Ange undertext här

The Managers

Det finns många sätt att titta på hur en manager har klarat sig hos ett fotbollslag, men ett av de bästa och enklaste sätten är att granska managerns vinstprocent. Gör man detta med alla managers hos Leicester City kan man bli ganska förundrad över hur vissa managers blivit kultförklarade trots att de egentligen inte åstadkom något, eller inget. Ta en sådan geniförklarad manager som Jimmy Bloomfield. Under hans ledning upphöjdes 70-talets Leicester City till skyarna. Man säger, inte utan anledning, att Leicester då var ett av Englands mest sevärda lag. Men man vann ju faktiskt inget! Jimmy Bloomfields vinstprocent mellan 1971 - 1977 var 29,82 %, vilket placerar honom i paritet med utskällda managers som Ian Holloway (28,13 %) och Craig Levein (28,57 %). Av de 38 fasta managers (vi räknar inte in Secretary/Manager före 1919 och tillfälliga managers/caretakers) som styrt Leicester City hamnar Bloomfield på 31:e plats , Holloway och Levein på respektive 34:e och 32:a plats. Andra utskällda managers hamnar högre upp än Bloomfield är Gary Megson 33,33 % på 27:e plats, Paulo Sousa 33,33 % på 28:e plats och Peter Taylor 35,19 % på 22:e plats. En annan gudsförklarad manager, Martin O´Neill ligger på 17:e plats med en vinstprocent på 38,29 %, alltså bara drygt tre procent bättre än Peter Taylor som av många anses som Leicesters sämste manager någonsin. Om man tittar på de managers som fått mer än 25 matcher vid rodret är Frank McLintock den allra sämste manager Leicester någonsin haft. Räknar man in alla managers är Tom Mater (1945), McDonald/McAndrew (1994), Gerry Parker (2001), Bassett/Wilkinson (2004) och Rudkin/Beaglehole/Stowell (2007) sämst med 0 %, men de fick bara en till fyra matcher vid rodret. Claudio Ranieri, Craig Shakespeare och Sven-Göran Eriksson fick sparken trots att de hade en bra vinstprocent på respektive 44,44 %, 42,31 % och 43,64 %. Endast två managers har en vinstprocent på 50 % eller mer. Martin Allen landade på precis 50%, men han fick bara vara manager i fyra matcher, två vinster, en förlust och en oavgjord. Nigel Pearson var manager vid två tillfällen, 2008 - 2010 var hans vinstprocent 51,40 och mellan 2011 - 2015 hamnade han på 45,71 %, och ändå har han fått sparken två gånger!

Från starten 1884 har Leicester Fosse och Leicester City anställt totalt 46 permanenta managers. Rollen som manager har under åren förändrats en hel del.

George Johnson, Manager 1898 - 1912

George Johnson var den manager som stannat längst på sin post i klubbens historia, från september 1898 till januari 1912. George tog över under kontroversiella omständigheter, hans företrädare blev avstängd på grund av ekonomiska oegentligheter. Under Georges första två säsonger slutade Fosse på tredje och femte plats i Division 2. Fyra år senare var man hjälplöst sist och ytterligare fyra år senare vann Fosse uppflyttning till Division 1 för första gången i klubbens historia. Tyvärr följde nedflyttning säsongen därpå och sedan följde ett ofrånkomligt förfall som kulminerade med att klubben tvingades söka omval till Fotboll League i april 1915, tre år efter att Johnson slutat som manager. Förfallet orsakades av att klubbens ledning beslöt att endast värva amatörer för att försöka rädda den ansträngda ekonomin. Som manager var George Johnson mestadels en administratör med kontor i St. Martins, Silver Arcade. Managerns sysslor var bland annat att hålla i spelaraffärer och upprustning av arenan. Ett annat spörsmål som hamnade på Johnsons bord var en undersökning från Football League angående en mystiskt 12 - 0 förlust mot Nottingham Forest. Ligan trodde Leicester hade lagt sig mot betalning, men när det uppdagades att laget led av kollektiv baksmälla efter en svensexa, lades fallet ned. Den officiella titeln var Secretary/Manager och när Johnson satt på kontoret upptagen av sina sysslor behövdes ytterligare en manager för spelarna. 1907 anställdes den före detta spelaren Jimmy Blessington (bilden nedan) till uppgiften. Två år senare ersattes han av Andy Aitken som ledde laget i två säsonger innan han flyttade till Dundee i Skottland. Harry Thompson som varit tränare 1905 återanställdes 1909 till en lön av 1,75 pund per vecka. 1912 avgick George Jonson från managerjobbet och blev partner i tryckeriet Gamble and Johnson vilka vann kontraktet att trycka matchprogram för Leicester Fosse. När Leicester Fosse vann uppflyttning till Division 1 år 1909 fick Johnson en 18k guldklocka av styrelsen. En ättling till landlorden vid puben Fountain i Humberston Gate gav många år senare tillbaka klockan till klubben. Det visade sig att Johnson använt klockan som betalning för en saftig pubnota!

Jack Bartlett, manager 1912 - 1914

I mars 1912 blev Jack Bartlett 34 år, den yngste Secretary/Manager i fotbollsligan när han ersatte George Johnson hos Leicester Fosse. Hans meritlista innan han kom till Fosse var imponerande. Han blev sekreterare/manager hos Croydon Common 1903 endast 25 år gammal. Fyra år senare var det hans förtjänst när klubben blev professionell och valdes in i Southern League Second Division. Efter att Bartlett Croydon Common till ligaseger 1909 sade han från sig managerjobbet och blev endast Secretary men var tvungen att återuppta managerjobbet 1911 då man blivit nedflyttade igen. 1911 fick Croydon stryk av Leicester Fosse med 6 - 1 på hemmaplan, men säsongen efter vann man med 3 - 2 i en vänskapsmatch. Strax därpå anställdes Bartlett av Leicester efter att hans ansökan rankats högst, hela 102 personer sökte jobbet. Han kunde inte ha valt en sämre tid att komma till Fosse. Klubben var tungt skuldsatt och klubbdirektörerna hade bestämt att den nye managern endast fick värva amatörspelare till mycket lågt pris, eller helst på fri transfer. Någon döpte hans tid i Leicester till "kameleontåren" eftersom laget hela tiden ändrades. Spelare kom in och försvann i en rasande fart, detta berodde givetvis på att väldigt många av de spelare han kunde ta in var för dåliga. Meningen var att försöka undvika ligans två sista platser och hoppas på ett mirakel i FA-cupen. Efter att ha slutat nära botten 1913 försökte klubben stärka ekonomin genom en turné i Sverige. Men eftersom finanserna var ansträngda så hade man bara råd att sända 11 spelare och tre direktörer. Bartlett fick stanna hemma. Turnén i Sverige gick bra men följande säsong blev en katastrof. Publiken svek laget och skulderna växte till nära 80 000 kronor. Man undvek bottenplatserna med ett nödrop och Bartlett lämnade klubben vid slutet av säsongen. Han tackade nej till ett erbjudande om jobb i Tyskland och det visade sig vara ett klokt beslut. Andra engelska managers i Tyskland blev fängslade vid första världskrigets utbrott. Bartletts sista jobb var hos Swansea Town vilka han förde till en FA-cupvinst mot Leicester Fosse i december 1914.

