31/5

Matchdagar klara

Inga nya coronafall

Måltjuven som var tjuv på riktigt

Harry Trainer var en riktig måltjuv med en lysande landslagskarriär framför sig. Men han var inte bara tjuv på planen, han var måltjuven som var tjuv på riktigt! Poliskonstapel James Owen var ute och nattpatrullerade när han upptäckte ett inbrott. Klockan var 1.30 på söndagsmorgonen den 11 november 1900 och de folktomma gatorna i Wrexham var upplysta av gaslyktor. Owen, reglementsenligt klädd i polishjälm, var en ung nyutbildad polis som tack vare en modig insats där han räddade en hel familj från att bli innebrända, nyss blivit befordrad till konstapel. När han svängde in på Queen Street noterade han att jalusierna framför Williams juvelerarbutik var upphissade, skyltfönstret var krossat med en sten och bort från butiken avlägsnade sig en man. När Owen skrek på honom började han springa och Owen tog upp jakten. Konstapeln ökade takten och visslade samtidigt i sin polisvissla, en brandman som var ute hörde visslan och tog även han upp jakten.

Jakten gick genom gatorna och ut i en mörk inhägnad park. Medan Owen vaktade grinden sökte brandman Thomas Humphreys genom parken och fann tjuven. Efter en kort kamp kunde de två sätta handfängsel på mannen. När de fick upp mannen på fötter och ut i ljusare område kände Owen genast igen den mustaschprydde mannen, den nationelle kändisen Harry Trainer, fotbollsspelare i Wrexham och Wales landslag. "Vad gör ni, jag har inte gjort något" sa Trainer, men konstapel Owen kände genom hans fickor och hittade en guldring. Längs flyktvägen hittade de juveler och guldföremål överallt och på Trainers kläder fanns bitar av krossat glas. Trainer vidhöll att han inget gjort men när de tog in honom på polisstationen fann han det bäst att erkänna. Totalt fann man längs flyktvägen 42 guldringar, 13 guldbroscher, 12 silverkedjor, 6 klockor, 8 guldörhängen, 4 servettringar av silver och ytterligare ett tiotal guld- och silverföremål totalt värda 300 000 i dagens penningvärde. "Jag får väl fängelse nu" sa Trainer, och så blev det för det var inte första gången för Trainer.

Harry Trainer föddes 1872 och spelade fotboll för sina lokala lag Wrexham Victoria, Wrexham Grosvenor och Westminster Rovers innan han debuterade för Wrexham FC 1894. En måltjuv med ett fantastiskt skott som snart nog uppmärksammades av Wales landslag. Men han hade som sagt problem med att hålla sig inom lagens råmärken. Redan 1894 angrep han en landlord vid Talbot Hotel, bad om ursäkt och donerade 5 pund till Wrexhams sjukhus som bot. En månad senare blev han arresterad på järnvägsstationen, där han försökt göra inbrott i biljettkassan. Han löstes ut mot borgen av ett gäng Wrexhamsupportrar. Två dagar senare var det dags igen, Trainer och en kamrat, Patrick Prendergast, åtalades för inbrott i Alfred Ansons hus. Inget hade stulits, men domaren dömde männen att betala 5 pund var till Anson. Ovetande om allt detta var flera engelska klubbar intresserade av Trainer och till sist var det West Bromwich Albion som drog det längsta strået och värvade Trainer för 20 pund kontant. Trainer kom till West Bromwich och skulle göra debut när det upptäcktes att övergången inte var anmäld till fotbollsförbundet. Pappren låg kvar på kontoret i klubbkansliet. Det påstods dessutom att han redan var kontrakterad av en annan klubb (troligen Leicester Fosse) och till sist upplöstes affären och han var tillbaka i Wrexham igen. Laget vann den walesiska ligan 1895 och Trainer spelade sin första landskamp för Wales i mars samma år. I sin landslagsdebut gjorde han båda målen när Wales spelade 2-2 mot Irland, han beskrevs efteråt som "den smartaste anfallaren någonsin i landslaget". Sommaren 1895 lämnade han så Wrexham för att spela för Leicester Fosse. Han blev skyttekung i Leicester redan den första säsongen när laget slutade i en mittenposition. Men innan nästa säsong hann starta var det dags igen. Han hade uppträtt berusad och använt obscent språk på marknadsplatsen i Leicester och dömdes till 10 shilling i böter samt en villkorlig fängelsedom. Detta var pinsamt för Leicester Fosse och Trainer stängdes av ett antal matcher. När han var tillbaka öste han in mål igen, men vid slutet av säsongen sparkades han ut från Leicester Fosse. Han hittade en annan klubb att spela för, Sheppy United i non league. Efter en säsong med dem var han tillbaka i Wrexham igen och den 10 november spelade han med reservlaget och några timmar senare rånade han alltså Williams juvelerarbutik. Vid domstolsförhandlingarna erkände han sig skyldig och dömdes till nio månaders fängelse med straffarbete. Konstapel James Owen och brandman Thomas Humphreys berömdes av rätten för sitt ingripande. Owen som även berömdes för sitt ingripande där han räddade en familj från att bli innebrända, fick en rejäl löneförhöjning och Humphreys fick motsvarande 500 kronor i belöning. Trainers kontrakt med Wrexham revs och när han frisläpptes 1901 lyckades han få ett kontrakt med Poolsbrook United i East Derbyshire Championship. Men efter flera fall av misskötsel fick han sparken även från den klubben. 1908 ertappades han med att stjäla höns och dömdes till böter. Han återvände till Wrexham 1917, gifte sig med änkan Emily Coathupe och fick stabilitet i livet. 1924 avled Harry Trainer, endast 52 år gammal. Man kan undra varför en välbetalt fotbollsspelare hängav sig åt kriminella aktiviteter, och svaret på den frågan är troligen att han även drack alldeles för mycket och tappade omdömet.

30/5

Varken Coutinho eller Lallana

Arnar Gunnlaugsson

Islänning född 1973 med en 22 år lång brokig fotbollskarriär som även omfattade tre säsonger i Leicester City.

Arnars karriär tog honom från Akranes i Urvalsdelid (högsta ligan på Island) vidare genom ett dussin klubbar i Europa och på Island. Han avverkade i tur och ordning; Feyenoord, FC Nürnberg, Akranes, Sochoux, Akranes, Bolton Wanderers, Leicester City, Stoke City, Dundee United, KR Reykjavik, Akranes, Hafnarfjardör, Akranes, Valur, Haukar och Fram. Arnar slog genom i den inhemska ligan 1989 då han gjorde mål i varannan match för sitt Akranes, det fick Feyenoord att lägga upp cirka 10 miljoner kronor. Det blev ingen succé i Holland och inte heller hos FC Nürnberg där han hamnade efter Feyenoord. Han kom tillbaka till Akranes och slog målrekord när han dunkade in 15 mål på sju matcher, vilket fick Sochoux i Frankrike att värva honom. Utebliven succé igen, hem till Akranes och sedan vidare till Bolton Wanderers. Här väckte han liv i målskyttet igen och gjorde 13 mål på en och en halv säsong. Martin O´Neill tyckte han kunde vara något för Leicester och betalade Bolton hela 25 miljoner kronor för Arnar. När "Arnie" tryckte in ett lågt skott invid höger stolpe i lokalderbyt mot Derby på Filbert Street år 2000 trodde man att äntligen hade det släppt för den sympatiske islänningen. Det hade fram till dess verkat som att hans öde var att inte lyckas göra mål för Leicester City.

Arnar värvades 1999 av O´Neill som såg potential i den rörlige anfallaren. Det visade sig att hans rörlighet och hans dribblingskonster var bra mycket bättre än hans skottförmåga. De uteblivna målen och ett par långdragna skador gjorde att han inte fick mycket speltid hos Foxes. Under tre säsonger blev det endast 39 matcher för Arnar, 30 i Premier League, 6 i FA-cupen och 3 i Ligacupen. Det blev totalt tre mål i ligaspelet och ett FA-cupmål för Arnar, men till det kommer tre straffmål som inte räknas in i statistiken. I tidigare artiklar i Fox, nummer 45 och 54 har du kunnat läsa om Leicesters och Arnars straffläggningar i FA-cupen. Arnar blev utlånad till Stoke två gånger under sin tid i Leicester, inte heller där lyckades han särskilt bra. Han löstes från sitt kontrakt i januari 2003 men de nya transferreglerna förhindrade honom att spela för någon klubb utanför England eller Skottland. Han skrev på ett korttidskontrakt med Dundee United och när säsongen var över återvände han hem till Island. Tyvärr fick den trevlige islänningen aldrig fart på sin karriär ordentligt. Men för sitt mål mot Derby har han för alltid en plats i Leicesterfansens hjärta.

29/5

Datum för FA-cup kvartsfinal

Lallana erbjuden kontrakt

Andy Peake

Han föddes i Market Harborough söder om Leicester, hans pappa tog honom till Filbert Street när han var sex år och sen dess har han varit Leicesterfan. Andy Peake spelade för Enderby Juniors från det han var 11 till 16 år, då upptäckte Leicester Citys chefsscout Ray Shaw honom. Han fick ett lärlingskontrakt som gav honom 16 pund i veckan. Träningen och det faktum att han fick spela med bättre spelare gjorde att han utvecklades snabbt. Redan som 17-åring gjorde han debut i förstalaget, det var en FA-cupmatch på Filbert Street mot Norwich. Det var den berömda matchen då Keith Weller spelade i vita tajts. Lagkamraten Eddie Kelly tog sig an Andy och blev som en pappa för honom. Han tyckte att Andy skulle försöka få ett professionellt kontrakt så en dag stegade Andy in till Jock Wallace. "Jag var livrädd för Jocky och jag skakade. Sätt dig ned grabben, vad vill du, sa Wallace. Jag sa att eftersom jag spelat ett dussin matcher kanske jag kunde få ett professionellt kontrakt? Han svarade med två ord, FUCK OFF, det var allt! Två veckor senare ropade han in mig på kontoret efter en träning och sa, OK grabben jag har ett kontrakt åt dig. Jag fick 75 pund i veckan. Jock var kanske den bäste manager jag haft. Så en lördag efter en match mot Charlton ringde Jock mig och berättade att jag blivit uttagen till ungdomslandslaget och att jag skulle möta upp laget vid Lancaster Gate för att sedan flyga till Rom och spela mot Italien. Jag hade aldrig varit utomlands förut, pappa körde mig till Filbert Street däck Jock mötte upp med mitt pass, alla spelares pass förvarades av klubben på den tiden. Jock gav mig passet, min tågbiljett till London och ett kuvert som jag skulle öppna på tåget. Han sa åt mig att inte bli skadad och sen bar det iväg. På tåget öppnade jag kuvertet och där i låg 100 pund! Det hade han lagt ut själv för att lyckönska mig, det var sån han var Jock Wallace. Han var hård men en underbar människa".

Andy spelade 13 U20 matcher för England, vann EM i Östtyskland 1980 och spelade VM-semifinal för England i Australien 1981. Andy etablerade sig i Leicester City och var med att föra upp laget till First Division 1981. De två första matcherna i First Division förlorades och sedan skulle man möta Liverpool. Andy gjorde då ett spektakulärt mål, ett mål som fans fortfarande pratar om. En frispark togs snabbt och bollen spelades in centralt till Andy som avancerade och avlossade den stora kanonen från cirka 25 meter, rakt upp i målvaktens högra kryss. Det var hans första mål för Leicester och kommentatorn sa "it´s his first goal for the club and he´ll never score a better one"! Leicester vann matchen med 2 - 0 och slog Leeds därpå innan man mötte West Bromwich Albion i ligacupen. I returmatchen fick Andy en tvåfotstackling av Remi Moses och fick en stor spricka i skenbenet. Det blev åtta veckors vila och det kom olägligt eftersom Andy spelade så bra. Senare samma säsong var han tillbaka och återtog sin plats i laget och vann åter igen mot Liverpool. De hade inte förlorat på Anfield på 85 matcher och ansågs nästan oslagbara där. Leicester vann matchen men kunde tyvärr inte hålla sig kvar i First Division utan blev nedflyttade igen. 1985 lämnade Andy Leicester för Grimsby Town. Efter Jock Wallace hade Gordon Milne tagit över och han var inte lika förtjust i Andy som Jocky var. Så för att få spela mer sökte han sig till Grimsby. Efter en säsong där hamnade han i Charlton Athletic där han tillbringade fyra säsonger. Han blev värvad till Middlesbrough och var med om att föra upp dem i First Division 1993. Han avslutade sin karriär med att spela en sista säsong i First Division och han blev utsedd till Årets Spelare i Middlesbrough. Inte heller `Boro höll sig kvar i högsta serien utan blev nedflyttade. Andys kontrakt gick ut och han slutade spela fotboll och sökte till Leicestershire Police Force istället. Där blev han kvar till han pensionerade sig vid 56 års ålder i januari 2017.

28/5

Premier League tillbaka!

Nytt kontrakt för Morgan

Steve Howard

Steve Howard föddes den 10 maj 1976 i Durham som ligger mellan Middlesbrough och Sunderland. Hans skotska rötter gjorde att han blev landslagsman för Skottland, dock blev det bara 1 B-landskamp för Howard. Mellan 1994-1995 spelade han amatörfotboll och jobbade samtidigt som takläggare. 1995 värvades han av Hartlepool United där han kom att spela 150 matcher innan han hamnade i Northampton Town. Efter Northampton kom han till Luton Town där han tillbringade fem framgångsrika år, spelade 212 matcher och sköt 100 mål. När han flyttade till Derby hedrades han av både fans och personal. I Derby blev det 60 matcher innan han lånades ut till Leicester City 2008. I Januari skrev han sedan på ett kontrakt med Leicester och bildade anfallspar med Matty Fryatt. Dessa båda gjorde mer än 40 mål ihop när Leicester vann uppflyttning till Championship 2009. Totalt kom Howard att spela 169 matcher med Leicester City och han sköt 39 mål innan han lämnade laget 2012. Efter sejouren i Leicester har Howard representerat Hartlepool och Sheffield Wednesday. Hans professionella karriär kom att sträcka sig över 20 år, 778 matcher och 209 mål. Vid en intervju med Leicester Citys historiker John Hutchinson, hyllade Howard Mick Harford som tog hand om Steve när han kom till Luton. - Han var samma typ av spelare som jag och tog mig under sina vingar och hjälpte mig att bli den spelare jag blev, sa Howard. När Howard flyttade till Derby gick det till en början tungt, - Jag gjorde inga mål på de fem första matcherna, men sen gjorde jag mål i varannan match säsongen ut och vi gick upp i Premier League. Där blev det dock tufft, vi gick upp nån säsong för tidigt och var inte redo. Ian Holloway köpte över Steve Howard till Leicester för £1500.000 i januari 2008, - Att hamna i Leicester var bara bra trots att laget hade det svårt, det är ju ändå en stor klubb. Holloway plockade in spelare som Jamie Clapham, Lee Hendrie, David Bell, Gabor Bari, Zoltan Laczko, Kevin Etuhu och Harry Worley utan att fundera på om de fungerade ihop. -Jag gjorde hattrick mot West Bromwich och vi trodde att vi skulle klara oss kvar i Championship, inte ens när vi mötte Stoke i den sista matchen trodde vi att vi skulle åka ur, men det gjorde vi. För första gången i klubben historia var man nere i tredje nivån i engelsk fotboll, League 1. - Kanske var det ändå bra att vi blev nedflyttade, Nigel Pearson blev ny manager och han lyckades skapa ett hyfsat bra lag och hämtade in bland andra Lloyd Dyer, Jack Hobbs och Bruno Berner. Vi spelade hem League 1 ganska enkelt och det berodde inte bara på att vi var bra på planen, vi var ett bra gäng utanför planen också. Jag och Matty Fryatt passade bra ihop, jag tog hand om mittbackarna och han gjorde mål. Leicester toppade League 1 från november till seriens slut, man spelade hela 23 matcher i rad utan förlust och uppflyttningen säkrades helt och hållet när Steve Howard nickade in 1-0 mot Leeds på stopptid i en minnesvärd match. - Jag har ett foto på detta hemma, det var en minnesvärd match inför ett fullsatt stadion som lyfte taket med sitt jubel när jag nickade in bollen.

