Legenderna

Spelare som blivit legender i Leicester City Football Club i ett urval gjort av Blue Army Sweden

Andy King

Andy King började som ungdomsspelare i Chelsea men kom till Leicesters
akademi 2004 som 16-åring. Bara två år senare hade han debuterat för förstalaget och har
sedan dess spelat mer än 320 matcher för Foxes. Andy är den mittfältare som gjort mest mål
för Leicester genom alla tider. Med ungdomslaget vann han FA Premier League 2, 2007 och
erbjöds därefter ett professionellt kontrakt med klubben. Trots erbjudanden från många andra klubbar under åren blev Andy Leicester trogen. Efter hans supersäsonger 2009-2010 och 2010-2011 utsågs han två år i rad till "Årets Spelare". Andy King har varit med på resan från League 1 och hela vägen till kvartsfinal i Champions League. Han är den enda spelaren i
engelsk fotbollshistoria som vunnit League 1, Championship och Premier League. Epitetet
"Mr. Leicester" är det få spelare förunnat att få bära, men Andy King bar upp det namnet. Med 16 år i klubben - en kulturbärare, en lagspelare, en legend.

När Andy King hade spelat 10 år för Leicester publicerade klubben en fin hyllning till en riktig legend- Klicka här.

Keith Weller

1946.06.11 - 2004.11.12

Keith Weller spelade 305 matcher för Leicester City och gjorde 47 mål under 1970-talet. På
hans meritlista finns också 4 landskamper och ett mål för England. När han avled sa den förre lagkamraten och vännen Alan Birchenall: "For me he was one of the five greatest ever playersto pull on a Leicester shirt. His death is a tragic loss, not just for Leicester, but for the wholeof English football". Keith Weller, född i London 11/6 1946, spelade under sin karriär för Tottenham, Millwall, Chelsea och Leicester City innan han flyttade till USA och spelade några säsonger för Fort Lauderdale Strikers. Weller var en naturbegåvning och kunde mycket väl ha fortsatt att spela för någon av de London-klubbar han företrädde i början av karriären, men han valde att lägga sina bästa år i Leicester City, och kanske var det därför han endast fick spela 4 landskamper för England. Under åtta säsonger trollband han Leicesterpubliken med sitt artisteri och han var en av de mest tongivande spelarna i Jimmy Bloomfields framgångsrika upplaga av Leicester.

En kall vinterlördag 1979 skulle Leicester möta Norwich på Filbert Street, det var
en match i FA-Cupen och Tipsextra hade sina kameror på plats. Det var inget konstigt att målvakter spelade i träningsoverallsbyxor på den här tiden, när kylan slog till var det ingen höjdare att slänga sig på lervåta och halvt frusna "gräsmattor". Men det var sällan, för att inte säga aldrig, som utespelare bar några långa byxor eller dylikt. Själv satt jag gjuten framför tv:n när favoritlaget spelade, och till min förvåning dök det upp en spelare på planen med vita tights! Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var favoriten, guden Keith Weller. Inte bara jag tappade hakan av åsynen, matchkommentatorn var förvånad, domaren gnuggade ögonen för att se om det var sant, men publiken jublade extra mycket åt Weller när han visade sig. Weller spelade kanske en av sina bästa matcher för Leicester denna lördag, kronan på verket var väl när han länsade genom Norwich-försvaret med bollen klistrad vid fötterna och drog in bollen vid närmaste stolpen utan chans för målvakten, i soffan på Nytorgsgatan i Hallsberg jublades det högt och de vita långkalsongerna hade jag redan glömt. När Weller efter matchen fick frågan om varför han spelat i vita tights sa han:  "det var ju riktigt kallt idag och när jag åkte till Filbert Street upptäckte jag att min frus vita tights låg i baksätet av bilen, jag tänkte att de kunde vara bra för att skydda sig mot kylan, inget märkvärdigt". Fru Weller påstod däremot att hon aldrig ägt några vita tights!
Keith Weller dog 12/11 2004 efter en lång kamp mot cancer.