Louis Ford 1914 - 1915

Louis Ford ersatte Jack Bartlett som manager 1914. Ford hade varit med från starten av fotbollsligan 1888, då som domare. Han var sedan hederssekreterare i West Bromwich Albion och efter det generalsekreterare i samma klubb och till sist klubbdirektör från 1896. Ford var även rådsherre i fotbollsförbundet mellan 1890 - 1893. Han var en av de mest aktiva när fotbollsligan startades. Fram till 1893 kallades de som skötte ligans affärer för "den provisoriska kommittén", den första "ligastyrelsen" valdes i maj 1893. En andra division skapades 1892/1893, två år innan Leicester Fosse valdes in från Midland League. Den nya "ligastyrelsen" bestod av två representanter för vardera divisionen samt ligans grundare William McGregor, som var president, och Ford som valdes till ledamot och vice president, en post han hade mellan 1893 - 1897. Ford anslöt sig till division 2-laget Walsall och förekom även som artikelförfattare i dagstidningar, han beskrevs som "en slug jäkel". Han anställdes av Leicester Fosse 1914 och beskrev det senare som att "dricka ur en förgiftad bägare". Han sade sig varit tanklös när han tackade ja till Leicester. Klubben var i uselt skick ekonomiskt och endast tack vare en hyfsad målskillnad klarade man sig kvar i Division 2 utan att behöva söka omval sommaren 1914. Samma sommar bröt första världskriget ut. Med hänvisning till att det skulle stärka moralen fortsatte ligaspelet ännu en säsong innan det avbröts. Många av spelarna deltog i kriget och när listor på avlidna listades i tidningarna och skadade soldater återvände till sjukhusen, förlorade fotbollen sin betydelse och lockelse. Man tyckte att unga män skulle kriga för sitt land och inte spela fotboll. Klubbens finanser blev bara sämre och de spelare som var kvar i klubben fick se sina löner halverade. Detta innebar att "ligastyrelsen" misskrediterade Leicesters styrelse och det fick Louis Ford att säga upp sig 1915.

Peter Hodge, 1919 - 1926 & 1932 - 1934

En av de mer betydelsefulla managers i Leicesters långa historia är skotten Peter Hodge. Han blev den förste managern efter rekonstruktionen då Leicester Fosse blev Leicester City 1919. Hans första period i klubben varade mellan 1919 och 1926 och då lade han grunden för "sötebrödsdagarna" i slutet av 1920-talet. Hans andra period varade mellan 1932 och 1934 men avslutades abrupt då han dog. Hodge kom till Leicester 1919 med ett imponerande cv. Han var Secretary/Manager hos Raith Rovers mellan 1907 och 1912 och tog dem till högsta skotska ligan. Han styrde Stoke till seger i Southern League Second Division 1915. Mellan 1915 och 1916 rekryterade han soldater till kriget. 1916 var han tillbaka i Raith Rovers där en av hans adepter var den kommande Leicester stjärnan Johnny Duncan. I Leicester City fick han mer att säga till om när det gällde träning och laguttagning än hans föregångare i Leicester Fosse. Han gav Leicester ett spel som andades kvalitet och hans bedömning av spelare gjorde att laget ansågs som sportens gentlemän. Till Leicester värvade han spelare som Adam Black, Johnny Duncan, Arthur Chandler och Ernie Hine. Leicester missade uppflyttning på grund av målskillnad 1922/23 men vann Division Two 1925 efter att Johnny Duncan gjort 30 mål. Vid slutet av säsongen 1925/26 blev Hodge överraskande manager för Manchester City som precis blivit nedflyttade till den andra divisionen. Men Leicester flöt på de grunder Hodge lagt och under nye managern Willie Orr blev man trea 1928 och tvåa 1929 i den högsta ligan, ett resultat som överträffades först 2016. Under Peter Hodge tog sig Manchester City tillbaka till högsta ligan 1928 och hamnade på tredje plats efter Leicester 1929. Peter Hodge lockades tillbaka till Leicester City 1932. Trots finansiella problem och en åldrande spelartrupp höll Hodge Leicester kvar i högsta ligan och tog dessutom laget till den första FA-cupsemifinalen i klubbens historia 1934. Efter säsongens slut åkte Hodge hem till Skottland, han blev sjuk och togs in på Perth sjukhus. Under tiden han var inlagd fortsatte han planera för nästa säsong, men han avled den 18 augusti 1934. Hans begravning i Perth besöktes av människor från när och fjärran och hans kista bars av spelare från Leicester City.

Willie Orr, 1926 - 1932

När Wille Orr anställdes som Secretary/Manager i juli 1926 var han den mest framstående av alla före detta fotbollsspelare som styrt klubben. Han ledde klubben till den största framgång Leicester nått, fram till vinsten i Premier League 2016.Trots denna framgång är han förmodligen en av de managers det skrivits minst om. Orr hade gjort sig ett namn som vänsterback hos Aidrieonians i Skottland innan han gick till Preston North End i februari 1894. Tre säsonger senare var han tillbaka i Skottland och spenderade de nästa 10 säsongerna i Celtic. Han gjorde stor succé i Celtic och var med om att vinna ligan 1898, 1905, 1906 och 1907. Dessutom vann han skotska cupen tre gånger, han var lagkapten mellan 1902 - 1906 och spelade tre landskamper för Skottland. 1909 återvände han till Aidrieonians, först som klubbdirektör till 1921 och sedan som Secretary/Manager till 1926. Under denna tid kom laget på andra plats i ligan fyra säsonger i rad. När laget var i Leicester för att spela en vänskapsmatch på Filbert Street 1925 för match mot Peter Hodge´s Leicester uppstod ömsesidig vänskap. Så när Hodge bestämde sig för att lämna Leicester ett år senare var direktörernas självklara val Willie Orr. Det följande tre säsongerna byggde Orr på den grund som Hodge lagt och tog Leicester till sjunde, tredje och slutligen till andra plats i ligan 1929, bara en futtig poäng bakom Sheffield Wednesday. Till ett lag som redan bestod av spelare som Adam Black, Arthur Chandler, Johnny Duncan, Ernie Hine och Hughie Adcock, hämtade Orr in de engelska landslagsmännen Sid Bishop, Len Barry och Sep Smith. 1932 lämnade Orr Leicester efter att ha inkasserat sex raka förluster och vara nära nedflyttning. Han flyttade hem till Skottland där han tog över Falkirk, men någon succé ville inte infinna sig. När han försökte muta en spelare i Ayr United, att inte spela mot Falkirk i en match som gällde nedflyttning, blev han livstids bannlyst från all fotboll. Bannlysningen hävdes i februari 1937 men Willie Orr återvände aldrig till fotbollen. Han avled i april 1946, 72 år gammal.