Säsongen efter nådde Leicester play-off till Premier League men åkte ut efter ett straffdrama mot Cardiff. - Jag spelade vad som kanske var min bästa match i Leicestertröjan men vi åkte ut efter en straffmiss av Yann Kermogant. Nigel Pearson försvann efter säsongen och in kom Paulo Sousa, jag trivdes med honom men resultaten uteblev och han fick betala priset för det. Sedan kom Sven-Göran Eriksson, en av de största inom fotbollen. Han fick en massa pengar att spendera av de nya ägarna, vi fick åka till Thailand och allt var bra. Sven var en trevlig manager, en riktig pärla, men han köpte in individualister och lyckades inte göra ett lag av dem. När Nigel Pearson återvände så var nog alla nöjda och jag är glad för honom och Leicester att man lyckades ta sig tillbaka till Premier League där man hör hemma. Det var egentligen bara ett lag i Championship 2013-2014 och det var Leicester City. Efter att ha lagt skorna på hyllan 2013 har Steve Howard startat ett företag inom fastighetsbranschen.

27/5

Har Rodgers sett nog av Gray?

Emile William Ivanhoe Heskey

"One of our own" säger man i Leicester om spelare som kommit fram genom de egna ungdomsleden till spel med förstalaget. Det finns några bra exempel på sådana spelare i klubbens historia, Peter Shilton och Gary Lineker är väl de mest berömda, på senare tid har vi Ben CHilwell och Harvey Barnes. Och så har vi Emile Heskey förstås. Emile Heskey föddes 11/1-1978, hans familj härstammar från Antigua och hans far Tyrone var även han en hygglig fotbollsspelare. Emile kom alltså fram genom Leicesters ungdomsakademi och 17 år ung, när han fortfarande inte hade något professionellt kontrakt, gjorde han debut för förstalaget i Premier League. Leicester åkte ur Premier League detta år men Heskey hade förtjänat sitt första proffskontrakt och skrev på i början av säsongen 1995-1996. Under denna första proffssäsong spelade Heskey 30 matcher för Foxes, gjorde sju mål (han gjorde sitt första liga-mål mot Norwich i en 1-0 vinst) och hjälpte Leicester tillbaka till Premier League igen.

Säsongen 1996-1997 gjorde Emile 10 mål på 35 matcher och dessutom kvitteringsmålet i Ligacupfinalen mot Middlesbrough som betydde omspel, ett omspel som Leicester vann. Även säsongen 1997-1998 gjorde han 10 mål och andra klubbar började intressera sig för den då 20-årige Heskey. Leeds och Tottenham lade båda bud på honom, men Martin O`Neill och Leicester förkastade dessa bud. Nästa säsong orkade han bara med sex mål och blev kritiserad för att han inte gjorde fler mål och för att vara lättjefull och inte ge allt. Men han bildade ett starkt anfallspar med Tony Cottee vilken hade stor nytta av att ha den osjälviske Heskey vid sin sida. Martin O`Neill menade att Emile Heskey gjorde så stor nytta för laget att det var en av faktorerna som höll Foxes kvar i Premier League. I sin sista säsong med Leicester vann han åter igen Ligacupen efter vinst i finalen mot Tranmere. I mars 2000 kunde Leicester inte längre hålla kvar Emile Heskey i klubben. Liverpool lade upp fantastiska 154 miljoner kronor, ett köprekord för Merseyside klubben och ett säljrekord för Leicester. Liverpool legenden Ian Rush var nöjd och sa att Heskey skulle tillföra Liverpool en ny dimension. På 150 matcher för Liverpool mäktade Emile med 39 mål och blev åter igen kritiserad för att han producerade för lite. Men manager Gerard Houlier sade "some people can criticise Emile, but I can produce plenty of facts and figures to back up how important he is to us, and how many goals we have scored that he has been involved in". Heskey stannade I Liverpool till 2004 och sedan dess har han avverkat Birmingham 2004-2006, Wigan 2006-2009, Aston Villa 2009-2012, Newcastle Jets i Australien 2012-2014. Han avslutade sin karriär med två säsonger i Bolton 2014-2016. Totalt har han i sin klubbkarriär spelat 633 matcher och gjort 130 mål, med det engelska landslaget blev det 62 landskamper och 7 mål. Han vann ligacupen två gånger med Leicester City, FA-cupen, ligacupen och UEFA-cupen med Liverpool.

Emile Heskey var alltid en gentleman på planen men en gång rann sinnet över ordentligt. Det var när han spelade för Aston Villa mot Wigan. Bortalagets Antolin Alcaraz gav Heskey en armbåge och domaren Mike Jones brydde sig inte om det. Heskey blev vansinnig och sprang på domaren vilt gestikulerande och argumenterande, det slutade med ett gult kort och att lagkamraterna fick hålla bort Heskey. På väg ut efter paus fick lagkamraterna lugna ned honom igen och manager Gary McAllister fann för gott att byta ut honom och förvisa honom från arenan för resten av matchen. Trots denna urladdning från Heskey blev han inte straffad av vare sig FA eller Aston Villa, lagkamraten Luke Young sa att Heskey hade tur som inte blev utvisad!

26/5

Leicester är ett lag att räkna med

Leicester 5 Manchester United 3

Varför är räven listig?

Leicester City kallas för Foxes och detta smeknamn kommer sig av att Leicestershire är klassisk rävjakts mark. Dess bättre är ju all rävjakt förbjuden i England sedan 2005. Räven är som vi vet ett listigt djur, listig som en räv eller som engelsmännen säger "the cunning fox". Det finns en urgammal Etiopisk folksaga som förmodligen är den första berättelsen som någonsin nedtecknats om den listiga räven. Den går så här: En gång i tiden var det en struts som hade en ko och ett lejon som hade en tjur och en dag sa lejonet till strutsen, "vi borde föra samman våra djur på samma betesmark så räcker det att en av oss vakar över dem, på så sätt får vi varannan dag ledig". Sagt och gjort så blev det och så fortsatte det i många månader tills kon en dag var gravid. När det var dags för kon att föda sa lejonet till strutsen, "jag kan se efter djuren idag så kan du vila". När kon hade fött en kalv sa lejonet till strutsen, "Titta! Din ko födde en slipsten och min tjur födde en fin kalv". Strutsen trodde inte på lejonet och svarade, "detta är ju löjligt", "inte alls" svarade lejonet. Så de båda kom i gräl och till sist beslöt de att sammankalla alla djuren för att få ett beslut. En stor samling med djur kom men ingen av dem vågade säga till lejonet att hans tjur inte kunde föda kalvar. Men en listig räv som hörde talas om detta sa, "jag vill inte komma till er samling, men när jag springer förbi kan berätta min dom." Så när den listige räven sprang förbi samlingen med djur skrek alla, "herr räv, herr räv kan du komma hit?" Den listige räven svarade, "nej jag har så bråttom, jag är på väg med en kniv för att hjälpa min far med hans förlossning, dessutom så håller solen på att gå ned och det ska bli regn, så jag måste skynda mig, jag ska hjälpa barnmorskan när min far ska föda." Lejonet röt till och sa, "det var det löjligaste jag hört! Din far kan inte vara gravid, han är ju en man!" Räven svarade, "du har inga andra löjliga historier att berätta? Som att en tjur födde en kalv kanske?" Räven sprang vidare, lejonet rusade i ilska efter honom och kvar satt strutsen med sin ko och sin kalv.

25/5

86 spelare utan kontrakt

Biljetter lottas ut?

Dags för fas 2

Årtiondets höjdpunkt

Från början av säsongen 2015/2016 var oddset för att Leicester City skulle vinna Premier League 5000/1. När miraklet skedde fanns jag på plats och bevakade varenda spark.

Ian Stringer är journalist och radiokommentator för BBC Radio Leicester. Han kommenterar alla Leicesters matcher i radio och är en stor supporter till Leicester City. Ombedd att sammanfatta det gångna decenniet hade han bara en sak att berätta om och här har ni det med hans egna ord.

Det var min egen idé att åka till Stamford Bridge måndagen den 2/5 2016. Jag hade sålt in idén till BBC Radio Leicester att vi skulle referera från matchen, utan att veta om vi behövde vara där eller inte. Men Leicester spelade oavgjort mot Manchester United och därför skulle Leicester vinna Premier League ligan om Tottenham tappade poäng mot Chelsea. Jag tog en promenad med min två månader gamle son Oliver i famnen och tänkte "en dag ska jag berätta för dig en historia om fotboll du aldrig kan tro har hänt". Även nu, fyra år efter att det hände, frågar människor mig "när var du säker på att Leicester skulle klara det"? För mig stod det klart när Leicester hade förlorat den tredje av de endast tre matcherna man förlorade på hela säsongen. När man förlorade borta mot Arsenal, när Danny Welbeck avgjorde i den 90:e minuten. Från den tidpunkten tänkte jag "spelarna kommer inte att låta detta hända igen". De reste till Köpenhamn efter den matchen för att ha lite kul och tänka på annat än fotboll. De hade maskerad utklädda till Teenage Mutant Ninja Turtles bland annat. Deras enda oro var att manager Claudio Ranieri inte skulle släppa iväg dem, men Ranieri visste vad det skulle betyda för dem och lät dem åka. De hade kul tillsammans, drack lite apelsinjuice (!) och kom tillbaka starkare och mer målmedvetna än jag sett dem innan. De kom tillbaka och försvarade sitt straffområde som Turtle Michelangelo försvarade sin salamipizza. Förlusten mot Arsenal blev inklämd mellan andra händelser i en fantastisk februarimånad. Riyad Mahrez fantastiska mål borta mot Manchester City, Jamie Vardys sensationella volley mot Liverpool och Lenoardo Ulloas jordskredsmål mot Norwich. Välj din favorit!

Leicester? Premier League Champions? Vårt City? Nääää...du luras? Walkers Crisps, Gary Lineker, Red Leicester ost, Engelbert Humperdinck, talar vi om detta Leicester?

Den där kvällen på Stamford Bridge sjöng Chelsea-fansen "let´s do it for Claudio". Trots att Tottenham ledde med 2-0 i halvtid uppträdde de nervöst. Innan matchen hade deras manager Mauricio Pochettino nervöst vandrat runt som en blivande pappa i korridorerna. Hemma i Leicester väntade supportrarna med oöppnade champagneflaskor och trodde att det var kört, att festen var uppskjuten till lördag. Men jag sitter på Stamford Bridge och kommenterar, jag kan höra hur Pochettino, nästan desperat skriker instruktioner till sina spelare. När Chelsea lyckades reducera började Pochettino hänga med huvudet. Chelsea bytte in Eden Hazard, som inte haft sin bästa säsong hittills. Nu kom han in och började genast att spräcka sönder Spurs mittfält. Jag hade mikrofonen pressad mot min mun, hörlurarna klämde runt öronen och min stora blåvita halsduk låg på bordet framför mig. Pressboxen var packad till sista plats med journalister. Och ja, alla andra kan höra dig när du vrålar, men jag brydde mig inte. Inte denna dag i alla fall. Programpresenteraren Jason Bourne varvade mina kommentarer med intervjuer med hoppfulla fans och kommentarer från gamla spelare. Han skickade över ordet till mig när det föll sig bra. Man ska veta att liveradio har ett sju sekunders försprång på de digitala tv-sändningarna så när jag skrek ut att Chelsea reducerat hade tv-bilderna ännu inte visat det. Efter reduceringen fick jag kommentera oavbrutet, jag flög formligen fram i etern, kommenterade varje spark, varje millimeter av vad som hände. Min röst var på högsta volym. Hjärtat lugnt, huvudet kallt, inga känslor, beskriv det du ser. Jag såg Hazards fot bakifrån en tiondels sekund innan han borrade in skottet i krysset. Jag såg min son Oliver, jag såg Leicestershire, Midlands, jag såg planeten jorden. "Han är vid straffområdesgränsen, han går in i straffområdet, skjuter med högerfoten.

DEN GÅR I MÅL!!! CHELSEA HAR GJORT DET, EDEN HAZARD HAR GJORT DET MÅL HÄR PÅ STAMFORD BRIDGE SOM KAN BETYDA ATT DEN MEST FANTASTISKA FOTBOLLSHISTORIEN PÅ JORDEN BLIR VERKLIGET! Den kan bli verklighet.......

Jag ringde till min pappa när jag fortfarande var i sändning, jag lämnade Stamford Bridge och reste direkt till King Power Stadium. Det föll tårar som tvättade bort dammet från mina skor. Det var fortfarande ungefär 5000 supportrar som firade utanför King Power Stadium när jag kom dit vid 1-tiden på natten. Jag var inte längre reportern Ian, jag var ett fan och kunde fira med dem. Vi sjöng och kramades hela natten. Det blev någon timmas sömn och sen var jag tillbaka till King Power för den mest fantastiska soluppgång jag sett, för att rapportera till världen om vad som hänt. Jag mötte kollegor från Frankrike, Japan och USA. Det var som ett kungligt bröllop!

Lilla Leicester! Vår stad har inte varit densamma efter det här, och kommer aldrig att bli det igen.

24/5

Vardy arriving at the back post, and we all know what that means!

Kommer du ihåg Hossein Kaebi?

Det är kanske inte så konstigt om du inte gör det, för han gjorde inget större avtryck.

Efter att ha slutat på 19:e plats i Championship 2006/2007 och efter att ha sparkat två managers, anställde Leicester i maj 2007 Martin Allen som ny manager. Han ville inte värva Jimmy Floyd Hasselbaink trots att möjlighet fanns, istället tog han in tolv andra nyförvärv, bland dessa iraniern Hossein Kaebi, vilka han trodde skulle ta Leicester upp mot Premier League igen. Kaebi var eftertraktad av flera klubbar i Premier League men Leicester vann dragkampen om den 21-årige högerbacken från Persepolis. Kaebi skev på ett tvåårigt kontrakt. Kaebi hade YouTube-berömmelse för sin tuffa men vältajmade tackling på Portugals Luis Figo under VM 2006 och Martin Allen kunde inte dölja sin förtjusning över att ha tagit honom till Leicester. Kaebi följde på raden Sergio Hellings, Bruno N´Gotty, Ricky Sappleton, Carl Cort, Radostin Kishishev, Jimmy Nielsen, James Chambers och Jon Hayes och Allen menade att Kaebi var hans viktigaste nyförvärv.

-Jag hade inte koll på honom innan, men ordföranden (Milan Mandaric) visade mig några videos och jag fick några rekommendationer. Det var uppenbart att han var en mycket bra spelare. Vi trodde inte vi skulle lyckas ro hem affären eftersom ett antal Premier League lag var intresserade, men vi lyckades, sade Allen vid presskonferensen. -Ordföranden har gjort en stor affär här och ett bra detektivarbete att hitta honom, det är en lättnad att ha Kaebi här, sa Martin Allen vidare. Hossein Kaebi hade sagt nej till erbjudanden från flera andra klubbar för att komma till Leicester och han såg fram emot att "fördjupa sig i den engelska kulturen". -Jag är fast besluten att göra bra ifrån mig på planen och lära mig språket snarast. Jag hade erbjudanden från klubbar i Portugal, Tyskland och från Premier League men jag kände att Leicester erbjöd de bästa villkoren, berättade Kaebi för journalisterna.