Frank Worthington

1948.11.23 - 2021.03.22

Frank Worthington är den kanske skönaste liraren någonsin att ha gjort avtryck på Filbert
Street. Men visste ni att han spelade i Sverige också? Få om ens någon spelare har
representerat fler klubbar än Frank. Karriären började 1964 i Huddersfield och slutade 1993 i
Halifax Towns reservlag, då var han 45 år! Där emellan hann han dra på sig 24 olika
matchtröjor i USA, England, Irland och Sverige! Ja han drog faktiskt på sig en 25:e också,
engelska landslagets! På den nivån var han när han kom till Mjällby i maj 1980, och året
innan hade han vunnit skytteligan hemma i England. Till Listerlandet kom han, utlånad över
sommaren av Birmingham City för att få matchträning efter en skada och för att spela
nykomlingarna Mjällby kvar i Allsvenskan. Till samma storsatsning hörde förresten också
Anders Linderot, som man lockat hem från proffslivet i Marseille. Men för Mjällby var Frank
det stora klippet, själv såg han det som en gratis sommarsemester i de vackra svenska flickornas land. Frank var den store charmören och playboyen, förföraren som satte lika stor ära i antalet nedlagda byten av det andra könet som på antalet mål, segermatcher och allsvenska poäng. Men en verklig lirare var han, både på och utanför plan. Till en början kände han sig förvisad till en landsortshåla som luktade minkfoder och sillrens. Men snart kom han underfund med att Hotel Hanöhus, där Mjällbyledningen inkvarterat honom, kompenserade det mesta. Nattklubb med dans fem kvällar i veckan. När han spelat sin sista match för Mjällby och intervjuades inför återresan till England fick han bland annat frågan vilken klubb han gillat bäst under sin karriär. Svaret kom blixtsnabbt "Hanöhus Night Club". Worthington var en särling, en diva, men han var så stor som fotbollsspelare att han hade råd att vara det. Visst tittade en och annan i Mjällby snett på honom, men man accepterade ändå de flesta av hans självpåtagna privilegier. Även att han tjänade pengar som ingen annan var i närheten av. Det gjorde för övrigt Mjällby också, tack vare Franks stjärnstatus. Till hans debut på Strandvallen kom det 7200 åskådare. Typiskt Worthington då, att han vägrade lämna omklädningsrummet eftersom det regnade! Han valde att värma upp inomhus. Studsade några gånger upp och ned på golvet. Publiken undrade förstås varför engelsmannen inte var ute och värmde med det övriga laget. Jodå, han släntrade ut på plan när laget var på väg tillbaka in i omklädningsrummet några minuter före kickoff. Frank joxade lite med trasan, hojtade till Mjällbymålvakten Leif Persson: "hey Leif!". Och drog en volley rätt upp i krysset, sedan bugade han mot den vilt applåderande publiken och promenerade raka vägen till omklädningsrummet. Anders Linderot har berättat, att när laget tränade låg Frank Worthington på stranden och kollade in brudar. Ibland knallade han upp till Strandvallen i bara badbyxorna för att kasta ett öga på lagkamraternas träning. I sina första tre matcher för Mjällby gjorde han allt utom mål. Sen var det dags för Djurgården uppe i Stockholm. Laget åkt buss, Frank flög! Fotbollskorna hade han glömt på Strandvallen. I lånade dojor gjorde han två mål och spelade fram till det tredje, Mjällby vann med 3-1. Ken Olofsson skrev i Aftonbladet: " Det fanns en mästerregissör bakom verket, en fullblodsartist som fick andra bollsparkare att framstå som rent primitiva. Han dribblade, jonglerade, fintade och slog smörpassningar på längden och tvären..". Det gick som bekant inget vidare för Mjällby i Allsvenskan. Det hindar inte att Frank Worthington fick många fans tack vare sitt höga underhållningsvärde. Hans sista match i Mjällbytröjan, var den mot Malmö FF. Ett smörpass till Lennart Johanssons 1-1 mål var matchens behållning och efter slutsignalen sjöng Mjällbyfansen så det ekade över Strandvallen: "Frank is a Jolly Good Fellow!". Mjällbyledaren Åke Diverling hade sett till att Frank fritt disponerat en MAIF-gul leasingbil, en remdriven Volvo 343. Det blev en dyr affär för klubben. Inte nog med att bilen var full av tomma cigarettpaket, fimpar och tidningar. I handskfacket trängdes ett 50-tal obetalda
böteslappar! Han sa själv att han såg Sverige som sitt andra hemland. Han hade många fina
minnen härifrån, påstod han. Och typiskt Frank så handlar det inte bara om fotboll: "Jag minns en kväll när jag var på Hanöhus Night Club. I got lucky...again. En ung svenska bjöd mig hem till sig. Hon var makalöst snygg och bodde med sin morsa. På morronen när hon kilat iväg till jobbet kom mamman in med en kopp te och hoppade ned i sängen...."
 Frank dog i mars 2021 efter en längre tids sjukdom.