Arthur Lochhead 1934 - 1936

När Peter Hodge avled sökte Leicesters styrelse i spelarleden efter en tänkbar efterträdare. Anfallaren Arthur Lochhead, som tjänstgjort i armé under första världskriget och som även jobbat som lärare, kom till Leicester 1925. Det var Peter Hodge som värvade Lochhead från Manchester United under sin första period i Leicester för rekordsumman 3 300 pund. Lochhead hade varit Uniteds ledande målskytt. I nio säsonger var han en nyckelspelare i Leicester City och var med om att komma trea och tvåa i högsta ligan, Division 1. När Hodge återvände till Leicester för sin andra period var han gammal och säsongen när han dog slutade man på 17:e plats. Lochhead hade då spelat över 300 matcher och gjort mer än 100 mål för Leicester. När Leicesters 50-års jubileumssäsong 1934/1935 startade var managerplatsen fortfarande vakant och det gick fortsatt dåligt för laget. I oktober 1934 uppvaktade styrelsen Arthur och erbjöd honom jobbet som manager. Men att stoppa förfallet hos en klubb med en åldrande spelartrupp var inte enkelt, och säsongen slutade med nedflyttning. Följande säsong tog Arthur Leicester till en respektabel sjätte plats i Division 2 med Sep Smith och nya spelare som Fred Sharman, Arthur Maw och Danny Liddle, som flera Division 1-klubbar var ute efter. Klubben drogs, åter igen, med finansiella problem och inte blev det bättre under säsongen 1935/1936 med ständiga bråk i klubbens styrelse. Man bråkade bland annat om managerns makt. Två matcher in på den nya säsongen fick Arthur Lochhead nog och avgick trots att laget just vunnit en match med 5 - 0. Efter detta hängav Lochhead sig åt musik, han hade startat en radio- och skivaffär 1932 tillsammans med sin bror, och nu blev det hans heltidsjobb. Sedermera återvände han till sin barndoms Skottland och blev som många andra före detta fotbollsspelare, landlord på en pub. Strax efter sin 69:e födelsedag i december 1966 avled han i Edinburgh.

Frank Womack 1936 - 1939

Mellan 1933 och 1937 var Womack en manager alla såg upp till, men efter det var han allt annat än lyckosam. Som spelare i Birmingham slog Womack massor av rekord, 515 matcher mellan 1908 och 1928, klubbens äldste spelare 1928 (39 år och 207 dagar) samt rekordet med 17 raka säsonger i klubben. Han hade en udda sak för sig också, varje gång han skulle nicka klappade han händerna ett par gånger innan! Efter en tid som spelare/manager i non-league laget Worchester City mellan 1928 och 1930 spenderade han två säsonger i Torquay United med blandade resultat. Sedan började hans uppgång när han tog över Grimsby Town i maj 1932. Laget hade just blivit nedflyttade från Division 1 och med Frank Womack vid rodret radade man upp 11 matcher utan förlust, ett gott omen inför framtiden. Nästa säsong vann Grimsby Division 2 enkelt. Säsongen därpå kom man femma i högsta ligan och nästa säsong spelade man FA-cupfinal som tyvärr förlorades knappt mot Arsenal. Womack var en analyserande manager och byggde sitt spel efter vilka kvaliteter hans spelare hade. Han analyserade även motståndarna noggrant och arbetade fram strategier mot alla olika motståndare.

I oktober 1936 övertalade Leicester City, då ett bottenlag i Division 2, Frank Womack att ta över som manager på Filbert Street. Det som hände sedan har beskrivits som ett smärre mirakel. Han värvade Jack Bowers från Derby och Eric Stubbs från Nottingham. Stubbs var en utmärkt framspelare och före detta landslagsmannen Bowers gjorde hela 33 mål på de resterande 27 matcherna. Leicester City vann Division 2 och blev uppflyttade till Division 1. Men högsta divisionen visade sig än en gång svår för Leicester City och man slutade på 16:e plats 1938, endast tre poäng från nedflyttning. Följande säsong var den sista hela säsongen innan ligorna stängdes på grund av andra världskriget och Leicester åkte ur Division 1. Frank Womack avgick men vad som följde på det var ännu värre. 1940 blev han, och flera andra styrelseledamöter och spelare i Leicester City avstängda från all inblandning i fotboll på ett år. Detta för att man varit involverade i "finansiella oegentligheter"under sin tid i Leicester! Womack hade ett par jobb efter Leicester. Han var i Notts County och Oldham innan han avslutade sin karriär som manager med en sista period i Grimsby Town mellan januari och maj 1951. Han kunde dock inte rädda klubben från nedflyttning till Division 2.

Tom Bromilow 1939 - 1945

Leicester City åkte ur Division 1 och Frank Womack avgick, in på posten som manager kom istället Tom Bromilow. Som spelare hade han 375 matcher för Liverpool mellan 1919 och 1930 och fem landskamper för England. 1931 tog han ett coaching uppdrag i Amsterdam innan han tog över som manager för Burnley i oktober 1932. Burnley slutade i mitten av tabellen alla säsonger under Bromilow och nådde FA-cup semifinal 1935. I juli 1936 blev han manager för Crystal Palace men efter en säsong blev han osams med klubbdirektörerna och avgick. Osämjan lades åt sidan för han återanställdes i december samma år och ledde laget till uppflyttning till Division 2 säsongen 1938/1939. Detta fick Leicester City att uppvakta och anställa Bromilow som manager i juli 1939. Bara tre matcher in på den nya säsongen stoppades allt ligaspel på grund av Andra Världskriget och seriespel återupptogs först efter krigsslutet. De påföljande sju säsongerna deltog Leicester City i en lokal liga samt den nationella Liga-Krigs-Cupen. Bromilow var kvar i klubben ända till maj 1945 och tog laget genom krigets kaos som bland annat innebar en ekonomisk skandal (igen!) som resulterade i att både spelare och klubbdirektörer blev sparkade ur laget 1940. Filbert Street bombades 1941 och 1942 brann huvudläktaren. Det kom väldigt få åskådare till de matcher som spelades och den ekonomiska situationen var så svår att klubben var nära avveckling. Bromilows Leicester City vann två turneringar under kriget, Midlands Cup och War League South. Dessa båda troféer finns att beskåda på King Power Stadium. Tom Bromilow lämnade Leicester i maj 1945 för att bli coach i Holland och senare tillbringade han fyra år som manager för Newport County. Han återkom till Leicester i en roll som scout 1950, en position han behöll till 1959 när han tragiskt avled under en tågresa mellan Wales och Leicester.