Kaebi lyckades inte ta någon plats i laget i öppningsmatcherna av Championship 2007/2008, men i den tredje matchen, hemma mot Watford var det dags. Han fick hoppa in och spela de sista 11 minuterna när Leicester ledde med 3-0. Kaebi spelade fram Mark De Vries när denne fastställde slutresultatet till 4-1. Sen skulle det dröja fyra månader innan han spelade nästa match för Foxes. Under tiden fram till dess hade Martin Allen fått sparken, Gary Megson anlänt och strax efter sagt upp sig och till sist anlände Ian Holloway. Kaebi var missnöjd med att han aldrig fick spela och övervägde att hämta över sin agent och eventuellt lämna klubben. Kanske för att Holloway tidigare varit manager för Queens Park Rangers, vilka hade spelat en vänskapsmatch mot det iranska landslaget, öppnade han upp för Kaebi i laget. Den iranske landslagsmannen fick starta i matcherna mot Ipswich Town och Hull City i december. Den första matchen spelade han 90 minuter, men i den andra blev han utbytt i halvtid, för att aldrig spela för Leicester igen. Holloway var frustrerad över hans dåliga engelska och Kaebi blev en av sju spelare som släpptes fria. Hossein Kaebi lyckades aldrig få något kontrakt med någon annan klubb i England och återvände till Iran och Persepolis. I juni 2009 var han med i det iranska landslag som reste till Sydkorea för att spela VM-kvalmatch. Kaebi var en av fyra spelade som hade gröna handledsband under matchen. Inte så konstigt kanske efter som Iran spelar i grönt och vitt. Men nu var det så att de gröna handledsbanden symboliserade oppositionens kandidat i det iranska valet, Mir-Hossein Mousavi. Alla som bar dessa gröna handledsband var övertygade om att valet tidigare samma månad hade varit riggat. Enligt den regeringstrogna tidningen i Iran fick Hossein Keabi, Ali Karimi, Mehdi Mahdavikia och Vahid Hashemian sluta spela fotboll efter detta. Sanningen som det aldrig pratades om, var att de alla fortsatte med sina karriärer. Kaebi spelade ytterligare åtta landskamper för Iran. Han spelade sedan för ett flertal klubbar i Iran innan han plockade av sig benskydden för gott 2014. 2018 blev han coach för Sepidrood i Iran Pro League. 89 landskamper för Iran blev det för högerbacken, men i Leicester gjorde han inget avtryck.

23/5

Vardy sticks out his big toe!

När Jamie Vardy slog Ruud Van Nistelrooys rekord och blev

Världens bäste anfallare!

Den fantastiska säsongen 2015/2016 innebar inte bara att Leicester City vann Premier League, det slogs en massa klubbrekord också. Men det kanske roligaste rekordet som slogs var Ruud Van Nistelrooys rekord på mål i tio raka matcher. Manchester United anfallaren gjorde mål i tio matcher i följd, åtta av dem i slutet av säsongen 2002/2003 och två i början av säsongen 2003/2004. Denna säsong utsågs Van Nistelrooy till världens bäste anfallare. Hans rekord kom att stå sig till 2015 då Jamie Vardy gjorde mål i elva raka matcher. Vardy slog rekordet den 29/11 i en match mot Manchester United. Först att gratulera på Twitter var Ruud Van Nistelrooy.

När Van Nistelrooy satte sitt rekord spelade den unge Jamie Vardy för Stocksbridge Steels ungdomslag. Därifrån hade Vardy en inte särskilt spektakulär karriär i "Non League" i lag som Halifax Town och Fleetwood Town, oftast inför mindre än 800 åskådare per match. Ända till den dagen då Leicester City betalade £1 miljon för honom. Jamie Vardy började sin minnesvärda "rekordslakt" den 29 augusti i Bournemouth. Leicester låg under med 1-0 när Vardy i den 86:e minuten stänkte in kvitteringen på straff. Ett par dagar efter matchen blev Vardy uttagen till det engelska landslaget. Den 13 september vände Leicester 0-2 hemma mot Aston Villa och vann med 3-2. Jamie Vardy stod för kvitteringen till 2-2, ett mål som fick supporterfunktionären Jim Donnelly att jubla som en liten dåre. Förre Arsenal- och Leicesterspelaren Martin Keown kommenterade efteråt: "Vilken energi Leicester har, och Vardy han vet var chanserna kommer, och då är han där"! Den 19 september var det samma visa igen, Leicester låg under med 2-0 borta mot Stoke, när man kom tillbaka. Än en gång var det Vardy som kvitterade och den här gången räckte det till oavgjort 2-2. Den 26 september förlorade Leicester, det var en av bara tre förluster under säsongen. Man försökte möta Arsenal med deras eget spel och blev straffade rejält, Londonlaget vann med 5-2 på King Power Stadium. Vardy gjorde båda Leicesters mål när Leicester föll från tredje till sjätte plats i tabellen. Den 3 oktober slog Foxes Norwich på bortaplan med 2-1 och Vardy gjorde ett straffmål igen. Vardys lagkamrat Jeff Schlupp efter matchen: "Jamie Vardy terroriserar försvararna, han är ett rent plågoris". Efter ett uppehåll var ligan igång den 17 oktober igen, Leicester låg under med 2-0 borta mot Southampton men kom tillbaka, igen! Jamie Vardy blev tvåmålsskytt, igen och nu hade han gjort mål i sex raka matcher. När han hade slagit rekordet i november fick han frågan om han någon gång under tiden tänkte att han var på väg att slå Van Nistelrooys rekord. "Nej, jag hade ingen tanke på det just då, jag bara körde på, en match i taget" var hans svar. 24/10 Leicester - Crystal Palace 1-0, Claudio Ranieri: "Jamie Vardy är fantastisk, för honom finns inga dåliga pass eller dåliga bollar". Den 31 oktober mötte Leicester West Bromwich Albion på The Hawthorns, men det var nära att Jamie Vardy inte kunnat spela.

Han var skadad men fysteamet med Dave Rennie i spetsen gjorde ett fantastiskt jobb att få honom i spelbart skick. Han tackade genom att avgöra matchen med 3-2 målet. Den 7 november tog Leicester emot Watford på hemmaplan, Vardy fälls och håller handen vid ljumsken. Men han kan spela vidare. Lite senare fälls han igen, av Watford målvakt, och domaren pekar på straffpunkten. Riyad Mahrez tar bollen och går mot straffpunkten, ångrar sig, vänder om och ger bollen till Vardy. Han dunkar in 2-1 till Leicester och mål för nionde matchen i rad. Den 21 november klev han upp på tio raka matcher och tangerade Van Nistelrooys rekord. Leicester slog Newcastle 3-0 på bortaplan och när Vardy gjorde mål applåderade till och med hemmafansen. Claudio Ranieri: "Jamie Vardy är en mästare. Jag hade Gabriel Batistuta i Fiorentina som gjorde mål elva matcher i rad, jag hoppas Jamie också kan uppnå det". Den 28 november. Han gjorde det! Christian Fuchs slår en genomskärande passning till Vardy som håller undan försvararna och stänker in bollen bakom David De Gea i Manchester United-målet. Förre Leicesterförsvararen Matty Elliott: "Åh herre gud, hela arenan hoppade och skrek, även jag! Vilken avslutning, vilken kvalitét! I just denna sekund noterade Twitter nästan 30 000 tweets angående denna händelse. En strålande Claudio Ranieri efter matchen: "För fem år sedan spelade han i "Non League", det är svårt att utvecklas så snabbt som han gjort. Han är fantastisk för han gör inte bara mål, han pressar och jobbar hårt, han är mycket viktig för oss". Jamie Vardy gjorde till slut 24 mål under säsongen 2015/2016, han fick ta emot medaljen för vinsten i Premier League och han togs ut i "Årets Lag" och blev även utsedd till "Årets Spelare" av sportjournalisterna.

22/5

Rose vill till Leicester

Bang Bang Suomessa

Dennis Wise, en av fotbollens "bad boys" lämnade Chelsea efter 11 säsonger och 332 matcher 2001 när Chelseas nye manager Claudio Ranieri ville föryngra laget. Wise var en känd bråkmakare på och utanför planen, redan som lärling kom han i kontrovers med sin tränare i Southampton och sparkades från klubben. Han kom till Wimbledon och blev där en del av klubbens omtalade så kallade "crazy gang". Det var Wise själv, Justin Fashanu, Vinnie Jones och Lawrie Sanchez som spred osämja och bråkade när de kom åt. Wise ledde bland annat ett bråk som inkluderade hela 19 spelare i en match mot West Ham. 1990 värvades han till Chelsea och skapade sig en bra karriär som en hårt arbetande mittfältare med en bra förmåga att skapa chanser åt sig själv och andra. Under sin första säsong blev han faktiskt Chelseas skyttekung med 14 mål. Inte heller under tiden i Chelsea kunde han hålla sig lugn, han blev dömd för ett slagsmål med en taxichaufför, han bet en spelare i Real Mallorca i armen under en match och i en match mot sin gamla klubb Wimbledon startade han ett bråk i spelartunneln och dömdes till böter på 75 000 kronor.

När Ranieri ville bli av med honom kom Peter Taylor och Leicester in med ett bud på 1,6 miljoner pund som Chelsea accepterade. Det blev dock ingen succé för Wise hos Leicester, den första säsongen spelade han endast 17 matcher (1 mål) och man såg en åldrande spelare i slutet av sin karriär. Leicester ramlade ur Premier League, man kom sist med endast 28 inspelade poäng. Under Leicesterspelarnas julfest 2001 överraskade Wise Robbie Savage med, som han tyckte, en kul julklapp. Robbie fick en leksakskanin med en massagestav upptryckt där bak, stor humor tyckte Wise! Det tyckte dock inte Savage och ett mindre bråk uppstod, där Wise fick en drink hälld över sig. Leicester fick en ny manager, Micky Adams, och man åkte till Finland för ett träningsläger innan säsongen 2002/2003. Efter en kortspelskväll hade spelarna gått och lagt sig, men Dennis Wise hade något som malde i honom. Vad han hade retat upp sig på är ännu idag inte avslöjat, kanske hade han förlorat i kortspelet. Leicesters skotske vänsterback Callum Davidson låg och sov när Wise lyckades ta sig in i hans rum. Väl där utdelade han ett par käftsmällar till den sovande skotten och de tog så allvarligt att Davidsons käkben fick två frakturer och näsan bröts. På morgonen skickades Dennis Wise direkt hem och Leicester City stängde dessutom av honom från all fotboll.

Han fick inte komma till någon klubbs arena eller träningsanläggning. Mindre än en månad efter incidenten, den 2/8 sparkades Wise från klubben med omedelbar verkan. Vad vi behöver komma ihåg nu är att Leicester City vid den här tiden var en klubb i stora ekonomiska bekymmer och Dennis Wise var en av de mest högavlönade spelarna. Wise tyckte att han blivit alldeles för tufft behandlad och lämnade in en överklagan till "Football League Disciplinary Commission" som dömde till hans fördel och beslutade att Leicester skulle återanställa honom med två veckors löneavdrag vilket var cirka 800 000 kronor. I kommissionen ingick bland andra Robbie Earle, en före detta fotbollsspelare som ansågs rättvis och intelligent. Många menade dock att han nästan var jävig eftersom han spelat för Wimbledon. Det hade han visserligen, men inte samtidigt som Wise. Ordföranden Gordon Taylor menade att Leicester sparkade Wise för att försöka spara pengar. "It´s a sensitive situation. Dennis has a reputation for such problems at times but Leicester were trying to get the wage bill down and get rid of players" sade Taylor. Man hävde Leicesters avstängning och menade alltså att två veckors löneavdrag var nog straff för en avslagen käke. Leicester överklagade dock kommissionens beslut och två veckor senare, den 18 september 2002 vann klubben målet mot Dennis Wise. I pressen kunde man läsa "hur tänkte kommissionen egentligen, två veckors löneavdrag får man om man missar aftonringningen, bruten käke är betydligt värre, bra beslut till sist". Sex dagar senare skrev Wise på för Millwall och ledde dem till klubbens första FA-cupfinal 2004.

Callum Davidson tvingades avstå från matcher i sex veckor, han kunde träna och vara med i de flesta övningar, men kunde alltså inte spela matcher. I en undersökning utförd av lokaltidningen Leicester Mercury tyckte 80% av läsarna att det var rätt beslut av klubben att sparka Wise. I oktober var dock Wise på gång igen, trots att han nu spelade för Millwall hade han inte glömt Leicesters "oförrätter", han vände sig till högsta domstolen för att "få tillbaka" den lön han tyckte att han rätteligen skulle ha fått ut. Wise stämde Leicester City på motsvarande 29 miljoner svenska kronor. Detta fick spelare och fotbollsledare runt om i England att vända Wise ryggen. Man tycke att det var ett dråpslag mot Leicester, ett försök att försätta den klubb som tagit emot honom när han fick gå från Chelsea, i konkurs. Gary Lineker gick ut till attack och menade att Wise skulle "sluta vara bitter och fortsätta leva sitt liv". Wise mordhotades från flera håll och Scotland Yard inledde en undersökning som dock inte ledde till något resultat. Den 22 oktober försattes Leicester under konkursförvaltares administration, det var firman Deloitte & Touche som utsågs till förvaltare av den högsta domstolen. Det första de gjorde var att förkasta Dennis Wise stämningsansökan så han blev helt utan pengar. Leicester hade skulder på närmare 600 miljoner kronor, men tack vare ett gediget jobb från konkursförvaltaren och det faktum att Gary Lineker satte samman ett konsortium som kunde ta över, klarade man sig ur knipan i februari 2003. Gary Lineker satte själv in nära 65 miljoner kronor för att rädda sin gamla klubb.

Tillbaka till Wise, när Manchester United mötte Dennis Wise, vare sig han spelade i Chelsea, Leicester eller Millwall så blev det nästan alltid bråk mellan Wise och Uniteds Roy Keane. De slogs i spelartunneln redan 1997 och när Millwall spelade FA-cupfinalen mot Manchester United var de igång igen. Men det urartade aldrig och United vann matchen med 3 - 0. Sir Alex Ferguson, som inte gillade Wise sa: "den mannan kan starta ett upplopp i ett tomt rum".

Callum Davidson flyttade till Preston North End där han slet med otaliga skador under sju säsonger innan han flyttade hem till Skottland igen. Han avslutade sin karriär med tre säsonger i St. Johnstone.

Bang Bang Soumessa (fritt översatt "en smäll på käften i Finland).

21/5

Tillbaka på Belvoir Drive

Nytt kontrakt för Maddison?

Lallana till Leicester och Söyüncü till Liverpool?

Hans pappa kommer från Grenada, hans mamma från Bangla Desh och han har blivit Leicester Citys "rockstjärna" med sitt stora hår...

Hamza Choudhury

Hamza föddes i Loughborough och kom till Leicester Citys akademi som sjuåring. Ända sedan den dagen har han regelbundet representerat Leicesterlag i olika nivåer och med matcherna mot Chelsea och Manchester City runt juletid 2018 tog han ett stort kliv in i förstalaget. Han blev den första spelare med bakgrund från Bangla Desh att spela i Premier League när han debuterade som avbytare i en match mot Tottenham i november 2018. Innan dess har han bland annat varit utlånad till Burton Albion, vilka han hjälpte till uppflyttning från League 1 till Championship 2016. Hans debut som startspelare mot Chelsea innan jul kom efter en tid med imponerande matcher för U-23 laget. Hamza fick spela i en central roll mellan Wilfred Ndidi och Nampalys Mendy, och det var denna trio som var ryggraden i bortavinsten mot Chelsea. Dåvarande manager Claude Puel hade varit lite osäker när det gällde Hamzas framtid, han hade faktiskt tänkt att låna ut honom i januarifönstret. Men de imponerande insatserna mot Chelsea och Manchester City fick Puel på andra tankar. Claude Puel jämförde honom med Ben Chilwell. Han har nämligen haft samma utveckling som Ben, från U 23 till debut i förstalaget och från detta vidare mot landslaget. Hamza har inte kallats upp till det engelska A-landslaget ännu, men Gareth Southgate har noga scoutat honom.

Hamza är ju född i England, så det har aldrig varit någon tvekan om vilket landslag han ska spela för och han har redan sju U 21-landskamper i bagaget. Hamza skrev sommaren 2018 på ett kontrakt som gäller till juni 2022 och det gladde inte bara klubb och fans. Hamza själv säger att Leicester City är en familj som omfamnar sina spelare och att det är lätt att trivas i klubben. Innan han skrev sitt första professionella kontrakt med Leicester som 17-åring var både Barcelona och Real Madrid intresserade av Choudhury. Hamza har allt en bra mittfältare behöver, han har en enorm arbetskapacitet, bra passningsfot och en aggressiv approach. Danny Simpson uttalade sig om Hamza efter Chelsea-matchen: "Han kom in i laget och såg ut som han spelat varenda match förut. Han var totalt respektlös och helt utan fruktan". Hamza sticker ut, inte minst på grund av sin frisyr. Han har ett "burr" som får Marouane Fellainis gamla frisyr att hamna i skuggan. Han erkänner att frisyren får honom att sticka ut, men han har inga planer på att klippa sig. Han berättar själv: "När jag var på lån hos Burton drev fans och spelare med mig en massa, det var bara att ta det med en nypa salt. Jag har vant mig med det och med håret, och nu vill jag inte ha det på något annat sätt".

