitta på sin post en hel säsong. Leicester slog klubbrekord, 23 matcher i rad utan förlust, 96 inspelade poäng, 27 vinstmatcher, endast 4 förluster. Dessutom blev Matty Fryatt den förste Leicesterspelare sen Arthur Rowley, 52 år tidigare, att göra 30 eller fler mål under en säsong. Nigel Pearson kom med en plan, han hade snabbt listat ut vad som krävdes för att ta sig tillbaka till Championship. Uppbackad av Milan Mandaric satte han fart att värva spelare långt innan säsongen startade. Michael Morrison, ung lovande försvarsspelare från Cambridge United, Lloyd Dyer, en explosiv ytter från MK Dons, Nicky Adams från Bury och den erfarne mittbacken och bulgariske landslagsmannen Alexandar Tunchev från CSKA Sofia. Ytterligare två erfarna spelare värvades in, Chris Powell, en stabil vänsterback med Premier League erfarenhet från Charlton Athletic samt Paul Dickov, en målspruta som återvände till Leicester från Manchester City. Förutom dessa tog Pearson in hela 10 spelare på lån, av dessa kan speciellt nämnas ungdomarna Jack Hobbs, Tom Cleverly och Astrit Ajdarevic. Hela 23 351 åskådare på Walkers Stadium bevittnade Leicesters första match i ligasystemets tredje nivå någonsin. Det var för övrigt den fjärde största publiksiffran i hela England denna premiärdag av säsongen 2008/2009. Ingen blev besviken när Leicester slog nyuppflyttade MK Dons med 2 - 0 och Matty Fryatt gjorde båda målen. När Chris Powell gjorde sin debut i slutet av augusti, i en Ligacupmatch mot Fulham, blev han Leicesters äldste debutant någonsin 39 år ung. Ytterbacken på högersidan var blott 17-årige Luke O´Neill, så här borde det ha slagits något slags försvarsrekord när det skiljde 22 år mellan de båda ytterbackarna. I slutet av augusti efter en hyfsad start toppade Leicester League 1 och Nigel Pearson hade utsetts till månadens manager. Som så ofta visade sig den utmärkelsen leda till förlust i nästa match, det var Millwall som vann med 1 - 0 på Walkers Stadium. Men Leicester studsade tillbaka och radade upp fyra raka vinstmatcher, Matty Fryatt visade vägen med tre mål.

Sedan slog det lite stopp i maskineriet igen, tre oavgjorda matcher och så en förlust mot Brighton & Hove Albion. Leicester hade en 2 - 0 ledning men tappade till 2 - 3 när Brighton gjorde två mål i den sista spelminuten. Alarmklockorna ringde. Pearson samlade ihop laget för ett allvarligt samtal och så lade man upp taktiken för den fortsatta kampanjen. Det såg dock ut att bli förlust igen. Hemma mot Bristol Rovers stod det 0 - 1 fram till minut 87, då klev den specielle målgöraren Matty Fryatt in och avgjorde matchen med två mål. Detta blev starten på Leicesters 23 matcher i rad utan förlust. Nu låg Leicester på femte plats och efter vinst mot Scunthorpe United den 22 november var man uppe på första plats, och den behöll man serien ut. Matty Fryatts målform före jul såg honom göra hat-trick två matcher i rad. Han blev utsedd till månadens spelare i december samtidigt som Nigel Pearson fick utmärkelsen månadens manager igen. Leicesters form sackade lite i februari då man spelade oavgjort i fyra av fem matcher. Så i början av mars kom en förlust igen, nu mot Tranmere Rovers. Med en 12-poängsledning med 10 matcher kvar såg det ljust ut för en återkomst till Championship. Men efter alla dessa oavgjorda, förlust mot Tranmere Rovers och två matcher senare förlust mot Peterborough så hade just detta Peterborough knappat in och var bara två poäng bakom Leicester. Men när Peterborough spelade oavgjort i sin nästa match satte Leicester in stöten. I en TV-sänd söndagsmatch mot Leeds avgjorde Steve Howard med en mäktig nick i krysset efter en hörna i den 90:e minuten. Av säsongsavslutningens sista fem matcher vann man fyra och spelade en oavgjord. Titeln och uppflyttning säkrades helt och hållet tre matcher från seriens slut, med en 2 - 0 vinst borta mot Southend, Matty Fryatt gjorde båda målen. I den näst sista matchen, hemma mot Scunthorpe United delades segertrofén ut inför 30 542 åskådare på Walkers Stadium. Alan Birchenall sprang sitt 29:e Charity run innan matchen och blev dessutom utsedd till "Freeman of Leicester". Chris Powell tackade efter matchen för sig som spelare och övergick till att tillhöra Nigel Pearsons tränarstab.