Tom Mathers 1945 - 1946

När Mathers anställdes av Leicester City i juni 1945 hade han redan 35 års erfarenhet som manager och Secretary/manager. Leicester skulle bygga upp sitt lag igen efter kriget och Mathers verkade vara rätt man för jobbet. Han föddes i Charley 1888 och blev assisterande Secretary för Manchester United 1910, innan han flyttade till Bolton och blev manager 1915. Där stannade han till 1919 men han tjänstgjorde samtidigt i flottan under första världskriget, då fick andra göra hans jobb i Bolton. När Southend United fick tillträde till fotbollsligan i den tredje divisionen 1920 anställde de Mathers som manager. Där blev han dock bara kvar en säsong. Han var arbetslös i två år men sedan blev han manager för Stoke, i oktober 1923. Hans tid i Stoke blev turbulent. Hans försök att rädda laget ur svåra ekonomiska besvär, genom att inte förlänga kontrakt automatiskt och att sänka lönerna för kontrakterade spelare, ledde till ett uppror. Upprörda spelare tog sig in på träningsanläggningen och slog sönder kontor och omklädningsrum. Stoke åkte ned i tredje divisionen 1926 men tog sig tillbaka till den andra direkt. Mathers mest berömda gärning var när han lät en 17-årig Stanley Matthews debutera för Stoke 1932 och att han tog upp Stoke i den första divisionen 1933. 1935 tog han hand om Newcastle United men gjorde ingen succé under åren där, vid andra världskrigets utbrott lämnade han Newcastle. 1945 anställdes han så av Leicester City och blev kvar i nio månader. Under denna tid spelade laget i "Wartime Football League South" eftersom de nationella ligorna inte startade igen förrän i augusti 1946. FA-cupen spelades däremot och under Mathers spelade Leicester 1 - 1 borta mot Chelsea, bara för att få stryk med 2 - 0 på Filbert Street. I september 1945 värvade Mathers den engelske landslagsmannen Frank Soo (se Fox 54) från Stoke för £4500, men bara tio månader senare, efter att Mathers lämnat Leicester, tvingades man av ekonomiska skäl sälja honom. Det blev en förlustaffär för Leicester eftersom Luton Town bara betalade £3000. Tom Mathers avslutade sin karriär inom fotbollen i Skottland hos Kilmarnock 1948. Mathers avled nio år senare 1957.

Johnny Duncan 1946 - 1949

Johnny Duncan har spelat en viktig roll i Leicester Citys historia. Han började sin professionella fotbollskarriär i Raith Rovers under en manager vid namn Peter Hodge. Denne Hodge värvade Johnny Duncan och hans bror Tom till Leicester 1922 för £1500. Johnny var en målskytt av rang och blev berömd för sina sex mål i en match mot Port Vale på juldagen 1924. Johnny var lagkapten när Leicester vann andradivisionen 1925 och han gjorde 30 mål den säsongen (Adam Chandler gjorde 38, snacka om radarpar). Duncan ledde sedan som lagkapten Leicester till en andraplats (1928) och en tredjeplats (1929) i Division One, endast överträffat av Premier Leaguevinsten 2016. Johnny Duncans spelarkarriär fick ett abrupt slut, han ville driva en pub samtidigt som han spelade men Leicester sade nej till det. Sedan blockerade man hans försök att spela för något annat lag. Detta ledde till att Duncan slutade spela och tog över puben Turk's Head som låg mitt emot fängelset. Puben blev snabbt Leicester mest populära sportbar. Här kunde man hitta spelare från fotbollslaget, rugbylaget, cricketlaget, lokala bookmakers, mediafolk och kändisar som Matt Busby. På väggarna fanns inramade foton från Johnny Duncans karriär. I mars 1946 blev han åter igen anställd av Leicester City, denna gång som manager. Han fick lov att driva sin pub samtidigt denna gång. Hans uppgift var att förbereda Leicester City för omstarten av de nationella ligorna. Leicester började i den andra divisionen och Duncan ledde laget till två niondeplaceringar. Men i hans tredje säsong som klubbens manager var man nära att åka ned i Division Three. Paradoxalt nog åtföljdes denna "nästan katastrof" av hans största triumf som manager. Leicester tog sig till klubbens första FA-cupfinal och trots förlust 1 - 3 mot Wolverhampton tyckte alla att det var en stor bedrift. Säsongen 1949/1950 startade dåligt. Det var närmast ett spelaruppror, Jimmy Harrison lämnade laget för Aston Villa. Lagkaptenen från cupfinalen, Norman Plummer petades, den nye lagkaptenen Don Revie begärde att få bli uppsatt på transferlistan och andretränaren Billy McLean lämnade klubben. I oktober ombads Johnny Duncan att sägs upp sig, Leicester låg då sist i Division Two. Ättlingar till tidens spelare har senare berättat om Duncans speciella stil. Han vile inte att spelarna skulle äga bilar, det var ett distraktionsmoment tyckte han. Om en spelares fru blev gravid hemlighöll man det, Duncan tyckte att gravida fruar påverkade spelarnas form. Johnny Duncan fortsatte att driva Turk's Head fram till sin död 1966.

Norman Bullock 1949 - 1955

Bullock anställdes av Leicester City i december 1949 och ersatte då legenden Johnny Duncan. Bullock anlände med ett gott rykte, han hade haft en bra karriär som spelare. Mellan 1920 - 1934 spelade han 506 matcher för Bury, de flesta i gamla First Division. Han hade spelat 3 landskamper för England och efter att han lade fotbollsskorna på hyllan hade han varit manager i Bury mellan 1934 - 1938, Chesterfield 1938 - 1945 och sedan Bury igen fram till sin ankomst på Filbert Street. Norman Bullock kom med en femårsplan som skulle återinrätta Leicester i First Division. Han upptäckte genast att laget styrdes av seniorspelarna och detta ville han ändra på. Sep Smith, Don Revie, Ken Chisholm och Billy Frame fick lämna laget och efter det plockade Bullock in ett gäng spelare som skulle komma att betyda mycket för laget. Det var Johnny Moris, Arthur Rowley, Jack Froggatt och Matt Gillies. Bullock var en tuff manager och krävde disciplin. Bland annat förbjöd han spelarna att köra motorcykel på grund av skaderisken. Hans femårsplan fungerade och 1954 vann laget uppflyttning till den högsta divisionen. Den säsongen var ordern till spelarna "attack, attack, attack"! Arthur Rowley och Derek Hines anammade det och gjorde hela 97 mål tillsammans! Trots detta var titeln svårfångad, man säkrade faktiskt ligavinsten först i säsongens sista match mot Brentford. Sedan dömdes man etta före Everton tack vare ett bättre målsnitt (användes istället för målskillnad) endast 0,3 mål bättre än Liverpoollaget, det var den jämnaste titelstriden i engelska ligans historia. Men endast tio månader senare hade Bullock fått sparken. Leicester hade det tufft tillbaka i första divisionen igen, vid jul låg man näst sist. Bullocks position underminerades dessutom av att hans rekordvärvning Johnny Morris stängdes av för att han uppträtt berusat vid et par tillfällen. När Styrelsen stängde av Morris i 14 dagar tyckte Bullock att det var för mycket och lämnade in sin avskedsansökan. Styrelsen sparkade Bullock, gav honom tre hyresfria månader i det hus man hyrt åt honom, samt en kompensation på 1000 pund. Styrelsen skötte laget resten av säsongen som slutade med nedflyttning till Second Division igen. Norman Bullock lämnade fotbollen för gott efter detta men Leicesters ordförande Lee Shipman hjälpte honom at köpa ett litet tryckeri, vilket blev en bra rörelse för Bullock. Norman Bullock dog 1970 och finns idag representerad i utställningen "Managers Hall of Fame" i Styrelserummet på King Power Stadium.