20/5

Amartey vill lämna Leicester?

10 steg för en fotbollstransfer

Nu är det snart dags för ett transferfönster att öppna igen, sommartransferfönstret. Men hur går en transfer till egentligen? Man hittar en spelare, ger ett bud, skriver kontrakt och sen är det klart, eller? Nej så enkelt är det inte, här presenterar vi de 10 delarna som får allt att klaffa i en transfer av fotbollsspelare mellan två klubbar.

Scouting

Detta är kanske den mest mystiska och hemliga delen i en övergång och absolut den mest betydelsefulla om man ska lyckas värva en bra spelare. Scouting är en verksamhet i ständig utveckling. De gamla dagarnas "ha en man på läktarna" är nästan borta, i alla fall på högsta nivå. Många klubbar använder idag dataprogram, Leicester City använder ett som kallas "Wyscout" för att analysera videor, bilder och statistik på intressanta spelare. Detta innebär att manager Brendan Rodgers, chefsscout Lee Congerton och fotbollsdirektören John Rudkin kan sitta bekvämt på kontoret och bedöma spelare. När man gjort det kanske man skickar ut en man på "fältet" för en sista titt, för att se spelaren i en eller flera matcher och få en magkänsla. Leicester City har ett stort nätverk av scouter i England och utomlands. Man har riktigt bra relationer med folk i Frankrike, något som var till stor nytta när man kunde värva Riyad Mahrez för bara £400,000. Scouterna på fältet hämtar också in en hel del information som man inte kan utläsa av dataprogram. Det handlar om spelarens intelligens, familj, vänner, intressen och så vidare. Få verksamheter inom fotbollen är mer konkurrensutsatta än scoutingen.

Spelaren man vill värva är identifierad, nästa steg är en övergång (köp eller lån). Det självklara nu är att lämna ett skriftligt bud på hur mycket man är beredda att betala för spelaren. Hur otroligt det än låter så är det vanligast att använda en fax för detta. Man faxar alltså ett underskrivet bud till den säljande klubben som får fundera på budet. En del klubbar låter dock agenter sköta förhandlingarna åt sig. Agenterna agerar som förhandlare mellan klubbarna och kan i många fall lyckas förhandla fram en lösning på en affär som från början verkade omöjlig.

Premier Leagues regelverk fastställer att "en spelare under kontrakt ska inte, direkt eller indirekt kontakta annan klubb, utan samtycke från den klubb han representerar". Vilket betyder att alla övergångar ska starta från noll, smygkontakt accepteras inte. Verkligheten kan dock tyvärr se annorlunda ut. Det är sällan den köpande klubben lägger ett bud utan att ha kontaktat spelarens representanter för att utröna om spelaren är intresserad och i så fall vad hans lönekrav är. Omfattningen av en affär är ofta upprättad långt innan transfersumman är överenskommen.

I media ser man ofta fraser som; "inledande förhandlingar", "långt gångna förhandlingar", "personliga krav". Man kan se framför sig en grupp av människor, spelare, agent, klubbordförande, manager med flera, sittande runt ett bord skickade papper mellan sig. Verkligheten är igen annorlunda. Förhandlingar är ofta korta, agenten lägger fram spelarens krav och klubbens representant ger klubbens villkor. Sedan sköts förhandlingarna väldigt ofta via den krypterade appen WhatsApp! De frågor som kommer upp under förhandlingarna är givetvis lönen och eventuella bonusar, men även andra villkor som personliga och sociala frågor. De flesta spelare lämnar förhandlingarna till sin agent och kan på så sätt koncentrera sig på sitt jobb. Sedan möter de ofta den nye managern precis innan affären slutförs, för att diskutera spelarens roll i det nya laget. Sker inte ett sådant möte tar båda parter stora risker. Fotbollsdirektören John Rudkin är den person som förhandlar för Leicester City.

Den era vi ser i fotbollen nu är spelarnas tid. Aldrig någonsin har spelarna haft sån makt som de har idag, det är spelarna som är nyckeln i alla affärer. Det är väl heller inte mer än rätt, eftersom det är deras karriärer det handlar om. Spelaren måste bedöma flera aspekter innan han skriver på ett nytt kontrakt. Hur mycket speltid får jag, måsta jag flytta, måste jag lära mig ett nytt språk, kommer jag att kunna samarbeta med min nya manager och är kontraktslängden tillräcklig. Spelare vill ju som alla andra skapa sig trygghet. Sedan har vi ju förstås även den ekonomiska aspekten, får jag tillräckligt betalt. Det kan tyckas från "vanligt folks" synvinkel att det inte behöver betyda så mycket för lönerna är ju enorma. Men tro oss, betalningen har stor betydelse.

Fotbollens fiende nummer ett! Agenter ses ofta som fotbollens hyenor. Det är sant att några agenter uppför illa och det är lika sant att som sköter sig bra får lida för det. Agenterna är en intressant del av fotbollen numera, speciellt under transferfönstren. Bra agenter värderas högt, både av spelare och av klubbar. En bra agent kan ro hem den där affären som från början såg omöjlig ut. En bra agent kan hitta en ny klubb åt en spelare som vill röra på sig, lika väl som han kan hitta en ny spelare åt en klubb som behöver investera. Agenternas nätverk är ett värdefullt verktyg i en transferprocess. En agent som sköter sitt jobb rätt kan se till att spelaren inte behöver bry sig om något annat än att träna, spela och vara sig själv. Självklart tjänar agenten en slant för sitt jobb också!

Förhållandet mellan media och transferfönstret är en älska/hata-affär. Media älskar transferfönstret för att det förser media med en aldrig sinande ström av nyheter och historier att berätta. Samtidigt hatar media transferfönstret för att det för med sig en massa skräpinformation och rena påhitt från olika håll. Det är inte lätt att veta vad som är sant eller inte. Ett av de vanligaste sätten media får reda på en pågående transferaffär är genom taxichaufförer. De ser spelare på flygplatser och tågstationer, eller till och med kör dem till träningsanläggningar eller klubbkontor. Medias förhållande till taxichaufförer är gott, media brukar till och med betala en slant till dem för riktiga tips.

Läkarundersökning och arbetstillstånd

Vi närmar oss de sista häckarna i häckloppet mot ett nytt kontrakt. Läkarundersökningen hos de flesta toppklubbar är en strängt hållen och noggrann del av ett spelarköp. Oftast sker den på klubbens träningsanläggning eller ett privat sjukhus. När transferfönstrets deadline närmar sig kan klubbar tvingas till att chansa. Så var det när Liverpool för några år sedan sålde Fernando Torres till Chelsea och panikvärvade Andy Carroll från Newcastle på transferfönstrets sista dag, trots att han var skadad. Arbetstillstånd krävs för spelare som inte har EU-pass och är äldre än 16 år (detta kommer att ändras i och med att Brexit träder in). Grundregeln för att ett arbetstillstånd ska beviljas är att den köpande klubben förbinder sig att sponsra spelarens uppehåll i England. FA kommer att bevilja arbetstillståndet om spelaren har deltagit i 75% av sitt lands internationella matcher under de senaste två åren. Sedan finns det undantag hit och dit som kan göra att ett tillstånd ändå kan utfärdas.

Klubbar har en månad på sig för att slutföra en transfer i januarifönstret och i princip två månader i sommarfönstret. Så varför då vänta till transferfönstrets sista timmar innan man avslutar ett spelarköp? Det är inte för medias skull i alla fall, även om media älskar att rapportera minut för minut från varje transferfönsters deadline. Nej den enkla sanningen är att många transferaffärer involverar flera spelare och flera klubbar, det blir ofta en dominoeffekt. När en affär blir klar rullar det på med flera andra affärer som kan slutföras. Sedan kan det vara så att en klar affär plötsligt inte blir av på grund av oförutsedda händelser. Då kommer vi in på det här med panikvärvningar igen, ofta sker dessa i sista minuten. Transfers på sista dagen av transferfönstret är inget varken klubbar eller spelare vill ha, men de blir fler och fler.

Transfersumman är överenskommen, spelarens personliga villkor överenskomna, läkarundersökningen är klar. Allt som återstår är att lämna in de påskrivna handlingarna till FA och Premier League, sedan kan man officiellt gå ut med en bild. Det var väl inte så svårt!

19/5

Spelarna har testats

Historien om historikern John Hutchinson

Hur jag blev Leicesterfan

Ingen i min familj var intresserade av fotboll men jag har varit Leicestersupporter i nästan 60 år. Som ung pojke bodde jag knappt 5 kilometer från Filbert Street och när jag var i 8 - 9 års ålder brukade jag titta ut genom fönstret och se supportrarna på väg till arenan. Ganska ofta, om det var rätt vind, kunde jag höra ett dovt mullrande är City gjorde mål. På den tiden kunde det vara 40 000 åskådare på plats. Eftersom det var på 50-talet så var det stor chans att det var Arthur Rowley som gjorde mål, han gjorde nämligen 265 mål för Leicester och är den Leicesterspelare som gjort mest mål genom tiderna. Mot slutet av eftermiddagen lyssnade jag på fotbollsresultaten på radio och såg fansen på väg hem. Allt det här var för mig både exotiskt och spännande och jag ville verkligen gå till Filbert Street och titta på en match men ingen i familjen ville följa mig.

Den första gången jag såg Leicester var på TV, FA-cupfinalen 1961 när Leicester förlorade 2 - 0 mot Tottenham Hotspur. Leicester hade slutat sexa i Division 1 (högsta ligan) och hade spelare som Gordon Banks och Frank McLintock. City hade riktig otur som fick en spelare skadad tidigt och spelade med en man mindre i 70 minuter, på den tiden fanns inga avbytare. Slutligen kunde jag följande säsong ta mig till Filbert Street. Jag hade en vän, Noel som var lika gammal som mig. Hans två år äldre bror Alan, tog med oss till Filbert Street för en oförglömlig dag som ändrade mitt liv. Det kostade 7,5 penny för en ståplats på gamla läktaren mitt emot huvudläktaren. Det var en match mot West Bromwich Albion som Leicester vann med 1 - 0. Howard Riley var högerytter i Leicester och han jagade upp och ned på högerkanten framför oss och han gjorde även segermålet. Det var första gången jag såg en toppklasspelare på så nära håll. Howard går fortfarande och ser matcher på King Power Stadium och tack vare sitt militära förflutna fick han leverera matchbollen förra Remembrance Day. Efter den matchen var jag fast och blev livslång supporter. Jag blev även bortskämd. Leicester hade många bra spelare på 60-talet och var även ganska bra. De var nästan alltid med i toppstriden. De kom till tre FA-cupfinaler, spelade i Europa och vann Ligacupen. På Blue Army Swedens sida "The Story" berättas om epitetet "Ice-Kings" från säsongen 1962/1963 då Leicester hade chansen att vinna både ligan och cupen. Jag kan fortfarande utan tvekan, räkna upp spelarna från den tiden: Banks, Sjoberg, Norman, McLintock, King, Appleton, Riley, Cross, Keyworth, Gibson och Stringfellow. Andra berömdheter under 60-talet inkluderade Derek Dougan, Jackie Sinclair, David Nish och Peter Shilton. Tillsammans med Noel och Alan så missade jag inte en match fram till oktober 1967 då jag flyttade hemifrån för att studera historia vid University of Wales. Avståndet och brist på pengar gjorde sedan att jag bara kom till Filbert Street under lovdagar. Jag skrapade ihop pengar så jag kunde se FA-cup semifinalen 1969 mot West Bromwich på Hillsborough men finalen (där Leicester förlorade mot Manchester City) fick jag se på TV. En personlig reflektion: jag fortsatte att se Leicester matcher ihop med Noel tills han avled i cancer i september 2013. Han fick aldrig vara med om uppflyttningen till Premier League, The Great Escape, vinsten i Premier League eller kvartsfinal i Champions League. Fastän han inte var med och såg det så fanns han alltid med i mina tankar under dessa triumfer. Nedflyttning till division 2 (Championship idag) 1969 kom som en stor chock. Jag hade aldrig sett Leicester spela utanför högsta divisionen. Jag tog min examen i historia 1970 och bodde sedan ett år i London innan jag flyttade tillbaka till Leicester 1971 och blev historielärare. Detta sammanföll med att Leicester åter gick upp i högsta divisionen. Jimmy Bloomfield var ny manager och i den första matchen besegrade Leicester Liverpool i Charity Shield. Bloomfield byggde ett underhållande lag som det var ett nöje att se spela. Spelare som Jon Sammels, the Birch, Keith Weller, Dennis Rofe och Frank Worthington kom och kombinerade bra med Peter Shilton, Steve Whitworth, Graham Cross, John Sjoberg och Lenny Glover som redan fanns i laget.

Jag tillbringade 25 år som historielärare i Leicester, blev biträdande rektor 1981 och så småningom rektor. Jag tog även en Master i förvaltning vid University of East Anglia (ligger i Norwich) 1987. Under min tid som historielärare missade jag nästan inte en match på Filbert Street. Att vara fotbollssupporter på 80-talet var dock hårt emellanåt. Huliganism och rasism förstörde sporten, publiken hamnade bakom staket, åskådarantalet föll, planerna var usla och faciliteterna bristfälliga som bäst. Det som delvis kompenserade för allt detta var ändå att titta på när trion Gary Lineker, Alan Smith och Steve Lynex tillsammans gjorde 150 mål under tre säsonger. Sedan fanns också målvakten Mark Wallington som spelade 331 raka matcher, han missade inte en match på sex år! En annan höjdpunkt var när klubben värvade en spelare som kom att bli en sann klubblegend, Steve Walsh. Den deprimerande David Pleat-eran beredde väg för Brian Littles tid under vilken han transformerade City från ett lag som undvek nedflyttning till tredje divisionen, till ett lag som spelade i tre raka Playoff finaler på Wembley. Den första av dessa var mot Kenny Dalglish Blackburn, då en mycket rik klubb kontrollerad av stålmagnaten Jack Walker. Jag var 42 år och besökte Wembley för första gången, trots förlusten var det en oförglömlig dag. Det mörka 80-talet ersattes av 90-talets reformation. Nya stadion byggdes, staketen plockades bort och en mycket större betoning på familjen inom fotbollen. Leicester gjorde sju resor till Wembley på nio år, de vann två Playoff finaler till Premier League och Ligacupen två gånger. Den stora höjdpunkten under dessa Wembleybesök var givetvis när Steve Claridge avgjorde mot Derby ett par sekunder innan straffläggning genom en snedträff där bollen tog på hans skenben och fladdrade in. Fram till att City vann Premier League var det förmodligen mitt favoritögonblick som City supporter. Jag hade med min dotter på fem av dessa Wembley-matcher men sorgligt nog valde hon hästar framför fotboll som sitt stora intresse!

Hur jag blev Leicester Citys officiella historiker och arkivarie

Jag pensionerade mig från jobbet som rektor på en gymnasieskola i Leicestershire 2005. Fram till dess hade vi sett succén under Martin O´Neill, antiklimaxen under Peter Taylor, nedflyttning och traumat med en klubb satt under förvaltning, uppflyttning och sen nedflyttning igen 2004. Denna nedflyttning var starten på en period av 10 år utanför Premier League och inkluderade även det otänkbara. För första gången i klubbens historia blev Leicester 2008 nedflyttade i League 1. Denna 10-års period var det längsta Leicester varit utanför högsta ligan i fredstid. När jag pensionerade mig hade jag inga planer på att jobba heltid igen. Det är inte därför man pensionerar sig! Jag hade planer på att ta en ny examen, denna gång i Fotbollshistoria vid det Internationella centret för Sporthistoria vid De Montfort University. Jag låg i förhandlingar med universitet när jag fick nyheten att min yngre bror, som bor på Nya Zealand, hade blivit förd till sjukhus efter en kraftig hjärtattack. Jag flög till Auckland för att besöka honom, och senare samma år åkte jag och min fru tillbaka igen för att besöka min tillfrisknande bror. Planerna på en ny examen övergavs. Mot slutet av 2005 läste jag en artikel i vår lokala tidning som handlade om Leicester City. En supporter hade lånat ut memorabilia till klubben men de hade försvunnit. En talesman för klubben bad i artikeln om ursäkt för det inträffade och sa också att man låg mycket efter med katalogisering av klubbens historiska samlingar. I ett ögonblick hade jag författat ett brev och erbjöd frivilligt att hjälpa till med jobbet att katalogisera. Nyckeln i brevet var att jag erbjöd mina tjänster utan betalning. Inom en vecka hade klubben svarat och accepterat mitt erbjudande. Från en blygsam start jobbar jag nu heltid som klubbens Officielle Historiker och Arkivarie. Sedan 2010 har jag också ett starkt stöd från klubbens verkställande direktör Susan Whelan.

