Ange undertext här

 Khun Vichai Srivaddhanaprabha

1958.04.04 - 2018.10.27

Khun Vichai Srivaddhanaprabha född 4 april 1958 i Bangkok, död 27 oktober 2018 i Leicester i Storbritannien, var en thailändsk affärsman. Han grundade företaget King Power, och var vid sin död huvudägare av fotbollsklubbarna Leicester City FC och Oud-Heverlee Leuven. Han avled efter en helikopterkrasch utanför King Power Stadium i Leicester.

Vichai föddes som Vichai Raksriaksorn i en thailändsk familj med kinesiskt ursprung. Han var gift med Aimon och fick med henne fyra barn: Voramas, Apichet, Aroonroong och Aiyawatt. 2012 skänktes han det kungliga efternamnet Srivaddhanaprabha av Thailands kung Bhumibol. Namnet betyder "Light of Progressive Glory". Vichai förärades en Doktorstitel vid University of Leicester 2016. Han var en hängiven polospelare, ägde VR Polo Club i Bangkok och var president i Ham Polo Club i London mellan 2008-2012.

Vichai var övertygad om att Leicesters succé eller fiasko berodde på karma och därför byggde han tempel för att stödja buddistmunkarna och skaffa sig god karma. Han hade ett gott förhållande till munken Phra Prommangkalachan och hans anhängare i Bangkok. Han tog ofta dessa till Leicester för att välsigna spelarna och anläggningarna. Khun är en thailändsk adlig titel.

Vem var egentligen Vichai Srivaddhanaprabha?

Vichai ägde Thailands största Taxfree-kedja, King Power. Hans framgång i affärerna gjorde honom till en av Thailands rikaste människor. Han hade tidigt ett stort fotbollsintresse och framför allt av Premier League. Han var från början ett stort Chelseafan, ända till en incident som inträffade 2005. Innan dess hade han en VIP-box på Stamford Bridge. Eftersom han var en av Thailands rikaste var det inga problem för honom att flyga till matcher regelbundet, men han köpte även en lägenhet i London. Han sponsrade också Chelsea genom att ha reklam på deras storbildsskärm. Inte många har nog reagerat på det, men faktum var att man på den tiden kunde se King Powers logotyp på Stamford Bridge. Detta visar på att han hade en stor passion för engelsk fotboll.

Men vad hände då 2005? Det var en Champions League-match på Stamford Bridge och arenans säkerhetspersonal var mer sträng än normalt. De behandlade Vichai på ett dåligt sätt och han blev upprörd över behandlingen. Han var så upprörd att hans son Aiyawatt (Top) fick lugna ner honom. Han kunde inte smälta att Chelsea hade behandlat en VIP-kund på detta för honom kränkande sätt. Speciellt svårt hade han att smälta att klubben inte vidtog några åtgärder. Han skrev brev till Chelsea men fick inte ens svar. Han beslöt sig för att han inte längre ville ha med klubben att göra, ingen sponsring, inga biljetter. Han sa till sin son, "en dag ska vi köpa en fotbollsklubb och slå Chelsea". Top och alla andra trodde att han skojade, men det gjorde han inte.

King Power och Vichai tog under 2007 kontakt med Reading FC som då spelade i Premier League. Ägaren John Madejski blev tillfrågad av Vichai om han var intresserad av att sälja klubben. Madejski svarade "har du ingen erfarenhet av fotbollsindustrin så är det bäst att du håller dig borta, du kommer inte att bli lyckosam". Tre år och många klubbar senare kontaktade Leicester City King Power och undrade om de kunde tänka sig att sponsra klubben. Vichai fick en magkänsla att det var något speciellt med den här klubben. Han gav i uppdrag till sin son att studera klubben och analysera klubbens potential. Som av en händelse hade familjen sett en match med Leicester 1997, Ligacupfinalen mot Middlesbrough på Wembley. Men sedan dess hade Leicester inte haft mycket framgång. Vichai med flera flög över till Leicester. De trodde inte att ett sponsoravtal skulle ge mycket tillbaka. Men Vichai gillade Leicester, klubbens färger och andra saker. Så den första frågan han ställde till ägaren Milan Mandaric vid det första mötet var "är du intresserad av att sälja klubben"? Mandaric svarade "ja"! Han hade köpt Leicester för 275 miljoner kronor och nu sålde han klubben till Vichai för 435 miljoner kronor. Vichai gick på sin magkänsla och affären slutfördes i augusti 2010. Men sonen Top var tveksam. "Vi måste bli framgångsrika" sa Vichai till sonen.

De tillbringade de nästa tre åren med att "reparera" klubben, köpa loss arenan, fixa träningsanläggningen och allt sånt som i längden bidrar till framgång. 2013 nådde man Playoff till Premier League men matchen mot Watford förlorades på ett smärtsamt sätt i den 97:e minuten. Hela klubben var chockad, moralen försvunnen och Top var förvirrad. Vichai sa till honom "Det här är livet. Det är bra att det är så här svårt, då lär vi oss hur det är att misslyckas". Klubben lärde sig läxan och säsongen därpå vann Leicester Championship utan Playoff. Man skulle nu spela i världens bästa liga, Premier League. När spelarna firade triumfen kom Vichai och talade till dem "Vår plan är att bli ett topp 4-lag och nå Champions League inom tre år". De flesta spelarna skrattade och trodde inte det var möjligt. Två år senare vet ni vad som hände. Leicester vann Premier League säsongen 2015/2016 och säsongens sista match var en bortamatch. Traditionen i England säger att värdlaget skall bilda en hedersgard när spelarna går ut. Ja ni vet ju vilket lag Leicester mötte, Chelsea!