David Halliday 1955 - 1958

Mellan 1920 - 1935 spelade Halliday 488 matcher och gjorde 365 mål för Queen of the South, St. Mirren, Dundee, Sunderland, Arsenal, Manchester City och Clapton Orient. Under tiden i Sunderland blev han spelare som snabbast gjort 100 mål i högsta divisionen. Han var även den enda spelare som gjort 30 eller fler mål under fyra säsonger i rad. I en match för Arsenal gjorde han fyra mål när the Gunners spelade 6 - 6 mot Leicester City. Han avslutade sin karriär i Clapton Orient (bytte senare namn till Leyton Orient) och blev manager i amatörlaget Yeovil. 1938 utsågs han till manager för Aberdeen, det var över 100 sökande till jobbet! Han stannade på sin post i 17 år och blev den förste manager att styra Aberdeen till den skotska ligatiteln, den näste att göra det blev Sir Alex Ferguson. Leicester var nedflyttade till andra divisionen och anställde Halliday i juli 1955. Han införde en starkt skotsk influens till laget då 19 av hans hela 31 nyförvärv kom från Skottland. Leicester fick även smeknamnet "Leicester Thistle". Nyförvärven inkluderade spelare som Frank McLintock, Dave McLaren och målsprutan Willie Gardiner. Den första säsongen slutade man på en hedrande femte plats och den följande säsongen blev en rekordbrytare. Hallidays Leicester vann Second Division sju poäng före tvåan Nottingham Forest. Man låg etta från december och till ligans avslutning. Arthur Rowley sköt hela 44 mål på 43 matcher, totalt gjorde Leicester 109 mål. Som vanligt blev det tufft i högsta divisionen säsongen därpå men man avvärjde nedflyttning i säsongen sista match. David Halliday lämnade klubben i november 1958 och flyttade tillbaka till Skottland, där han startade en hotellrörelse i Aberdeen. Hans arv var dock starkt, nyförvärven Frank McLintock, Len Chalmers, Richie Norman, Ian King, Howard Riley, Jimmy Walsh och Ken Keyworth blev alla nyckelspelare i Leicester de kommande åren. Halliday avled 1970 endast 68 år ung.

Matt Gillies 1958 - 1968

Mat Gillies var en av de mest framgångsrika managers i Leicesters historia. Han spelade fotboll för Motherwell på amatörnivå när andra världskriget bröt ut 1939, men beslöt sig för att bedriva medicinsk verksamhet istället. Han tog värvning som navigatör i ett bombkommando 1942 och spelade samtidigt fotboll för sin enhet. I oktober 1942 medan han fortfarande var stationerad hos RAF skrev han på ett professionellt kontrakt med Bolton Wanderers. Mellan 1946 - 1952 spelade han 145 matcher i division 1 för Bolton, där han även var lagkapten. I januari 1952 skrev han på för Leicester City och var med och spelade upp laget i division 1 1954. Gillies var en eftertänksam man med djupa funderingar och att han skulle passa som ledare var klart. Han anslöt sig till David Hallidays coaching-team 1956 och i november 1958 tog han över managerposten när Halliday flyttade till Skottland. Detta sammanträffade med en formsvacka för laget, åtta förluster och en oavgjord och City låg sist i mars. Men direktörerna hade förtroende för Gillies och en rad med vinster gjorde at man undvek nedflyttning. Nästa säsong slutade man på en tolfte plats och sedan började en lyckosam period. Säsongen efter slutade man sexa, spelade FA-cupfinal mot Tottenham (förlust) och nästa säsong spelade man i Europa. 1963 utmanade man om ligatiteln, spelade FA-cupfinal mot Manchester United men förlorade igen. 1964 vann Leicester ligacupen och ännu en ligaplacering på den övre halvan. Ett av Gillies bästa nyförvärv när han tillträdde var när han tog in Bert Johnson som scout och coach. Tillsammans värvade Matt och Bert spelare som Gordon Banks, Graham Cross, Dave Gibson, Mike Stringfellow, Bobby Roberts, Derek Dougan, Peter Shilton, David Nish och Len Glover. Man utvecklade även talanger som Howard Riley, Richie Norman, John Sjoberg och Frank McLintock till stjärnspelare. I början av 1968 var Gillies sjuk i tre månader, Bert Johnson tog över tillfälligt och Leicester slutade i mitten av första divisionen. Den 30 november 1968 förlorade Leicester med 7 - 1 på bortaplan mot Everton, då låg man sist i division 1. Styrelsen sparkade efter matchen Johnson och det fick Gillies att säga upp sig och lämna Leicester. Efter tre och ett halvt år i Nottingham Forest (där han upptäckte Martin O´Neill och John Robertson) lämnade Gilles fotbollen. Matt Gillies avled 77 år gammal på julaftonen 1998 och när Leicester spelade mot Blackburn den 28 december hölls en tyst minut till hans minne.

Frank O´Farrell 1968 - 1971

När Matt Giles lämnade Leicester i december 1968 ersattes han av den då 41-årige Frank O`Farrell. Före detta irländsk landslagsman med över 300 matcher för West Ham och Preston North End mellan 1948 - 1961. Frank var en del av en grupp spelare från West Ham, bland andra Malcolm Allison, Dave Sexton, Ken Brown och Malcolm Musgrove, som alla hade succéfyllda karriärer som managers. Mellan 1961 - 1965 lärde Frank sig manageryrket hos non-league klubben Weymouth som han styrde till seger i Southern League 1965. Sedan tog han över Torquay på sydkusten i tre år och vann uppflyttning till Division 3 redan första säsongen. När Frank O`Farrell fick jobbet på Filbert Street tog han med sig sin gamle lagkamrat Malcolm Musgrove som assisterande manager. Leicester låg då på nedflyttningsplats trots spelare som Peter Shilton, David Nish, Graham Cross, Bobby Roberts och Len Glover. O´Farrell fick dock fart på laget tillräckligt mycket för en lyckad FA-cupkampanj som ändade med final mot Manchester City på Wembley. Tyvärr blev det förlust i finalen och tyvärr blev det även nedflyttning till Division 2 vid slutet av säsongen. Följande säsong missade Foxes uppflyttning med en hårsmån. Efter detta värvade O´Farrell Willie Carlin och Bobby Kellard för att få in lite tuffhet och aggressivitet på mittfältet. Frank kallade spelarna sina "street fighters". Detta var ett lyckodrag för man vann Division 2 tre poäng före Sheffield United 1971. Denna prestation gjorde att Manchester United fick upp ögonen för Frank och lockade över honom med ett kontrakt som gav honom 15 000 pund per år. Det var dock en fälla han gick i, United hade en åldrad trupp och Matt Busby´s närvaro underminerade O´Farrells position. Sedan fanns oroskällan George Best i laget och det gjorde inte sakernas tillstånd bättre. Manchester United slutade på åttonde plats säsongen 1971/1972. I december följande säsong kämpade man i botten av Division 1 och Frank O´Farrell fick sparken och ersattes av Tommy Docherty. Efter en kort tid hos Cardiff reste Frank till Iran där han coachade deras landslag mellan 1974 - 1976. Han kom hem och blev manager för Torquay innan han 1980 tog över Al Shaab i Förenade Arabemiraten. Efter detta uppdrag tog han över Torquay en tredje vända och här blev han kvar tills han pensionerade sig från fotbollen 1983. Frank O´Farrell är idag 91 år och bor fortfarande kvar i Torquay.