Mitt jobb som klubbhistoriker och arkivarie

De senaste åren har jobbet inkluderat skapandet av en stor och hela tiden växande databas med klubbens alla historiska samlingar och ett digitalt bildarkiv med tusentals bilder ända från 1880-talet. Ett ljudarkiv med intervjuer av 100-talet före detta spelare från varje årtionde ända tillbaka till 1930-talet ligger också med i detta digitala arkiv. Det finns även en komplett statistisk sektion gjord av Dave Smith och ett biografiskt arkiv med varje spelare som någonsin spelat för Leicester Fosse och City där researchen gjorts av nu framlidne Paul Taylor. En annan aspekt på klubbens arv är handhavandet av klubbens kollektioner. Klubben har samlat på sig hundratals föremål under åren ända sedan 1880-talet. Det totala värdet av alla föremål överstiger numera miljontals kronor. Omfånget av föremålen sträcker sig från det bisarra till det magnifika och från det triviala till det extremt värdefulla. En viktig del i arbetet är forskning. Ett projekt innefattade att hitta alla platser där Leicester Fosse spelat. Många arenor finns inte kvar, exempelvis Råsunda i Solna där Leicester Fosse spelade 1913. Andra projekt har inneburit att vi hittat över 50 platser som har historisk betydelse för Fosse och City. Exempelvis platsen där Leicester Fosse spelade sin första match i november 1884 och huset där Leicester Fosse grundades. Ett annat projekt, kanske det största jag gjort, ledde till att vi kunde dokumentera klubbens bidrag till Första Världskriget. Detta resulterade i en följetong i matchprogrammen och en film, "Foxes Remembered". Denna film spelades till stora delar in i Frankrike, vid västfronten. Några av spelarna i Leicester Fosse dog där. Att förklara och sprida klubbens historia är en viktig del av våra projekt. Vi har haft flera utställningar, inte bara på King Power Stadium, utan även på många ställen runt om i Leicestershire. Den största och mest besökta utställningen var utan tvekan 'The Fearless Foxes' på New Walk Museum. Den fanns på muséet mellan juni och oktober 2016. Utställningen hyllade mästarna från 2016, Leicester City. Den arrangerades i samarbete med Leicesters stadsfullmäktige, Leicester Mercury och Radio Leicester och drog mer än 100,000 besökare. Den nominerades till 'National Museums Awards' och kom på en andra plats i maj 2017. Att publicera artiklar är ett annat sätt at sprida klubbens historia. Det har publicerats hundratals artiklar i matchprogram sedan 2011, några av dessa artiklar har utgjort basen för två böcker jag skrivit om klubbens historia. "From Shed to Stadium", klubbens historia presenterad via memorabilia och arkiven, sam t en bok "Classic Shirts" som innehåller Neil Plumb's foton på varje matchtröja som spelarna använt sedan FA-cupfinalen 1949. Jag har även kommunicerat klubbens historia via regelbundna artiklar i Leicester Mercury och i Fox Fanzine samt via Radio Leicester. Jag var mycket involverad i BBC Radio Leicesters tretimmars dokumentär om klubbens historia, som vann BBC Gillard Gold Award, för bästa sportdokumentär i oktober 2010. Lägg till det att mer än 12 nyligen publicerade böcker har använt klubbens projekt som källor för information, bland annat 'Of Fossils and Foxes' vilken innehåller fotografier från klubbens arkiv. Det finns fortfarande massor att göra. Sådana här projekt är levande och blir aldrig färdiga. Ett nytt projekt är att få till en omfattande beskrivning av klubbens historia till den nya webbsidan. Förutom det finns tankar på ännu fler intressanta projekt.

Sammanfattning

Folk säger att jag har det bästa jobbet i välden. Jag håller med om det. Efter att jag pensionerade mig för tolv år sedan så kan jag säga att det finna inget jobb i världen som jag heller vill göra. Jag får kombinera min kärlek till historia med min kärlek till Leicester City. Detta bär med sig bonusar som att jag får träffa intressanta människor, bland annat er från Skandinavien!

I april 2017 fick Blue Army Sweden en privat föreläsning av John Hutchinson, som tack fick han då världens enda Dalahäst med texten Blue Army Sweden!

18/5

Jamie Vardys Premier League mål

Anglo-Italienska Cupen

Anglo-Italienska Cupen var en fotbollsturnering som spelades mellan klubbar i England och Italien under åren 1969-1973. Turneringen lades ned efter 1973 men återuppstod mellan 1975-1986 som en turnering mellan halvprofessionella lag. 1992 återuppstod turneringen igen som en turnering för lag från de näst högsta ligorna i England och Italien. Men på grund av bristande intresse lades turneringen ned efter fyra säsonger. Cupen startades efter att Swindon vunnit den engelska ligacupen 1969. Eftersom Swindon spelade i division tre fick laget inte ställa upp i UEFA-cupen. Leicester City deltog i Anglo-Italienska Cupen efter säsongen 1971/1972. I första matchen mötte Leicester Cagliari på Sardinien den 1/6 1972 och fick stryk med 1-0. I omgång 2 den 4/6 blev det förlust 5-3 mot Atalanta i Bergamo. När man reste hem till Filbert Street fick Leicester revansch på de italienska lagen. Den 7/6 slog Foxes Cagliari med 2-1 och den 10/6 krossade man Atalanta med 6-0. Tyvärr betydde detta ändå att Leicester slogs ut ur Cupen då Blackpool och Carlisle placerade sig före i den engelska gruppen. Roma vann den italienska gruppen och gick alltså till final mot Blackpool. Finalen spelades den 24/6 och vanns med 3-1 av Roma. Man räknade poängen lite udda, det vanliga på den här tiden var 2 poäng för seger och 1 poäng vid oavgjort, men i denna cup utdelades även 1 poäng per gjort mål. Det betydde i Leicesters fall 4 poäng för de två vinsterna plus 11 poäng för 11 gjorda mål, totalt alltså 15 poäng. I den engelska gruppen ingick förutom Leicester även Blackpool, Carlisle, Birmingham, Sunderland och Stoke. I den italienska gruppen deltog Roma, Atalanta, Cagliari, Sampdoria, Vicenza och Catanzaro. Leicester spelade turneringen även 1993 och lyckades då med konststycket att enbart möta engelska lag. Man vann över Grimsby med 4-0 och sedan förlust borta mot Newcastle med samma siffror. Hemmamatchen mot Grimsby sågs endast av 4112 åskådare och därför tvekade Leicester att delta när man bjöds in igen nästa år. Men man gjorde ett försök till och mötte åter igen bara engelska lag, först förlust 3-4 på bortaplan mot Peterborough och sedan en tråkig 0-0 match hemma mot West Bromwich inför endast 3588 åskådare. Leicester tappade efter det intresset för Cupen, vilket de flesta lag gjorde eftersom publikintresset var minimalt. Leicesters sammanlagda statistik för Anglo-Italienska Cupen blev 8 spelade, 3 vunna, 2 oavgjorda och 5 förluster, målskillnad 18-15.

14/5

Trevlig helg!

Torsdagsnöje

The Doog

Derek Dougan var en av de tidiga hjältarna i Tipsextra, framför allt stor hos alla
Wolverhampton fans, men visste du att han spelade tre år i Leicester City och att han var
jättepopulär även här? Alexander Derek Dougan föddes i Belfast, Nordirland och startade sin fotbollskarriär i den halvprofessionella klubben Lisburn Distillery 1954. I den engelska ligan kom Dougan att spela i hela 18 år, och göra 294 mål på 685 matcher. Han började som försvarsspelare men skolades snart om till center och där visade han sin duglighet många gånger om. Exempelvis är han en av få spelare att ha gjort hattrick i första, andra och tredje divisionen samt FA-cupen, Ligacupen, och UEFA-cupen. "The Doog" som han kallades, avled i juni 2007, endast 69 år gammal, efter en hjärtattack. Hans begravningsgudstjänst sändes via högtalare ut till en stor massa av människor utanför kyrkan. Till Leicester City kom "The Doog" via Portsmouth, Blackburn, Aston Villa och Peterborough 1965. Fansen som såg honom spela för Leicester säger sig vara lyckliga över att ha sett en sådan talang i det egna laget. Dougan var en extravagant karaktär, han älskade rock'n roll lika mycket som fotboll och hans favoritband var "The Roaring Sixties", som
skulle komma att nå viss framgång under namnet "Family". Derek Dougan var inte olik en
annan spelare som skulle komma till Leicester senare, Frank Worthington. Han skrev på för
Leicester 1965 och klubben fick betala 21000 pund för att Peterborough skulle släppa honom.
Det rapporterades i media att Dougan frivilligt gick med på en lönesänkning för att komma
bort från Peterborough och få fart på sin karriär. Samtidigt med "The Doog" värvade Leicester Jackie Sinclair och de båda blev mycket populära bland fansen. Leicester var ett ganska stjärnfyllt lag, man hade landslagsspelare från Nordirland (Derek Dougan), Skottland (Dave Gibson), Wales (Peter Rodriguez) och England (Gordon Banks). Dougan och Sinclair blev ett hot mot alla lag och under debutsäsongen gjorde Sinclair 22 mål och Dougan 19. Han sista match för Leicester blev en 2-2 match hemma mot Everton i mars 1967 och till fansens stora besvikelse såldes han, plötsligt och oväntat, till Wolverhampton för 50000 pund. Fansen var galna av ilska och det fanns till och med de som lördagen därpå, åkte till Wolverhampton för att se "The Doog", istället för att se Leicester hemma på Filbert Street. Dougan gjorde hattrick i första matchen och var en stor del i Wolves framgång och uppflyttning till högsta divisionen. Under de åtta åren i Wolverhampton spelade Dougan 323 matcher och gjorde 123 mål.

13/5

Jag beställer direkt!

Strikta regler

Franky Wortho

Ni kommer väl ihåg Frank Worthington, den kanske skönaste liraren någonsin att ha gjort
avtryck på Filbert Street. Men visste ni att han spelade i Sverige också? Få om ens någon
spelare har representerat fler klubbar än Frank. Karriären började 1964 i Huddersfield och slutade 1993 i Halifax Towns reservlag, då var han 45 år! Där emellan hann han dra på sig 23 olika matchtröjor i USA, England, Irland och Sverige! Ja han drog faktiskt på sig en 24:e också, Engelska landslagets! På den nivån var han när han kom till Mjällby i maj 1980, och året innan hade han vunnit skytteligan hemma i England. Till Listerlandet kom han, utlånad över sommaren av Birmingham City för att få matchträning efter en skada och för att spela nykomlingarna Mjällby kvar i Allsvenskan. Till samma storsatsning hörde förresten också Anders Linderot, som man lockat hem från proffslivet i Marseille. Men för Mjällby var Frank det stora klippet, själv såg han det som en gratis sommarsemester i de vackra svenska flickornas land. Frank var, och kanske fortfarande är, den store charmören och playboyen, förföraren som satte lika stor ära i antalet nedlagda byten av det andra könet som på antalet mål, segermatcher och allsvenska poäng. Men en verklig lirare var han, både på och utanför plan. Till en början kände han sig förvisad till en
landsortshåla som luktade minkfoder och sillrens. Men snart kom han underfund med att Hotel Hanöhus, där Mjällbyledningen inkvarterat honom, kompenserade det mesta. Nattklubb med dans fem kvällar i veckan. När han spelat sin sista match för Mjällby och intervjuades inför återresan till England fick han bland annat frågan vilken klubb han gillat bäst under sin karriär. Svaret kom blixtsnabbt "Hanöhus Night Club". Worthington var en särling, en diva, men han var så stor som fotbollspelare att han hade råd att vara det. Visst tittade en och annan i Mjällby snett på honom, men man accepterade ändå de flesta av hans självpåtagna privilegier. Även att han tjänade pengar som ingen annan var i närheten av. Det gjorde för övrigt Mjällby också, tack vare Franks stjärnstatus. Till hans debut på Strandvallen kom det 7200 åskådare. Typiskt Worthington då, att han vägrade lämna omklädningsrummet eftersom det regnade! Han valde att värma upp inomhus. Studsade några gånger upp och ned på golvet. Publiken undrade förstås varför engelsmannen inte var ute och värmde med det övriga laget. Jodå, han släntrade ut på plan när laget var på väg tillbaka in i omklädningsrummet några minuter före kickoff. Frank joxade lite med trasan, hojtade till Mjällbymålvakten Leif Persson: "Hi Leif!". Och drog en volley rätt upp i krysset, sedan bugade han mot den vilt applåderande publiken och promenerade raka vägen till omklädningsrummet. Anders Linderot har berättat, att när laget tränade låg Frank Worthington på stranden och kollade in brudar. Ibland knallade han upp till Strandvallen i bara badbyxorna för att kasta ett öga på lagkamraternas träning. I sina första tre matcher för Mjällby gjorde han allt utom mål. Sen var det dags för Djurgården uppe i Stockholm. Laget åkt buss, Frank flög! Fotbollskorna hade han glömt på Strandvallen. I lånade dojor gjorde han två mål och spelade fram till det tredje, Mjällby vann med 3-1. Ken Olofsson skrev i Aftonbladet: " Det fanns en mästerregissör bakom verket, en fullblodsartist som fick andra bollsparkare att framstå som rent primitiva. Han dribblade,jonglerade, fintade och slog smörpassningar på längden och tvären." Det gick som bekant inget vidare för Mjällby i Allsvenskan. Det hindar inte att Frank Worthington fick många fans tack vare sitt höga
underhållningsvärde. Hans sista match i Mjällbytröjan, var den mot Malmö FF. Ett smörpass till Lennart Johanssons 1-1 mål var matchens behållning och efter slutsignalen sjöng Mjällbyfansen så det ekade över Strandvallen: "Frank is a Jolly Good Fellow!" Mjällbyledaren Åke Diverling hade sett till att Frank fritt disponerat en MAIF-gul leasingbil, en remdriven Volvo 343. Det blev en dyr affär för klubben. Inte nog med att bilen var full av tomma cigarettpaket, fimpar och tidningar. I handskfacket trängdes ett 50-tal obetalda böteslappar!. Han sa själv att han såg Sverige som sitt andra hemland. Han har många fina minnen härifrån, påstår han. Och typiskt Frank så handlar det inte bara om fotboll: "Jag minns en kväll när jag var på Hanöhus Night Club. I got lucky...again. En ung Svenska bjöd mig hem till sig. Hon var makalöst snygg och bodde med sin morsa. På morronen när hon kilat iväg till jobbet kom mamman in med en kopp te och hoppade ned i sängen...."

12/5

Senaste från mötet igår

Det kommer ett transferfönster snart

Transferfönstret är två perioder under året då fotbollsklubbar kan köpa spelare från andra länder, en sådan transfer är endast giltig om den godkänts av FIFA. Transferfönstret är det inofficiella namnet som används av media och klubbarna själva, FIFA kallar det för "registreringsperiod", så benämns perioden i FIFA:s regelverk "Regulations on the Status and Transfer of Player". Enligt FIFA:s regler kan varje enskilt lands fotbollsförbund själva bestämma datum för sina transferfönster, men de får inte överstiga 12 veckor. Ett andra transferfönster inträffar under säsongen och detta får inte överstiga 4 veckor. Transferfönstret hos ett givet fotbollsförbund reglerar endast köp av spelare in till detta fotbollsförbund, transfers ut ur förbundet kan ske när som helst, förutsatt att transferfönstret är öppet hos det andra förbundet. Enkelt sagt, Brage kan köpa spelare från Leicester när det svenska fönstret är öppet och Leicester kan köpa spelare från Nyköpings BIS när det engelska fönstret är öppet. Transferfönstret hos det förbund spelaren lämnar behöver alltså inte vara öppet. Transferfönstret infördes efter förhandlingar med Europa Kommissionen och hade varit i bruk i flera ligor innan det gjordes obligatoriskt av FIFA säsongen 2002-2003. Det engelska fotbollsförbundet hade varit förespråkare av ett internationellt transferfönster ända sedan 90-talet.