På seriens sista dag besegrade Leicester Crewe Alexandra med 3 - 0. Denna seger innebar att man slog ett antal klubbrekord. Flest vinster under en säsong (27) mest poäng under en säsong (96) flest bortasegrar (14) mest poäng tagna på bortaplan (48) mest gjorda mål på bortaplan (43) minst antal förluster (4) minst antal borta förluster (3) flest matcher i rad obesegrade (23) och Matty Fryatts 32 mål under säsongen var det mesta sedan Arthur Rowleys dagar. Matty Fryatt fick dock trots alla mål inte pris som säsongen spelare, det gick till hans parhäst i anfallet Steve Howard. Alexandar Tunchev spelade regelbundet för det Bulgariska landslaget och Andy King, Nicky Adams och Joe Mattock gjorde sina första U21 landskamper. Under säsongen i League 1 byggdes ett momentum upp. Åren i förtvivlan och misströstan glömdes bort, sopades helt enkelt under mattan. Stiltje förvandlades till kuling, Leicester seglade igen. Milan Mandaric satt vid rodret när fallet till League 1 kom, nu var han med och återförde laget till Championship. Hans mål efter detta uttalade han själv efter seriesegern, Premier League-fotboll ska vara tillbaka i Leicester inom tre år. Nu när vi har facit vet vi att det tog lite längre tid än så, och vi vet också att Mandaric inte var vid rodret när Nigel Pearson under sin andra sejour med Leicester förde klubben tillbaka till Premier League.

Världens bästa målvakter

Leicester City har fått fram några av Världens bästa målvakter. Fråga vilken Leicesterfan som helst, om han eller hon kan nämna två berömda målvakter från Leicester City och de kommer att nämna just Gordon Banks och Peter Shilton. Den ene vann VM-guld med England, den andre blev Englands mesta landslagsman.

Båda förtjänar väl sin plats i Leicesterhistorien, men det gör även Mark Wallington, trotjänare med 13 säsonger i klubben, avsevärt längre tid än både Banks och Shilton. Wallingtons period i Leicester var en jo-jo period, laget åkte upp och ned mellan första och andra divisionen, ena året nedflyttade och andra året uppflyttade. Det enda som var konstant, var Wallingtons plats mellan stolparna, han satte ett närmast oslagbart klubbrekord med 331 matcher i följd mellan åren 1975-1981. I match 331 skadade Wallington sig så illa att han var tvungen att utgå, det var i den berömda FA- cup matchen mot Shrewsbury, där Leicester använde sig av tre (!) målvakter. Det är vanligt att en spelare får en så kallad "testimonial match", en hedersmatch efter en lång period i en klubb. Mark Wallington fick en "testimonial season" efter rekordet på 331 matcher i följd, och en "testimonial match" mot Nottingham Forest i oktober 1982, allt detta innan han avslutat sin karriär i Leicester! Sammanlagt kom Wallington att spela 460 matcher för Foxes, vilket placerar honom trea på den listan, efter Graham Cross 599 och Adam Black 557 matcher. Wallington blev professionell fotbollspelare 1971 i Walsall och köptes till Leicester av Jimmy Bloomfield 1972, som backup för Peter Shilton. Han kunde inte ha fått en bättre mentor, Shilton var generös med tips och Mark lärde sig massor av honom. Sin debut gjorde han i en match mot West Ham där han höll nollan. Sedan dröjde det till säsongen 1974-195 innan Wallington tog över som första målvakt i klubben. Shilton ville gå vidare i sin karriär och Bloomfield ställde helt enkelt landslagsmålvakten åt sidan och lät Wallington ta över innan Shilton sålts. Efter skadan i Shrewsburymatchen blev han aldrig lika bra igen och när Ian Andrews tog över tröja nr 1 var det dags för Wallington att dra vidare, 1985 skrev han på för Derby och 1991 avslutade han sin professionella karriär i Lincoln City. Wallington följdes av ett antal målvakter av diverse kvalitet innan Leicester från mitten av 90-talet hade några riktigt bra målvakter igen.