Elva år efter att han sagt till sin son att han skulle köpa ett lag och slå Chelsea stod Vichai här som segrare. Vichai har donerat miljontals kronor till staden Leicester, till sjukhus och välgörenhet. Han var förmodligen den ende ägaren i Premier League som var älskad av lagets hela supporterskara. Många utländska ägare köper lag av rent ekonomiska skäl, Vichai var inte en av dem. Han var en inspirationskälla, en ledare, en chef, en ägare, en vän och en far som alltid kommer att finnas kvar i folks minnen. Vichai Srivaddhanaprabha var mannen som gjorde drömmen för alla Leicesterfans sann. Han visade för alla andra klubbar att även den lilla klubben kan stå högst upp.

Vichais vision

Bygga en trupp för framtiden: Hans mål på planen var att etablera Leicester City som ett lag som alltid är med i toppen av Premier League. För att göra det är planen att utveckla unga spelare till stjärnor. "Vår primära plan är långsiktig, att göra Leicester City till en hållbar och konkurrenskraftigt kraft i Premier League" sa Vichai inför säsong 2018/2019. "Säsong för säsong ska vi utveckla laget och klubben och utvecklingen kan komma i olika former. Under Claude Puel har vi sett en ny utveckling av laget, mer metodiskt spel och mer utveckling av unga spelare från vår akademi, som Ben Chilwell, Hamza Choudhury och Harvey Barnes. Denna säsong (2018/2019) ska vår utveckling fortsätta med nya spelare i laget och jag är spänd att se vilka framsteg vi kan göra. Vid slutet av säsongen ska vi väga samman resultaten, positionen i ligan och kontrollera om vi följer vår långsiktiga plan. Vi har behållit några av våra äldre spelare, kompletterat med unga talangfulla spelare till denna säsong, alla under ledning av Clude Puel som är erkänt duktig på att utveckla unga spelare. Med Blue Army i ryggen så har laget potential att nå höga höjder, tillsammans kan vi fortsätta vägen framåt" sade han vidare.

Utveckla King Power Stadium: Vichais planer för en ny toppmodern träningsanläggning för 1,3 miljarder kronor godkändes i september och dessutom har klubben tittat på att bygga ut King Power Stadium. Det senare var inget som Vichai beslutat lättvindigt. "Det är något vi funderat på under de åtta år vi varit här, men vi var tvungna att vara helt säkra på att det steget överensstämmande med klubbens tillväxt. King Power Stadium är en sådan exceptionell tillgång för Leicester City. Den fantastiska stämning supportrarna skapar på arenan vill vi inte förstöra med en felaktig utbyggnad, det måste bli helt rätt. Men efter att ha gjort noggranna studier, och med den framgång laget haft, känner vi att det är rätt tid att ta steget nu" sade Khun Vichai.

Utvecklas, men behålla familjestrukturen: Fastän Khun Vichai hade en vision om att utveckla laget/klubben var han fullt på det klara med att man inte får förlora kopplingen mellan Leicester City och supportrarna. Han sa att det var högst väsentligt att behålla familjekänslan. "Under de åtta år som gått sedan vi övertog ägarskapet av Leicester City har vi skapat otroliga minnen på vår resa från Championship till Premier League vinsten och till Champions League. Minnen som vi kommer att vårda resten av livet. Utveckling är avgörande för att klubben ska fortsätta på den inslagna vägen och vara en klubb i toppen av Premier League. Vi vill fortsätta skapa minnen för kommande generationer. För att bygga ett arv, ett testamente, så måste vi omfamna utvecklingen samtidigt som vi behåller den unika känsla av samhörighet som definierar denna klubb. Mycket av framgången beror på närhet, förtrolighet och den anda som skapats mellan supportrar, spelare och personal. Att behålla familjekänslan är vår första prioritet när vi tittar på att utveckla. Det är omöjligt att ersätta folket i denna stad för den support de givit oss under de här åtta åren. Men att utveckla klubben, och att förbättra livet för människor genom donationer till aktningsvärda projekt i regionen kommer fortsatt att vara en väsentlig del av vår vision. En fotbollsklubb är inget utan sina fans och vi ska fortsätta hålla supportrarna nära oss i varje beslut vi tar för denna klubbs bästa" sade Khun Vichai Srivaddhanaprabha i maj 2018.

Leicester City klubb-ambassadör Alan Birchenall

"Det var 2010 när alla arbetsmaskiner rullade in. Träningsanläggningen Belvoir Drive var nedsliten, ja rent förfallen. Inte mycket hade förbättrats sen jag själv spelade på 70-talet. Vi levde dag för dag i klubben, hade varit under konkursförvaltare. Jag själv hade letat efter investerare utan att lyckas. Så förhandlade Milan Mandaric med Khun Vichai och arbetsmaskinerna anlände. En dagslända tänkte jag. Hur fel hade jag inte! Från den där första dagen förvandlade han den här klubben totalt. När han kom hit hade vi inte ens råd med mjölken till teet, folk tog med sig mjölk hemifrån. Nu kan vi köpa spelare för 350 miljoner utan att blinka, helt otroligt. Alla i hela världen känner till denna historia. Det finns ingen som säger "Lei-chest-er" längre.