FIFA:s regelverk säger att det ska vara två transferfönster, ett långt (max 12 veckor) mellan två säsonger och ett kortare (max 1 månad) mitt i säsongen. De specifika perioderna beror på respektive fotbollsförbunds spelsäsong och bestäms av respektive fotbollsförbund. De flesta fotbollsförbund spelar under vinterhalvåret eller höst/vår och får då sin stängda säsong under sommaren och därmed ett långt transferfönster som slutar i augusti, det korta transferfönstret mitt i säsongen hamnar då i januari. Sverige, Norge och Finland har sin spelsäsong under sommarhalvåret och har därmed sitt långa transferfönster någonstans i januari-april och det korta fönstret mitt i säsongen hamnar i augusti. I England har man det så, att när sista matchen för säsongen är spelad kan spelaraffärer gällande spelare som tillhör samma förbund ske, fastän transferfönstret ännu inte öppnat. Dessa affärer är ändå bara preliminära och kan inte slutföras förrän transferfönstret öppnar den 1/7. Detta beror på att de allra flesta spelares kontrakt löper ut den 30/6. Akutvärvningar utanför transferfönstret tillåts också, ställs en klubb helt utan målvakter kan en speciell dispens utfärdas av ligan. Spelare som är kontraktslösa kan värvas när som helst under säsongen och är alltså inte bundna av något transferfönster.

Men först ett minitransferfönster

11/5

Spekulationerna flödar

Blir det någon mer fotboll denna säsong?

Jamie Vardys Premier League mål

Frank Soo

För vår generation är inte mycket känt om Frank Soo, kinesen som spelade för Leicester, tränade svenska fotbollslag och norska landslaget. Tack vare Leicester Citys historiker John Hutchinson och med hjälp av Ivar Tisthammer i Norge så kan vi berätta historien om den "engelske kinesen" som ledde Norge i en landskamp i OS i Finland 1952.

När Norge 1952 skulle till Finland för Olympiska Spelen hade landslaget ingen tränare. Man hade inte råd att ha någon fast anställd vid positionen så man valde helt sonika ut någon person för varje tillfälle landslaget skulle spela. Det kan verka konstigt att man inte hade råd att avlöna någon fast anställd, speciellt i dessa dagar när fotbollen är nedlusad av pengar. Faktum är att det dröjde till sent 60-tal innan Norge hade råd med en fast anställd landslagsmanager. Norge skulle alltså deltaga i OS och Frank Soo blev utsedd till frälsare. Han hämtades från Italien där han gjort stor succé när han räddade Padova kvar i Serie A. Soo hade varit ett mycket känt namn tidigare, speciellt i England där han spelade tillsammans med Stanley Matthews i Stoke City som var ett av de bästa lagen på 30-talet. Senare spelade Soo även för Leicester City och Luton Town. Soo hade även gjort sig känd i Norge innan han tog över landslaget för att han värvade Knut Andersen från Skeid till Padova. Andersen som var landslagsman spelade för Padova mellan 1951 - 1953. Frank Soo var en vandringsman och OS-matchen blev hans enda med Norges landslag. Det gick inte så bra, Norge fick stryk med 4 - 1 av Sverige som var en stornation i Fotboll på 50-talet. Sveriges tränare då var en engelsman som hette George Raynor, han kom att leda Sverige till OS-guld 1948, OS-brons 1952, VM-brons 1950 och VM-silver 1958. Raynor är så här långt den bästa tränare det svenska landslaget haft. Frank Soo fick också träna svenska lag, men endast på klubbnivå. Efter OS reste han runt i Sverige och var tränare för bland annat IFK Eskilstuna, Örebro SK och Djurgårdens IF innan han flyttade tillbaka till Norge där han tränade Fredrikstad 1964. Det blev serieseger med Fredrikstad, något som han även uppnådde med Djurgården i Sverige. Han lämnade Fredrikstad efter en enda säsong för att han tyckte spelarna inte var tillräckligt seriösa. Han tog över ABG i Danmark och kom på femte och sjätte plats med dem. Soo var en tuff tränare, i Sverige kallades han för slavdrivare, han krävde mycket och kom ofta på kant med spelare och lagledningar. Djurgårdens IF fick smeknamnet "Järnkaminerna" under ledning av Frank Soo, man vann Allsvenskan 1955 och ansågs som Sveriges tuffaste lag. Han fick några år som manager i England också. Scunthorpe United beskrevs av Sir Alf Ramsey som det mest utvecklingsbara laget i England under Frank Soo´s ledning. Frank Soo räknas som den första asiat som spelat för det engelska landslaget. Men när man söker efter hans namn bland spelare som representerat England hittar man det inte. Detta för att Soo spelade för England nio gånger under tiden för det andra världskriget, då kallade man landslaget för "England War Team". Ivan Tisthammer, framträdande medlem i 'Leicester City Supporters Club Scandinavian Branch' sa att "som norrman är det kul att hitta någon som representerat det lag kan håller på och som varit tränare för egna landslaget". För Frank Soo blev det bara en match med Norges landslag och det blev bara två med Leicester. Inte heller i Leicesters ligastatistik kan du finna hans namn. Han spelade två matcher för Leicester i FA-cupen mot Chelsea i den tredje omgången, Chelsea vann. Efter sin tid i Skandinavien flyttade han hem till England och levde ett tillbakadraget liv fram till sin död 1991. Frank Soo som föddes 1914 hette egentligen Hong Ying Soo, hans far kom från Kina och hans mor från England.

10/5

Staty av Khun Vichai

Stan Collymore

"Leicester-stjärnan Stan Collymore bröt benet i en match mot Derby idag. Collymore andades genom syrgasmask när han bars av planen." - Aftonbladet 2/4-2000.

Stan Collymore var en av Englands mest skandalomsusade fotbollspelare. Han fick sparken från
Aston Villa efter ständiga bråk med tränaren. Han hade skapat svarta rubriker även utanför
fotbollsplanen, när han 1998 misshandlade sin svenska flickvän Ulrika Jonsson på en restaurang. Karriären låg nere en lång period när Collymore behandlades för en djup depression. Men egentligen behöver Stan Collymore ingen närmare presentation. Han var en av de mest kontroversiella fotbollspelarna på senare tid. När han var som bäst var han en av de bästa anfallarna i världen anser många. Han var snabb, stark, ett våldsamt skott och bra på huvudet. Stan Collymore började som ungdomsspelare i Walsall, Wolverhampton och Stafford Rangers.
1991 köptes han av Crystal Palace där han spelade en säsong innan han såldes vidare till Southend. Hans stora talang upptäcktes tidigt av de större klubbarna, och Nottingham köpte
honom för 25 miljoner 1993. När han spelade för Forest såg hans karriär otroligt ljus ut. Många anser att det var då han var som bäst. Tack vare "Stan the man" som man kallade honom, gick klubben upp i högsta serien och väl där ökade hans stjärnstatus, hela 22 mål på 36 matcher redan den första säsongen. Men han var inte särskilt populär bland sina lagkamrater, det sägs att han inte ens pratade med dem. Liverpool var dock intresserade och sommaren 1995 köpte de honom för rekordsumman 90 miljoner. Det blev dock ingen större succé för Stan i Liverpool och han kom tidigt på kant med både tränare och lagkamrater. Stan hade alltid varit Aston Villasupporter och när Brian Little köpte honom blev han den dyraste spelaren i klubbens historia. Men inte heller här lyckades han speciellt bra och när John Gregory tog över som tränare hamnade han i frysboxen. Det var nu alla privata problem, bl. a med flickvännen Ulrika Jonsson, uppdagades och Villaledningen tröttnade på honom och han tvingades bort från sin favoritklubb. Martin O'Neill gav dock Stan chansen att återupprätta sin karriär i Leicester, något som såg ut att bli ett fiasko direkt. Leicester åkte till La Manga i Spanien för att träningsläger, och Stan gick bärsärk med en brandsläckare i hotellkorridoren och Leicester blev utslängda från hotellet (det här var första gången man var där, laget var ju där några år senare och hamnade i skandal igen). Givetvis trodde alla att O'Neill skulle sparka honom direkt, men så blev inte fallet. Istället lyckades O'Neill tämja honom och skapa en bra atmosfär i truppen och Collymore kände förtroende och började prestera igen. På elva matcher gjorde han fem mål och såg ut som en landslagsman igen. Det var nu olyckan var framme. Händelsen var snarlik den som förstörde Tomas Brolins karriär 1994. När Collymore försökte få kontroll på bollen föll han med hela kroppstyngden mot vristen. TV-bilderna var skakande. Collymore skrek ut sin smärta och tittade skräckslaget på sitt brutna ben. När han bars av planen andades han genom en syrgasmask och han var säkert medveten om att den karriär som han såg ut att lyckas reparera, åter var slagen i spillror. När Peter Taylor tog över Leicester hamnade han i frysboxen igen, dit förpassad av Taylors nyförvärv Ade Akinbiyi! Stan försökte att göra comeback ett par gånger, först i Bradford och sedan i spanska Real Oviedo, men det lyckades inget vidare. Leicesterfansen kommer dock aldrig att glömma när Stan the man gjorde hattrick mot Sunderland.

Maddison vann ePremier League

9/5

Leiccester Citys FA-cupfinaler

Leicester City är förmodligen det största lag som aldrig vunnit FA-cupen. Här har du klubbens alla FA-cupfinaler. Leicester City kvalificerade sig för lagets första FA-cupfinal 1949, motståndare var Wolverhampton Wanderers och finalen spelades som brukligt på Wembley. Wolverhampton slutade denna säsong på sjätte plats i Division 1 och i laget fanns flera engelska landslagsmän, medan Leicester med ett nödrop klarade sig kvar i Division 2. Leicester tog sig till finalen genom att besegra Birmingham (1 - 1, 1 - 1, 2 - 1), Preston North End (2 - 0), Luton Town (5 - 5, 5 - 3), Brentford (2 - 0) samt Portsmouth (3 - 1). Semifinalen mot Portsmouth spelades på neutral plan (Highbury). Wolverhampton startade med målmedvetenheten av ett topplag och redan efter 13 minuter tog man ledningen. Jesse Pye nickade in ett inlägg från Johnny Hancock. Strax före paus var Pye framme igen och ökade Wolves ledning till 2 - 0. Efter paus vinklade Mal Griffiths in reduceringen och gav matchen liv och Leicester hopp. Bara minuter senare jublade alla Leicesterfans när Ken Chisholm sköt bollen i mål, men målet dömdes bort för offside. Wolves Sammy Smyth snodde bollen vid mittcirkeln och länsade genom Leicesters försvar och sköt 3 - 1 till Wolves. Det blev för mycket för Leicester, Wolverhampton kontrollerade resten av matchen och lyfte den första av fem titlar de skulle vinna under manager Stan Cullis. Leicester hade lite oflyt inför finalen då man fick två nyckelspelare skadade, målvakten Ian McGraw och centern Don Revie.

1961 spelade Foxes sin andra FA-cupfinal, nu stod Tottenham Hotspur för motståndet och som vanligt spelades finalen på ett fullsatt Wembley. Leicesters väg till finalen gick via Oxford United (3 - 1), Bristol City (5 - 1), Birmingham (1 - 1, 2 - 1), Barnsley (0 - 0, 2 - 1) och en semifinal i tre akter. I semifinalen mötte Leicester Sheffield United på Elland Road i Leeds, matchen slutade 0 - 0. Första omspel på City Ground i Nottingham slutade 0 - 0 och den andra omspelsmatchen på St. Andrews i Birmingham vanns av Leicester med 2 - 0. Tottenham hade redan vunnit Division 1 (Leicester slutade på sjätte plats) och var ute efter att vinna dubbeln. Leicester började matchen jättebra och Tottenham var frustrerade över att inte få tag i Leicester. Men när Leicesters ytterback Len Chalmers i den 20:e minuten skadade sig så allvarligt att han bars ut, då tog Tottenham över. 1961 hade avbytare ännu inte införts i engelsk fotboll, det kom först säsongen 1965/1966. Chalmers kom tillbaka men kunde inte göra sig själv rättvisa och Tottenham tog över dominansen. Spurs hade en boll inne i den 38.e minuten, men målskytten Cliff Jones var offside så målet dömdes bort. Första halvlek slutade mållöst. Den andra halvleken började som den första slutade, i kraft av i princip en man mer kunde Tottenham styra händelserna. I den 66:e minuten dunkade Bobby Smith in bollen förbi Gordon Banks till 1 - 0 och nio minuter senare gjorde Terry Dyson 2 - 0 och dubbeln var säkrad för Spurs. När 2 - 0 kom så gav Chalmers upp och gick av planen, besviken över att inte kunnat bidra som han ville och givetvis besviken över att matchen var avgjord. Denna match sändes live i England och 12 andra länder i Europa, många andra länder sände matchen med fördröjning eller i efterhand. En del länder sände ett redigerat sammandrag och i USA sändes matchen i sammandrag två veckor senare. Denna match var en av de första stora sportsändningarna i världen förutom VM och OS.

Bara två år senare hade Leicester ånyo kvalificerat sig för final, denna gång var Manchester United deras motståndare. 1963 gick Leicester under epitetet "Ice-Kings" efter lagets fina svit av segrar under den kallaste vintern i mannaminne i England. På vägen till finalen hade Leicester slagit ut Grimsby (3 - 1), Ipswich (3 - 1), Leyton Orient (1 - 0), Norwich (2 - 0) och i semifinalen på Hillsborough i Sheffield Liverpool (1 - 0). Leicester var favoriter mot ett Manchester United som fortfarande led av den tragiska flygolyckan 1958 då halva laget dog, slutade på 19:e plats i Division 1 och Leicester på fjärde plats. 1963 stod dessutom Wembley helt klart med nytt tak över hela arenan och 99 604 åskådare var på plats. Matchen började nervöst från båda sidor och fler passningar gick fel än rätt. Men efter den första nervösa kvarten tog United strypgrepp på favoriterna och pepprade Gordon Banks med skott från alla vinklar. Denis Law gjorde 1 - 0 efter en halvtimma och i den andra halvleken ökade David Herd på med två mål i 57:e och 85:e minuterna. Leicesters skyttekung Ken Keyworth smög in en reducering i den 80:e minuten men Leicester hotade aldrig Manchester United.

Via Barnsley (1 - 1, 2 - 1), Millwall (1 - 0), Liverpool (0 - 0, 1 - 0), Mansfield Town (1 - 0) och West Bromwich Albion i semifinal (1 - 0) tog sig Leicester City till final i FA-cupen 1969 mot Manchester City. Leicester hade ett bra lag med spelare som Peter Shilton, David Nish, Graham Cross, Rodney Fern, Allan Clarke och Len Glover. Trots alla dessa fina spelare åkte man ur Division 1 denna säsong, medan Manchester City var ett mittenlag. Manchester City var i FA-cupfinal för sjunde gången och hade tre titlar (1904, 1934, 1956) sedan tidigare. Innan matchen hade det spekulerats om Leicester skulle spela defensivt, "fisklira" som man sa på den tiden. Men dessa farhågor kom snabbt på skam, Leicester anföll från början och Allan Clarke dribblade som bara han kunde. Lagen bytte chanser med varandra i första halvlek och halvvägs in hittade Mike Summerbee fram med en crossboll till Neil Young som sköt förbi Shilton i Leicestermålet. Direkt i upptakten av andra halvlek hade Leicester ett gyllene tillfälle att kvittera. Allan Clarke nickade ned bollen till Andy Lochhead, men den senares skott for över ribban. Manchester tog sedan över och dominerade matchen till slutsignalen ljöd. Leicester Allan Clarke utsågs till matchens lirare, något som inte var något större plåster på såren.