Kasey Keller värvades från Portland Timbers i USA till Millwall 1992 och där blev han kvar i fyra år. Sammanlagt spelade han 202 matcher och blev under sin första säsong i laget utsedd till årets spelare. När Millwall degraderades till League 1 såldes Keller till Leicester City, övergången blev klar i augusti 1996 och Keller kom därmed att vinna Ligacupen under sin första säsong med Leicester. Sommaren 1999 lämnade Kasey Keller Leicester och skrev på ett tvåårskontrakt med spanska Rayo Vallecano. 2001 var Keller tillbaka i England igen, nu i Tottenham där han blev kvar till 2004. Under en period var han utlånad till Southampton och 2005 gick han gratis till Borussia Mönchengladbach. 2007 skrev han på för Fulham och var tillbaka i England igen men dessvärre blev han i oktober skadad och kom aldrig riktigt igen. Kasey Keller återvände till USA 2008 för att spela med nystartade Seattle Sounders, i oktober 2011 spelade han sin sista match. Kasey Keller spelade VM för USA 1998 och OS 1996. Sammanlagt spelade han 102 landskamper för USA. Kasey Keller minns sin tid i Leicester med glädje "my time in Leicester was tremendous" berättar han för lcfc.com. "När jag skrev på för Leicester var laget precis nyuppflyttade till Premier League, Martin O´Neill köpte mig sent på försäsongen och jag gjorde bara en träning innan serien började. Alla trodde vi skulle åka ur direkt och det skämtades om att vi skulle vara klara för nedflyttning redan till jul, men vi kom på åttonde plats och vi vann Ligacupen den säsongen. Det var en absolut lysande tid att vara i Leicester. Det var fantastiskt bra på alla sätt, fantastiska fans alla stod bakom laget och jag var stolt att spela för Leicester. Efter att jag lämnade Leicester studsade jag runt i olika klubbar innan jag kom hem till USA igen, jag var i Leicester i tre säsonger och jag njöt av det".

Tim Flowers ersatte Kasey Keller i Leicester, innan dess hade han representerat Wolverhampton, Southampton, Swindon och Blackburn Rovers. Hans karriär kom att spänna över 19 år och sammanlagt spelade han 500 ligamatcher och gjorde 11 landskamper för England. Karriären började i Wolves där han slog sig in som första målvakt redan vid 18 års ålder. Tyvärr var den här perioden Wolverhamptons absoluta lågvattenmärke i historien, Flowers fick vara med om nedflyttning till tredje och därefter fjärde nivån i fotbollsligan. Han såldes till Southampton för 70000 pund 1986, det var absolut tvunget för Wolves att sälja sin kanske bäste spelare för att undvika konkurs. I Southampton blev han andremålvakt, där fanns sedan tidigare en viss Peter Shilton! Några matcher fick han spela men snart nog blev Flowers utlånad till Swindon. När Shilton flyttade till Derby blev Flowers förste målvakt ända till han flyttade till Blackburn Rovers. När Rovers lade upp 2.4 miljoner pund blev Tim Flowers Englands dyraste målvakt och han var en av de bästa i laget när man kom tvåa i Premier League 1994 och säsongen därpå vann Englands högsta division! När Blackburn åkte ur Premier League 1999 värvades han till Leicester City av Martin O´Neill. Även tiden i Leicester blev lyckad för Tim Flowers, redan första säsongen vann Leicester Ligacupen och Flowers fick inkassera ännu en trofé. Även fast Ian Walker dök upp och tog över som förste målvakt 2001, blev Flowers kvar i Leicester fram till 2003 och fick vara med om att åka ur Premier League men även att ta sig tillbaka direkt säsongen därpå. Hans sista match för Foxes blev mot Wolverhampton i maj 2003. Det var säsongens sista match, Wolves ledde med 1-0 och Leicester fick straff, Flowers (som kommit in som inhoppare istället för Ian Walker) ville gärna slå den och få avsluta sin karriär med att göra mål. Leicesters dåvarande manager Micky Adams var inte med på detta och skickade fram Trevor Benjamin i stället, Benjamin gjorde inget misstag men efteråt tyckte många att Adams borde släppt fram Flowers. Efter sin spelande karriär blev Flowers målvaktstränare i Leicester och Manchester City innan han blev assisterande manager till Ian Dowie i Coventry. Efter att dessa två fick sparken 2008 har Flowers hankat sig fram som assisterande manager och manager i klubbar som Hull, Kidderminster, Stafford, Northampton och även som målvaktstränare i Nottingham Forest.