Spelarna, ledarna, personalen ja alla i klubben bidrog till att vi vann Premier League 2016, men det var i grund och botten Khun Vichais förtjänst, och givetvis Top och hierarkin. När Vichai tog över fyrdubblades personalen. Han förbättrade träningsanläggningen en miljon procent. King Power Stadium uppgraderades, bättre omklädningsrum, bättre VIP-boxar, bättre catering. Allt som gick att göra bättre förbättrades. Många ägare vill förändra lagets färger eller göra om klubbmärken, Vichai ändrade inte på något som tillhörde klubbens historia. Det han främst ändrade var mentaliteten, näst bäst var inte bra nog. Han lade ner sitt hjärta och sin själ i arbetet med Leicester City, det var därför han blev så älskad.

Khun Vichai undrade nog vad jag var för en figur när han kom hit, men han förstod snart min uppgift och från den dagen växte vår vänskap. När jag åkte på min hjärtattack var han först och såg till att jag hade det bra. Jag blev av med mitt körkort, då anställde han min son som chaufför så att jag kunde fortsätta mitt arbete för klubben. Mitt stoltaste ögonblick i klubben var när vi vann Premier League, Vichai bestämde genast att det var jag som skulle bära ut trofén till Wes Morgan och Claudio Ranieri. Khun Vichai var inte jordens största människa, men hans personlighet och charm var större än störst. Han kunde stå i klubbshopen och låta sig fotograferas med fans, han bjöd på öl, han gav bort halsdukar och sponsrade transport till bortamatcher. Han var ordföranden som alltid var närvarande. Vi är skyldig honom att fortsätta arbetet. Det finns långt gångna planer på en ny träningsanläggning och utbyggnad av King Power Stadium. Det finns ett arv efter Khun Vichai, klubben är skyldig att förvalta det".

Några av alla kondoleanser och hyllningar

Det strömmade in massor av kondoleanser till Leicester City från hela världen och Khun Vichai Srivaddhanaprabha hyllades unisont av alla.

Wes Morgan: "Helt och hållet förtvivlad och förkrossad att höra nyheten om vår ordförande. En man som var älskad och beundrad.... "

Harry Maguire: "Ord kan inte beskriva vad jag känner. En verkligt snäll och älskvärd människa som kommer att saknas av alla".

James Maddison: "Förkrossad och förtvivlad att höra nyheten att ingen överlevde helikopterkraschen igår. Livet är inte alltid rättvist. En underbar och tankfull man som levde och andades Leicester City. Vila i frid chefen".

Jamie Vardy: "Jag kämpar med att finna de rätta orden. Men för mig är du en legend, en fantastisk man med det största hjärtat, Leicester Citys själ. Tack för allt du gjorde för mig, min familj och vår klubb. Jag kommer verkligen att sakna dig".

Chris Smalling Manchester United: "Segrar och personliga milstolpar är en sak, efter gårdagens tragiska händelser går i dag mina tankar och böner till alla associerade med Leicester City".

Luke Shaw Manchester United: "Detta är verkligen förtvivlande, jag sänder all kärlek till alla vid Leicester City Football Club och speciellt till Vichai Srivaddhanaprabhas familj. Vad ni åstadkommit kommer aldrig att glömmas, en sann hjälte har förlorats".

Leicesters motståndare i matchen innan helikopterolyckan, West Ham, gjorde följande offentliga uttalande: "Vi ger våra uppriktiga kondoleanser till familjen Srivaddhanaprabha på denna sorgliga och tragiska dag. Hans enorma bidrag till Leicester City FC, staden Leicester och den engelska fotbollen kommer aldrig att glömmas bort. Våra kondoleanser även till de andra familjerna som drabbades av olyckan".

Hertigen av Cambridge Prins Wiliam: "Mina tankar går till familjen och vännerna till Vichai Srivaddhanaprabha och offren för den fruktansvärda kraschen vid Leicester City Football Club. Jag fick under många år fick förmånen att lära känna Vichai. Han var en affärsman med starka värderingar, han var hängiven sin familj och han gav bidrag till ett antal välgörande ändamål. Hans bidrag till fotbollen var stort, inte bara genom Leicester Citys magiska säsong 2016 som slog världen med häpnad. Han kommer att saknas av alla fotbollens fans och de som hade lyckan att känna honom".

Den förste manager som Khun Vichai anställde, Sven-Göran Eriksson: "Jag blev bekant med honom för många år sedan då jag blev manager för Leicester. Han brukade komma dagen innan match, eller på matchdagen. Ibland ville han gå ut och äta och diskutera hur det gick för laget, eller något problem. Han bjöd ner mig till London för möten och då sa han alltid, nu går vi ut Sven. Vi gick och tog en kopp kaffe eller så gick vi till en klädesaffär. Jag sa att jag inget behövde, men han sa att jag behövde en ny jacka eller något. Jag fick aldrig betala. Han behövde inte göra detta, men det var så han var. Han var en stor människa, han behandlade alla, spelare, personal, mig själv, mycket väl. Han sparkade mig, men jag säger ändå att han var en stor människa".