VE-Day 75

Inbrott hos Khun Vichai

Khun Vichai minnesträdgård vid King Power Stadium

Miljarder i kompensation

När Fulham i mars 2019 sparkade Claudio Ranieri var det tredje gången han fick gå från en Premier League klubb. 2004 fick han sparken från Chelsea, 2016 från Leicester och nu 2019 alltså från Fulham. I kompensation har han sammanlagt dragit in ungefär 135 miljoner från dessa klubbar. Totalt i sin karriär har Ranieri fått närmare 200 miljoner kronor i kompensation när klubbarna brutit hans kontrakt, det kan vara lönsamt att få sparken! De senaste fyra säsongerna har Premier League klubbarna betalat ut mer än 1,5 miljarder kronor i kompensation när man gjort sig av med oönskade managers. Leicester City har sparkat Claudio Ranieri (35 miljoner i kompensation), Craig Shakespeare (12 miljoner) och Claude Puel (24 miljoner). Den klubb som sparkat flest managers och därmed betalat ut mest kompensation är Chelsea. De har under oligarken Roman Abramovich sedan 2003 skiljts från mer än 1,3 miljarder kronor i kompensation till tretton olika managers. När Manchester United sparkade José Mourinho i slutet av 2018 kostade det klubben 240 miljoner kronor. Dessa kompensationsutbetalningar har fått klubbarna att se över kontrakten de skriver med nya managers. När Chelsea kontrakterade Maurizzio Sarri skrev man kontraktet så att kompensationen skulle bli maximalt en årslön. Men med en årslön på 72 miljoner blev det ändå en bra kompensation när han fick gå. Everton är en annan klubb som tydligen gärna betalar ut kompensation. När man sparkade Roberto Martinez 2016 hamnade man i domstol och blev tvungna att kompensera Martinez med 130 miljoner kronor. Sedan köpte man ut Ronald Koeman från Southampton och betalade sydkustklubben 24 miljoner i kompensation. I oktober sparkade man Koeman och fick betala honom 65 miljoner kronor. När man skulle ersätta Koeman ville man ha Watfords Marco Silva. Watford spärrade dock Evertons bud. Sedan tappade Watford form och Londonklubben såg sig tvingade att göra sig av med Silva. Watford gick dock till domstol och menade att Evertons försök att värva Silva varit otillbörliga och fått managern att tappa fokus på Watford, och att resultaten därför inte blivit de önskade. Everton kompenserade därför Watford med nästan 50 miljoner kronor för att slippa undan rättsliga åtgärder. När Leicester hämtade in Brendan Rodgers och hans stab från Celtic fick man betala den saftigaste kompensation som någon klubb betalat en annan klubb. Celtic fick hela 110 miljoner kronor från Leicester. Den betalningen gällde dock för fyra man. Skönaste managern av alla är onekligen Big Sam Allardyce som även han fått en hel utbetalningar genom åren. Han fick 30 miljoner från Blackburn 2010, 12 miljoner från engelska landslaget och hela 72 miljoner när han fick sparken från Everton (de igen). Men bäst av allt var när han fick sparken från Newcastle och St. James Park 2008. Newcastles ägare Mike Ashley fick hosta upp 62 miljoner kronor i kompensation. Big Sam använde genast pengarna till att köpa en drömvilla i Spanien, en villa som han sedan döpte till "Casa St. James".

7/5

Fearless Foxes

Matchday memorabilia

Morgan och Ranieri lyfter bucklan!

Transfer Add-Ons

Vi har läst det många gånger, en fotbollsspelare säljs för t.ex. 30 miljoner pund plus add-ons. Vad är add-ons undrar vi då? Transfer add-ons är något som används frekvent vid övergångar och det är ett användbart verktyg för att slutföra en affär som annars inte blivit av. Det finns olika slags add-ons och här ska vi försöka förklara vilka de är.

• Procent på vidareförsäljning: Detta alternativ betyder att den köpande klubben erbjuder viss procent av transfersumman vid en vidareförsäljning. Köpande klubb använder gärna detta om spelaren är 29-30 år och det inte är troligt att de kommer att sälja honom vidare. När det gäller en ung spelare vill köpande klubb till alla pris undvika en sådan klausul. Att köpande klubb erbjuder upp till 50% av transfersumman vid vidareförsäljning av en äldre spelare är inte alls ovanligt.
• Återköpsklausul: Detta tillåter den säljande klubben att köpa tillbaka spelaren när som helst för ett fast pris. Används inte ofta men Manchester City lade in en sådan klausul när Leicester köpte Kelechi Iheanacho.
• Vänskapsmatch: Detta är en enkel grej att ta till när en mindre klubb säljer en spelare till en större klubb. Man vill ha en vänskapsmatch mot den större klubben där alla intäkter tillfaller den mindre klubben.
• Månadsavbetalningar: Detta innebär att den köpande klubben förutom själva transfersumman betalar pengar till den säljande under en period av 6-48 månader. Dessa pengar tas inte ur transferbudgeten utan belastar totalbudgeten, att bra alternativ för att rädda undan pengar i transferbudgeten till fler spelarköp.
• Pengar per match: Det finns två varianter av detta. Antingen betalar den köpande klubben en överenskommen summa till den säljande när spelaren spelat ett antal matcher, eller så betalar man en summa per spelad match. Det första alternativet är det mest använda och ofta brukar man få betala i flera omgångar, t.ex. efter 15 spelade matcher, efter 30 spelade matcher och i vissa fall efter en fullgjord säsong.
• Pengar efter landskamper: Samma som ovanstående egentligen, men köpande klubb får betala säljande klubb pengar efter att spelaren uttagits till ett visst antal landskamper. Ett ofta använt alternativ av säljande klubb, om spelaren är ung och landslagsman.
• Målpengar: Denna klausul betyder att köpande klubb får betala en fastställd summa pengar när spelaren gjort ett visst antal mål per säsong. Ett riskfyllt alternativ för säljande klubb, om den köpande klubben inte har något att spela för kan klubben bänka spelaren några matcher för att han inte ska nå upp till stipulerat antal mål.
• Trofépengar: Detta betyder att köpande klubb betalar en fastställd summa om man vinner uppflyttning till en högre division, vinner högsta divisionen, vinner nationella eller internationella cuper. För en riktigt bra klubb kan detta vara ett kostsamt alternativ. Detta är de vanligaste add-ons som är kända, sedan finns det säkert fler add-ons eller varianter på dessa här angivna. Alla add-ons är dock verktyg för att sänka den faktiska transfersumman och lyckas ro en affär i hamn.

6/5

Jonnys favoritmatcher

Slagskämparna Steve Walsh och Steve Bull

De må vara vänner nu, men när de möttes på fotbollsarenorna på 80-90-talet var de allt annat än vänner. Walsh från Leicester och Bull från Wolverhampton, med det gemensamma förnamnet Steve. Det var försvarsspelaren Walsh mot anfallaren Bull, två envisa, lojala soldater som gick i krig med varandra för sina lag. Det slog gnistor om deras fighter, de var fotbollens svar på boxningens Ali/Frazier eller Holyfield/Tyson. Rond ett kom en novemberkväll på Filbert Street 1989. Det var en tråkig 0 - 0 match tills Walsh tacklade Bull. Det var en mycket tuff, men ändå regelrätt tackling Leicesterspelaren satte in, men det tyckte inte Bull. Han kom kvickt upp på fötter och fick in en vänsterjabb följt av en högerkrok i ansiktet på Walsh, sedan kastade han sig bakåt på planen så det skulle se ut som att Walsh hade slagit tillbaka. Domaren gick inte på det och Steve Bull fick rött kort. Detta intermezzo var upphovet till det agg som uppstod mellan spelarna och i TV dagen efter svor Bull att han var oskyldig, problemet för honom var dock att TV-bilderna visade något annat. När lagen möttes på Molineux Ground i Wolverhampton senare på säsongen var Bull i strålande form, han gjorde hattrick när Wolves vann med hela 5 - 0. Walsh fick sig en riktig lektion av Bull men båda spelarna höll sig i skinnet och något bråk blev det inte. Nästa säsong på Molineux var de på varandra igen, de stångade huvudena mot varandra som ilskna tjurar och knöt nävarna i luften, hade blickar kunnat döda hade båda fallit ner döda. Sedan slog Leicester Wolves på hemmaplan men något agg mellan de båda Steve syntes inte till, man trodde att de kanske lugnat ner sig. Men i början av säsongen 1992/1993 var det dags igen. I matchen på Molineux Ground i början av augusti fick Bull ett gult kort efter en tvåfotstackling i midjehöjd på Walsh. Sedan följde Bull upp med att göra sitt 200:e ligamål, ingen av dessa händelser gladde Walsh speciellt. Walsh lurade på sin hämnd och TV-kamerorna fångade upp ögonblicket. De båda var nära varandra, utanför spelet och kämpade om att skaffa bästa position. Då backade Bull upp lite för nära Walsh som tryckte till hårt med pannan i bakhuvudet på Bull. Bull föll som den döende svanen och domaren viftade med det röda kortet framför Walsh. Sedan fortsatte bråken genom åren och det gick knappt inte en match utan att någon av dem fick gult kort när de möttes.

"Det var härliga fighter", sa Bull när han blev intervjuad av Birmingham Mail för ett par år sedan. "Walshy gjorde för Leicester det jag gjorde för Wolverhampton. Jag älskade det och han älskade det. Vi visste båda vad som gällde och vi mötte båda en som var jämlik. Vi brukade skratta och skämta i spelartunneln om vem vi trodde skulle bli utvisad. Sedan när vi kom ut på planen blev vi uppeldade, det var fantastiskt". "Bully var en svår kille" sa Walsh till samma tidning. "Han var överallt och han gav aldrig upp, han var stark. Det hände saker runt honom hela tiden och jag var tvungen att hitta på något för att stoppa honom. Kunde jag få honom ur balans, eller till och med utvisad så kunde han ju inte göra mål mot oss. När vi möttes kunde vad som helst hända, och det gjorde det". För ett par år sedan hade Steve och Steve en så kallad Q&A (question and answer) på King Power Stadium. Den drog många intresserade fans som ville höra om deras rivalitet. Det som förvånade många var dock vilken respekt de visade varandra. "Det var ett jobb, jag klev ut på planen och gav 100% för laget" sa Steve Bull. "När vi blev lite äldre hände det att vi gick ut efter matcherna och tog en öl och jämförde blåmärken. Han gav allt på planen och var en heder för sitt lag" sa Steve Walsh. Bull påstår att man kan se ärr i hans bakhuvud efter Walshs tänder, "den gången blödde jag från bakhuvudet och behövde sys, men det var jag som blev utvisad" skrattar Bull. "Det verkade som att vi drog fram det värsta ur varandra, och det värsta var väl när vi låg och boxades, den gången blev vi båda utvisade" replikerar Walsh skrattande.

Senaste ligamatchen

5/5

Clive Clarke

Hans tid i Leicester var mycket kort, men hans avtryck blev oväntat stort. Clive Clark född 1980 i Dublin, Irland var först och främst skolad till vänsterback, men kunde spela på de flesta positioner centralt eller till vänster. Som liten grabb spelade han med sitt lokala lag Newton Schoolboys innan han kom till Stoke som praktikant. Det var även i Stoke hans professionella seniorkarriär tog fart 1999 och han spelade 264 matcher för Staffordshire-laget innan han kom till West Ham 2005. Det blev dock ingen lyckad flytt eftersom Alan Pardew bara hade honom som back-up, och efter en säsong med bara tre matcher flyttade han till Sunderland. Inte heller i Sunderland ville det ta fart och efter endast fyra matcher fick han se sig utlånad till Coventry. Under säsongen 2006 - 2007 spelade han 12 matcher för Coventry och inför säsongen 2007 - 2008 var han tillbaka i Sunderland igen. I augusti 2007 skrev Clarke på ett tremånaders utlånings-kontrakt med Leicester City. I sin tredje start för Leicester, en Ligacupmatch mot Nottingham Forest på City Ground hände det som kom att förändra Clive Clarkes liv. Clarke hade startat i Leicesters två första ligamatcher och hade 180 minuters speltid i kroppen inför matchen mot Nottingham. Det var i mitten på augusti, en tid då de flesta spelare är lite trötta. Man har kört genom pre-season med träning och matcher och så har ligan gått igång. Med halva första halvlek spelad får Clarke en smäll mot huvudet efter en kollision med Leicesters målvakt, i förspelet till Nottinghams ledningsmål. När lagen går av planen vid halvtid snackar Clarke med Nottinghams Kris Kommons, en spelare han träffat under tiden i Stoke. De skojar och båda säger "jag vet inte om jag kommer att orka 90 minuter", mer skämt än något annat. Clarke: "Vi går in i omklädningsrummet, Nottingham leder med 1 - 0 vilket inte var bra, vi är ju ett Championshiplag och Nottingham spelar i League 1". Det är ett lokalderby och City Ground är fullt, 30,000 åskådare. Leicesters manager Martin Allen skäller på i princip varje spelare, "jag kan se att han håller på men jag registrerar inte vad han säger" säger Clive Clarke. Innan någon vet ordet av har Clarke svimmat och fallit ned på golvet, kaos utbryter.

Clarke: "när jag vaknar ligger jag i en ambulans, jag har fortfarande fotbollskläderna på mig men min tröja var uppsliten. Vad fan har hänt? säger jag. Det var ett sånt där tillfälle där man undrar om man drömmer, händer detta verkligen"?

Det som hade hänt var att Clive Clarke fick hjärtstillestånd och tack vare ett snabbt ingripande från ett par av Leicesterspelarna samt sjukvårdare på plats kunde man hålla honom vid liv tills ambulans förde honom till Queens' Medical Centre i Nottingham. Matchen avbröts givetvis, inget av lagen var sugna på att spela vidare efter vad som hänt. Clarke spenderade 10 dagar på sjukhus och rekommenderades att sluta spela fotboll. Efter flera månader av upptrappad träning var Clarke så vältränad att han funderade på en comeback. Men efter att ha tänkt på det både en och två gånger beslutade han sig för att lägga ned sin fotbollskarriär. Clarke: "jag tänkte på familjen, barnen behöver en far och det verkade för riskabelt att fortsätta spela, det var helt enkelt inte värt det". Efter en muntlig överenskommelse med Sunderland (som han fortfarande tillhörde) avlutade Clive Clark sin spelande karriär 2007. Numera är Clarke, som många före detta fotbollsspelare, fotbollsagent. Han är verkställande direktör på JPA Worldwide med kontor i London, Moskva, Paris och Singapore. Ligacupmatchen mellan Nottingham Forest och Leicester spelades så småningom om och Leicester vann med 3 - 1. I sann sportmanna anda lät Leicester Nottingham ta avsparken och Forest målvakt Paul Smith fick vandra upp till Leicesters mål och slå in 1 - 0 till hemmalaget, alltså den ledning man hade när föregående match avbröts. I många medier rapporterades om det "sportsliga mirakel" som inträffat i Nottingham. Det rapporterades om " A honourable gesture", "A demonstration of football at it´s best" och "Football in general has come out as a winner". Leicesters dåvarande ägare Milan Mandaric avslöjade efter matchen att idéen kom från hela klubben och att man satte in Nottingham i sina planer strax före avspark. Forests manager Colin Calderwood sa att hela laget blev rörda av Leicesters gest. Fotbollsligans ordförande Lord Mawhinney talade efteråt om både Nottingham och Leicesters sportmanskap. Både vid den avbrutna och den återupptagna matchen uppträdde lagen som man ska göra. Mawhinney: "The sporting attitudes shown by Nottingham Forest and Leicester City across these two matches reflect extremely well on the game of football."