Len Glover

Under åren har många yttrar iklätt sig Leicesters matchtröja och försökt behaga publiken på
Filbert Street/Walkers Stadium. Men få, för att säga någon överhuvudtaget har blivit en sådan
favorit hos publiken som Len Glover. En engelsk sportjournalist beskrev Glover så här: "han
är snabb som en Ferrari och har fotarbete som en duellant i Covent Garden". Lenny Glover
köptes till Leicester från Charlton för rekordsumman 800 000 kronor 1968 och han var en
viktig kugge när Leicester tog sig tillbaka till högsta divisionen. I Leicesters underhållande
lag under 1970-talet var Glover vänsteryttern som rev sönder motståndarnas försvar och
serverade Frank Worthington kalasmackor. Tyvärr var Glover känslig för skador och hela
hans karriär kantades av mindre eller större skador. Men mellan dessa skadeperioder var han fantastisk att skåda, det var alltid sorl av förväntan när Glover klev in på planen. Många fans, Jocky McMahon är en av dessa, beskriver än idag hur fantastisk han var och somliga påstår att nackhåren reser sig på dem bara de hör hans namn! Han fick aldrig chansen i det engelska landslaget och kallades "den bäste yttern i världen, som aldrig fick chansen", däremot hjälpte han Leicester till en FA-cup final men väl där kunde han inte göra sig själv rättvisa, på grund av en skadad vad. Hans karriär i Leicester slutade som man kan förvänta sig, han drog på sig en knäskada och kom aldrig tillbaka till normal standard. 1976 lämnade han Leicester för att varva ned med amatörlaget Kettering Town. 1978 gjorde han dock resan över vattnet och spelade två säsonger för Tampa Bay Rowdies i den amerikanska ligan, här fick han tampas med spelare som Pelé, Beckenbauer och George Best. 1994 tog han över som manager för Harlow Town och registrerade sig även som spelare. Som 50-åring spelade han sin sista ligamatch och strax därpå slutade han helt med all fotboll.

Gary Lineker

Gary Lineker är fotbollens gentleman, under sin professionella karriär fick han inte ett enda
gult eller rött kort! Hans karriär startade i Leicester där han gjorde nästan 100 mål på 200
matcher. 1985 såldes han till Everton där han fick en fantastisk säsong. Utmärkelsen årets
spelare och vinnare av skytteligan med 40 mål. Som engelsk landslagsman har han också gjort massor av mål, 1990 gjorde han 4 mål i VM och det betydde att han är en av endast 8 spelare i världen, som gjort 10 mål eller mer i VM. Efter att han slutat sin spelande karriär, har han blivit programledare för BBC:s Match Of The Day. Gary har även förekommit i Tv-reklam
för Walkers Crisps, det fanns faktiskt en sort som hette "Salt & Lineker" ett tag. När Leicester
stod inför att gå bankrutt, startade Lineker ett konsortium som investerade miljonbelopp
och räddade klubben från konkurs. En sann legend!