Ian Walker spelade 140 matcher för Leicester City mellan 2001-2005 och kom från Tottenham Hotspurs där han spelat 260 matcher mellan 1989-2001. Walkers karriär sträckte sig över 19 år och 402 ligamatcher. I det engelska landslaget blev han aldrig ordinarie så mellan 1996-2004 fick han ihop sammanlagt 4 landskamper. I Tottenham var han förste målvakt under 11 år innan Neil Sullivan tog över posten. Walker satte då upp sig på transferlistan och under sommaren 2001 köpte Leicester honom för 3 miljoner pund. Det kunde knappast ha börjat sämre, hans första säsong i klubben slutade med att laget åkte ur Premier League. Men redan påföljande säsong tog klubben sig tillbaka till finrummet igen och en av de viktigaste kuggarna var Ian Walker. Hans spel under säsongen i Championship var imponerande och han blev uttagen i landslaget igen för första gången på sex år. Men livet i Premier League var inte lätt för Leicester och Ian Walker, 5 insläppta mål på 18 minuter mot Aston Villa fick supportrarna att skrika "you`re not fit to be a Premiership player". Nu var det knappast Walkers fel att detta hände och i andra matcher var hans spel av ren världsklass. Ian Walker uttalade sin önskan om att bli kvar i klubben trots nedflyttning till Championship men i maj 2005 frisläpptes han av klubben, man hade inte råd att ha honom kvar. Walker skrev på för Bolton men fick inte spela en enda match under åren 2005-2008 och i december 2008 lade han skorna på hyllan efter att Bolton rivit hans kontrakt. 2011 klev han in i managervärlden och tog över Bishops Stortford i Conference South den 14 mars. Laget ramlade ur sin serie och säsongen därpå blev bara fem månader lång för Walker, efter förlust 0-5 mot Carshalton fick han sparken i december 2011. Sedan 2012 jobbar han i Kina, han har varit målvaktstränare i Shanghai Shenhua och från och med i år har han det jobbet i Shanghai East Asia.

Efter denna period vidtog rena rama målvaktskarusellen i Leicester City. Namn som Simon Royce, David Stockdale, Russel Hoult, Rab Douglas, Paul Henderson, Carl Ikeme, Chris Kirkland, Jimmy Nielsen och Chris Weale är inget som imponerar. Men sedan kom ...

Kasper Schmeichel

Kasper Schmeichel, som son till målvaktslegenden i Manchester United, Peter Schmeichel, kunde väl Kasper knappast fått en tuffare utmaning. Hans far spelade 643 ligamatcher för Gladsax-Hero, Hvidovre, Bröndby, Manchester United, Sporting Lissabon, Aston Villa och Manchester City. Han spelade även 129 landskamper för Danmark. Peter Schmeichel vann Premier League 5 gånger, FA- Cupen 3 gånger, Ligacupen 1 gång, Champions League 1 gång och Charity Shield 3 gånger med Manchester United. Han blev dansk mästare 4 gånger, cupmästare 1 gång, portugisisk mästare 1 gång, vann Inter-Toto Cup 1 gång och blev dessutom europamästare med Danmark 1992.