Riyad Mahrez alla Premier League mål

4/5

Rockbandet som kommer från Leicester och är fanatiska Leicester City fans

Leicester City på konstgräs

Konstgräsplaner är något som diskuteras livligt i dessa dagar, för eller emot? I Storbritannien spelar endast Kilmarnock i den skotska ligan på konstgräs, men det är definitivt inget nytt i brittisk fotbollshistoria. Idag finns det många olika underlag att välja till fotbollsarenorna, de tre vanligaste är vanligt gräs, hybridgräs eller konstgräs i olika former. Hybridgräs finns på många arenor i England, Leicester City använder ett sådant som kallas Grassmaster. Konstgräs är dock som inledningen beskriver mycket ovanligt. I Sverige har vi 9 lag i Allsvenskan som spelar på konstgräs; Eskilstuna, Häcken, Djurgården, Sundsvall, Hammarby, Elfsborg, Norrköping, Örebro samt Östersund. Endast ett lag i Allsvenskan har hybridgräs, Malmö FF. Sirius har gräs på Studenternas men kommer att få konstgräs på sin nya arena. Konstgräs är som sagt mycket omdiskuterat, många vill mena att det är "fotbollens död" och vill förbjuda det helt och hållet, framför allt på grund av den påstådda ökade skaderisken. I Frankrikes högsta liga, Ligue 1, är konstgräs helt förbjudet. Men i Skandinavien och Ryssland är det alltså mycket vanligt och dessutom gör klimatet att det nästan är nödvändigt. På grund av klimatet har man också haft svårt att få till det bra med undervärme i fotbollsplanerna, detta är något som är vanligt framför allt i England. Då är konstgräsplaner ett rimligt alternativ. Men sedan har konstgräset vissa nackdelar också. Gräset blir strävare och "brännskador" är vanliga. Sedan fyller man gräset med gummigranulat från gamla bildäck, detta för att få gräset bli mjukare och att stå upp och inte ligga platt. Miljömässigt är detta givetvis inte bra. Dagens konstgräs är dock ljusår bättre än hur det var på 1980-1990-talet i England. Då lade man in ett konstgräs som mer liknade den "astroturf" vi brukar använda som dörrmattor. Man kan förstå att vissa klubbar satsade på konstgräs i England under 80-talet, vi minns väl alla hur planerna såg ut under Tipsextra-tiden.

Queens Park Rangers, Luton Town, Preston North End och Oldham Athletic var klubbarna som under 1980-1990-talet satsade på konstgräset som man kallade "plastic fantastic". Man spelade matcherna på detta "gräs" med dobbfria skor, idag kan man ha vilka skor som helt på konstgräs. Queens Park Rangers var först ut och spelade på plastgräs mellan 1981-1988, Luton Town mellan 1985-1989, Preston North End 1986-1994 och Oldham Athletic1986-1991. Så hur gick det då för Leicester City när man spelade mot lagen på konstgräs? Leicester spelade mellan 24 oktober 1981 och 28 augusti 1990, 14 officiella liga- och cupmatcher på plastgräs och vann bara en enda. Foxes räknade in tre oavgjorda och hela 10 förluster på plastgräs. Den enda vinsten kom mot Queens Park Rangers 1986, Alan Smith gjorde det magiska målet. Endast fyra Leicesterspelare lyckades göra mål på plast, Gary Lineker 4, Alan Smith 3, Jimmy Quinn och Gary McAllister ett vardera. Leicester City spelar som tidigare sagts numera på hybridgräset Grassmaster och man har detta underlag även på träningsanläggningen. Att få se konstgräs på King Power Stadium är inte det minsta troligt. Däremot så har Leicester City konstgräsplaner på träningsanläggningen och där kommer de nog att finnas under överskådlig tid.

3/5

Neutral plan...

...eller Australien?

Volleykanoner

Arthur Chandler och de sex svanarna

Arthur Chandler har kanske bara en enda konkurrent om titeln tidernas störste skarpskytt i Leicester City. Arthur Rowley sköt fler mål sammanlagt men Arthur Chandler, "Channy", hade ett bättre målsnitt och sköt fler mål under en säsong. "Channy" köptes till Leicester av den legendariske managern Peter Hodge, och ingen trodde väl att den satsningen skulle bära någon frukt. Chandler hade bara gjort 18 mål som senior och ansågs av Queens Park Rangers, där han spelade, vara en "squad player" alltså ingen att satsa på. Dessutom ansåg man att han redan passerat sin peak vid 28 års ålder, han var för gammal! Han var dock både hårdför och modig, dessutom var han otroligt vig. Efter sin debut i Leicester klockade han upp 118 raka matcher innan han missade en match. Han gjorde två mål i sin debut, 5-0 vinst mot Stoke och fortsatte att göra massor av mål. Han öste in mål i båda de högsta serierna och han gjorde mål från alla vinklar och avstånd. Däremot gjorde han aldrig något straffmål, han sköt visserligen en straff, men den räddades av Chelseas målvakt. Arthur Chandler slog alla möjliga målrekord, han sköt 34 mål både 1927-1928 och 1928-1929 och han gjorde sex mål i en och samma match två gånger. Han har rekordet i flest mål på hemmaplan, 173 mål, och klubbar som Aston Villa och Newcastle borde ha drömt mardrömmar om honom, för mot dessa klubbar öste han in hela 15 mål under 12 säsonger. Han är den skjutit flest hattrick också, hela 17 stycken under karriären. Man kan lätt förledas att tro att Arthur bara var målskytt, men han var även en klipsk taktiker. När offsideregeln skulle införas 1925 övertygade han klubbledningen om att man skulle spela alla försäsongsmatcher med den kommande regeln. Innan han snörde av sig fotbollskorna hann han också bli klubbens äldste målskytt genom tiderna, han var 39 år och 34 dagar när han gjorde mål mot Wolverhampton den 29 december 1935. Han avslutade sin karriär 1935 och hade då spelat 393 matcher och skjutit 259 mål för Foxes.

Den 20 oktober 1928 mötte Leicester Portsmouth på Filbert Street. Arthur hade redan gjort fem mål, Leicester ledde med hela 9-0 och matchen var i princip över, när fem svanar kom flygande lågt över Filbert Street. Detta tilldrog sig nästan större intresse än själva matchen just då. När de fem svanarna försvunnit bort kom en sjätte svan flygande, en påpasslig åskådare skriker då så högt att ingen kan missa det "hey Arthur, score another goal for the 6: th swan", och det är precis det som händer. Arthur Chandler gör sitt sjätte mål och tangerar då även Johnny Duncans rekord på sex mål i en match. Denna historia har berättats som en legend i Leicester under alla år, men det bästa av allt är att den är sann!

2/5

Dilly Ding Dilly Dong 4 Years Has Gone!

1/5

Minns du dessa händelser?

Tipsextra började sina sändningar i Sveriges Television den 29 november 1969 och höll på fram till 18 mars 1995 då TV 4 tog över och sände engelsk ligafotboll i programmet Tipslördag. Vårt Leicester City var med redan den tredje lördagen i en division 2 match mot Cardiff. Leicester förlorade med 2-1 men många TV-tittare hade fått ett nytt favoritlag. Två veckor senare var Foxes med igen, då blev det vinst 1-0 mot Sunderland i FA-cupens tredje omgång. Totalt kom Leicester att visas femton gånger under de 26 år Sveriges Television sände Tipsextra. Bara för skojs skull har vi sammanställt en tidslinje med enskilda händelser från varje år från Tipsextras start 1969 fram till 2016. Det är vårt eget urval och det representerar inte något allmänt urval. Kommer du ihåg alla händelser?

1969 - Leeds vinner Division 1 för första gången i klubbens historia.

1970 - Chelsea vinner FA-cupen mot Leeds efter omspel.

1971 - Arsenal blir den fjärde klubben i historien att vinna "The Double" dvs. både ligan och FA-cupen. Liverpool värvar den 20-årige Kevin Keegan från Scunthorpe för 35 000 pund.

1972 - Derby vinner Division 1 under manager Brian Clough.

1973 - Ligan ändrar till att tre lag flyttas ned från Division 1 och 2 istället för två lag.

1974 - George Best lämnar Manchester United efter tre år av problem (han hade svåra alkoholproblem) och skriver på för Stockport County i Division 4.

1975 - Derby vinner Division 1 för andra gången på fyra år, nu heter managern Dave Mackay.

1976 - Elton John köper Watford som spelar i Division 4.

1977 - Wimbledon röstas in i ligasystemet istället för Workington. Kenny Dalglish ersätter Kevin Keegan i Liverpool.

1978 - Ipswich vinner FA-cupen och Wigan röstas in i ligan istället för Southport.

1979 - Nottingham Forest slår Malmö FF och vinner Europacupen.

1980 - Nottingham Forest vinner Europacupen igen, och är därmed det enda engelska lag som har fler Europacupvinster än ligavinster.

1981 - Aston Villa vinner Division 1 och Ipswich vinner UEFA-cupen.

1982 - Watford går upp i Division 1 för första gången i klubbens historia. Swansea kommer sexa i sin första säsong i högsta divisionen.

1983 - Watford kommer tvåa i Division 1 och Sharp blir Manchester Uniteds första officiella sponsor.

1984 - Ian Rush gör 32 mål när Liverpool vinner ligan för tredje året i rad.

1985 - 56 åskådare dör och över 200 skadas i en brand på Bradford Citys arena Valley Parade. 39 åskådare de flesta italienare trampas till döds i läktarbråk under Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus på Heyselstadion i Bryssel. Efter denna katastrof bannlyses engelska lag från Europaspel under fem år.

1986 - England förlorar mot Argentina i VM-kvartsfinalen efter att Maradona fått hjälp av "guds hand". Wimbledon går upp i Division 1 för första gången i klubbens historia. Wolverhampton ramlar ned i Division 4 efter tre raka nedflyttningar. Skotten Alex Ferguson blir ny manager i Manchester United.

1987 - Coventry vinner sin första titel någonsin efter 3-2 vinst mot Tottenham i FA-cupfinalen. Play-off introduceras för första gången i ligan.

1988 - Paul Gascoigne blir Englands första 20 miljonersvärvning när Tottenham värvar honom från Newcastle.

1989 - 94 Liverpoolsupportrar klämdes ihjäl på ståplatsläktaren på Hillsborough när Liverpool mötte Nottingham Forest i FA-cup semifinalen. Staketen som skulle hindra huliganer att ta sig in på planen var en av orsakerna till olyckan.

1990 - Liverpool vinner Division 1 för 18:e gången, man har inte lyckats vinna ligan sedan dess.

1991 - Arsenal vinner Division 1 efter att bara ha förlorat en enda match.

1992 - Premier League skapas.

1993 - Manchester United vinner den första Premier League titeln.

1994 - I spåren av Taylorrapporten börjar klubbarna ersätta gamla ståplatsläktare med sittplatsläktare. Liverpools klassiska The Kop rivs och ersätts med sittplatser.

1995 - Manchester Uniteds Eric Cantona stängs av från fotboll i åtta månader och döms till 120 timmars samhällstjänst efter en karatespark mot en åskådare på Selhurst Park. Arsenals Paul Merson och Crystal Palaces Chris Armstrong läggs in på rehab för kokain- och spritmissbruk.

1996 - Peter Shilton spelar sin tusende ligamatch för Leyton Orient mot Brighton & Hove Albion, matchen direktsänds i TV.

1997 - Sunderland lämnar Roker Park för nybyggda Stadium of Light, Bolton lämnar Burnden Park och flyttar in på Rebook Stadium, Stoke flyttar från Victoria Ground till Britannia Stadium och Derby lämnar Baseball Ground för nybyggda Pride Park. Leicester City vinner Ligacupen.

1998 - Manchester City ramlar ned i tredje divisionen för första gången i klubbens historia.

1999 - Blackburn Rovers ramlar ur Premier League bara fyra år efter man vann ligan.

2000 - Leicester City vinner Ligacupen igen, den sista Ligacupfinalen som spelats på gamla Wembley. Millenium Stadium i Cardiff som är helt nybyggt blir reservarena ett antal år framöver. Wimbledon åker ur Premier League efter 14 år i den högsta ligan.

2001 - Coventry åker ur Premier League efter 34 raka år i den högsta ligan. Liverpool vinner FA-cupen, Ligacupen och UEFA-cupen.

2002 - Leicester City lämnar Filbert Street efter 111 år på arenan och flyttar in på nybyggda Walkers Stadium. Wimbledon flyttar till Milton Keynes men många fans är vansinniga över beslutet och bildar AFC Wimbledon. Den nya klubben börjar i en amatörliga men har högre publiksiffror originallaget.

2003 - Chelsea köps av den ryske miljardären Roman Abramovich för närmare 2 miljarder kronor. Trots stora skulder och förbud att köpa spelare tar sig Leicester City upp i Premier League igen efter ett års frånvaro. Manchester Citys mittfältare Marc-Vivien Foe kollapsar och dör i en match för sitt landslag Kamerun.

2004 - Arsenal vinner Premier League utan att förlora en enda match.

2005 - George Best dör 59 år gammal. Coventry byter Highfield Road mot nybyggda Ricoh Arena efter 106 år.

2006 - Charlton blir den första klubben någonsin att byta tröjor mitt under en säsong, efter att sponsoravtalet med Allsports kollapsat. Sunderland ramlar ur Premier League och slår nytt bottenrekord, endast tre vinster och bara 15 poäng.

2007 - Luton, Leeds och Boston United hamnar alla under konkursförvaltares administration.

2008 - Derby blir det första laget i historien att vara klara för nedflyttning från Premier League redan i mars. Leicester City ramlar ned i tredje divisionen för första gången i klubbens historia.

2009 - En av de stora i England, Sir Bobby Robson dör i cancer 76 år gammal. Manchester United säljer Christiano Ronaldo till Real Madrid för motsvarande 1 miljard svenska kronor.

2010 - Liverpool misslyckas för första gången sedan 2003 att kvalificera sig för europaspel, Tottenham som slutar fyra tar deras plats.

2011 - Lördagen den femte februari slås ett målrekord i Premier League. 41 mål på 8 matcher.

2012 - Chelsea vinner Champions League för första gången efter att ha slagit Bayern München efter straffar.

2013 - Wigan vinner FA-cupen men åker ur Premier League.

2014 - Leicester City tar sig tillbaka till Premier League efter 10 års frånvaro. 40 år gammal och med 963 matcher i benen lägger Ryan Giggs fotbollsskorna på hyllan för att bli assisterande manager till Luis van Gaal i Manchester United.

2015 - Bournemouth vinner uppflyttning till Premier League för första gången i klubbens historia. Arsenal vinner FA-cupen för 12:e gången.

Sämsta nyförvärvet någonsin?

Han värvades till Leicester från Wolverhampton år 2000 för 70 miljoner kronor av Peter Taylor. Han var en fysisk forward och Taylor trodde han var den klubben behövde när man sålt Emile Heskey. Ade Akinbiyi var då dessutom den som Leicester betalat mest för genom alla tider. "Då bekymrade prislappen inte mig, jag hade etablerat mig hos Wolves i Championship och tänkte jag skulle fortsätta prestera hos Leicester. Dessutom var det inte jag som satte prislappen, det var Wolves, och Leicester var beredda att betala", säger Akinbiyi. 70 miljoner var en enorm transfersumma på den tiden och Leicester förväntade sig givetvis att Akinbiyi skulle göra mål och så att säga "betala av" på transfersumman. Tyvärr kunde han inte leva upp till det som förväntades. Redan från dag ett fann han det svårt och hans prestationer var helt inte bra nog. "Jag kom in som ersättare för Emile Heskey, en helt annan typ av spelare än jag var. Han var stor och stark och kunde ta sig an motståndarna, medan jag var mer en måltjuv. Dessutom var Emile en grabb från Leicester, en "local hero" så även om han inte gjorde mål var han populär. Fansen var tillmötesgående i början, de ville givetvis att jag skulle lyckas, men efter ett tag sa de att jag var slöseri med pengar. Jag var redo för kritik, det är normalt att få det och jag spelade inte bra". Akinbiyis första Premier League mål kom mot Sunderland i en 1 - 0 vinst och alla hoppades att det skulle vara startskottet för hans målproduktion. Men han fortsatte att misslyckas under hela sin tid i Leicester och gjorde bara 11 mål på 60 matcher innan han såldes till Crystal Palace för 30 miljoner kronor i februari 2002.

"Jag minns mitt mål mot Sunderland, det var ett skitmål egentligen men jag var glad den gick över linjen och pressen släppte. Sen firade jag som en galning för jag trodde att nu skulle jag fortsätta göra mål. Jag vet egentligen inte varför det inte fungerade i Leicester, jag kanske skulle ha stannat ett år till i Championship, men jag ville ju så gärna spela i Premier League". Efter att Ade Akinbiyi lämnat Leicester fick han det föga smickrande smeknamnet "Akin-bad-buy". Hans fortsatta karriär blev inte speciellt lyckad heller och efter en halv säsong i USA avslutade han med en säsong i Notts County. Efter det tillhörde han Colwyn Bay från Wales, men spelade bara två matcher på två säsonger. Han var mållös mellan 2009 och 2015.