Steve Walsh

Namnet Steve Walsh är förenat med starka känslor, han gav alltid 100 % när han spelade och
om någon är värd epitetet "Mr Leicester" så måste det vara Steve Walsh.
Under sin 20-åriga fotbollskarriär representerade han Wigan, Norwich, Coventry och
Tamworth, men det är för sina 15 säsonger och 430 tävlingsmatcher i Leicester City vi minns
honom, han var känd som en kompromisslös spelare, han vek aldrig undan. Vi minns honom
mest som mittback men han kunde faktiskt spela överallt, 1992 fick han ikläda sig rollen som
toppforward när Leicester hade många forwards på skadelistan, han gjorde det med den äran och smällde in 15 mål! Walsh följde managern Bryan Hamilton från Wigan till Leicester
1986, och redan från början etablerade han sig som hård och hängiven. I en match mot
Shrewsbury smällde han på anfallaren David Geddis så hårt att denne bröt käken, för det fick
Walsh avtjäna 11 matchers avstängning. Hans rivalitet med Wolverhamptons Steve Bull var
så stark att båda ofta blev utvisade när lagen möttes. Steve Walsh har fortfarande rekordet i
antal röda kort tillsammans med Colchesters Roy McDonough, båda lyckades skrapa ihop 13
utvisningar under karriären. Under många år var Steve Walsh lagkapten i Leicester City men
när han avgjorde 1994 års playoff till Premier League hade han fått nästan hela säsongen
spolierad av knäskador, och bar alltså inte kaptensbindeln. Detta var Leicesters tredje raka
kvalfinal, 1992 förlorade man mot Blackburn och 1993 blev Swindon för svåra, men 1994
vann man alltså mot Derby. Denna smått heroiska insats av Leicester City som efteråt har
kommit att kallas för "The Silence Of The Rams", avgjordes av Steve Walsh. Derby var det
bättre laget och dominerade matchen totalt, men det var Steve Walsh som med ett mål strax
före paus och ett till 6 minuter före slutsignalen knäckte lokalkonkurrenten.
Leicester gjorde snabb sorti ur Premier League och befann sig än en gång i division 1, men
Steve Walsh återvände till kaptensrollen under den nye tränaren Martin O'Neill. Under
O'Neills ledarskap och med den hängivne Walsh tillbaka i backlinjen kvalade Leicester än en
gång upp till Premier League, man vann playoff finalen mot Crystal Palace.
1997 vann Leicester Ligacupen efter att Steve Walsh spelade fram till Emile Heskeys mål i
första matchen och till Steve Claridges avgörande mål i andra matchen. Nu fick kaptenen lyfta en riktig titel med Leicester. Något som jag personligen aldrig kommer att glömma är
Leicesters match mot Arsenal den 27/8 1997. Arsenal med Dennis Bergkamp i spetsen var
numret större än Leicester och hade efter två Bergkamp-mål ledningen med 6 minuter kvar.
Leicester reducerade genom Heskey i 84:e och Matt Elliott kvitterade i 93:e. Vilken
comeback! Men eftersom mer tid fanns att spela på var det inte avgjort, i 94:e ökade
Bergkamp på till 3-2 för gästerna och matchen syntes vara över för hemmalaget. Men alla
hade glömt bort "Mr Leicester". I matchens 96:e minut forcerade en grymt arbetande Steve Walsh in ännu en kvittering och publiken på Filbert Street formligen flög i luften. Med sin trogna hemmapublik i ryggen gav Leicester aldrig upp och lagkaptenen gick i bräschen för sina styrkor. På Arsenals hemsida kunde man läsa följande i matchrapporten dagen efter: Fair play to Leicester. We out-played them for 85 minutes then they out-passioned us for 10. With the impressive Leicester crowd behind them the home side continued to push for the draw and after about 6 minutes of injury time Walsh headed another, final, equaliser. I dessa dagar, när spelare flyttar runt och byter klubb ideligen, måste man hålla en sådan spelare som Steve Walsh (ett av få undantag mot regeln) högt för sin klubblojalitet, han tjänade Leicester lojalt under 15 säsonger.