Kasper Schmeichel började sin karriär där Peter slutade sin, i Manchester City, men innan han spelade en enda match för City hade han varit utlånad och spelat för Darlington, Bury och Falkirk. Det såg ut som att han skulle bli nummer ett i City, men Joe Hart dök upp och förpassade Kasper till Cardiff (utlånad). När Shay Given blev reservkeeper i City tog Kasper sin pick och pack och flyttade till Notts County där Sven-Göran Eriksson blivit manager. Notts County hade dock stora finansiella problem och man hade inte råd att ha kvar Schmeichel så han fick sitt kontrakt rivet och flyttade till Leeds United i maj 2010. Även med Leeds blev det bara en säsong, Sven-Göran Eriksson hade nu tagit över Leicester City och han ville gärna ha den unge dansken dit. Kasper ville gärna stanna i Leeds men de pengar Leicester erbjöd var bra och Leeds trodde nog egentligen inte riktigt på honom. Den 27 juni offentliggjorde Leicester köpet av Kasper Schmeichel. Kasper har av Paul Konchesky beskrivits som "den bäste målvakt jag någonsin spelat med" och efter en svettig räddning mot Portsmouth sa deras manager Colin Appleton "det var den värsta räddning jag någonsin sett"! Kasper har av Leicester manager Nigel Pearson beskrivits vara "World Class" och hans fina säsonger i klubben bevisar väl att lovorden är riktiga. Kaspers fina spel har även betytt att klubbar runt om i Europa är intresserade av honom, intresse har funnits från klubbar som Real Madrid, Milan, Arsenal och Manchester United. Men Kasper har visat Leicester solidaritet och skrivit på nya kontrakt när de erbjudits. Kasper Schmeichel tjänade Leicester City i 11 säsonger innan han flyttade till Frankrike och OGC Nice.

Nigel Pearson

Det första riktigt bra som förre ägaren Milan Mandaric gjorde för klubben var att anställa Nigel Pearson. Under denne manager vann man League 1 och var tillbaka i Championship efter bara en säsong, och redan första säsongen i Championship hamnade man på kvalplats till Premier League. Det andra som Mandaric gjorde bra, var att sälja Leicester City till Familjen Raksriaksorn (Srivaddhanaprabha). Men innan dess hade han lyckats med konststycket att anställa 11 olika managers och den siste innan Nigel Pearson, Ian Holloway var ansvarig manager när Leicester för första gången i historien åkte ner i det engelska seriesystemets tredje nivå, League 1. Mandaric plockade in Nigel Pearson inför säsongen 2008-2009 och med Pearson vid rodret lyckades man ta sig tillbaka till Championship direkt. Nästa säsong slutade med kval till Premier League, det berömda kvalet där Yann Kermogant fick för sig att chippa sin straff i den avgörande straffläggningen mot Cardiff i play-off semifinal. Ni vet hur det gick, målvakten plockade straffen hur enkelt som helst och Leicester blev utslagna. Till säsongen 2010-2011 var ägarbytet på gång, och varför Mr Mandaric då fick för sig att byta ut den manager som tagit upp hans lag till Championship och till Premier League-kval på två säsonger, övergår de flestas förstånd. Men Mandaric sparkade Nigel Pearson och ersatte honom med Paulo Sousa. Den trevlige portugisen hade nog ingen aning om vad han gjorde i England och det tog bara 12 matcher så hade han gjort sitt. De nya ägarna, Vichay och Top hade tillträtt och deras första drag var att anställa ett stort namn, Sven-Göran Eriksson. Ett drygt år senare hade den trevlige svensken fått sparken och Nigel Pearson var tillbaka i Leicester. Tittar man på Svennis vinstprocent så var den inte särskilt dålig, 43,64 %, vilket är bara någon ynka procent sämre än Nigel Pearsons mellan 2011-2015 och man måste gå tillbaka till 1991 och Brian Little för att hitta någon manager som matchar det. Inte ens gud själv, Martin O´Neill kom upp i 40 %. Med Pearson tillbaka vid rodret och med ägarna beredda att satsa för att nå Premier League började ett lagbygge, man hämtade upp egna talanger som Jeff Schlupp och Liam Moore, man plockade in rutinerade försvarsspelare som Wes Morgan och Marcin Wasilewski. Från Manchester United värvades Danny Drinkwater, Matty James och Rithcie De Laet. Rutinerade anfallare som David Nugent och Chris Wood. Till denna blandning plockade man in totalt okända killar från den franska andra divisionen, Anthony Knockaert och Riyad Mahrez. Säsongen 2012-2013 började lovande och man låg länge på andra plats innan man började förlora och rasade i tabellen. Men till sist lyckades man hamna på kvalplats till Premier League igen och även denna gång blev man utslagna på ett brutalt sätt. Leicester hade straff mot Watford och satte man den skulle Play Off-final vara säkrad. Den unge fransmannen Anthony Knockaert (en fransman som slår en straff igen!) klev fram och slog straffen (ingen chipp) men inte bättre än att målvakten kunde rädda, och på den efterföljande kontringen slog Watford spiken i kistan. Men det skulle gå vägen nästa säsong.