Jimmy Bloomfield 1971 - 1977

Jimmy Bloomfield blev Leicester Citys manager 1971 och han betydde mycket för klubben. Han blev kvar som manager i sex år och hela den tiden spelade laget i gamla första divisionen. Bloomfield var bara 38 år när han blev Leicesters tolfte fasta manager sedan klubben omformerades 1919. Han tillhörde den "nya generationen" av managers som gick klädda i träningsoverall istället för kostym. Han hade en fin karriär som spelare bakom sig och var känd som en skicklig central anfallare. Efter två ungdomsår i Brentford hamnade han i Arsenal under den legendariske managern Ron Greenwood. Han spelade 115 matcher i rad utav totalt 227 matcher för Londonlaget. Bloomfield var även lagkapten i Arsenal under en period. Efter Arsenal spelade Jimmy för Birmingham, Brentford igen, West Ham och Plymouth Argyle innan han tog en roll som spelande manager i Leyton Orient. 1969/1970 vann Orient Division 3 under hans ledning. Det var då Leicester Citys intresse väcktes och man lockade honom till midlands. Som londonbo lockade Jimmy Bloomfield över ett antal londonspelare till Leicester City. Jon Sammels och Jeff Blockley från Arsenal Keith Weller, Steve Kember och Chris Garland från Chelsea, Alan Birchenall från Crystal Palace, Dennis Rofe från Leyton Orient och Steve Earle från Fulham. Tillsammans med spelare som Peter Shilton, Frank Worthington och Steve Withworth (vilka alla tillsammans med Weller blev landslagsmän under tiden i Leicester) bildade de en hård kärna och ett av de mest offensiva och attraktivt spelande Leicester City vi någonsin sett. Leicester City vann 1-0 över Bill Shanklys Liverpool i Charity Shield matchen i augusti 1971, vilken även var Jimmy Bloomfields första match vid rodret. Sedan fortsatte Leicester att under ledning av Bloomfield spela underhållande fotboll ända till Jimmy lämnade klubben 1977. Man kunde räkna in två topp 10 placeringar och en FA-cup semifinal, men som tidigare berättats så ville det sig inte mer än så för Jimmy Bloomfields Leicester City. 1977 uppstod stora spänningar mellan Jimmy Bloomfield och klubbens styrelse. Bloomfield var rasande för att han inte fick medel att göra Leicester till det topplag han ville skapa. Trots en 11:e placering 1977 avgick Bloomfield och återvände till Leyton Orient, vilka han ledde till FA-cup semifinal mot Arsenal. På grund av hälsoskäl lämnade han Orient 1981 och tyvärr avled han två år senare av cancer, endast 49 år gammal. Arvet efter Jimmy Bloomfield lever dock kvar och hans rykte står fortfarande starkt bland fans till Leicester City.

Frank McLintock 1977 - 1978

Frank McLintock fick ett varmt välkomnande av Leicester Citys fans när han anlände för att ta över efter Jimmy Bloomfield. Han är en av endast fem Leicesterspelare att ha blivit invald i engelsk fotbolls Hall of Fame (de andra är Don Revie, Gordon Banks, Peter Shilton och Gary Lineker). Under McLintocks tid som spelare i klubben nådde man FA-cupfinal två gånger och vann Ligacupen en gång. McLintock värvades till Arsenal 1964 och var lagkapten där när man vann dubbeln 1971. Frank lämnade Arsenal 1973 och spelade sedan med Queens Park Rangers fram till 1977 då han anställdes som manager av Leicester City. Han hade inte de formella kvalifikationer som egentligen krävs för en manager och saknade helt erfarenhet eftersom han just slutat spela. Omständigheterna i klubben var inte heller ideala, hans påse med transferpengar innehöll bara 100 000 pund, något som fått hans företrädare att avgå. Han behövde värva 5-6 nya spelare och tvingades sälja Frank Worthington för att få in cash. Under säsongen hämtade han in Eddie Kelly, David Webb och George Robertson från QPR samt Alan Waddle Liverpool, Geoff Salmons Stoke och Lammie Robertson från Exeter. Ingen av dessa spelare var vad Leicester egentligen behövde. Sedan betalade han Brügge 250 000 pund för Roger Davies, en målkung vars krut inte var torrt. Som lök på laxen blev Keith Weller, som skulle vara hans nyckelspelare, knäskadad och tillbringade större delen av säsongen vid sidan av planen. McLintock försökte få Leicester att spela som Arsenal men för det hade han inte rätt spelare. När 1977 gick över i ett nytt år låg Leicester sist i Division 1. När man var framme i april var nedflyttning ett faktum och klubbdirektörerna ville att Frank skulle flytta permanent till Leicester för att få mer tid ihop med laget. Men Frank, som även drev en pub i Londons utkanter, ville inte lämna sin familj om han inte fick mer än ett ettårigt kontrakt. När så inte blev fallet lämnade Frank McLintock Leicester City. I en intervju för ett av Leicesters matchprogram 2012 berättade Frank att han var "hjärtbruten" över det faktum att han inte hade samma inverkan som manager på Leicester City som han hade som spelare. Han menade att han älskade Leicester och lade ner sin själ i jobbet, men det ville sig inte i alla fall.