Muzzy Izzet

Muzzy Izzet föddes som Mustafa men bytte till Muzzy som 19-åring. Han spelade en viktig
roll på Leicesters mittfält under Martin O'Neill. Hans kompanjonskap med Neil Lennon och
Robbie Savage var fruktat av alla lag. När Leicester åkte ur Premier League 2001 visade han
stor klubbkänsla och stannade kvar i klubben för att vara med och föra Leicester tillbaka till
Premier League igen. Muzzy Izzet föddes den 31 oktober 1974 i London. Under sin karriär kom han att spela för Chelsea, Leicester City, Birmingham och det turkiska landslaget. Muzzy skrev ungdomskontrakt med Chelsea men spelade aldrig för a-laget under sin tid i klubben. I mars 1996 skrev han på för Leicester City, det var fråga om ett lån, säsongen ut. Han lyckades slå sig in i startelvan och kom snart att vara fast på mittfältet, under den första halva säsongen med Leicester gjorde han ett mål. När Leicester sedan kvalslog Crystal Palace och gick upp i Premier League köpte klubben ut Muzzy från Chelsea för 10 miljoner kronor. Leicester kom på 9:e plats denna säsong, dessutom vann man ligacupen och Muzzy var som sagt mycket viktig på mittfältet tillsammans med Neil Lennon. Muzzy var den kreative av de två och Lennon "städade upp" bakom honom. Säsongen 1998-1999 slutade Leicester 10:a och nådde även denna gång finalen av ligacupen, men fick stryk av Tottenham. Nästa säsong slutade laget på 8:e plats i Premier League och nådde ännu en gång ligacup finalen. Nu mötte man Tranmere och lyckades vinna för andra gången på tre år, tack vare två mål av Matt Elliott och för övrigt uppoffrande spel av bland andra Muzzy Izzet. Nu lämnade Martin O'Neill Leicester för att ta över Celtic och Neil Lennon följde med honom. Många trodde att Izzet också skulle följa till Skottland men så blev det inte. Peter Taylor tog över Leicester och laget fortsatte till en början under hans ledning att prestera. Men Taylor var ingen riktig manager, snart började Leicesters maskineri knaka och Muzzy lämnade in en begäran att få lämna klubben, Middlesbrough bjöd 65 miljoner kronor för honom. Muzzy ville däremot inte gå till 'Boro och tackade nej. En ny säsong startade och både 'Boro och West Ham var intresserade av Izzet men han förblev Leicester-spelare. Denna säsong blev en riktig katastrof, man startade med att förlora hemma mot Bolton med 5-0 och resten av säsongen gick i samma stil. Efter säsongens slut och nedflyttning till Championship lämnade Muzzy in en ny begäran att få lämna klubben och Middlesbrough ökade sitt bud till 85 miljoner, men än en gång sa Izzet nej till klubben. Däremot önskade han att Martin O'Neill skulle värva honom till Celtic, för han ville återförenas med Martin och Neil Lennon. Så blev det dock inte, Muzzy spelade vidare för Leicester och i mars 2003 ändrade Muzzy sig och sa att han inte tänkte lämna Leicester, laget hade kämpat sig genom Championship och säkrat en andra plats bakom Portsmouth och därmed uppflyttning till Premier League. Detta innebar dock inte att andra klubbar inte var intresserade av Muzzy. Mot slutet av säsongen 2003-2004, när Leicester var på väg ner igen, kom bud från Aston Villa och Blackburn Rovers, som båda bjöd runt 7 miljoner kronor för honom. Snacka om prisras! Dessa bud förkastades av Leicester, men efter nedflyttning till Championship och med alla ekonomiska bekymmer som Leicester hade kunde man inte ha kvar Muzzy. Han tjänade då runt 420000 kronor i veckan och det tärde stora hål i klubbkassan. I juni 2004 fick Muzzy Izzet lämna
Leicester City på fri transfer och han skrev då ett treårskontrakt med Birmingham City. Hans
karriär i Birmingham blev ingen hit, efterhängsna knäskador förstörde mycket och han gick
skadad under långa perioder. I juni 2006 meddelade han att han lagt skorna på hyllan.

Gordon Banks

1937.12.30 - 2019.02.12

Världens genom tiderna bäste målvakt, det är ett epitet som kan passa för Gordon Banks.
Världsmästare 1996, gjorde "århundrades räddning" på en raketnick från Pelé i VM 1970, fick
smeknamnet "Banks Of England". Gordon Banks föddes den 30:e december 1938 i Sheffield,
hans professionella karriär inleddes i Chesterfield där han spelade från 1955 till 1959. 1959-
1967 - Leicester City, 1967-1973 Stoke City och 1977-1978 Fort Lauderdale Strikers. Han
gjorde 73 landskamper för England och krönte sin karriär med VM-guldet 1966. På klubbnivå
vann han Ligacupen (både med Leicester och Stoke) dessutom spelade han en FA-cupfinal
med Leicester, där blev det tyvärr inte vinst. Gordon började spela fotboll på bakgårdar och
gator, hans väg till proffskontrakt är en saga och en fantastisk historia. Gordon var åskådare
på en amatörmatch med laget Millspaugh en lördagseftermiddag när han blev tillfrågad om
han kunde hoppa in istället för ordinarie målvakt som inte dykt upp. Hade denna målvakt varit på plats så kanske England gått miste om en världsmålvakt! Inom ett år från denna händelse hade Banks blivit värvad till Romarsh, amatörligans tuffaste lag. Det var här som Chesterfield hittade honom och plötsligt var han målvakt i ett lag i division tre. Hans deltidskontrakt gav honom 2 £ per match !!! Under denna tid gjorde han även sina två National Service-år (värnpliktig ungefär) i Tyskland, han var signalsoldat. När den tiden var avklarad skrev ha heltidskontrakt med Chesterfield och kunde kamma hem hela 17 £ i veckan. 23 matcher blev det innan han hittades av Leicester City som värvade honom för 7000 £. 1964 vann han Ligacupen med City och blev även landslagsmålvakt. Hans debut skedde mot Skottland och han fick se skottarna vinna med 2-1. Hans peak kom i VM i England 1966 då Banks var en av frontfigurerna i världsmästarlaget. Förvåningen var därför stor när han kom hem till Leicester och fick se sig såld till Stoke! Detta berodde på att Leicester hade fått fram en yngling som redan var mogen att ta över efter sin läromästare och legenden Banks, denna ynglings namn
var Peter Shilton!