Tillbaka i Premier League igen

Den 15 maj 2004 slog seriesegrarna Arsenal (man gick obesegrade genom Premier League denna säsong, 26 vinster och 12 oavgjorda) ett Leicester som inte var bra nog för Premier League, med 2-1. Paul Dickov gav Leicester ledningen men sedan tog Arsenal över kommandot och vann 2-1. Detta betydde att Leicester ramlade ned i Championship. Ingen kunde väl då tro att det skulle dröja hela 10 år innan man skulle komma åter. Många var de managers som försökte; Micky Adams, Craig Levein, Rob Kelly, Martin Allen, Ian Holloway, Paulo Sousa och Sven-Göran Eriksson har alla varit vid rodret. Men den som till sist lyckades var också den manager som 2009 förde Leicester tillbaka till Championship, efter att man varit nere i League 1 en säsong, Nigel Pearson! Leicester City dominerade Sky Bet Championship närmast totalt säsongen 2013/2014, laget toppade tabellen i 24 av 46 omgångar. Sammanlagt vann man 31 matcher och samlade hela 102 poäng. Rekord för klubben under denna rekordsäsong som även innehöll 9 raka segrar och 21 matcher i rad utan förlust. Vad var det då som var avgörande under denna säsong för att man skulle lyckas med uppdraget? Vad var Leicesters recept? Kontinuitet är ett ledord. Succén kom inte över en natt. När Nigel Pearson kom tillbaka till Leicester, kom han med en plan för långsiktighet och kontinuitet. Efter den usla andra halvan av säsongen 2012-2013 fruktade man att ägarna skulle tappa tålamodet med Pearson, men även de hade insett värdet av långsiktighet. Stabilitet var en annan del i receptet. Leicester City var utan tvekan den stabilaste klubben i Championship vilket man kan tacka ägarna för. Vichay och Top Srivaddhanaprabha har satt ett exempel för hur bra ägare ska agera. Som supporter märker man oftast bara när ägarna köper in spelare till klubben och inte vad som sker utanför spelplanen. De har under de gångna åren använt 400 miljoner för att köpa tillbaka arenan till klubben, mer än 100 miljoner har de spenderat på träningsanläggningen, som numera har 2 grassmaster-planer och de 1000 miljoner de betalat för att få klubben skuldfri får de kanske aldrig tillbaka. Men Premier League garanterar minst 1,5 miljard nya pengar per säsong och där kanske de kan få tillbaka lite. Många klubbar som fått "rika" ägare har sett ägarna styra som tyranner och blivit en mardröm för fansen och klubben, men Leicesters ägare är "på riktigt" och de bryr sig om klubben, pengarna är inte det viktiga! Leicester stod inför en tuff öppning när Premier League startade; Everton, Chelsea, Arsenal Stoke och Manchester United väntade i de fem första matcherna. Vilken start laget fick, oavgjort mot Everton och Arsenal, hedersam förlust mot Chelsea och vinster över Stoke och självaste Manchester United. Vinsten mot United, vilken match det var, för första gången i Premier Leagues historia kunde ett lag som låg under med två mål mot United vända och vinna! Leicester låg dessutom under med två mål två gånger, men lyckades ändå inför ett fullsatt King Power Stadiums förtjusning slå det legendariska United med 5-3.