Men det längsta och mest hjärtskärande kom från Kasper Schmeichel som under åren blivit Khun Vichais närmaste vän i spelartruppen: "Kära Herr ordförande. Jag kan inte förstå att detta händer. Jag känner mig helt förkrossad och förtvivlad. Jag kan inte förstå vad jag såg igår kväll, det är så overkligt. Det är svårt att med ord beskriva vad du har betytt för denna klubb och för staden Leicester. Vi känner alla till de investeringar du och din familj gjort i fotbollen. Men det är så mycket mer. Du brydde dig inte bara om klubben, du värnade om hela samhället. Dina bidrag till Leicesters sjukhus och välgörenhetsinrättningar kommer aldrig att glömmas. Du stod över allt i varje aspekt. Jag har aldrig någonsin träffat en sådan man som du. Så hårt arbetande, så hängiven, så passionerad, så snäll och så oändligt generös. Du hade tid för alla. Du berörde alla. Det spelade ingen roll vem det var, du hade tid för dem. Jag beundrade dig som ledare, som far och som människa. Du förändrade fotbollen. För alltid! Du gav hopp åt alla att det omöjliga var möjligt, inte bara för våra fans, men för fans över hela världen, i alla sporter. Det är inte många som åstadkommit det. När du värvade mig 2011 sa du att vi skulle spela i Champions League inom sex år och vi skulle göra stora saker. Du inspirerade mig och jag trodde på dig. Du fick mig att tro att inget var omöjligt. Utan dig och din familj hade inget av vad vi åstadkommit varit möjligt. Du gav mig upplevelser som bara finns i fantasin. Du uppfyllde bokstavligen mina drömmar. Det jag är mest stolt över av allt, är att jag fått vara en del av din vision. Den miljö du skapade. Den här klubben, ja hela staden är en familj. Det är ditt verk. Och jag är dig evigt tacksam för det. Jag är tacksam att jag fick lära känna dig och komma dig och din fantastiska familj nära. Jag är tacksam för alla privata stunder och gemensamma upplevelser jag fick med dig på det personliga planet. Det krossar mitt hjärta att jag aldrig mer får se dig i omklädningsrummet när jag kommer in efter uppvärmningen, och aldrig mer kan vi småprata om allt och inget. Du kommer inte att finnas där och skoja med och ha roligt med grabbarna, ditt smittande leende och din entusiasm som påverkade alla som kom i kontakt med dig. Nu har vi ett skyldighet som klubb, som spelare och fans att hedra dig. Vi har lärt känna dig så vi vet att det bästa sättet att hedra dig, är att vara den familj du skapade. All förenas och stödja dina närmaste i denna fasansfulla tid som nu är. Du hade en vision för den här klubben, du ville oss bara det bästa. Det fanns absolut inget du inte var beredd att göra för oss. Du brann för det du gjorde. Vi måste förvalta ditt arv genom att leverera på planen för dig, och fortsätta vara den sammansvetsade familjeklubb som du byggde upp. Du kommer aldrig att få veta hur mycket du betydde för mig och min familj. Jag är så hedrad och priviligierad att ha fått vara en liten del av ditt liv. Chefen"!

Sonen Top gjorde följande uttalande: "Jag vill tacka alla från djupet av mitt hjärta för allt överväldigande stöd. Det som har hänt har fått mig att verkligen förstå hur viktig min pappa var över hela världen och jag är rörd över hur många som höll honom kär. Jag är extremt stolt över en sådan extraordinär far. Från honom har jag fått ett stort uppdrag och ett arv att förvalta, och jag tänker göra just det. Jag vet också att jag kommer att få den hjälp jag behöver för att åstadkomma det och jag är mycket tacksam för alla era meddelanden och snälla ord. Under många år har min far lärt mig att stå stark och att ta hand om min familj. Han hade ett sätt att lära mig om livet och arbetet utan att det kändes som en lektion. Han var min mentor och min förebild. Idag har han lämnat mig med ett arv att förvalta, och jag kommer att göra allt i min makt för att förverkliga hans vision och drömmar. Familjen och jag vill tacka var och en för er ärliga vänlighet och goda avsikter under denna för oss svåra tid. Jag saknar dig pappa, av hela mitt hjärta".

Arvet i Leicester City efter Vichai Srivaddhanaprabha

Författat av Rob Dorsett, Sky Sports, publicerat 3/11-2018

Två gånger under en tidrymd av 30 månader har fotbollsvärlden ställts mållös av händelser i Leicester. Båda gångerna har det varit mitt jobb att skriva några ord. Det första tillfället var söndagen den 7 maj 2016 när lilla Leicester lyfte Premier League trofén. Det var svårt att tillräckligt adekvat uttrycka den ohämmade glädje som så många då kände, utan att låta banal. Hur kan man undvika att låta banal när den ständiga förloraren triumferar så spektakulärt? Men, det var ett härligt jobb den gången, verkligen. Ett lätt jobb. Det andra tillfället var i lördags, den 27 oktober 2018, då klubbens ägare dödades i en helikopterolycka. Att rapportera om det har varit ett mycket tufft jobb. Det är omöjligt att beskriva den smärta som så många känner. Vichai Srivaddhanaprabha är mannen i hjärtat av båda berättelserna.