Pontus Kåmark

Pontus Kåmark gjorde sig känd som en utmärkt markeringsspelare genom hela sin karriär.
Han slog genom i VM 1994, det var också här som Leicester fick upp ögonen för honom. I
Sveriges gruppspelsmatch mot Brasilien tog han hand om Romario som inte kom någon vart.
När han återvände till Sverige efter sitt Leicester-äventyr spelade han med AIK mot
Barcelona i Champions League. Kåmark plockade bort den store Figo och AIK ledde med 1-0
ända till dess att Stuart Baxter gjorde det ödesdigra misstaget att ta Kåmark av banan, då
vände Barca och vann med 2-1. Men det är givetvis Ligacupfinalen 1997 mellan Leicester och
Middlesbrough som alla minns och pratar om. Den 6:e april gick Leicesterspelarna ut på
Wembley för att inför 76757 åskådare möta det Middlesbrough som man fått stryk av med 3-
1, hemma på Filbert Street veckan innan. Då hade en viss Oswaldo Giroldo Junior, även
kallad Juninho, dominerat totalt. Finalen kom att bli en mer stängd tillställning och den var
mållös vid full tid. I förlängningen tog 'Boro ledningen redan efter 5 minuter genom Fabrizio
Ravanelli, men Leicesters Emile Heskey kvitterade 2 minuter före slutsignalen och säkrade
omspel på Hillsborough i Sheffield. Juninho då, spelade han? Ingen hade i alla fall sett till
honom på 120 minuter, han blev totalt bortplockad av Kåmark! Omspelet fick en liknande
händelseutveckling, 90 ordinarie mållösa minuter och sedan avgjorde Leicesters Super-Stevie Claridge i förlängningens 10:e minut. Middlesbroughs tilltänkte segerorganisatör Juninho gick än en gång av planen utan att någon sett honom. Juninho tackade Kåmark efter matchenoch berömde honom för hans ärliga och justa sätt att markera bort honom, Kåmark drog inte ens på sig ett gult kort. Leicesters mittfältare Neil Lennon var bara en av alla som efter matchen berömde Kåmark och tränaren Martin O'Neill för genidraget att låta Kåmark
markera Juninho, i England pratar man aldrig om Ligacupen 1997 utan att nämna Kåmarks
markering av Juninho.

Esteban Cambiasso

Blir man legend efter en säsong? Bara dagar innan transferfönstret för permanenta
övergångar stängde den 1/9 2014 skrev Esteban Cambiasso på ett 1-årigt kontrakt med
Leicester City. Cambiasso var då i särklass Leicesters största nyförvärv genom tiderna, den nu 34-årige argentinske mittfältaren hade då samlat på sig 23 officiella titlar. Cambiasso
startade sin professionella karriär i Argentinos Juniors 1995 för att flytta till Real Madrid
1996. Redan 1998 var han tillbaka i Argentina, nu i Indipendiente där han spelade fram till
2001 när han gick till River Plate. Cambiasso återvände till Real Madrid 2002 och stannade
till 2004 då Inter köpte honom. Sedan dess har han spelat i Inter fram till 2014, då han skrev
på för The Foxes. Esteban Cambiasso har vunnit; Argentinas liga 2002, La Liga 2003, Serie A 2006, 2007, 2008, 2009 och 2010. Intercontinental Cup 2002, UEFA Super Cup 2002,
Spanska Supercupen 2003, Coppa Italia 2005, 2006, 2010, 2011, Supercoppa Italiana 2005,
2006, 2008, 2010, FIFA Club World Cup 2010 samt UEFA Champions League 2010,
dessutom har han vunnit ungdomstitlarna South American Youth Championship 1997, 1999
och FIFA World Youth Championship 1997. Eurosport sa om Cambiasso (när Jose Mourinho
var manager för Inter) "there is nothing glamorous about the bald Argentine, but he is the
heartbeat of the Inter side that have become the dominant force in Italian football. Just the
kind of determined, hard-running midfielder Mourinho loves". Goal.Com sade: "all in all, this
player is one of the greatest player to have ever pulled an Inter shirt on and to grace the pitch in the Serie A. He is an intelligent midfielder, who has the capacity to change the shape of a game off his own boot. He will certainly be remembered as one of the most talented players of all time". Denne man lyckades att på sin enda säsong i Leicester uppnå statusen "legend", "he's magic you know" sjöng fansen om honom. Han var spelaren som, framför alla andra, bar fram Leicester till ett nytt Premier League kontrakt, han var hjärtat och själen bakom "the greatest escape".