Men sedan gick luften ur Leicester, förlusterna radade upp sig och när vi klev in i december hade Foxes ramlat ned till sista plats i den högsta divisionen efter sex förluster och två oavgjorda. Leicester fortsatte att parkera på sista plats och nedflyttning till Championship såg ut att vara oundvikligt. Men då plötsligt föll alla bitar på plats, spelsystemet fungerade, spelarna fungerade tillsammans, publiken (som aldrig gett upp) gav mer stöd än någonsin ochplötsligt började man vinna igen. Till sist hade man säkrat ett nytt Premier League-kontrakt genom något som kom att kallas "the greatest escape". Det var den största av alla "great escapes" (ligga på sista plats i Premier League vid juletid och sedan klara sig kvar) som något lag lyckats med i historien, det var "the greatest escape" som Leicester City presterade under avslutningen av Premier League säsongen 2014/2015. Leicester var i princip utom allt hopp under stora delar av säsongen och manager Nigel Pearson var varje bookmakers favorit att bli av med jobbet. Till och med i slutet av mars månad och trots några hoppfulla matcher var det få som trodde Foxes skulle överleva, laget var klart för Championship ansåg de flesta. De flesta utom spelarna själva, de tappade aldrig hoppet och de hade en ledning som trodde på dem. När april kom hade Leicesters form nått zenit, man vann sex av sju matcher (förlust endast mot seriesegrarna Chelsea) innan ett oavgjort resultat borta mot Sunderland säkrade Premier League spel även nästa säsong. På de första 28 matcherna av säsongen fick Leicester ihop 19 poäng något som man bara behövde åtta matcher för i slutspurten! Leicester spelade faktiskt bra under hela säsongen, man blev inte utspelade en enda gång, man var alltid med i matcherna men resultaten uteblev, så skönt då att resultaten äntligen kom när det som mest behövdes.

Leicester var ett av tre lag i Premier League som inte fick stryk med mer än två mål, de andra var Arsenal och Manchester City! Under den tyngsta perioden mellan 27 september och 28 december spelade Leicester 13 matcher och förlorade 11 av dem, vilken ägare som helst hade sparkat sin manager då, men Leicesters thailändska ägare behöll förtroendet för Nigel Pearson och det var nog det beslutet som fällde avgörandet, kontinuitet stavas ordet! Många fotbollsexperter och kommentatorer kallade Leicester för "street smart", laget lärde av sina
misstag, rättade till och kom tillbaka starkare och tuffare och visade sig vara ett mycket svårslaget lag. På King Power Stadium gav den ljudliga hemmapubliken under hela säsongen laget ett oreserverat stöd, något man även gjorde på bortaplan. Leicester City gick officiellt gått ut och tackade publiken för stödet man fått under säsongen. Sedan måste man nämna att ett par nyförvärv har betydde en stor skillnad, när Robert Huth lånades in från Stoke i februari fick försvaret den stabilitet som behövs i Premier League. Leicester är framför allt ett lag men det fanns ändå en spelare man måste framhålla framför alla andra, också han ett nyförvärv.