Jag var i King Power Stadiums pressrum, höll på att utvärdera intervjuerna som gjorts efter matchen, Leicester lyckades precis få oavgjort mot West Ham. West Hams presschef nämnde något om en helikopterkrasch som påstods ha inträffat utanför arenan. Jag kallade till mig min kameraman - Dan Cox - som bara sa "Rob, jag såg när den föll", något dog hos mig direkt. Jag sprang genast ut runt arenan och såg hur räddningstjänsten samlades vid hörnet av norra läktaren. När jag kom dit kunde jag se hur orangea lågor flammade, och tjock grå rök som steg mot himlen. Helikoptern hade störtat vid bilparkering E, mindre än 100 meter från den plats där Dan stod och packade ihop sin kamerautrustning. Brandkåren släckte branden så snabbt de kunde, men det var genast tydligt för mig att det inte fanns några överlevande. Min bakgrund som nyhetsreporter har lärt mig att titta på räddningspersonalens kroppsspråk. När branden var släckt så sprang ingen av räddningspersonalen mot helikoptern. Det fanns ingen att rädda. De ambulanser som fanns på plats åkte i tystnad därifrån, inga blåljus var tända.

Vem som än befann sig ombord helikoptern var död. Precis som alla Leicester supportrar, som visste att Khun Vichai reste till och från matcher i sin helikopter, så visste även jag att han var borta. En officiell bekräftelse av hans död dröjde i 25 timmar. Men alla visste redan. Jag ska vara ärlig, jag har överraskats av den sorg som så många visat. Jag trodde jag visste hur viktig Khun Vichai var för klubben som helhet. Men jag hade ingen aning om hur viktig han var i ett vidare perspektiv, i samhället, jag visste inte heller hur viktig han var för spelarna. När spelarna anlände i måndags vid lunchtid vid den fortfarande växande 'helgedomen' utanför norra läktaren av King Power Stadium, blev det helt tyst bland folket som sörjde vid staketen.

Sedan söndag morgon hade trafiken i området varit låst pga. alla människor som kom för att visa sin respekt och hedra offren från helikopterkraschen. Man lade ner sina hyllningar, delade en tyst minut med andra, sörjde, reflekterade, människor kom i massor och trafiken stannade nästan helt. Nu när spelarna var här tystnade allt, inget rörde sig förutom spelarna själva som med nedsänkta huvuden gick runt staketen. De vågade knappt titta på varandra, rädda att bryta ihop och börja gråta. Spelarna är i fokus, spelarna är hjärtat i en klubb, aldrig förr har det varit så tydligt som nu. Efter några minuter av total tystnad och stillhet spred sig en applåd från de bakre leden av folkhavet. En efter en anslöt sig spelarna. Applåderna blev ljudligare, passagerare i stillastående bilar deltog också. Så gjorde även funktionärerna som vaktade runt staketen och även många av journalisterna. Även i döden bringade Vichai gemenskap.

Jag har känt Jamie Vardy och Kasper Schmeichel länge nu. De är båda stora personligheter. Deras personlighet dominerar vilken scen de än beträder. Vare sig det är när Kasper sparkar bollar mot mig på tv, samtidigt som han häcklar mig för att få mig ur balans. Eller om det är när Jamie kommer till träningsanläggningen och sågar mina solglasögon inför alla som är där. Men här, framför alla blommor, halsdukar, tröjor och nedlagda meddelanden, så är dessa två starka, självsäkra och spänstiga idrottsmän förtvivlade. Nedböjda huvuden, kämpande för att hålla tillbaka tårarna. Det berättades tidigt, och bekräftades utan att detaljer avslöjades av manager Claude Puel, att Schmeichel såg när helikoptern störtade och sprang för att hjälpa till. Denna förskräckliga berättelse säger en del, inte bara om målvaktens mod, utan även om det unika förhållande han hade med sin ordförande.

Kasper var den av spelarna som stod Khun Vichai närmast. De hade tillbringat mycket tid tillsammans, de trivdes ihop, de var kompisar. För några år sedan lånade Vichai ut sin helikopter till Kasper så han snabbt kunde komma hem till familjen efter ett reklamjobb på King Power Stadium. Hur gripande är inte det idag. Vichai brukade fråga Kasper om råd när det gällde stora beslut. Dansken anklagades, felaktigt, för att ha legat bakom Claudio Ranieris avskedande från klubben. Men han hade stort inflytande på Vichai, de pratade regelbundet om prestationer, spelstil och till och med taktik. Och nu vid måndag lunch, stod denne store man utanför stadion, försatt i tårar. Många spelare har på Twitter berättat att Vichai var som en far för dem. För Kasper speciellt, var det så. Kasper var den siste av spelarna som lämnade King Power Stadium efter kraschen. Han var kvar och tröstade personal och sörjde tillsammans med Vichais närmaste vänner och kollegor. Han var den som på måndagsträningen tog ordet och krävde av alla att de skulle leverera Vichais vision. För detta har Kasper växt ännu mer i fansens hjärtan.