Jock Wallace 1978 - 1982

I fyra år mellan 1978 och 1982 dominerade Jock Wallace Leicester City Football Club. Han var storväxt, stor som person och med ett stort hjärta för fotboll. När han anlände hade han just vunnit trippeln (liga samt två cuper) i Skottland med Glasgow Rangers, för andra gången. Leicester däremot, hade just åkt ur den högsta divisionen. Det var ett genialiskt drag av styrelsen i Leicester att anställa Wallace, han vände upp och ned på klubben. Fansen gillade omedelbart hans raka stil men hade svårt att förstå hans i det närmaste obegripliga skotska brytning. Hans träningsmetoder involverade hård fysisk träning inspirerad av hans tid i armén i den malaysiska djungeln, bland annat fick spelarna springa upp och ned för stora grushögar i Wanlip norr om Leicester. Wallace rensade ut det gamla gardet av spelare; David Webb, George Armstrong, Roger Davies, Steve Kember och Keith Weller fick se sig om efter nya klubbar. Han behöll dock Mark Wallington och Eddy Kelly, som tillsammans med nyförvärven Martin Henderson (från Glasgow Rangers) och Bobby Smith (från Hearts) skulle stödja ungdomarna han satsade på. Dessa ungdomar inkluderade spelare som Tommy Williams, John O`Neill, Larry May, Andy Peake, Trevor Christie och Gary Lineker. Den första säsongen ägnades åt att bygga up laget och spelet och man slutade på en föga imponerande 17:e plats. Följande säsong började dock bitarna falla på plats, laget förstärktes ytterligare av Alan Young från Oldham och Ian Wilson från Elgin City i Highland League. Leicester City vann den andra divisionen och Jock Wallace trodde på fullaste allvar att man kunde vinna även den högsta divisionen. Men trots att han tog in spelare som Jim Melrose och Steve Lynex, och trots att man vann dubbelt över Liverpool blev Leicester åter igen nedflyttade till division två. Följande säsong låg man länge på uppflyttningsplats men till sist lyckades man inte gå upp i division 1 igen. Under sommaruppehållet bröt Jock Wallace sitt kontrakt med Leicester City och flyttade hem till Skottland för att ta över Motherwell. Han hade ytterligare en period i Rangers och därefter Sevilla under en säsong innan han tog över Colchester 1989. 1996 avled Jock Wallace endast 60 år gammal i Parkinsons sjukdom.

Gordon Milne 1982-1987

Gordon hade en fin karriär som spelare och spelade för klubbar som Preston North End, Liverpool (279 matcher) och Blackpool innan han blev spelande manager för Wigan Athletic 1970. Non-league laget Wigan vann sin serie och slog ut Manchester United ur FA-cupen. Den succén gjorde att Milne fick ett kontrakt som manager i Coventry City. Han ledde Coventry till lagets högsta position någonsin i den högsta ligan när de slutade sjua 1978. Efter nio år som manager flyttade han upp ett hack och blev verkställande direktör hos Coventry men bara ett år senare blev managerplatsen hos Leicester vakant eftersom Jock Wallace sagt upp sig. Gordon Milne tog över Leicester City och avslutade den första säsongen med en femton matcher lång svit utan förlust. Leicester slutade trea och blev automatiskt uppflyttade till division 1. Nyckeln till framgången stavades Alan Smith - Steve Lynex - Gary Lineker. Dessa tre producerade 48 mål denna säsong och trots att de nästa säsong gjorde 49 mål i den högsta divisionen räckte det bara till en 15:e plats. Säsongen 1984/1985 gjorde trion ånyo 49 mål och åter igen slutade man på 15:e plats! Under sommaruppehållet gick Lineker till Everton och Milne värvade in Ali Mauchlen och Gary McAllister från Motherwell. I juni 1986 kände Milne att han hade gjort vad han kunde i Leicester men övertalades av klubbens sekreterare att stanna kontraktstiden ut som direktör. Bryan Hamilton togs in som manager under Milne. I maj 1987 lämnade Gordon Milne Leicester City och fortsatte som manager i turkiska klubbarna Besiktas (där han vann tre ligatitlar), Bursaspor och Trabzonspor. Han var en period i Nagoya i Japan och blev senare CEO för League Managers Association. 2006 blev han klubbdirektör i Besiktas.

Bryan Hamilton 1986-1987

Hamiltons tid som manager i Leicester City var unik i klubbens historia för att under den första säsongen delade han ansvaret med Gordon Milne. Belfast-födde Bryan Hamilton spelade mellan 1971 och 1977 i högsta ligan för Ipswich Town och Everton. Sedan spelade han i Division 2 för Millwall, och Division 3 för Swindon Town innan han blev spelande manager i Division 4 för Tranmere Rovers 1980. Han avslutade sin spelande karriär 1983 och flyttade 1985 till Wigan och blev deras manager. I Wigan spelade på den tiden framtida Leicesterspelarna Steve Walsh, Mike Newell och David Lowe. Wigan var nära att ta klivet upp i Division 2 men hamnade en poäng bakom Derby. När Gordon Milne ville lämna Leicester men övertalades att stanna som direktör hämtades Hamilton in för att tillsammans med Milne dela på managerskapet i klubben. Hamilton var en annan typ av manager än Milne och han fick en bra start i klubben. Hans första nyförvärv blev Steve Walsh från gamla klubben Wigan, och Walsh blev som alla vet en legend i Leicester City. Han betalade £300 000 till Southampton för anfallaren Steve Moran och i oktober låg Leicester på den övre halvan i Division 1. Men sedan tappade laget formen och tog bara 2 poäng på de nästa åtta matcherna och förlorade 16 bortamatcher. I mars 1987 lämnade Steve Lynex klubben för West Bromwich Albion och Arsenal köpte Alan Smith. Leicester ramlade ner i Division 2, Gordon Milne försvann och Bryan Hamilton fick fullt ansvar inför säsongen 1987/1988. Hamilton tog in målvakten Paul Cooper, försvarsspelaren Robbie James och mittfältaren Gary Ford men efter sex matcher av den nya säsongen parkerade man på 22: a plats i Division 2. Hamilton hämtade in Mike Newell från Wigan, Jari Rantanen från IFK Göteborg men Steve Moran och Ian Wilson försvann båda före jul. Det rapporterades om kaos i omklädningsrummet och i december när Leicester låg näst sist fick Bryan Hamilton sparken och ersattes av David Pleat. Hamilton vände tillbaka till Wigan där han blev kvar i fem säsonger. Hamilton var Nordirlands förbundskapten mellan 1994 och 1998. Han hade en kort tid som manager i Norwich, coach i Ipswich och avslutade sin fotbollskarriär som teknisk direktör för Antigua & Barbados landslag.

David Pleat 1987-1991

David Pleat hade ett imponerande CV när han anlände till Leicester City. Han hade spelat för engelska ungdoms- och seniorlandslagen, han had spelat för Nottingham Forest, Luton Town, Shrewsbury Town, Exeter City och Peterborough United innan han blev spelande manager i Nuneaton. Han blev ungdomscoach i Luton och 1979 blev han manager för samma lag. Pleat ledde Luton till toppen av gamla Division 1 med sin attackerande spelstil. Man förlorade knappt mot Everton i FA-cupfinalen 1985 och året därpå slutade Luton på sjunde plats i ligan. Han ersatte Peter Shreeves som manager i Tottenham 1986 och fansen på White Hart Lane fick se ett anfallsglatt och roligt Tottenham för första gången på år och dag. Tottenham slutade på tredje plats och förlorade precis som Luton FA-cupfinalen mycket knappt. Coventry vann med 3-2 och tog hem klubbens enda stora titel. 1987 lämnade Pleat Tottenham och tog över Leicester City, anledningen att han lämnade Spurs var personliga. Leicester låg på 23:e plats i Division 2, men Pleat fick direkt en stor inverkan på laget, ganska snart hade han implementerat sin attraktiva, anfallsglada fotboll. Resultaten lät inte vänta på sig och Leicester slutade på en 13:e plats. Tyvärr höll det sig inte till nästa säsong, Leicester var favoriter till uppflyttning men säsongen slutade i besvikelse på en 15:e plats. Men det blev värre, nästa säsong startade förskräckligt. Efter tolv omgångar av Division 2 låg Leicester sist, en vinst, tre oavgjorda och åtta förluster. Man lånade in Arsenals tonåring Kevin Campbell och Tottenhams mittfältare Paul Moran, under de tre månader de var i klubben vanns sju matcher. När de försvann värvade Leicester David Oldfield från Manchester City och i mars betalade Pleat £300 000 för West Hams anfallare David Kelly. Dessa förstärkningar tog Leicester till en slutlig 13:e plats. Tyvärr fortsatte det gå dåligt även säsongen 1990/1991, efter vinst i premiärmatchen radade Foxes upp sju förluster och den sista hela 0-6 mot Middlesbrough. I januari 1991 hade styrelsen fått nog, Leicester låg sist och David Pleat fick sparken. Coachen Gordon Lee fick tillfälligt ta över med kaptenen Ali Mauchlen som coach. David Pleat fick jobb hos Luton innan han gick vidare till Sheffield Wednesday och sedermera Tottenham igen.