Jamie Vardy

En solig lördag eftermiddag i Bury 2009 mötte Stocksbridge Steels, FC United of Manchester i Evo-Stick Premier League (sjunde nivån i England) på Burys hemmaplan Gigg Lane. FC United lånade arenan av Bury eftersom deras inte var färdigbyggd. 1888 åskådare fanns på plats och fick se en stjärna i blivande, det var Jamie Vardy som jagade livet ur spelarna från FC United. I den 27:e minuten tar 23-åringen emot ett inkast på egen planhalva, han söker efter medspelare men ingen finns spelbar. Vardy borrar ned huvudet och kör i full fart slalom mellan försvararna och väl i straffområdet gör han sin patenterade sidledsförflyttning, ställer målvakten på fel ben och stänker in ledningsmålet för Stocksbridge Steels. Efter matchen var han involverad i en incident utanför en nattklubb, han hävdar att han skyddade en vän, men åtalades han för misshandel och fick en fotboja. Den hindrade inte honom från att spela fotboll men några nattklubbsbesök blev det inte på ett tag, han var nämligen tvungen att hålla sig i hemmet efter 18.30. Vardy började sin fotbollskarriär i akademien hos Sheffield Wednesday, i staden där han levt hela sitt liv. Wednesday tyckte dock att han var för liten och klen och inte var något framtidslöfte, så man släppte honom fri. "Det var en riktig sorg för en ung grabb" sade han och tog en paus från fotbollen.
Han spelade ett tag med ungdomslaget i Rotherham innan han som 20-åring gick till
Stocksbridge Steels, en liten klubb i utkanten av Sheffield, 2007. Omklädningsrummet var
beläget i ett stenhus och ibland var det varmvatten i duscharna! Spelarna fick själva betala för och tvätta sina träningsoveraller. Jamie spelade för reservlaget när en dag tränaren kallade upp honom i a-laget och avlönade honom med 30 pund i veckan. Lönen gick ju inte att leva på så han tog ett slitsamt jobb på en fabrik som tillverkade kryckor. Träning två dar i veckan, matcher på helgerna och jobba på fabrik, så såg hans liv ut. Vardy sköt 60 mål på 100 matcher för Stocksbridge och detta renderade honom ett kontrakt med Halifax Town 2010 som betalade Stocksbridge Steels 150000 kronor för honom.
Trots det tunga arbetet på fabriken gjorde Jamie 29 mål under säsongen med Halifax och han började nu dra till sig intresse från ett flertal klubbar. Till nästa säsong hade han flyttat till
Fleetwood där han fick ett professionellt kontrakt som gav honom 32000/ månad i lön. Under säsongen med Fleetwood fick han ögonen på sig från bland andra Leicesters talangscout Steve Walsh som kunde rapportera till Nigel Pearson om en orädd och hårt jobbande anfallare med en bra förmåga att även spela på kanterna. Under året med Fleetwood fick vi även nöjet att se Jamie Vardy på svensk tv. Fleetwood mötte lokalkonkurrenten Blackpool i en match i FA-cupen. Blackpool var alltför bra för Fleetwood och ledde med hela 5-0 när Jamie Vardy sköt in ett tröstmål. Han hade under matchen imponerat så mycket att Blackpool direkt efter matchen lade ett bud på 700 000 pund, vilket förkastades av Fleetwood. Den 17 maj 2013 meddelade Leicester City att man lagt upp rekordsumman (för en non-league spelare) 1 miljon pund för Jamie Vardy's namnteckning, och senare kom det fram att affären kom att kosta Leicester totalt 1,7 miljoner pund. Hans första säsong med Leicester var tuff och han fann livet i Championship hårt och var efter säsongen 2012-2013 beredd att lägga skorna på hyllan. Men Nigel Pearson, Craig Shakespeare och Steve Walsh jobbade med honom under sommaruppehållet och till säsongen 2013-2014 var "den gamle" hårt arbetande Jamie Vardy tillbaka, en viktig kugge i Pearsons anfallsmaskineri. Inför Premier League 2014-2015 sa många att om han tar ett steg till i sin utveckling kommer han att bli obehaglig för Premier League-försvaren. Det fick bland andra Manchester United fick känna på i början av säsongen 2014-2015. En "Rekordmagasinet"-historia är inte fullständig förrän hjälten tar det avgörande klivet, det har Jamie Vardy gjort. Killen som spelade "non-league" så sent som 2013 har även spelat i det engelska landslaget! När Vardy dessutom säsongen 2015/2016 slog Ruud Van Nistelrooys gamla rekord, mål i 10 matcher i rad, genom att göra mål i 11 raka matcher, ja då skrevs hans namn in i historieböckerna för alltid.