Och Leicesters supportrar då? Just som de upplevt det mest extraordinära sportsliga ögonblicket i klubbens historia, måste de nu uthärda de värsta av tider. Vissa klubbar går genom historien ganska tyst, en del skapar alltid rubriker. För Leicester gäller det senare. Klubben ramlade ned i League 1 2008, de var under konkurshot 2002. När Vichai Srivaddhanaprabha köpte klubben från Milan Mandaric 2010 lovades en ny morgon. Han gjorde klubben skuldfri genom att betala av lån på cirka 1.2 miljarder kronor. Han köpte in arenan i klubbens ägo, han började att investera i spelare. I en mycket sällsynt intervju sa han att han ville se laget spela Champions League inom några år. Folk skrattade, även så jag. Här var en utländsk ägare som investerade i en engelsk fotbollsklubb för att, som han själv sa, de hade samma klubbfärg som hans företag. Och nu förutsåg han att de skulle bli ett topp fyra lag i England? Löjligt! Det följde uppflytning till Premier League och 2016 vann Leicester Premier League mot oddset 5000/1. Skratten sattes i halsen. Och nu detta, en tragedi som alla håller med om, är det värsta ögonblicket i klubbens 134-åriga historia.

Bilden vi ser vid King Power Stadium är extraordinär. "Helgedomen" sträcker sig längs hela norra läktaren och runt hörnet in mot den östra. Människorna, hyllningarna fortsätter komma. Anställda vid Leicestershire Fire and Rescue kom och lade ned en krans, under applåder från de sörjande massorna. Andy King, den spelare som varit i klubben längst, visade sin respekt. Även Danny Drinkwater, numera i Chelsea, var där och hyllade Vichai. Jamie Vardy med hustru Rebekah kom, hand i hand med våta ögon och lade ner en box med 100 blå rosor och ett fotografi på Vichai från deras bröllop. Ett av de mest gripande ögonblicken var vid lunchtid i torsdags. Då kom Claudio Ranieri, som inte varit tillbaka i Leicester sedan han fick sparken. Men nu 20 månader senare stod han här, med sin fru och hyllade den man som sparkade honom. Han flankerades av Aiyawatt och Vichais änka Aimon. Aiyawatt och Claudio kramades. Folk flämtade och insåg att detta var ett speciellt ögonblick. Trots meningsskiljaktigheter hade Vichai och Claudio förblivit goda vänner. Så var det även med Nigel Pearson, en annan manager som Vichai sparkade. Även han kom med en personlig hyllning. Detta visar på vilken slags människa mannen från Thailand var. Även de som fick lida av hans beslut hyste stor tillgivenhet till honom.

Sådan var Vichais natur. Jag ska inte påstå att jag kände Vichai, det gjorde jag inte. Under de åtta år han verkat i Leicester, kan man räkna de gånger vi pratat med varandra på den ena handens fingrar. Våra småprat har nog inte varat mer än 30 sekunder, vi har inte avhandlat något viktigt. Han var en ödmjuk, tyst man som skydde rampljuset. Men varje möte med Vichai var alltid fyllt med värme, han log alltid, hade ett varmt handslag och glimten i ögat. Jag fick aldrig intervjua honom, trots ändlösa förfrågningar. Men närhelst han var offentlig så hade han tid för alla. Mild, vänlig och öppen. Jag har flera gånger noterat att han pratade med städpersonalen på arenan på samma sätt som gästande lags VIP-gäster.

Och det finns så mycket av det han gjorde som aldrig offentliggjorts eller publicerats. Han sponsrade ofta bussar till bortamatcher och bjöd på frukost och halsdukar till de resande, javisst. Han bjöd på öl och munkar för 30 000 åskådare när han fyllde år, javisst. Han donerade 12 miljoner kronor till sjukhuset i Leicester, två gånger dessutom. Han donerade en liknade summa till Leicester University. Ja han gav alla spelarna varsin BMW i8 värd 1.2 miljoner, när de vann Premier League. Han betalade även en "all inclusive" semester för alla spelare i Thailand. Claude Puel har berättat att Vichai lånade ut sin privata yacht till honom förra sommaren. Men bakom alla dessa stora välkända gester, finns massor mindre som det aldrig berättats om. En man som inte ville bli filmad av oss, berättade för mig att han son har mikroskopisk kolit. När Vichai hörde talas att han var tvungen att tillbringa sin födelsedag på sjukhus skickade han dit Iheanacho, Ndidi och Schmeichel efter träningen för ett överraskningsbesök. De hade med sig presenter, leksaker och spel. Det blev inga rubriker, för ingen kände till detta, bara Vichai.

Aldrig någonsin under mina 22 år som journalist har så många människor tackat mig för mina reportage som nu. Det är säkert fler än 100. Jag säger inte det för att lyfta fram mig själv, utan för att visa hur många som påverkats allt detta. Hur många som påverkades av Vichai. Även jag har påverkats. Utan honom hade jag aldrig fått uppleva det största ögonblicket i min journalistiska karriär. Leicester City vann Premier League. Leicester! Ranieri tog ut laget, korrekt. Craig Shakespeare lade ner hundratals timmar på att finkalibrera Leicesters kontraattackspel, korrekt. Jamie Vardy gjorde mål 11 matcher i rad, korrekt. Andra spelare, ibland hånade som missanpassade, spelade sin bästa fotboll någonsin, korrekt. Men det var Vichai som fick in alla i sina rätta roller. Det var Vichai som motiverade dem, som trodde på att allt var möjligt, som sa åt dem att drömma stort. Det var Vichai som gjorde en fotbollsfantasi till verklighet. Och det blir hans arv.

En extraordinär dag som överträffade alla förväntningar.