Brian Little 1991-1994

Den 30 maj 1991 blev Brian Little nya manager i Leicester City. Han ersatte Gordon Lee som säsongen innan räddat klubben från nedflyttning till gamla tredje divisionen. Under de år som nu följde förändrade Little klubben totalt. Brian Little spelade över 300 matcher för Aston Villa och var med om när klubben gick från gamla tredje divisionen till toppstriden i högsta divisionen i början av 70-talet. 1980 tog hans karriär slut med en svår knäskada. Han stannade hos Villa och blev ungdomscoach innan han flyttade till Wolverhampton och blev manager där. Senare hamnade han i Middlesbrough och tog klubben från tredje till första divisionen på två år. Därefter tog han över Darlington och förde upp dem från Conference till den fjärde divisionen 1990 och till tredje divisionen 1991. I Leicester imponerades man av hans prestationer och ordföranden Martin George "värvade" över honom till Leicester. Little anställde genast Allan Evans och John Gregory att träna seniorlaget samt Steve Hunt och David Nish att ta hand om ungdomslaget. Little införde nya regler på träningsanläggningen; han påpekade hur viktigt det var med punktlighet, ingen fick gå barfota i omklädningsrummen, alla persedlar skulle vara perfekta och alla skulle vara nyrakade och fräscha på matchdagar. Dessutom slängde han ut biljardbordet. Detta var starten på en process som resulterade i tre play-off finaler på Wembley för Leicester. De två första finalerna slutade med förluster mot Blackburn Rovers (1992) och Swindon Town (1993). I den tredje finalen 1994 besegrades Derby. Halvvägs genom Premier League säsongen 1994/1995 kämpade Leicester i botten. Då avgick Little, av personliga skäl sades det. Tre dagar senare presenterades han som Aston Villas nya manager! Han svek alltså Leicester för att återvända till sina rötter i Aston Villa. När Leicester tog emot Villa på Filbert Street åtta dagar senare fick han ett mycket fientligt mottagande. Han buades ut under precis hela matchen. Men allt eftersom tiden har förlöpt har han blivit förlåten. Numera är det en vedertagen sanning att det faktiskt var Brian Little som lade grunden som Martin Ó Neill byggde vidare på. Han räddade klubben efter flera år av stadig nedgång och skapade en bas för den utveckling Ó Neill gjorde. Brian Little fortsatte efter Aston Villa som manager för Stoke City, West Bromwich Albion, Hull City, Tranmere Rovers, Wrexham och till sist Gainborough Trinity. Idag har han en direktörsroll i Aston Villa.

Denna sida är under bearbetning. Fler managers kommer att fylla på efterhand tills vi är framme vid nutid. Ha tålamod!

Lista över Leicesters alla managers från 1884 till nutid:

Secretaty/Manager

Ernest Marson - England 1884-1892

George Johnson - England 1892-1894

J. Lee - England 1894-1895

Henry Jackson - England 1895-1897

William Clark - Skottland 1897-1898

George Johnson - England 1898-1912

John W. Bartlett - England 1912-1914

Louis Ford - England 1914-1915

Harry Linney - England 1915-1919

Managers 

(caretaker = tillfällig manager)

Peter Hodge - Skottland 1919-1926

Willie Orr - Skottland 1926-1932

Styrelsen 1932

Peter Hodge - Skottland 1932-1934

Styrelsen 1934

Arthur Lochhead - Skottland 1934-1936

Styrelsen 1936

Frank Womack - England 1936-1939

Tom Bromilow - England 1939-1945

Tom Mather - England 1945-1946

Johnny Duncan - Skottland 1946-1949

Styrelsen 1949

Norman Bullock - England 1949-1955

Styrelsen 1955

Dave Halliday - Skottland 1955-1958

Matt Gillies - Skottland 1959-1968

Frank O'Farrell - Irland 1968-1971

Jimmy Bloomfield - England 1971-1977

Frank McLintock - Skottland 1977-1978

Ian MacFarlane - Skottland 1978

Jock Wallace - Skottland 1978-1982

Gordon Milne - England 1982-1986

Gordon Milne, Bryan Hamilton - England/Nord Irland 1986-1987

Bryan Hamilton - Nord Irland 1987

David Pleat - England 1987-1991

Gordon Lee England 1991

Brian Little England 1991-1994

Kevin MacDonald, Tony McAndrew - Skottland 1994

Mark McGhee - Skottland 1994-1995

David Nish, Chris Turner, Garry Parker, Steve Walsh - England 1995

Martin O'Neill - Nord Irland 1995-2000

Peter Taylor - England 2000-2001

Garry Parker - England 2001

 Dave Basset - England 2001-2002

Micky Adams - England 2002-2004

Dave Bassett, Howard Wilkinson - England 2004

Craig Levein - Skottand 2004-2006

Rob Kelly - England 2006-2007

Nigel Worthington Nord Irland 2007

Martin Allen - England 2007

Jon Rudkin, Steve Beaglehole, Mike Stowell - England 2007

Frank Burrows, Gerry Taggart - Skottland/Nord Irland 2007

Gary Megson - England 2007

Ian Holloway - England 2007-2008

Nigel Pearson - England 2008-2010

Paulo Sousa - Portugal 2010

Chris Powell, Mike Stowell - England 2010

Sven-Göran Eriksson - Sverige 2010-2011

Jon Rudkin, Steve Beaglehole, Mike Stowell - England 2011

Nigel Pearson - England 2011-2015

Claudio Ranieri - Italien 2015-2017

Craig Shakespeare - England 2017

Michael Appleton - England 2017

Claude Puel - Frankrike 2017-e.m.

Från vilka länder har Leicester hämtat sina managers?

England 26

Skottland 12

Nord Irland 2

Irland 1

Portugal 1

Sverige 1

Italien 1

Frankrike 1

Leicesters managers rankade efter vinstprocent, ladda ned filen nedan.