Riyad Mahrez

Riyad Mahrez startade sin karriär som amatör i den franska klubben Quimper innan han fick
sitt första proffskontrakt med samma klubb 2010. Som professionell spelade han en säsong
för Quimper, 27 matcher och ett mål. 2011 snappades han upp av Le Havres reservlag i den
franska andraligan och där gjorde han sig ett namn genom att göra 24 mål på 60 matcher
under närmare tre säsonger. Sedan flyttades han upp i förstalaget och åstadkom 10 mål på 60 matcher innan Leicesters scout Steve Walsh (senior) hittade honom. Steve Walsh var på plats i Le Havre för att titta på en annan spelare men när han fick se Mahrez glömde han bort vem han kommit för att scouta. Mahrez imponerade så mycket att Walsh reste hem till Leicester och meddelade att han skulle åka tillbaka till Le Havre igen och titta på denne Mahrez en gång till. Det gjorde Walsh och det slutade med att Leicester köpte Mahrez för motsvarande 4 miljoner kronor, något som var rena rama fyndpriset.Under den första säsongen med Leicester City var han bitvis glimrande för att ibland falla bort helt och hållet. Under säsongen 2015/2016 tog Riyad Mahrez det där steget som gjorde
honom till en världsklass spelare. Hans samarbete med Jamie Vardy skrevs det spaltkilometer om, var det inte Mahrez som passade Vardy, ja då var det tvärtom. Var då Claudio Ranieri mannen bakom hans förvandling? Italienaren är känd för att kunna plocka ut det bästa ur alla spelare och hans betydelse för Mahrez går inte att underskatta. Mahrez blev etta i Europa för lyckade dribblingar, han var den mittfältaren som gjorde mest mål i Europa och han blev trea i Europa när det gäller assists. Mahrez utsågs dessutom under den titelvinnande säsongen 2015/2016 till ligans bästa spelare, och detta av spelarna själva.

Claudio Ranieri

När Nigel Pearson fått sparken spekulerades det i veckor och namn som Jürgen Klopp, Martin O'Neill, Neil Lennon, Guus Hiddink och Peter Schmeichel för att nämna några, var på
tapeten. Styrelsens val offentliggjordes den 13/7, den 63-årige italienaren Claudio Ranieri.
När man såg hans namn föll pusselbitarna på plats, det här var ett val som tilltalade ägarna
helt och hållet. Ranieri är inte den otyglade typ av människa som Nigel Pearson är, Ranieri ber inte fans att fara åt helvete, han kallar inte journalister för strutsar och han brottas inte med motståndarlagets spelare. Claudio Ranieri är en vänlig och charmerande italienare som under sin tid som manager för Chelsea var mycket omtyckt. Vichay Srivaddhanaprabha beskrev Claudio på detta sätt: "He is a man of remarkable experience and knowledge that will lead us into the next phase of our long term plan for Leicester City."
Säsongen 2015/2016 blev en mirakulös resa mot det som skulle sluta med att Leicester City
för första gången i klubbens historia vann Premier League. Ranieri, som många tvivlade på,
visade att han kunde leda ett lag talangfulla och hårt arbetande spelare till något ingen innan
ens hade gissat. Det var sagan som var så omöjlig att inte ens Disney skulle gjort film av den.
Det var så otroligt omöjligt att bookmakers satte oddset 5000 gånger pengarna till de som
vågade satsa. Det blev sedan den största sensationen inom lagidrott genom alla tider. Men vi
borde inte kalla det för en saga, det handlade nämligen om reella faktum. Det handlade om
hårt arbete hos alla inblandade, såväl spelare som ledare, tränare och fysiologiska team, allt
under ledning av Claudio Ranieri.
Bara 7 månader efter Premier League vinsten fick dock Ranieri sparken av styrelsen, den 23
februari 2017. Detta eftersom laget spelat uselt under den andra säsongen under honom och
nedflyttning till Championship hotade. Så är den underbara fotbollen, kung ena dagen och
utsparkad nästa dag. Claudio Ranieri gav Leicester en vinst i Premier League, ingen kan ta i
från honom det. Den bäste managern i klubbens historia.