Lördagen den 10 november var en extraordinär dag i Leicesters historia. Avskedet av Khun Vichai var redan förutbestämt att bli en gripande historia, men ingen hade en aning om hur känslomässigt uttömda alla skulle vara efteråt. Klockan 12.15 började människor samlas vid Jubilee Square. Två unga tjejer, Megan Elliott 14 och hennes syster Casey 11 hade en idé: en "5000-1 promenad (att matcha Leicesters titelvinnande odds) för Vichai". De hade träffat Vichai i Madrid och tyckte han var en underbar människa. Det skulle bli en rörande hyllning om 5000 fans kunde deltaga i en promenad till matchen mot Burnley. När folk närmade sig Jubilee Square var det redan packat med människor, det stod redan klart att 5000 deltagare redan hade överträffats.

Folk strömmade till från alla håll och kanter. En buss med Burnleyfans stannade och de möttes av stormande applåder när de klev ur för att deltaga. Processionen började röra sig vid 12.45 med Megan och Casey i täten tillsammans med spelarna Andy King, Harry Maguire, Hamza Choudhury, Matty James och James Maddison. En stor blå banderoll hade texten 'Here´s to you Mr Chairman, Leicester loves you more than you will know'. Det fanns även banderoller med namnen på de andra som dog i helikopterolyckan, Nursara Suknamai, Kaveporn Punpare, Eric Swaffer och Izbela Roza Lechowicz.Formulärets nederkant Processionen rörde sig vidare längs 'Southgates' och den nya sången 'Vichai Had a Dream' sjöngs till ackompanjemang av en trumma. Man svängde in på 'Newarke' och genom De Montfort universitetscampus. En gospelkör sjöng Acapella 'Come on Leicester Boys' och en man i Newcastletröja höll upp ett plakat med texten 'Football United in Grief'. Från Vijay Patel Buildings storbildsskärm tittade Vichai på massorna.

När man nådde Eastern Boulevard vid River Soar öppnade sig himlen och alla blev blöta men när de i täten nådde King Power Stadium lyste en färgsprakande regnbåge över alla. En del tog klivet in på 1884 Bar och tog en pint och besåg hur massorna strömmade förbi. Polisen och stadens fullmäktige uppskattade att 50 000 människor deltagit i marschen. En verkligt fin hyllning till mannen som levererade den omöjliga drömmen. Alla halsdukar, tröjor och blommor som lämnats utanför King Power Stadium hade flyttats till parkering E nära den plats där helikoptern kraschade, och de var upphängda så alla budskap kunde läsas. Allt detta var dock bara början på en extremt emotionell dag. Inne på stadion skulle tårarna flöda innan avspark.

De värsta av tider tar fram det bästa ur Leicester, en stad förenad i sorg.

Författat av Henry Winter, The Times, publicerat 12/11-2018

Precis innan Vichai Srivaddhanaprabhas son Top kom fram till den nya 'helgedom' som ställts ordning för att hylla hans far, uppenbarade sig en regnbåge. Just när en match, ingen skulle minnas för att allt runt om var oförglömligt skulle börja, dök nästa regnbåge upp över den grå himlen. Regnbågar var bilden som etsade sig fast denna gripande dag, en värme som spreds genom den gråtande himlen och hyllade Vichai. Och Leicester City-familjen omfamnade Top med kärlek och stöd. Den värsta av tider plockade fram det bästa ur folket. Det var sorgsna människor, och cirka 50 000 var de, som vandrade från Jubilee Square till King Power Stadium med knäskadade Harry Maguire i täten för att visa sin respekt för Khun Vichai.

Några spelare var redan vid arenan. Bland dem Matty James och Shinji Okazaki som lade ned sina matchtröjor vid sidan av spelplanen, tillsammans med hundratals tröjor från den första 'helgedomen'. Ute vid den nya 'helgedomen' sken solen genom molnen och den första vågen av vandrande pilgrimer dök upp, när de vandrade förbi det stora porträttet av Vichai förbyttes sorlet till tystnad. Men plötsligt bröts tystnaden av en applåd. Top närmade sig, han stannade vid staketen som var fyllda med halsdukar och tröjor och böjde sitt huvud. När han återvände in till arenan såg fansen till att han fick ett stöd som visade att han var älskad, två supportrar gick bredvid honom med en stor banderoll med texten 'We stand with you, Top'.

De stod där, de vandrade där, för Top och för Vichai. Skaran från Jubilee Square svepte nu förbi 'helgedomen' och det var folk så långt ögat kunde se. King Power Stadium blev nu som en stort hjärta för denna åder av människor som kom från stadens centrum. Jag hörde en pojke säga till sin far "jag kan inte föreställa mig vilken atmosfär det kommer att bli inne på arenan".

Bakom kulisserna drack klubbambassadören Alan Birchenall en kopp kaffe och förberedde sig för att gå in och starta hyllningarna. Han berättade med inlevelse om det 100-sidiga hyllningsprogrammet klubben hade producerat inför matchen. Han berättade att även han hade skrivit en berättelse och att man bara hade ändrat på en enda sak i hans berättelse. Man hade ändrat till ett stort C i ordet "Chairman". Det har handlat om detaljer, fullt fokus på detaljer, det visar att Leicester City är den bästa av klubbar, sa Birchenall. Det handlar om respekt och ordföranden förtjänade som sig bör att bli respekterad. Sorgband fanns för alla, till och med mediafolk fick sorgband från klubben. När Birchenall äntrade mittcirkeln tystnade åskådarna. Birchenall är en legend i klubben, han är som Jesus i Leicester. "Vi vet alla att spelare, ledare och all annan personal har sin del i ligavinsten 2016" började han, för att fortsätta "men vi vet alla att utan honom (Vichai) hade det inte varit möjligt, det var hans vision".