Claudio Ranieri och seger i Premier League

När man såg hans namn föll pusselbitarna på plats, det här är ett val som tilltalade ägarna helt och hållet. Ranieri är inte den otyglade typ av människa som Nigel Pearson är, Ranieri kommer inte att be fans fara åt helvete, han kommer inte att kalla journalister för strutsar och han kommer inte att brottas med motståndarlagets spelare. Claudio Ranieri är en vänlig och charmerande italienare som under sin tid som manager för Chelsea var mycket omtyckt. Vichay Srivaddhanaprabha beskrev Claudio på detta sätt: "He is a man of remarkable experience and knowledge that will lead us into the next phase of our long term plan for Leicester City." Säsongen 2015/2016 blev en mirakulös resa mot det som skulle sluta med att Leicester City för första gången i klubbens historia vann Premier League. Ranieri, som många tvivlade på, visade att han kunde leda ett lag talangfulla och hårt arbetande spelare till något ingen innan ens hade gissat. Det var sagan som var så omöjlig att inte ens Disney skulle gjort film av den. Det var så otroligt omöjligt att bookmakers satte oddset 5000 gånger pengarna till de som vågade satsa. Det blev sedan den största sensationen inom lagidrott genom alla tider. Men vi borde inte kalla det för en saga, det handlade nämligen om reella faktum. Det handlade om hårt arbete hos alla inblandade, såväl spelare som ledare, tränare och fysiologiska team. Det handlade om en grupp av talanger som växte ut och antog utmaningen. Det handlade om en grupp "misfits", sådana spelare som fått "foten" av andra klubbar, och som blommade på nytt. Det handlade om några fyndvärvningar som visade sig vara guld värda. Det handlade om ett gott kamratskap. Det handlade om en ny manager som kunde ta hand om både spelare, fans och journalister. Leicester toppade redan efter ett par omgångar ligan, man var uppe i topp 6 hela säsongen. När man vi jul åter toppade Premier League började de så kallade experter som innan säsongen avfärdat laget, att faktiskt tro på att Leicester skulle kunna vinna ligan. Från januari månad ledde sedan Leicester Premier League säsongen ut. Leicester hade möjligheten att säkra seriesegern med en vinst på bortaplan mot Manchester United, men matchen slutade 1-1. United gjorde en av lagets bästa matcher under säsongen och tog tidigt ledningen. Men bara några minuter senare nickade kapten Wes Morgan in kvitteringen. Dagen efter misslyckades Tottenham med att vinna mot Chelsea och sensationen var ett faktum. Leicester hade nu ett ointagligt försprång på 7 poäng med två matcher kvar av säsongen. Leicester City Premier League mästare säsongen 2015/2016. När matchen mellan Chelsea och Spurs spelades samlades majoriten av Leicester-spelarna hemma hos Jamie Vardy för ett party. De filmklipp som lades ut på sociala medier när ligavinsten var klar, de var helt otroliga. Man ser verkligen att de är ett gäng killar som verkligen gillar varandra när de dansar och skriker ut sin glädje. Wes Morgan förklarade om "Band of Brothers" i en intervju strax efter: "Jag har aldrig tidigare känt en sådan samhörighet som mellan oss killar, vi är som bröder. Folk fick se det redan förra säsongen när alla trodde vi skulle åka ur, men vi tog oss tillbaka och motbevisade alla. Den här säsongen är en fortsättning på det, men jag tror inte någon trodde det skulle sluta så här". Festen fortsatte ute på lokal och vid 5-tiden på morgonen sågs Morgan och spelarna sänka "Jägerbombs". Samtidigt pågick även festen bland folket på staden. Gatorna var fulla av segerrusiga fans och utanför King Power Stadium stod 1000-tals fans och sjöng. På pubarna flödade ölet och sångerna och det ville aldrig ta slut.

Här slutar Blue Army Swedens "Leicester City Story", men varje dag skrivs ny historia i klubben vi alla älskar. Vi avslutar med några ord som passar in på laget i våra hjärtan, uttalade av vår vän Harald Venes i Oslo:

Det som är en röd tråd i Leicesters historia är att, det går verkligen upp och ned. Det är många gånger frustrerande att vara Leicester fan, men det är aldrig tråkigt".

League Cup winners 1964

Charity Shield winners 1971

League Cup winners 1997

League Cup winners 2000

League 1 winners 2009

Championship winners 2014

Premier League winners 2016

FA-cup winners 2021

Community Shield winners 2021

Till toppen