Birchenalls ord drunknade i jubel och applåder. Han lyckades intonera "THE CHAIRMAN....THE BOSS" och upp på de två stora skärmarna kom bilden av Vichai. "Vi-chai, Vi-chai" skanderade åskådarna när en film började spelas upp. Alla tystnade och förutom musiken till filmen var det knäpptyst. Filmen visade bilder på Vichai när han träffade fans, när han var med spelarna, med Premier League trofén och musiken var ett sorgfyllt pianostycke. Före detta managers hade återvänt för att hylla sin förre arbetsgivare, Claudio Ranieri, Nigel Pearson, Craig Shakespeare och Martin Ó Neill. Top satt på sin plats och sneglade mot sin faders tomma stol.

Vuxna män böjde sina huvuden med tårfyllda ögon. Tom Meighan, sångare i Kasabian, var överväldigad av känslor där han stod och höll upp en vit halsduk med texten 'The Chairman'. Leicester City-familjen hade ett krossat hjärta, men de stod okuvade och stolta. Efter filmen kom två minuters tystnad för de som dog i helikopterkraschen och för hågkomst av de som tjänstgjort och offrat sina liv i krig, det var "Remembrance Day". I två minuter var King Power Stadium absolut stilla och tyst, inte ett pip från någon telefon, inte ett skrik från någon fågel, inte ett dån från något flygplan, det var bara "tystknappen" som tryckts in tills domare Mike Dean blåste i sin visselpipa.

Matchen innehöll chanser för Jamie Vardy, Rachid Ghezzal och Chris Wood, men mer minnesvärt var då publiken i den 60:e minuten (Vichais ålder=60) sjöng "Champions of England, you made us sing that"! När Mike Dean blåste av matchen ledde Top spelarna och ledare i ett ärevarv och tackade supportrarna för allt stöd. Burnleyfansen stod kvar på sina platser och hyllade Top även de. Burnleys manager Sean Dyche sa efter matchen "Det finns saker som är större än rivalitet mellan fotbollsfans, det här idag var mycket större".

När Top nådde den norra läktaren, familjeläktaren, tonades 'Time to say Goodbye' med Andrea Bocelli upp i högtalarsystemet och nu flödade tårarna igen. När sången spelades började åskådarna skandera igen "Vi-chai, Vi-chai". Top stod och höll en thailändsk flagga, men han var inte ensam, han hade 30 000 människor som omfamnade honom. En av de mest jordnära spelarna i laget, Mark Albrighton intervjuades efter matchen. "Vi är alla totalt tömda på energi, mentalt och känslomässigt, nu behöver vi en paus". Medan han talade stod Jamie Vardys fru Rebekah och arrangerade för några spelare att träffa en sjuk supporter som inte kunde komma till matchen. Det här är Leicester City-familjen, de bryr sig om!

Onsdagen den 28 november 2018 besökte Hertigen och Hertiginnan av Cambridge Prins William och Catherine, Leicester för att hylla de omkomna i helikopterkraschen.

Prins William var nära vän med Khun Vichai, de spelade bland annat polo tillsammans. I samband med sitt besök höll prinsen ett tal för spelare och ledare i klubben.

"Tack för att ni har kommit hit idag. Catherine och jag ville besöka Leicester för att hylla en man vi kände, Vichai Srivaddhanaprabha och de som dog tillsammans med honom i oktober. Vi kände Vichai som en man som verkligen brydde sig om sin familj och sitt samhälle. Han var såklart välbärgad, men det betydde inte att han stod utan förbindelse med de han hade runt sig. Han trodde på att ge, att ge tillbaka. Catherine och jag ville även besöka Leicester för vad folket i denna stad och supportrarna i denna klubb, har visat oss alla under de senaste veckorna. 2016 gjorde denna klubb något som borde varit omöjligt. Mot odds, som idag är legendariska, tog ni er an fotbollens giganter och superstjärnor i världens mest berömda fotbollsliga.

Ni kämpade er förbi alla och vann titeln, ni åstadkom den största bragden i modern sporthistoria. Och när den man som ledde klubben till framgången så tragiskt dog, visade stadens innevånare att de också hade samma karaktär som Vichai. I dessa tider, när fotbollsklubbarna blivit global företagsamhet, kom ni ut och tackade Vichai för att han gjort fansen till klubbens sanna ägare. Och ni tackade honom för att han investerat för klubbens framtida framgång. Ni har visat att gemenskap betyder allt, för honom och för er alla. Ni har visat att andra familjers sorg är kännbar även för er. Ni har hyllat Vichai, Kaveporn, Nusara, Izabela och mannen som jag hade förmånen att få flyga med, Eric Swaffer. Men ni har även hyllat faktumet att denna sport, när den spelas med passion, men även med ödmjukhet och respekt, kan förena oss alla. Tack för det exempel ni visat, och tack för att ni välkomnade oss hit idag".

Rest In Peace Mr. Chairman